Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


2 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 3)

Hur ska vi då tala om Jesus och försoningsverket på ett sätt som är sunt bibliskt och missiologiskt  relevant? Jag skulle vilja skissa några saker som jag tror vi behöver ta med oss in i ett sådant samtal.

reconciliation_01Genom hela frälsningshistorien handlar Gud med oss människor utifrån ett relationellt förhållningssätt. Det tydliggörs genom att Gud tar initiativ till att sluta förbund med olika människor och senare också med ett specifikt folk. Det är inom ramen för detta förbundstänkande som frågorna omkring synd, skuld, försoning och återupprättade relationer mellan Gud och människa regleras. Det som sker med, i och genom Jesus har sin utgångspunkt i och får sin förklaring i det förbund som Gud sluter med människor, sedan ett folk och genom Jesus med hela mänskligheten och hela skapelsen. När vi talar om Jesus och om försoningsverket är det här vi hittar den röda tråden för hur vi behöver förstå dess innebörd och omfattning. Och syftet är återupprättade relationer mellan Gud, mänskligheten och skapelsen.

Till denna röda tråd hör tanken på shalom – det tillstånd då alla relationer i alla riktningar inkl. den mellan Gud och mänskligheten är återupprättade och Guds fullkomliga vilja får genomsyra allt. Det är för denna shalom Jesus dör och uppstår. Hans första hälsning till sina lärjungar efter uppståndelsen är ”min shalom ger jag er.”

Vi behöver också tala om Jesus utifrån ett trinitariskt perspektiv. Det Jesus är och gör kan inte skiljas från vem han är som en del av treenigheten. Detta sker i allt för många sammanhang idag. Det är modernt och riktigt att betona Jesu mänsklighet, men den klassiska kristna tolkningen av detta är att Jesus hela tiden är både fullt ut Gud och fullt ut människa. Så är fallet när han i Andens kraft demonstrerar Gudsrikets kommande med tecken och under. Så är också fallet när han lider och dör på korset.

I den fantastiska kristushymnen i Filipperbrevet beskrivs inkarnationen, människoblivandet, utifrån begreppet kenosis – uttömmande. Jesus identifierar sig med oss människor på ett sådant sätt att han avstår och tömmer sig på den himmelska härligheten för att utifrån ett underifrånperspektiv tjäna oss människor ända in i döden. I kenosis uppenbaras Guds innersta väsen. Diskussionen är om det handlar om ett val Jesus gör eller om Jesus gör detta utifrån att Guds innersta väsen är kärlek, utgivande och sändande. Varje synsätt som vill hävda andra drivkrafter hos Gud än en kärlekens nödvändighet utifrån kärnan och det mest centrala i vem Gud är behöver avvisas.

När vi talar om Jesus, hans människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande och död får vi inte gå förbi det som är hans egen självbild. Inte minst i Johannesevangeliet pekar Jesu genom att använda ord som upphöjelse, att dra alla till sig, att ge sitt liv av eget val mot korset som en segerplats. Paulus fyller på med att tala om hur Gud genom korset triumferat över ondskans alla makter, hur Jesus besegrar döden och hur hans uppståndelse medför liv och oförgänglighet.

En stor del av Jesu tjänst handlade om tecken och under, att möta människors nöd, längtan och behov. När vi talar om Jesus är detta en viktig del av evangeliet att Jesus är densamme idag. Också idag botar Jesus de sjuka och befriar den bundna och binder den ondes makt. Genom den helige Ande utrustar och sänder han sina efterföljare att göra hans gärningar.

Slutligen behöver vi tala om Jesus på ett sådant sätt att det är tydligt att det är Gud som tar initiativet till hela försoningsverket och genom Jesus försonar – mej, dej och världen – med sig själv. Det är därför den som är i Kristus också är en ny skapelse och det gamla är förgånget och något nytt har kommit. Det är till att leva detta nya liv som Jesus kallar oss när han säger sitt ”följ mig”. Lärjungaskapet är att ständigt leva i Jesu efterföljd och dag för dag förvandlas till hans likhet. Det är att leva i försoning och vara försoningens sändebud.

I det sista inlägget i den här serien vill jag undersöka vad det jag hittills skrivit betyder för hur vi ser på missionsuppdraget och församlingens väsen.

Annonser


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.