Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 2)

Vad vi säger om Jesus har betydelse och vad vi säger om hans död och uppståndelse är avgörande. Ibland vill vi så väl i våra försök att tala begripligt om de här sakerna och ändå hamnar det vi säger vid sidan av vägen. I det följande inlägget vill jag belysa två diken som debatten om försoningen lätt hamnar i.

lady-justice_w446Det ena diket är att försöka förklara hela försoningshändelsen utifrån ett ”brott och straff-perspektiv”. Genom sin synd har människan kränkt Guds ära och därför måste det utmätas ett straff. Men eftersom Gud samtidigt är barmhärtig låter han det straffet drabba Jesus istället för oss. I debatterna omkring försoningen brukar de som hävdar den här grundsynen framför allt vilja försvara Guds ära och Guds vrede. Guds kränkta heder måste gottgöras och hans vrede måste släckas. Även om detta sker utifrån ett kärleksperspektiv att Gud älskar världen så mycket att han lät offra sin egen son så driver det bilden av Gud som lättkränkt, nyckfull, despotisk och blodtörstig. Att denna syn blev populär under medeltiden är lätt att förstå. Det var så som både den världsliga och den kyrkliga makten fungerade och utövades.

Utifrån detta synsätt är det Gud som står i behov av försoning. Det är hans inställning som behöver förändras genom Jesu lidande och död. Det är hans vrede som behöver blidkas. Genom tron på det ”fullbordade försoningsverket” räknas det som Jesus gjort oss människor till godo. När Gud ser på oss, ser han på oss genom Jesus och hans försoning. Människan, eller syndaren, måste leva i en ständig medvetenhet om sin synd och ständigt söka syndernas förlåtelse. Någon reell förändring i människans natur medför inte försoningen utifrån det här synsättet. Att det i alla tider varit maktkyrkan som stått för den här försoningssynen är inte svårt att förstå. Och med maktkyrka menar jag inte bara olika statskyrkor utan också de kyrkosammanhang där en hierarkisk kyrkostruktur varit den förhärskande. Detta är ju en syn på försoningen som lägger makten att förmedla förlåtelsen och på så sätt också befrielsen från att drabbas av Guds vrede i ett manligt ledarskaps maktutövning utifrån sina ämbeten (biskop, präst, äldstekår).

Det motsatta diket är utifrån ett perspektiv av att vara utsatt för denna maktutövning i Guds namn helt förståeligt. För detta är ju inte den bild av Gud som Bibelns vittnesbörd ger oss. I Jesus möter vi nådens och kärlekens Gud och om Jesus är den som förkroppsligar hela Guds fullhet borde det ju betyda att Gud inte är något annat än det vi ser hos Jesus – fast bara så mycket mer. Och så långt är man på säker mark. Men att sedan göra korshändelsen till ett misstag eller Jesus till en martyr som dör för en god idé eller till något som är motbjudande och onödigt för hela resonemanget snabbt ned för den branta dikeskanten. Korsdöden blir då i bästa fall ett uppror mot död och ondska och i sämsta fall något vi helst ska ta avstånd från. Framför allt behöver vi avvisa den syn på försoningen som hävdar att något väsentligt inte skett i och genom Jesu död och uppståndelse. De blir inget annat än bilder och förebilder för kampen mot förtryck och ondska. Men vad gör de med min ondska? Hur försonas den?

Det här synsättet gör missionsuppdraget till något mestadels inomvärldsligt. Försoning handlar framför allt om fred mellan människor och i olika konflikter i vår värld. Betoningen ligger på att stå på de förtrycktas sida, att föra de svagas talan, att hitta vägar att upprätta de som är marginaliserade och utan röst i samhället osv. Och det är en viktig betoning, men inte den enda utifrån evangeliets budskap. Kyrkan blir här mer som en politisk aktiviströrelse. Och ibland blir detta också ett sätt att behålla sin plats i samhällets och maktens centrum.

Den senaste tidens debatt har handlat om just detta senare synsätt. Och en del kritiker menar att det är ett synsätt som halkat så långt ned i diket att det är helt vid sidan av vägen. Och visst finns det mycket att kritisera men det finns också saker att ta vara på. Inte minst i en tid där människors utsatthet blir allt tydligare behöver Bibelns och Jesu profetiska perspektiv lyftas upp på ett tydligare sätt. Försoning har inte bara med min personliga synd att göra. I Jesu död på korset inlemmas hela världen i försoningsverket. Dessutom behöver vi ställa frågor omkring t ex våld, våldsutövning, fred och pacifism i förhållande till det vi berättar och förkunnar omkring försoningen. Där finns det på den här sidan viktiga bidrag att lyfta fram och ta vara på.

I nästa inlägg vill jag försöka skissa några stråk som jag tror vi behöver ha med oss för att kunna tala om Jesus och försoningen på ett sätt som både är sunt bibliskt och missiologiskt relevant.

Annonser


Lämna en kommentar

Uppriktig kärlek

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.  (Rom 12:9-10)

Församlingens gemenskap har alltså en riktning – det är mot Gud. Vi finns till för att upphöja och ära honom och för att i ord, liv och handling synliggöra hans rike och hans vägar. Församlingsgemenskapen har också ett livssystem – att vara och fungera som Kristi kropp. I sin funktion är den övernaturlig och till sin natur förkroppsligar den Jesus här i den här världen.

Trons liv och församlingens gemenskap har dessutom ett sammanhang allt leva i. Vi lever mitt i världen, mitt bland människor som inte delar vår tro eller våra värderingar, men som längtar efter allt det som äkta kristen tro och gemenskap har att erbjuda. Den avslutande delen av Rom 12 beskriver hur denna övernaturliga Kristusgemenskap relaterar till både varandra och till människor utanför.  

Men över allt annat och i allt och genom allt säger Paulus – ”er kärlek skall vara uppriktig!” En ung kvinna fast i trafficking skrev följande kommentar på en sajt på Internet: ”Om det ni talar om är sant – varför tog det er så lång tid att hjälpa?” En uppriktig kärlek måste ha konsekvenser i ord och handling. Annars är den bara fejk. Annars är talet om Kristi kropp och varandras lemmar bara tomt prat.

 Den församlingsgemenskap som Paulus beskriver i Rom 12 är en inget fejk! Det är inte någon ”titta i nacken-gemenskap” eller ”kafferepsgemenskap” som han beskriver. Det är originalet. Så är det också med kärleken. Johannes skriver i sitt brev: ”Vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.” Vår kärlek är ett gensvar. Våra liv är ett gensvar. Vår gemenskap är ett gensvar – på Guds kärlek genom Jesus – ett gensvar som måste få genljuda över den här bygden och de människor som lever och rör sig här!

Uppriktig kärlek karaktäriseras av en passion för det som är rätt. När kärleken blir regel för vår gemenskap och för hur vi relaterar till varandra och till människor runt omkring oss så måste rättvisa vara den grundläggande moraliska regeln. Paulus har fått detta från profeten Amos när han skriver:

Hata det onda och älska det goda,

låt rätten råda då ni dömer!

Kanske skall då Herren, härskarornas Gud,

förbarma sig över spillran av Josefs ätt. (Amos 5:15)

Och det är tydligt att det sker något i en gemenskap där man är sann och rättvis i sitt sätt att bedöma varandra och de skeenden som man möter. För hur är det inte många gånger i en del sammanhang. Man hatar det onda och så håller man samtidigt fast vid detta onda. Men då dömer man felaktigt. Då dömer man inte så som Gud vill. Vi ska hata det onda till det yttersta. Vi ska jaga det ut ur vår gemenskap. Vi ska gå till rätta med det i alla dess former. Vi ska fly från det när det försöker att snärja in oss. Men när vi möter varandra, när vi ser på vår nästa, ska vi hålla fast vid det goda. Det är då som Guds välbehag kan börja strömma over våra liv.

 Passionen för rättvisa eller rättfärdighet handlar inte om att i varje situation framhäva andras fel och brister utan om att döma rätt – dvs döma som Gud dömer – och hålla fast vid det goda och döma och bedöma varandra utifrån detta. Och ett av de mest försåtligt ”onda” som nästlar sig in ibland oss är när rätten förvrängs och kärleken blir villkorad av att följa mönster och ytter former. Vänner låt oss avsky ett sådant förhållningssätt och i stället hålla fast vid det som är gott.

 Nästa sak som karaktäriserar uppriktig kärlek enligt Paulus är att den är äkta. Dvs den är fri från självupptagenhet och förställelse. Detta uttrycker han på ett helt underbart sätt. Han skriver: Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (v.10)

Detta patos för att hålla fast vid det goda hos varandra övergår här till en tillgivenhet till andra i den kristna gemenskapen som inte bygger på klichéer eller konstlade hurtfriska tillrop. Utan som är äkta. Men den äktheten bygger på att människor möts på ett annat och djupare plan. Jag tror att avskyn för det onda, fasthållandet vid det goda är en förutsättning för att ett sådant möte ska bli möjligt. För om vi inte har som grundinställning att se varandra utifrån att söka det goda vågar ingen av oss öppna vårt inres sårighet för någon annan.

Jag återkommer ofta till Dietrich Bonhoeffer när hans skriver i sin bok Liv i gemenskap att verklig gemenskap uppstår inte när vi möter varandra som rättfärdiga –  dvs med all vår duktighet, med alla våra spelade roller och fina masker. Verklig gemenskap skriver Bonhoeffer uppstår när vi möter varandra som syndare – avslöjade, med allt bråte i livet frilagt. Här finns inte några masker längre – vi är kända och känner på djupet.

Där skapas en tillgivenhet av ett helt annat slag. Vi gråter med varandra. Vi kämpar samma kamp. Vi vet att ingen är bättre än den andre. Vi har inget annat att komma med är vårt behov av Guds barmhärtighet. Jag har gjort några sådana möten i mitt liv. Egentligen alldeles för få. Men jag vet vad det betyder att mötas på detta djupa och avskalade plan och vilken tillgivenhet och kärlek som växer fram ur dessa erfarenheter. Och jag önskar att vår gemenskap skulle bli så modig att dessa möten skulle bli allt mer vanliga. För där möter vi det som är äkta – där är vi dem vi verkligen är och inget annat. Och det är både skrämmande och befriande.

Paulus uttrycker det förhållningssätt som detta bygger på lite senare i Romarbrevet i uppmaningen: Godtag därför varandra, så som Kristus godtagit er till Guds ära. (Rom 15:7) Jesus Kristus har godtagit dig – det betyder att han accepterar dig så som du är. Och eftersom vi var och en är accepterade och älskade sådan vi är utan masker och utan att uppfylla alla de skrivna och oskrivna lagar som vi sätter upp i våra gemenskaper, så är uppmaningen att lägga undan dessa regler och möta varandra och möta andra människor så som Jesus redan mött oss.

Och utifrån detta växer nästa del av det Paulus skriver i vers 10 fram som något helt naturligt. Ja, det är nog endast då som det veklingen kan kännas äkta. Detta att söka överträffa varandra i inbördes aktning. Men samtidigt beskrivs här en framväxande kultur där varje person är helhjärtad i sin iver att göra församlingen till en kärlekens boning.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • Amos 5:14-15
  • Rom 15:1-7
  • Ef 4:25-5:2

Samtalsfrågor

  1. Hur tänker du när du hör frasen: ”uppriktig kärlek”?
  2. Paulus definierar uppriktighet utifrån rättvisa, tillgivenhet och ömsesidig aktning. Vad skulle en sådan definition betyda i ditt liv?
  3. Hur kan församlingens gemenskap bli mer öppen och trygg så att det blir en plats där jag kan vara ärlig också med mina fel, brister, problem och synder och veta att jag är älskad av syskon i Herren som bara längtar efter att hjälpa och bära?

Bönefokus

  • Bed om att Gud kärlek ska drabba oss som församling och att vi ska fördjupas i överlåtelsen till Jesus och varandra.
  • Be att församlingen ska bli en plats där varje människa ska kunna komma utan att känna sig dömd, utan istället finna kärlek, välkomnande och trygghet.

Veckans utmaning

Att döma sant, så som Gud gör. Att tala rätt, såsom Gud gör. Att möta i kärlek, såsom Gud gör.


Lämna en kommentar

Världens fest och Gudsrikets fest

Matteus kapitel 14 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det var en gång två kungar som höll var sin fest. Den ene kungen var rik och mäktig och bjöd sina mest inflytesrika vänner att fira sin födelsedag. Den andre var fattig, ja, han ägde inget här på jorden, men ordnade ändå med fest bara för att hans vänner var hungriga och behövde något att äta. Den ene var fylld av maktbegär, men också driven av rädsla för att förlora den makt han hade. Därför vågade han inte stå upp för det som var rätt eller fel. Den andre dervs av kärlek och längtan efter rättvisa och ett nytt rike där Guds goda vilja och kärleksfulla ordningar råder. Den enes fest var full av intirger, dryckenskap, avundsjuka och sexuella anspelningar och slutade med att någon fick plikta med sitt liv. Den andres fest mättade hungrande människor och föregrep en ny tid då rättvisa och rättfärdighet råder och människors får ett nytt liv. Den enes fest beskriver den värld vi så ofta lever i och är så hemtama i, en värld av makt, rädsla, intriger, synd, orättfärdighet, förtryck, överflöd av mat för överflödets egen skull och till slut tomhet och skam. Den andres fest berättar om Gudsrikets kommande och mättade 5000 män och deras kvinnor och barn med hjälp av två fiskar och fem bröd, delade ut ur någons fattigdom och brist. Men i Herrens händer förmerade att räcka så att ett överflöd blir över – ett överflöd vi fortfarande tar del av varje gång vi bryter brödet och delar måltiden som börjar med den stora tacksägelsen till Gud. Den enes kungavärdighet var egentligen inte så stor. Han hade den makt som gavs honom och han var beroende av alla dessa andra som fanns där på festen för sin possition. Den andre var den ende som de facto kunde kallas kung. Han var inte beroende av någon annan än sin Far. Det är om honom evangeliet handlar. Han som är Davids son och Guds son och som Matteusevangeliet i varje kapitel målar som den vars värdighet att vara både Herre och kung vida överstige någon annan människas. Och när den enes födelsedagsfest slutar i ytterligare rädsla och kaos slutar den andres fest i glädje, förundran och tacksamhet för den kung och det rike som regerar utifrån barmhärtighet och kärlek och som aldrig skulle låna sig till att använda någon människa för sina egna syften.

När vi funderar över de två inledande berättelserna i det fjortonde kapitlet kan man inte undgå att läggamärke till alla dessa och säkert många fler olikheter mellan berättelserna. Och frågan måste ju någonstans ställas om varför Matteus berättar om Herodes födelsedagsfest och Johannes döparens avrättning. Det är ju en berättelse som ju inte riktigt passar in – om det inte vore som relief till vad som sker på bergssluttningen den där kvällen när Jesus botat deras sjuka och undervisat och alla är trötta och hungriga. Och därifrån, denna berättelse med så många bottnar och symboler i sig sänder Jesus iväg sina lärjungar i en båt över sjön. Själv drar han sig ännu mer tillbaka, upp på berget för att be.

Kankse bad Herodes Antipas också den där natten efter festen. Men en bön i desperation och ångest över vad som hade skett, vad han hade ställt till med och vad följderna skulle bli. Vi vet inget om det. Men vi vet att om Jesus står det på flera ställen i evangelierna att han gick undan ensam för att be. Kanske var det en annan kamp som pågick hos honom. Han hade brutit brödet och symboliskt föegripit den dag, som var hans livsmål, då hans kropp skulle brytas för att ge liv åt de många. Hur som helst, samtidigt som Jesus kämpade med sin fråga, kämpade hans lärjungar mot storm och vågor mitt ute på sjön. Då kommer Jesus till dem.

De tror att han är ett spöke och blir skräckslagna – och vem skulle inte det om någon man kände kom gående emot sin mitt ute på en sjö (det är inte vinter och han vet inte var stenarna finns)? Inte så ofta blir Jesus ett spöke för oss som kommer när och på ett sätt som vi inte tänkte oss. Och då känner vi inte igen honom. Vi kämpar med våra problem, med vårt liv, med församlingarnas interna frågor eller andra saker, men vi förväntar egentligen inte att Jesus skulle kunna komma och ha något med vår kamp att göra. Vi vill ju kunna klara detta själva. Vi blir rädda för hans närvaro. Men Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda!” (v. 27) Och kanske är det just de orden du behöver höra just idag. Lugn! Var inte rädd! Det är jag, Jesus! Du behöver inte gå på vatten, du behöver inte utmana ödet, du behöver inget. Men nya verkligeheter finns där för dig, om du vill. Ett steg. Ut i det okända. 70000 famnars djup. Jesu hand räcks dig. Hans ögon möter dig. Vattnet bär! Det bär!!! Trots stormen – så länge du ser på honom.

Men gör inte som Herodes och som Petrus. De drabbades av fruktan när de tänkte på och såg stormen de befann sig i. Det gjorde att de sjönk. Men bara en av dem hade förståndet att be om hjälp. Men det är det enda som behövs. Då räcks en hand, då delas ett bröd, då dukas en fest på stranden och en ny tid väntar. Stormen är inte slutet för det finns en kung som har allt i sin hand och vars hjärta är fyllt av barmhärtighet (v. 14) och kärlek. Och med på vägen har vi tolv korgar bröd som ständigt kommer att påminna oss om Gudsrikets överflöd och fest.