Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

En tro som Abrahams

Det krävs tro för att lämna hela sin trygghet, sin familj och sitt hem för en ny framtid på en plats man inget vet om. Det krävs tro att ta steget ut över klippkanten och våga falla tills vinden tar tag och fallskärmen fylls av luft och börjar sväva i uppvindarna. Det krävs tro att mot allt förnuft vänta och förvänta mirakler där allt hopp verkar ute. Det krävs tro för att lita på att det Gud har sagt kommer han också att hålla.

Den danske filosofen Sören Kirkegaard har sagt att tro är att ta klivet ut över 70 000 famnars djup. Rick Warren, pastor i Saddleback Church i Kalifornien menar att tro stavas R I S K = risk. Varje nytt steg som vi tar med Gud handlar om tro. Och trots att vi definierat tro som något fast och som ett säkert och hållbart bevis så innebär det ändå att lämna det kända och röra sig ut mot det okända.

Det är detta jag vill skriva om idag. Och jag tänker att det handlar om en tro som i sig har tre viktiga beståndsdelar: kallelse, löfte och lydnad.

Kallelse

Centralt i det vi kallar för trons kapitel, Hebreerbrevet 11, finner vi Abraham. Ofta kallad för trons fader och sedd som en förebild på trons område. Det är därför som Hebreerbrevets författare skriver så ingående om honom. Berättelsen om Abrahams och hans familjs liv finner vi i 1 Moseboken och upptar nästan 14 kapitel. Den börjar på en plats som heter Harran och som ligger i norra delen av det vi idag känner som Syrien. 1 Mos 12 inleds med orden: ”Herren sade till Abram.” Det börjar alltså med ett tilltal. Himmelens Gud uppenbarar sig och talar till en barnlös nomad på 75 år om en fantastisk framtid och om stora välsignelser och säger:

”Gå ut från ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.” (1 Mos 12:1-2)

Gå ut! Bryt upp! Lämna! Guds tilltal var nog chockerande för Abram. Vi vet inte så mycket om vad han tänkte eller om han var en person som gillade äventyr eller inte. Vi vet bara att Guds kallelse kom till honom. Och att han gensvarade på den kallelsen.

Jag tror det är viktigt att förstå att de människor som Bibeln berättar om i grunden inte var annorlunda än vi. De var inga övermänniskor. De var människor med fel och brister. Men det som gör att de har blivit ihågkomna är att de gensvarade på Guds kallelse och överlämnade sina liv till hans ledarskap. De valde att leva i tro. Om vi skulle träffa Abraham och berätta för honom att i kyrkan talar vi om honom som trons fader tror jag att han skulle slå ifrån sig med båda händerna och säga att han över huvud taget inte alls var en människa med någon stor tro. Det var nog bara så att han var en människa som lyssnade till Guds tilltal, till Guds röst, och trodde på det han fick höra. Enkelt och barnsligt.

Och på så sätt är han ju en fantastisk välsignelse för oss, precis som Gud sa till honom. För också du och jag kan höra Guds röst. Också du och jag får lyssna in hur Gud talar till våra hjärtan genom sin helige Ande, eller genom Bibelns ord, eller genom vänner och andra människor omkring oss, som utan att veta det ibland säger saker som blir till gudomliga tilltal.

Frågan är vad vi gör med det vi hör? Vågar du och vågar jag tro att det är Gud som talar? Vågar vi lita på att när han talar så kommer han att fullfölja det han har lovat? Det är klart att det är lättare att lita på Gud när vi på något sätt kan se och tänka ut själva hur det ska bli. Men när allt går emot. När svårigheterna kommer. När människor vänder sig bort. När allt jag trodde var Guds tilltal och löften brinner upp som torrt fnöske. Hur är det då?

Emil Gustafson, evangelisten och pionjären inom Helgelseförbundet i slutet av 1800-talet fick samtidigt som han hade stora framgångar som evangelist kämpa med många prövningar och svårigheter. Inte minst sjukdom. I en av sina sånger skriver han om Abraham:

Säll är den som hoppas uppå Herran
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt i sin Herres bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.

Abrahams väg var fylld av prövningar. Inte minst att vänta på att det Gud sagt till honom skulle gå i uppfyllese. Han fick löftet om Isak. Men det dröjde. Allt hopp var ute. Han var för gammal. Sara var för gammal. Då kommer Gud än en gång till honom. Abram, du ska inte längre heta Abram utan Abraham – fader för många folk. Så hjälper Gud Abraham att se på de löften som han fått. Varje gång han säger sitt namn eller någon annan tilltalar honom hör han löftet. Du är en fader för många folk!

Löftet

Vår tro bygger på att Gud är den han säger att han är! Den bygger på att han har makt och vilja att följa upp på allt han lovat och sagt. Vi går nu in i ett valår. I september är det val igen. Och fram till valdagen kommer politiker av olika färg och i olika ställning leverera löften, vallöften. Ofta är det tomma ord. Ofta betyder löfte målsättning eller inriktning. Ofta blir verkligheten någon annan. Men Guds löften. Hur är det med dem?

Gud lovade Abraham ett nytt land. Gud lovade Abraham att bli far till ett stort folk. Gud lovade Abraham att i honom skall alla släkten på jorden bi välsignade. Men tiden gick. Och inget hände. I Romarbrevet 4 tar Paulus upp den här frågan. Han skriver:

Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så skall din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Det är trons språk! ”Fullt övertygad om att det Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” Det handlar alltså inte om dej och mej. Det handlar om Gud. Tro är inte att krampaktigt kämpa sig till fördelar i andens värld. Tro handlar om att på ett barnsligt sätt sätta sitt hopp till Gud och, för att använda Emil Gustafsons ord, ”tyst och stilla bida inför” honom.

Löftena kan inte svika. Därför att den som gett löften kan inte svika. Svek finns inte i Guds natur. Om du och jag sätter vårt hopp och vår tro till Gud kommer han på ett eller annat sätt att fullfölja det han lovat. Kanske inte i den tid och på det sätt vi tänkt oss, men på sitt sätt och i sin tid.

När Abraham var 100 år gammal föddes sonen efter löftet – Isak. Vilken glädje och vilken lättnad det måste ha varit. Isak – han som är fokus för allt det Gud lovat Abraham. Genom honom kommer allt att uppfyllas. Ja, det var ju så som Gud hade sagt.

Men tro innebär också prövning. Och så kommer vi till det tredje som beskriver Abrahams tro. Nämligen lydnad.

Lydnad

När Gud talade till Abraham i Harran och gav honom kallelsen och löftena står det att Abrahams reaktion inte var att ifrågasätta Guds ord eller köpslå med honom om tidpunkten. Det står att ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom.” (1 Mos 12:4) Och så ger han sig av tillsammans med Sara och med sin brorson Lot mot Kanaans land. I Hebr 11 läser vi:

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. (Hebr 11:8)

Tro måste om den är äkta alltid åtföljas av handling. I vår tid är det inte modernt att tala om lydnad. Men det stora i berättelsen om Abraham och det som gör honom till en förebild på trons område är att han inte bara tog emot Guds löften, utan att han lydde när Gud kallade. Abraham gensvarade på det Gud sa genom att verkligen bryta upp och gå. Det var bara så som löftena skulle kunna bli verklighet i hans och hans familjs liv.

Så när allt är frid och fröjd och Abraham fått allt Gud lovat honom kommer det yttersta trosprovet. Gud talar än en gång till Abraham.” Jag vill att du offrar Isak på ett berg jag ska visa dig.” Vilket tilltal. Offra Isak. Offra uppfyllelsen av löftena. Vad är det Gud tänker och kräver egentligen?

Utan att hamna i någon lång och krånglig utläggning om detta så tänker jag att när Guds löften var uppfyllda skedde något i Abraham, som ofta också sker hos oss. Han behövde inte tro längre. Nu hade det blivit verklighet. Nu behövde han inte leva livet ut ur Guds hand och ur Guds försyn. Han hade allt han önskat och hoppats på.

Det är ett förlamande tillstånd för vårt andliga liv när vi inte längre tycker oss behöva lita på Gud. Det är så nära till hands och vår tid kanske mer än någon annan tid är offer för denna förlamning. Vi behöver inte Gud. Vi klarar oss själva. Det är då Gud kommer och ber oss att offra det som är symbolen för hela vår trygghet. Kallelsen kommer på nytt. Lämna, dra ut, offra.

Men vi tvekar inför denna kallelse. Vi vet inte om det bär längre. Då står Jesus där och sträcker handen till dej och mej och säger: Kom! Och vi förväntas ta steget över båtrelingen och börja gå på vattnet och på nytt investera vår tro i att det Gud har sagt också kommer att ske. Petrus vågade, trots att han visste att det inte gick – egentligen.

När Gud talade till Abraham och ber honom offra Isak står det i nästa vers: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak.” (1 Mos 22:3) Tänk dig den vandringen. Abraham hade inte facit, som vi. Han visste inte om någon vädur eller att Gud skulle hejda honom. Eller gjorde han det? Det finns ett intressant ställe i berättelsen där Abraham och Isak lämnar tjänarna bakom sig för at fortsätt själva. Där säger Abraham till dem: Vänta här tills vi kommer tillbaka! Möjligen är det detta som gör att Hebreerbrevet beskriver den händelsen såhär:

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. (Hebr 11:17-19)

På något sätt skulle Gud fixa situationen. Han hade gett löftet. Han prövade Abraham. Resultatet vilade på honom som gett löftet. Han kunde t o m uppväcka Isak från de döda om det behövdes. Tro handlar om att lita på Gud. Det var detta som Abraham gjorde. Och Paulus skriver i Rom 4 att det räknades honom till rättfärdighet.

Tron har alltså en riktning. Den riktar sig mot Gud, den Gud som ger kallelsen och som ger löftena. Tron har också i sig en förvissning om att den Gud som kallat och som gett löftena både kan och vill göra det han har sagt. Gud är trofast! Det är detta som den tro vi finner hos Abraham handlar om.

Den Gud som kallade Abraham och som gav honom löftena är densamme också idag! Han kallar dej och mej att ta steg i tro, att lita på honom och hans Ord, att våga och riskera och att gång på gång överlåta oss till honom i förvissning om att den Gud som gett oss löftena är trofast. Det är mäniskor som är villiga att göra detta som Gud längtar efter att bekänna sig till.

Han bekände sig till Abraham och hans tro. Han vill bekänna sig till dej och mej och vår tro. Det är så vi allra bäst ärar honom. Att tro och lita på och sedan lyda och följa när han kallar.

 

Predikan i Församlingen Brofästet i Färjestaden 180211 över texten i Hebreerbrevet 11:8-19

Annonser


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.


Lämna en kommentar

Vad i hela världen gör jag här? – om Guds syfte med mitt liv och hur det förändrar allt. (Del 3)

4. När kunskapen om Gud och Guds vilja omsätts i liv och handling bär våra liv god frukt

Paulus ber i vår text att de människor som han skriver till ska ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt” så att de kan leva ”värdigt Herren”. Och när detta liv värdigt Herren blir synliggjort i handling behagar det Gud och producerar god frukt. Det vi vet om Gud och Guds vilja behöver alltså omsättas i liv och i handling. Och här byter hela resonemanget tempo. Plötsligt handlar det inte längre om teoretiska övervägningar och andlig vishet. Nu gäller det det verkliga livet.

Det är några saker som blir tydliga här. Den första är att det liv som är värdigt Herren avspeglar Jesus (Herren) i vår livshållning, vår livsstil. Det är nog något av detta som lyser fram i Kristushymnen i Filipperbrevet: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus…” (Fil 2:5). Och så beskriv det sinnelaget i termer av ödmjukhet, tjänande, utgivande kärlek, offer. Det är detta som vi längtar efter ska känneteckna våra liv. Det är denna blid som vi önskar ska framkallas utifrån hur vi framlever våra liv i och genom hela livets alla tider och skiften. Kanske är den största ära som någon kan få erfara att det om den personen sägs, när allt är sagt och bokslutet gjorts, han/hon levde värdigt Herren.

Den livsstil som är genomskinlig för Jesuslivet är, precis som vi tidigare nämnt om Gud själv, relationell i sin karaktär. Det är i alla de där relationerna, med barn, familj, vänner arbetskamrater, okända och kända människor i min väg som bilden av livet värdigt Herren måste växa fram. John Wesley talade om att det inte finns någon annan helgelse än social helgelse. Dvs Kristusbilden växer alltid fram utifrån ett relationellt sammanhang, i en gemenskap. Därför är det svårt att leva värdigt Herren utan kontakt med andra människor. Kristendom är i sin essens en social religion.

Det andra är att livsstil alltid handlar om mer än attityder och förhållningssätt. Det handlar om handling. Det liv som behagar Gud är ett liv där vår kunskap om Gud och Guds syften omsätts i konkret handling. Det är ett liv där Jesus avspeglas genom vad vi gör. Och det som då styr om det vi gör behagar Gud eller inte är samma etiska rättesnöre som Gud själv använder. Det handlar om kärleken. Det handlar om, som teologen Thomas Oord uttrycker det, sådana handlingar som befrämjar ett övergripande välbefinnande. Det är detta som är kärlekens mål hos den som är kärlekens föremål. Det är det som också behöver vara det raster genom vilket våra handlingar visar sig vara goda och behagar Gud eller inte.

Framför allt handlar detta om att följa Jesus i tjänst för andra. Detta är något som går utöver ett lite mekaniskt ”vad skulle Jesus gjort”-tänkande. Den fråga som är viktigare än så är att utröna vad Jesus redan gör så att jag kan samarbeta med honom. På vilket sätt är Jesus redan verksam i din familj, bland dina vänner, i samhället? Hur kan du följa honom och genom dina gärningar tydliggöra hans kärlek där?

Det tredje som händer är att liv och handlig bär frukt och börjar forma ett liv som upplevs ha både mål och mening, värde och tillfredställelse, glädje och spänning. Det Gud en dag kommer att fråga oss när vi möter honom efter livets slut är egentligen inte om alla vår kunskap om varken honom eller hans vilja. Det han kommer att fråga efter är vad vi gjorde med detta, hur det fick bära frukt i våra liv, hur det fick beröra andra människor och göra bestående skillnad i deras liv. Och om det var en frukt som var värdig honom, behagade honom och förhärligade honom.

I Rick Warrens bok Leva med mål och mening är det dessa frågor som står i centrum. Och under den här hösten kommer vi i Församlingen Brofästet att läsa, samtala om och söka svar utifrån Guds ord om hur våra liv allt mer kan bära den slags frukt som är bestående. Rick Warren beskriver fem områden som detta kan ske på: tillbedjan, gemenskap, efterföljelse, tjänande och mission. Vi finns här på den här jorden för att bära frukt och förverkliga Guds syften med våra liv utifrån dessa fem grundläggande områden.

För dej som vill fortsätta att fundera över den här veckans tema kommer här några tankar att fortsätta funderandet och samtalet utifrån:

  • Om du skulle beskriva syftet med ditt liv, vad skulle du säga då?
  • Är Guds plan för våra liv något som du menar är bestämt från början eller något som kan förändras över tid? Varför tänker du på det ena eller andra sättet?
  • Hur ser du på bilden av Gud som kärlek, relationell och påverkbar?
  • I vilka sammanhang tänker du dig att ditt liv kan bära frukt? Var ser du att Jesus är verksam i din närhet?


Lämna en kommentar

Vad i hela världen gör jag här? – om Guds syfte med mitt liv och hur det förändrar allt. (Del 1)

1. Att byta perspektiv förändrar allt

Olika synvinklar på företeelser i livet och i tillvaron kan helt förändra både perspektiv och inriktning på våra liv. I 4 Mos 13 berättas om de 12 spejarna som besökte löfteslandet. Deras olika perspektiv på det de såg var avgörande för deras bedömning av folkets framtida möjligheter att inta landet. Tio av dem såg sig själva som gräshoppor och landets innevånare som jättar. De två övriga noterade jättarna men trodde på Guds makt och kraft att utföra det han lovat. Tyvärr vann de tio folkets gehör och en hel generation dog under 40 års vandring i öknen.

I början av 1500-talet levde en munk som hette Nikolaus Kopernikus. När han publicerade sina rön angående planeternas rörelser var det något som skakade om en hel värld. Det var inte längre så att allt kretsade runt jorden. Istället var jorden en av flera planeter som kretsade runt solen. Det var början på det man ibland kallar den kopernikanska revolutionen. Perspektivet förändrades, det gamla utmanades och något nytt bröt fram.

Vi moderna människor behöver uppleva något av samma slags revolution. Det är så ofta som allt kretsar omkring oss. Och vi matas ständigt med budskap omkring just detta. Du är i centrum. Även andlighet har allt mer kommit att handla om att förgudliga sig själv, söka sig inåt och upptäcka sin egen gudomlighet.

Det behövs ett byte av perspektiv! Den första raden i Rick Warrens eminenta bok Leva med mål och mening fungerar som en råsop i magen på många moderna människor. Den lyder: Det handlar inte om dej! Och är det så att du och jag vill söka förstå vad i hela världen vi gör här så är det detta perspektivbyte som behöver ske. Det handlar inte om mej! Det är ett perspektivbyte från ett jagcentrerat liv till ett liv som kretsar omkring något helt annat.

”Om du vill veta varför du hamnade på den här planeten måste du börja med Gud,” skriver Warren vidare i sin bok. Det börjar med Gud, det handlar om Gud och om Guds tanke och syften med våra liv. Och det är utifrån detta som vi behöver förstå hur våra liv finner mål och mening.

2. Guds syfte: ett liv som bär god frukt

Om vi skulle göra en preliminär definition av Guds syfte med våra liv så skulle jag vilja att den formulerades med grund i Jesu ord i Joh 15:6: ”Jag har… bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” Och när Jesus i Bergspredikan talar om vad som gör skillnad i bedömningen av en människas liv talar han om träd som känns på sin frukt. Ett gott träd bär god frukt. Och jag tänker att god frukt i en människas liv också är något som ger glädje, tillfredställelse, mål och mening åt hennes liv. Riktningen är att leva för något som är större, mer, bättre och rikare och som har bestående värde.

Hur bär vi då god frukt? Det börjar med att flytta fokus från jagcentrering till att fokusera på vad Gud vill med mitt liv och på hur jag kan vara till för andra. Viktor Frankl noterade att de människor som klarade sig bättre i koncentrationslägret var de som fann vägar att lyfta fokus bort från sig själva och göra sådant som hade värde i andra människors liv. Det är där som livet får mening. Och det är den sortens frukt som jag tror Gud vill se i våra liv. Det handlar således om ett liv med högre mål än bara att ”det ska va gött och leva.”

Vi bär frukt när vi ser hur våra liv är insatta i Guds stora och högre syfte med hela skapelsen.  Rick Warren formulerar det såhär: ”Du har skapats av Gud och till Gud. Livet blir aldrig begripligt förrän du insett det.”

Och det gör att frågan om vem Gud är, hurdan Gud är och vad Gud vill med våra liv blir avgörande för fortsättningen. Mer om det i nästa avsnitt.


Lämna en kommentar

Ett hängivet andligt liv

 Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. (Rom 12:11-13)

Det tredje uttrycket för uppriktig kärlek som Paulus lyfter fram handlar om hängivenhet. Och som jag ser det så står det både för glöd och för överlåtelse; både för hjärta och vilja. Paulus använder en rad ord som är oerhört laddade med positiv energi. Han talar om att söka överträffa varandra. Han talar om att vara brinnande. Han talar om iver och ihärdighet. Han talar om hängivenhet och om en inre göd.

Men denna hängivenhet har en riktning. Först och främst är riktningen mot Gud. Det är så som detta välkända kapitel i Romarbrevet börjar. Det är att bära fram oss själva och våra liv som en offergåva till Gud. Det är den riktningen som en brinnande ande och en ihärdig bön har först och främst. Men i Paulus och i sant nytestamentligt tänkande är denna hängivenhet aldrig bara en sak mellan Gud och mig. Den måste ständigt få ett utlopp i relationen till de människor som finns runt omkring mig. Det är därför som Paulus tillägger orden ”tjäna Herren”. Och hur gör man det?

Rich Warren säger gång på gång i sin bok Leva med mål och mening: ”Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.” Man kan aldrig älska Gud utan att älska andra människor. Och en gemenskap som säger sig vilja vara hängiven i att tjäna och älska Gud måste också vara hängiven i att tjäna och älska varandra och andra.

Hur ser hängivenheten ut i ditt liv? Och i mitt liv? Fastnar vi i sökandet efter andlig glöd och ivrigt böneliv? Eller blir detta delar i en hängivenhet för Gud och andra som gör mig ännu mer brinnande och ännu mer ivrig i min bön. (Och inom parentes. Kan det vara så att bristen på hängivenhet för människor i min omgivning faktiskt är en orsak till att kärleken och ivern i mitt hjärta så lätt kallnar?) Här behöver du och jag och vi som församling söka efter vägar som är sanna uttryck för våra personligheter för att uttrycka denna hängivenhet i kärleken till Gud och till varandra. Var hittar du, var hittar jag, var hittar vi möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?

 Paulus menar att det är något som har med vår generositet att göra och huruvida våra liv präglas av detta. Han skriver: ”Hjälp de heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.”(v. 13) En av de starkaste bilder som jag har av detta är från några besök som vi som familj gjorde i en svart baptistkyrka i Lexington, Kentucky, under det år vi bodde i USA. En ung mamma i församlingen hade drabbats av cancer och behövde strålbehandling. Men som ni säkert vet så har de flesta svarta i USA ingen sjukförsäkring och därför inte råd att ta emot den behandling de behöver. Och utan behandling riskerade hon att dö och hennes barn förlora sin mamma. Den är söndagen var det offergång i kyrkan för att hjälpa den här mamman att få sin behandling. Och människor gav rikligt. Nästa söndag stod mannen i församlingen där gråtande över det bevis på kärlek och givmildhet som församlingen visat. Kanske hade det varit ett par hundra personer samlade. Men dessa fattiga människor hade ändå gett över 30 000 dollar.

 Jag vet att berättelser som denna inte riktigt går att förstå i vårt ”trygga” Sverige. Men det finns annat som vi behöver hjälp med – barnvakt så att ett par unga föräldrar kan gå ut på bio tillsammans, skjuts till kyrkan, en korg med en färdiglagad middag när någon är sjuk eller har det jobbigt, det är väl egentligen bara fantasin som sätter gränser för vilka möjligheter det finns att hjälpa varandra. Men det finns också en ytterligare sak att ta fasta på.

Ett av de bästa sätten att hjälpa en annan människa är att öppna dörren till sitt hem och erbjuda gemenskap. Redan i dag kan du göra någon annans värld ljusare genom att bjuda hem någon till dig. Bjud då gärna någon du inte känner så bra och strunta i om det är städat eller om dina soffor inte är av senaste mode. Den som du bjuder kommer ju inte för att göra ett Allt i hemmet-reportage. Det är ju du som är det viktiga och det möte som sker och den generositet som finns i ditt hjärta.

Och så det sista. En uppriktig kärlek är uthållig också mitt i motgångar och svarigheter. En uppriktig kärlek ger inte upp. Inte när det gäller något, eller någon som Gud lagt på våra hjärtan. Kallelsen som Gud ger till oss idag handlar om att leva som församling och som kristna så att människor kan säga: ”Er kärlek har gjort Jesus verklig för mig.” Så vänner, ge inte upp, vad det än må kosta. Det är vår kärlek som gör Jesus verklig för världen!

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • 1 Thess 4:12-22
  • Hebr 13:1-3

Samtalsfrågor

  1. Hur skulle du definiera ett hängivet andligt liv? Vad tänker du om påståendet att man kan inte tjäna Gud utan att tjäna andra?
  2. Var hittar du, var hittar vi, möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?
  3. Hur kan vi använda våra hem för att erbjuda andra människor gemenskap genom våra hem?

Bönefokus

  • Be om att Gud kärlek ska drabba oss så att vår hängivenhet får växa och fler får uppleva vem Jesus är genom våra liv?
  • Be att församlingen ska bli en gemenskap kännetecknad av en kärlek som aldrig ger upp.

Veckans utmaning

Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.