Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

När ljuset kallas mörker

Matteus kapitel 12 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

I det här kapitlet möter oss några välkända berättelser. Jesu lärjungar äter ax på en åker på sabbaten, Jesus helar en man med en förlamad hand, Jona-tecknet och till slut berättelsen om när Jesu familj kommer för att tala med honom. Centralt i kapitlet hittar vi dock ett avsnitt som tillhör något av det mer svårtolkade i evangelierna.

Verserna 31-37 handlar om hädelsen mot den helige Ande och jag låter det här avsnittet tjäna som tolkningsnyckel till resten i kapitlet. För det är just så som det Jesus säger om hädelsen mot den helige Ande blir förstålig. Vers 31 börjar med ordet därför. Det Jesus nu säger beror på och bygger på det som just hänt. Det är själva klimax på en händelseutveckling som tar sin början när fariséerna anklagar Jesus för att inte se efter så att hans lärjungar följer sabbatsbudet. Och fortsätter med att Jesus botar en man med en förlamad hand. Så eskalerar det hela ytterligare i samband med att en besatt blir botad och fariseérna inte bara funderar på hur de ska bli av med Jesus utan de anklagar honom för att vara utsänd från djävulen själv. Men det är något man inte verkar vilja se och något man inte verkar vilja förstå.

Tre gånger i kapitlet återkommer en ordsekvens som är yttersta vikt: ”här finns det som är större än…” I vers 6 handlar det om templet (och indirekt kung David), i vers 41 om Jona och slutligen i vers 42 om Salomo. I och med att Jesus har kommit är alla dessa överspelade. Dess vikt som inikatorer på Guds rike och Guds närvaro i sitt folk är överspelad. Nu har en ny tid kommit. ”Människosonen är herre över sabbaten”. (v. 8 ) Där har vi hela skillnaden. Och det sätt som Jesus tolkar sabbat och tempel på handlar om barmhärtighet, inte om offer eller att sätta upp regler som är omänskliga.

Det hela ställs på sin spets när Jesus möter den lame mannen. För fariseéna kunde hans behov och hans helande gärna vänta till en annan dag – då man fick arbeta. Samtidigt skulle ingen av dem undgå att rädda sitt eget får om det var i fara, inte ens på sabbaten. Det som sker i synagogan är att nu är Jesus där och nu möts Gudsriket förkroppsligat – templet förkroppsligat – och en människa som lidit länge. Skillnaden mellan Gud och människor är att Gud inte säger: vänta till i morgon, utan Gud säger. ”Håll fram din hand”! (v. 13) Gud handlar utifrån sitt hjärta och inte efter människors regler.

Där sker ett skiljande. Fariseérna går därifrån för att planera hur de ska bli av med Jesus. Jesus går därifrån och människor kommer till honom och han botar alla. Sedan följer min favoritbeskrivning av Jesus:

Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. (v. 18-21)

Och så målas bilden av Jesus som uppfyllelsen av löftena om Guds tjänare. En som gör det tydligt och synligt innebörden i orden ”barmhärtighet vill jag se och inte offer.” (v. 7) Till denna Jesus, vars namn ger hopp till folken kom man också med en besatt som var blind och stum, och Jesus botade honom. Men fariseérna har ännu inget förstått, eller som vi snart ska se, de har förstått, men vägrar att acceptera det de förstått och kallar det för mörker istället för ljus. För än en gång hänför de Jesu verksamhet till den onde. Jesus måste vara en ondskans hantlangare.

Det är därför Jesus talar om hädelsen mot den helige Ande. Det är OK att säga saker om Jesus. Petrus förnekade Jesus tre gånger – inte därför att Petrus var ond – utan därför att han var rädd. Att vara rädd är något som kan förlåtas. Men de människor som ser och förstår vem Jesus är och ändå inte bara förnekar honom men gång på gång vidhåller att han är ond, har gjort sitt val. De har försatt sig bortom förlåtelsens räckvidd.

Här är något som är förmer än sabbaten, templet, David, Jona, Salomo, fariséer och allt annat. För ”om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (v. 28), säger Jesus. Och i det riket är grundhållningen ”barmhärtighet och inte offer”. I det riket befrias människor inte bara under ”kontorstid”, utan ständigt, därför att det inte för Gud existerar någon annan tid än den heliga tid som kallas nu. I det riket utvidgas också förståelsen av gemenskap och familjeband och ensamhetens fängelse bryts. Jesus ”visade med handen på sina lärjungar och sade: ‘Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och bror.'” (v. 48-50) Dessa har förstått något fundamentalt om Jesus, något de bejakat och valt att följa. De kommer att falla, förneka, skingras, drabbas av tvivel och förtvivlan. De kommer att säga saker de önskar kunde vara osagt. Men de kommer aldrig att hamna i den situationen att det inte finns förlåtelse, barmhärtighet och upprättelse i deras liv – inte så länge deras hjärtas innersta önskan är att följa Jesus och vara en del av hans rike.

Annonser


Lämna en kommentar

Det liv som spränger alla ramar

Matteus kapitel 9 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Ett tydligt mönster börjar växa fram i Matteus berättelse om Jesus. Vi ser det i bergspredikan och vi ser det i det sätt som Jesus möter och bemöter de människor som kommer till honom. Jesus spränger de gängse ramarna. Ständigt utmanar han hur man borde vara, tänka eller reagera i  de sammanhang som evangeliet berättar om. En spetälsk som inte fick beröras – Jesus vidrör honom – och den spetälske blir frisk. En romersk officer prisas för sin tro. Människor som erbjuder sig att följa honom visas bort. De fysiska elementen som ingen kan rå på. Jesus tystar dem. Och så fortsätte det in i det nionde kapitlet också.

En man blir buren av fyra av sina vänner till Jesus. Och det är tydligt att det de först tänker på är att kanske kunde Jesus bota den lame. Men Jesus överraskar både de fyra som bar, mannen som blev buren och resten runt omkring med att göra något helt annat. Han säger: ”Var inte orolig, mitt barn, dina synder är förlåtna.” (v. 2) Och genast hajade man till. Fariséerna tänkte att Jesus hädade, informerar Matteus oss. Andra undrade nog helt enkelt hur Jesus kunde förlåta synder. Det kunde ju bara Gud. Att tänka nästa tanke, var kanske för mycket. Det var långt utanfor ramarna. Jesus kunde förlåta synder om det förhöll sig så att han var Gud… Och så frågar Jesus dem som var samlade runt omkring den lame mannen. ”Vilket tror ni är lättast att göra, att förlåta synder eller att resa upp en lam?” Det är ju klart att rent logsikt borde det ju vara att förlåta synder, för ingen kan ju liksom kolla att det har skett. Men Jesu poäng är att det enda sätt som människor kan förstå att Jesus är den han är och att han har den auktoriteten att förlåta människor deras synder ligger i det som nu kommer att ske. ”Stig upp, tag din bår och gå hem.” (v. 7) Och mannen gjorde som Jesus sa. Ramarna sprängdes. Både de mänskliga, som sa vad som var möjligt rent fysiskt att göra, men också de andliga ramarna och begränsningarna i den människans liv. Fri från sin synd. Fri från sin förlamning. Därför att han hade mött honom om vilken Matteus redan citerat från Jesaja 53.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade. (v. 4-5)

När Jesus så fortsatte vägen vidare mötte han Matteus, tullindrivaren som blev evangeliets författare, sittande utanför tullhuset. Jesus låter kallelsens ord också möta Matteus: ”Följ mig.” (v. 9) Och Matteus reste sig upp och lämnade tullhuset bakom sig och följde Jesus, eller rättare sagt, Jesus följde med Matteus. För samma kväll var det fest hemma hos Matteus och Jesus och hans lärjungar var där och en hel del andra var också där. Andra tullindrivare, människor i samhällets marginaler, människor med tvivelaktigt rykte och/eller uppförande – de som kallades för syndare. Såna fick man inte umgås med. Deras orena liv kunde smitta av sig och befläcka den som ville ha sin relation med Gud OK. (Det är ett märkligt sätt att tänka egentligen. För om det liv som levs i gemenskap med Gud inte är starkare än det som kan smutsa ned, vad är det då för liv.) Det är tydligt att Jesus levde efter det tankesättet att det Gudsrikesliv som han hade och som han förmedlade var så starkt att det tog bort orenhet och förvandlade människor och gjorde dem fria.

För att förtydliga kraften i det liv som Jesus förmedlar och som han kallar sina efterföljare in i använder Jesus två alldagliga bilder. (De kommer som svar på en typisk inanför ramarna fråga om varför man inte gör si eller si i sin religiösa trosutövning.) Man sätter inte en lapp av nytt tyg på ett gammalt och tvättat. För när det sedan tvättas och den nya lappen krymper hotar det förstöra det gamla tyget. Man häller inte heller nytt vin i en gammal vinsäck. För när vinet gäser kan inte säcken utvidga sig med vinet. Det nya tyget, det nya vinet spränger de gamla tingen. Det nya livet måste få utrymme att växa, leva utvecklas och får inte begränsas av det gamla. För som med både klädesplagget och vinsäcken kan begränsningarna och de gamla ramarna för hur Gud är och hur Gud handlar och för hur livet i Guds rike ska levas hota att förstöra både livets innehåll och de yttre ramar som finns. Nej, säger Jesus, det nya vinet behöver nya vinsäckar. Det är då som allt kan utvecklas och mogna som det ska. Så är det också med livet i Guds rike. Och vad Jesus gör när han undervisar om Guds rike är att hjälpa oss att hitta de nya vinsäckar som passar till det nya liv som han erbjuder oss i att föja honom.

Vi fortsätter att fundera på resten av kapitel 9 i morgon. Då är det påskdag och Jesus själv visar i sin uppståndelse på det liv som spränger alla ramar, även de som döden försöker sätta upp! Glad påsk!