Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Efterföljelsens tydlighet och innebörd

Matteus kapitel 10 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det är få kapitel i Nya Testamentet där efterföljelsens innebörd, villkor och beroende är så tydlig som i det vi brukat kalla Jesu utsändningstal i Matteus 10! Övergången från avsnittet där Jesus berörs ända in i sitt innerstas djup av människors andliga, sociala, materiella och politiska nöd är dramatisk. Jesus uppmanar sina efterföljare att be Gud om arbetare till den skörd som Jesus just definierat – människor illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Och han uppmanar dem och oss till den bönen för att också vi skulle få samma ögon som han och få samma hjärta som han och drivas av samma nöd som han.

Och det är när människor drabbas av den verklighet som bönen för skörden tydliggör i deras hjärtan och så besjälas av samma nöd som finns hos Jesus som efterföljelsen börjar tydliggöras i deras liv. Det är sådana människor, sådana efterföljare, som Jesus också utrustar och sänder för att möta den verklighet som finns bakom bönen om arbetare för skörden – till att möta ”de förlorade fåren” (v. 6) och föra dem hem igen. Och digniteten i det uppdrag som Jesus ger sina efterföljare tydliggörs av den utrustning och de instruktioner som Jesus ger dem han sänder ut. Hela avsnittet börjar med att Jesus kallade till sig tolv av sina efterföljare ”och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor.” (v. 1) Och så nämner Matteus namnen på dessa tolv. Och han gör det tror jag för att du och jag ska förstå att de människor som Jesus kallar och använder i sitt rike är inga superhjältar, utan enkla människor med fel och brister precis som du och jag. Men Jesus överför av sin makt och auktoritet till dessa för det uppdrag han sänder dem ut i – att i ord och handling gestalta evangeliet om Guds rike och att det är nära och öppet för var och en som vill ta emot och leva i det. ”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (v. 7-8) Där har vi uppdraget. Och det uppdraget har inte förändrats. Det är samma kallelse, samma kraft, samma uppdrag, samma efterföljelse – nu som då!

Fast efterföljelsens innebörd och tydlighet ligger inte bara i detta uppdrag och den utrustning och kraft som uttrycks i början av kapitlet. Det uttrycks än mer i hur Jesus beskriver det beroende av honom som varje efterföljare också utmanas till. Och det är har som saker börjar att utmana. Ta inga pengar eller packning, gå dit ni blir mottagna, stanna och verka där. Inte ens när det gäller de dagliga behoven handlar det om att kunna förlita sig på det man kan, vet och känner sig bekväm med. Bara lita på Jesus och Gudsrikets gästfrihet. Det utmanar oss till att inse att livet i Guds rike är odelbart. Det går inte att dela upp i andligt – förkunna, bota, befria – och världsligt – mat, kläder, hus osv. Vi är i lika hög grad beroende av Jesus och av hans kraft och försyn för hela våra liv. Det materiella beroendet av Jesus, tränar oss för att kunna följa honom också i andra aspekter av vårt liv och se livet i Guds rike som något i vilken uppdelningen mellan heligt, andligt, materiellt, världsligt inte existerar.

Beroendet av Jesus blir ännu tydligare när han vrider på bilden av hur det är att följa honom i en omgivning som inte förstår vem han är (=skörden). Som får bland vargar. Det är så hans efterföljare sänds. Sårbara, utsatta, ängsliga i sig själva – och helt beroende av den hjälp och ledning som Gud ger genom sin helige Ande. ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (v. 19-21)

Efterföljelsen är inte till för dem som tror att vara kristen är en genväg till respektabilitet och en lugnt och stilla liv! Det väntar motstånd och förföljelse. Det väntar oförståelse och avståndstagande. Och precis som Jesus blir förföljd, bespottad, hånad och utstött och kallad för allt möjligt ont, så kommer hans efterföljare att bli det också. Men var inte rädda, säger Jesus, och så för han efterföljelsen och Gudsberoendet till ytterligare ett djupare plan. Om vi känner och fruktar Gud och gör det allvarligt och på djupet, då vet vi att vi inget har att frukta. För ingen annan än han kan ta ifrån oss det oförstörbara liv vi nu lever i gemenskap med Jesus. Och Gud kommer dessutom att vaka över detta liv i och hos oss, för att den som vill följa Jesus är dyrbar och viktig i Guds ögon. ”Var alltså inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (v. 31)

Efterföljelsen kan aldrig undvika korset. Det finns där ständigt som påminnelse och livsbetingelse och reell verklighet. Korset utmanar oss till det yttersta. Det utmanar våra motiv och vår rädsla. Att ta upp korset är efterföljelsens innebörd. Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (v. 38-39)

Och läser man sedan det Jesus har sagt i sitt utsändningstal i ljuset av korset, så tydliggörs bilden av den befrielse som ligger i att mista sitt liv. När jag är helt beroende av Jesus, när mitt liv är helt präglad på honom, är det så mycket som inte längre blir viktigt. För det handlar inte längre om mig och om vad jag kan göra eller åstadkomma eller tänka ut eller hitta på. Då handlar det bara om Jesus och ingen annan. Det är den verkligheten som Jesus tydliggör när han förklarar för sina efterföljare att ”den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (v. 40)

Men på vägen dit utmanar Jesus min bekvämlighetszon och min respektabilitet och min goda teologi i grunden. För det handlar om ett följa honom på kärlekens, kraftens och lidandets väg. Det är bara så Guds rike blir synligt i mitt liv.

Annonser


Lämna en kommentar

Vad som driver Jesus

Matteus avslutar det nionde kapitlet med att berätta om drivkraften i Jesu tjänst. Han skriver att när Jesus såg människorna fylldes han med medlidande. Och man kan ju tycka att medlidande är en ganska ytlig drivkraft. Sympati kan man ju ha för mycket och för många, men att det skulle vara en grundläggande drivkraft är kanske för mycket sagt. Men så var det inte för Jesus. Det medlidande som Matteus beskriver är så mycket djupare och starkare än det vi vanligtvis talar om. Det ordval som Matteus gör visar att Jesus berörs av människors situation, deras lidande och nöd, på ett rent fysiskt sätt. Det finns en inneboende drivkraft utifrån hans unika sätt att se hur människor har det som driver honom i den tjänst han utför. Och människor reagerar väldigt olika i evangeliet på det Jesus gör. Det blir tydligt också i Matteus 9.

När Jesus botat den lame och förlåtit hans synd står det att de som såg det både greps av fruktan och prisade Gud, lite senare efter att Jesus botat kvinnan med blödningarna och uppväckt synagogföreståndarens dotter kan vi läsa att ”ryktet om vad som hade hänt spred sig i hela den trakten” (v. 26). Och de två blinda som Jesus senare botade genom att beröra deras ögon spred själva, trots att Jesus försökte hindra dem, ut ryktet om vad Jesus hade gjort. Det hela sammanfattas sedan i den reaktion som Matteus beskriver efter att den dövstumme befriats. Folk häpnade över det de varit med om och sa: ”Aldrig förr har man sett något sådant i Israel” (v. 33) Samtidigt som människor förundras och tackar Gud för det Jesus gör försöker fariséerna, den tidens religiösa elit, att ge sin förklaring. Det är inte Gud som är på färde, menar de. ”Det är med demonernas furste som han driver ut demonerna.” (v. 34) Jesus är i deras ögon en trollkarl som använder svart magi.

De människor som Jesus mötte i sin tjänst och som vi läser om i Matteus 8-9 befinner sig i en besvärlig situation. Som får utan herde, beskriver Matteus det hela. Och man kan förstå hans reaktion. Istället för att möta människors andliga och sociala behov, så ägnar sig deras ledare åt att smutskasta Jesus och att försöka göra sig populära hos ockupationsmakten. Matteus beskriver de människor som levde på det här sättet som ”illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (v. 36).

För Matteus läsare blir bilden tydlig. Det som berättas här är samma sak som beskrivs i det berömda herdekapitlet i Hesekiel 34, där Gud går till rätta med folkets ledare för att de inte tagit sin ledarskapsuppgift på allvar.

Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. (Hes 34:4)

Men så ger Gud ett löfte om att sända en herde efter hans eget hjärta som ska göra allt det som herdarna/ledarna försummat. Och när Mose mot slutet av sitt liv ber till Gud om att han ska utse en efterträdare till Mose så ber han Gud göra det så att folket inte ska bli ”som får utan herde.” (4 Mos 27:17) Och Gud svarar Mose: ”Hämta, Josua, Nuns son, han är en man med ande.” (v. 18) Josua är den hebreiska versionen av namnet Jesus!

Den som Gud sänder för att människor inte ska vara som får utan herde, illa medfarna, betryckta, bundna, utan hopp och framtid, utan tro och glädje i livet, det är Jesus – Guds son, Människosonen, Davids som, Messias, den gode herden. Han som är fylld av medlidande. Han vars hjärta bankar, värker, blöder för oss människor och för att vi ska få ett nytt liv i frihet och gemenskap i Guds rike.

Det är inte svårt att se likheterna mellan vad både Hesekiel och Matteus beskriver om människors belägenhet utan Jesus och hur det ser ut i vårt land idag. Människor är illa medfarna och ofta hjälplösa under missmod, hopplöshet, förvirring, andligt betryck, sjukdom, psykisk ohälsa, sociala problem och allmänt sjunkande moral i samhället. Får utan herde, med religiösa ledare som själva leder förfallet!

Det är med en sådan bakgrund som det Jesus avslutar kapitlet med att säga blir så starkt. ”Skörden är stor, men arbetarna är få.” (v. 37) Det verkar som kriterierna för skörd är två i det här fallet. Det ena är Jesus och Guds rike och evangeliet om hur detta rike bryter fram med kraft och upprättar och förvandlar människor. Det andra är den nöd som finns bland dessa människor. Det är i skärningspunkten mellan nöden och evangeliet om Guds rike som skörden bärgas in för Gud! Det är till den skärningspunkten som Gud kallar oss som vill vara Jesu efterföljare. Och han utmanar oss att inte backa undan och tro att någon annan, eller samhället, ska kunna möta den nöden. Det är evangeliet om Guds rike som är vårt uppdrag, precis som det var Jesu uppdrag. ”Bed därför skördens herre om arbetare till sin skörd.” (v. 38)

Hur det skördearbetet ser ut och vilka redskap som finns i det arbetet återkommer vi med i morgon då vi lyssnar till Jesu andra stora predikan i Matteusevangeliet, det s k  utsändningstalet. Men fram till dess, lyssna till och låt dig både beröras och inspireras av Simon Ådahls sång: Jag tänker be för Sverige