Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Varför har du övergivit mig?

Det fjärde ordet: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46)

Det skrämmer oss! Ja, det är få saker som känns så skrämmande i berättelsen om Jesu korsdöd som just detta. Det är mörker. Det är smärta. Det är ensamhet. Det är att vara totalt utlämnad. Jesus är övergiven. Han ropar ut sin ångest. Och allt han möts av är tystnad och hån.

Vi har alla erfarenhet av situationer i våra liv då vi upplevt oss totalt ensamma och helt utlämnade. Vi har ropat i mörkret. Vi har under tårar bett och kvidit i natten. Alla ord verkar tomma, utan kraft. De faller till marken och förmår inte göra skillnad. En del har känt hur ångesten dragits åt som en snara runt halsen. Ingenting hjälper.

Jesus är övergiven. Mörkret har varat i tre timmar, det känns som en evighet. Varje andetag känns som en evighet. Han ropar. Inget hjälper. Han är ensam.

Hur kan det vara så att Jesus hänger övergiven på korset? Hur kan det gå ihop med att Jesus är Gud och människa och för alltid förenad i den gudomliga treenighetens gemenskap? Det är en av de stora teologiska gåtorna. Och vi vill ju så gärna kunna lösa den här gåtan. Vi frestas att försöka skydda Jesus från detta avgrundsdjupa rop och totala övergivenhet. Men hur vi än gör, gör vi våld på vem Jesus är och hurdan Gud är. För det som nu sker omintetgör våra försök att förstå Gud i mänskliga termer.

Jesu bär världens synd på korset. Jesus är Guds offer och kärlekens tecken på en och samma gång. När han ropar ut ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” är det som vår representant och i vårt ställe det ropet hörs. Han ropar som så många genom årtusenden gjort i orden från den 22a psalmen i Psaltaren. Det är våra rop han ropar. Det är vår nöd han bär. Det är vår övergivenhet han tar på sig. Det är den bortvändhet från Gud som är syndens verklighet han bär. Det finns inget mörker så stort, djupt och skrämmande att inte Jesus redan varit där. Det finns ingen plats så fruktansvärd och befriad från all mänsklighet att inte Jesus redan varit där.

Paulus beskriver det som sker i ett par bevingade rader i 2 Kor 5:21.

Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Korinthierbrevet 5:21, 1917)

Jesu rop på korset berättar för oss att ”han har tagit vår plats, blivit den övergivenhet som vår synd skapat, så att vi kan leva säkra på att världen blivit försonad genom detta kors” (Stanley Hauerwas, Matthew, s. 241). Och så fortsätter Hauerwas:

Försonade, det visar att varje utsaga om korset som föreslår att Gud måste på något sätt tillfredsställa en abstrakt teori om rättvisa genom att offra sin Son i vårt ställe helt klart är felaktig. Ett sådant uttalande är verkligen fel. Faderns offrande av Sonen och Sonens villiga offer är Guds rättvisa. Och på samma sätt som det inte finns någon Gud som inte är Fader, Son och helige Ande, så finns det ingen gud som måste bli tillfredsställd så att vi blir räddade. Vi blir räddade därför att Gud vägrar låt oss gå förlorade.

Det är därför korset restes. Det är därför mörkret sänktes över Jesus. Det är därför han upplever att han är fullkomligt övergiven och skild från Fadern. Gud vägrar att låta någon av oss gå förlorad!

Du är förlåten, försonad. Du kan gå fri!

Annonser


Lämna en kommentar

Tillbedjan eller ramaskri

Matteus 2 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln och NIV)

Genom berättelsen om de österländska stjärntydarna ger oss Matteus ytterligare ett bevis på att Jesus föddes till att vara både kung och Messias. Men snabbt hamnar berättelsen någon annan stans än vad vi skulle förvänta. Stjärntydarna kom till Jerusalem och Herodes hov för att söka den nyfödde kungen. Men där hade ingen någon aning om att en ny kung var född. Och så börjar vi förstå att det evangelieum som Matteus skriver handlar om en annan kung och ett annat rike än den här världens. Den förundran som vi möter i det första kapitlet över Jesu bakgrund, hans födelse och allt som föregick den, förbyts i detta kapitel till motsättning, ja konflikt och kamp på liv och död.

Stjärntydarna är ett exempel bland flera i Matteus på människor som inte tillhör det judiska folket, men som förstår vem Jesus är, och möter honom utifrån den insikten. I det är de våra föregångare och förebilder. De lämnar Jerusalem bakom sig, de lämnar Herodes bakom sig och fortsätter sitt sökande. Och när de kommer fram till den plats som stjärnan leder dem till fylls de av glädje. Matteus skriver (v. 10-11):

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.

Insikten om vem Jesus är kan (höll jag på att skriva) bara få en konsekvens, att man böjer sig ned i tillbedjan, att man ger sitt liv till honom. Men det är inte riktigt sant. Som berättelsen skrivs förstår vi att Herodes hade fått samma insikt om vad det var för barn som hade fötts. Han hade studerat skrifterna och det profetiska ordet. Han visste att nu hade Messias fötts. Och ändå, hans hyllning var avund, vrede och folkmord. Och så förbyts den gulliga trettondedag jul-berättelsen till realpolitik och maktspråk redan innan Matteus hunnit berätta färdigt om Jesu barndom.

Guds rike och den Messias som hör ihop med det riket får om det ska tas på allvar alltid politiska konsekvenser. Shane Claiborne och Stanley Hauerwas gör det tydligt i sina sätt att belysa rikets inneboende sprängkraft. Guds rike utmanar var vi har vår lojalitet. Det är en politisk handling. Att sätta sin lojalitet till Jesus och till det rike som är hans undergräver det krav på lojalitet som den här världens härskare ställer på sina undersåtar. Och det gör det samma om det är kungar, generaler, biskopar, mediastjärnor, storfinans, kommersialismen, den politiska korrekthetens förespråkare eller andra livsåskådningar. Det krockar! Och det krockar rejält.

Herodes sätts i det här kapitlet inte så mycket i motsatsförhållande till stjärntydarna (även om man i en snabb läsning av texten skulle kunna tänka så), utan i motsatsförhållande till den rivaliserande tronpretendenten, inte bara till hans egen tron, utan än mer till det tron som finns i människors hjärtan. Och Herodes svar, det enda svar som makten har, är att försöka göra sig av med sin rival. Dirty business. Men röj honom ur vägen!

Det är därför som makt under alla tider stått i motsatsförhållande till Guds rike. Det är därför som Guds rike alltid måste finnas som en subversiv kraft, som ett alternativt rike parallellt med den här världens riken och anspråk. Det är därför som det inte går att förena Guds rike med politiska anspråk och maktställning.

Herodes hyllning till den nyfödde kungen blev folkmord och ramaskri. Det är något i grunden fel med den makt som måste anbefalla mord på barn för att behålla sin ställning. Vi möter samma scenario i berättelsen om Mose födelse och det anbefallna barnamorden i Egypten. Det är alltid barnen som får betala det högsta priset när makt och privilegier ska försvaras. Så är det också idag. Men Guds rike är annorlunda än den här världens riken och värderingar.

Matteus berättar också om hur Gud tar hand om den lilla, nu  förföljda, och skyddslösa familjen. Och så får de ledning genom ängelns ord att fly, att stanna, att återvända och att börja ett nytt liv – allt enligt det som profeterna redan sagt i Guds ord.

Att följa Guds rikes kung, Jesus, innebär att vara med i en rättfärdighetens och frälsningens samhällsomstörtande rörelse. För Guds rike och Jesus kan och får aldrig bli något allmänkulturellt som vi kan ha eller mista och som inte får bäring i vårt liv. Istället utamanar de hela grunden för våra liv och ställer oss inför svåra val. Ja, de ställer oss inför det yttersta valet om vilken makt vi vill ge våra liv, vår lojalitet och vår efterföljelse, åt. Och här finns det egentligen bara två val att göra: att följa Herodes eller att följa Jesus.