Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Efterföljare eller anhängare

Matteus kapitel 4 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Temperaturen skrivas nu upp rejält i Matteus berättelse om Jesus. Från dopets andliga höjdpunkt förs Jesus ut i öknen. Från det som kunde blivit en sån perfekt språngbräda in i en framgångsrik tjänst förs han till en öde trakt. Ensam med sig själv, ensam med Fadern och till slut ensam med djävulen.

40 dagar av fasta. 40 dagar av andlig förberedelse och kraftsamling. 40 dagar utan mat som också påverkar en människas fysiska styrka. Jesus är hungrig berättar Matteus. Där, inte vid dopet, inte mitt bland anhängarna, men i den fysiska svaghetens och ensamhetens tidpunkt kommer fienden med sina prövningar. Det är så som vi också möter många av livets stora prövningar – när vi är svaga, trötta, ledsna, sjuka. Det är då som vi är som mest benägna att söka genvägarna, gå den enkla vägen, försöka vara pragmatiska eller smarta – ofta påhejade av själafienden.

Jesus prövas utifrån tre avgörande områden i en människas liv, tre områden där överlåtelsen till Fadern är avgörande för en människas framtida väg i och genom livet. Den första prövningen har med att tillfredställa sina – helt legitima –  behov att göra. Jesus var hungrig, det var väl inget fel i att vara det och vilja ha något att äta. Men att använda sin gudomlighet  för att tillfredställa sina personliga behov, skulle Jesus verkligen välja den genvägen? Han visste vad som var verklig mat, vad som gav verklig tillfredställelse – Ordet som kom från Guds mun och att ”göra hans vilja” som hade sänt honom (jmf Joh 4:34). Han visste att allt handlar inte om mej. När jag söker det som ger tillfredställese eller det som ger mening och mål med min tillvaro – då handlar det inte om mej! Det är inte jag som är världens och universums centrum. Hur många av oss har inte fallit just här? Gud blir den som vi vill använda för våra syften. Han blir en godisautomat där jag stoppar in en bön och får ut precis det jag önskar. Eller så försöker vi slå mynt av en ställning eller inflytande vi har bland vänner, i församling eller på jobbet. Och så faller vi platt. Men Jesus faller inte platt. Han har förankrat sitt liv i Guds ord och syften. Det enda som verkligen kan tillfredställa honom är att följa den väg som Fadern redan stakat ut för hans liv.

Istället förs Jesus till tempelmuren. Där står de två och balanserar på murkrönet – Jesus och djävulen. Handsvetten gör sig påmind. Höjden svindlar. ”Hoppa,” uppmanar djävulen, ”hoppa! Gud kommer att ta hand om dig. Det vet du ju. Hoppa så får du se själv att det är så.” Men Jesus hoppar inte, istället tillrättavisar han än en gång djävulen. ”Du ska inte sätta Herren din Gud på prov.” (v.7) Det finns andra sätt att förstå Guds omsorg och försyn i våra liv. Men vi vill ju ha bevis. Vi vill ju veta. Att Guds ord och löften är så fyllda av bevis för hans omsorg är ibland inte nog. Genvägen är att jag måste ha ett under, ett bönesvar, för att jag ska veta. Annars kan jag inte tro eller lita på Gud och så fylls livet av bitterhet och förlorar sin vitalitet. Om min kristendom behöver under för att inte haverera är det något fel. Under och tecken, en helande beröring, är i det här faller mer bonus och uttryck för omsorg, än det avgörande beviset. I den stora nattvardstacksägelsen ber vi: ”Den natt han gav oss det yttersta beviset för sin kärlek tog han ett bröd…” Jesu lidande, död och uppståndelse är de bevis vi behöver. Det är nog. Det är där vår tro har sin fasta förankring. Jesu kärlek utgiven för dig och mig i döden på ett kors.

Till slut visade djävulen alla riken och dess härlighet för Jesus. De kunde bli hans enkelt och snabbt. Här möter Jesus den ultimata genvägen. Varför lidande och död, när han kunde få allt utan att behöva göra något – annat är att böja knä för djävulen? Men Jesus böjer inte sina knän för djävulen. Han tillrättavisar honom och ber honom gå bort från honom. Det finns bara en som är värd vår tillbedjan. Jesus vet det. Han har levt i den gemenskapen. Endast Gud. Människans syfte är att upphöja Gud och för evigt erfara hans gemenskap (fritt efter the Westminster Confession). Det är därför som det yttersta slaget om vår själ handlar om vem och vad vi tillber. Och vem vi följer, för det är så lätt att sälja sin själ för att kapa lite obehag här och där, eller för att nå sitt mål snabbare. Kyrkan har genom historien haft allt för mycket av den varan. Den har allt för lätt böjt knä för både djävul, värld och tidsanda. Men nu kallar oss Jesus till att kalibrera vårt fokus och gå in i efterföljelsen av honom.

Och så möter vi än en gång budskapet om omvändelse. Att vända sig bort från den enkla och breda väg som så bedrägligt läggs fram framför oss och följa Gudsrikets väg, korsets och kärlekens väg, Jesu väg. Åter i Galiléen kallar Jesus sin första lärjungar – efterföljare – till denna nya väg, detta nya liv. Genom vandringen med honom blir deras liv präglade på Jesus. Han blir den de vänder sig till, den de följer, den de försöker att efterlikna och efterfölja.

Kapitlet slutar med att Matteus berättar om Jesu tjänst i Galiléen. Han undervisar i synagogorna, han predikar om Guds rike och han demonstrerar Guds rikes kommande och kraft i under och tecken. Och människorna gensvarar! I skaror kommer de för att se och uppleva detta som nu händer. Och skaran av anhängare växer. Men det är skillnad mellan att vara anhängare och att vara lärjunge. Ju längre Matteus berättelse fortsätter, ju större och tydligare blir den skillnaden. Anhängare är präglade på de skaker som Jesus gör. Efterföljaren är präglad på Jesus.

Annonser