Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Omvändelsens innebörd

För några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till ett föredrag av Sigfrid Demingen där han talade om missionären och evangelisten E Stanley Jones. Vid flera tillfällen under föredraget stannade Deminger upp och ställde några frågor till sina åhörare. När han hade talat om Jones syn på omvändelsen frågade han oss ”Vilken innebörd ger ni omvändelsen? Vad är det vi erbjuder när vi kallar människor till omvändelse? Hur ser vi på omvändelsens följder?”

Vad är omvändelsens innebörd? Egentligen finns det ingen viktigare fråga när det gäller det kristna livet än just denna. Omvändelsen är ju också Jesu första budskap och är en del av vad det innebär att bli en lärjunge, en Jesu efterföljare.

Markus introducerar Jesu verksamhet i sitt evangelium med orden: ”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Gallileen och förkunnade Guds budskap och sade: ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet.’”(Mark 1:14) Och är det någonstans vi ska börja söka efter omvändelsens innebörd så är det hos Jesus.

Jesus är omvändelsens centralfigur. Det är om honom det handlar. Stanley Jones menar att omvändelsen handlar om att överlämna det självupptagna jaget till Jesus. Det finns en underbar befrielse i det. För jagets självupptagenhet blir till slut ett fängelse ur vilket man behöver hjälp för att komma ut. Och när Jesus kallar lärjungar till efterföljelse så är det också en kallelse till en omvändelsens vandring där det självupptagna gradvis vänds till det Kristuscentrerade. Detta är en process mot en djup förändring i en människas liv. Omvändelsen är både det avgörande beslutet och den process som leder oss mot den förändringen. Det är i den processen som fångenskapen bryts.

Göran Skytte berättar i sin bok Omvänd att människor ibland frågar honom om han är frälst och att han gärna skulle vilja besvara frågan med ett ja, men gör inte det. ”Istället”, säger han, ”brukar jag svara att jag är omvänd. Omvänd är ett fint ord. Det är motsatsen till bortvänd. Och det är mycket finare att vara omvänd än att vara bortvänd. Inte socialt finare, men finare ur aspekten livskvalitet. I alla fall för mig (p. 193).” Ibland blir ordet frälst väldigt statiskt, något man blivit, är och kommer att vara. Det är färdigt. Omvändelsen är en process som hela tiden fortgår och som är en del av det kristna livets innersta kärna.

När Jesus träder fram gör han det med ett budskap om Guds rike och att detta rike nu är nära var och en. För i och genom honom har Guds rike och Guds nya världsordning kommit och blivit verklighet. Och precis som det är med Jesus så måste vi ta ställning till hans inbjudan att bli en del av Guds rike. Omvändelse är att byta hemort för vårt liv och det som livet bygger på. Det innebär en ny identitet och ett helt nytt sätt att leva. Mitt i den värld som vi lever och som ser ut precis som den brukar och fungerar som den brukar lever vi nu på ett nytt sätt. Vi har vänt om, vi har vänt hem, vi har vänt oss till ett annat rike, med andra lagar och andra mål än de som regerar den här världen. Och det är genom att bejaka Jesu inbjudan till efterföljelse och lämna en hel del saker bakom oss som vi kan gå in i det nya livet i Guds rike. Omvändelsen till Guds rike måste få konsekvenser i hur en människa lever, vilka val hon gör och vad som påverkar hennes värderingar.

När vi kallar människor till omvändelse så gör vi det med en övertygelse om att Guds nåd och Ande verkar i alla människors liv för att söka det förlorade och föra det tillbaka in i gemenskap med Gud. Omvändelsen hör ihop med evangelium, det glada budskapet om Guds kärlek och Guds handlande med oss genom Jesus Kristus. Goda nyheter skapar tro och förväntan. När Jesus träder fram och predikar Guds budskap om riket, befrielsen, nytt hopp och en ny framtid så fungerar omvändelsen som själva beviset på att en människa tagit emot hans ord och satt tro till dess inneboende kraft att bli verklighet.

Jag har skrivit om omvändelsen som både något som sker genom viktiga personliga beslut att lita på och tro på evangeliets erbjudande och om en process som ständigt måste vara pågående i en kristen människas liv. Det är som om vi glömmer och behöver påminnas om vilken riktning som leder oss hem. Jag kommer fortfarande ihåg hur den gamle pastorn, Folke Johansson i Mönsterås, en gång predikade om hur det växte sten i hans potatisåker. År efter år behövde stenen rensas bort för att potatisen skulle växa. Omvändelsen som process handlar om samma sak. Vi är ständigt kristna i blivande. Och vårt mål är att steg för steg förvandlas till att bli allt mer lika Kristus. När vi kallar människor till omvändelse så är det det yttersta målet.

 

 

Annonser


4 kommentarer

Omvändelse

Klockan närmar sig 12 och gudstjänsten håller på att gå mot sitt slut. I en av bänkarna sitter en ung man och bredvid honom en dam som han är inneboende hos. Hon har bjudit med honom till kyrkan och den här dagen har hon en märklig bön. Om pastorn lämnar den upphöjda predikstolen för att gå ner innanför altarrunden i avslutningen och där inbjuda till avgörelse och förbön så ska hon fråga Lars om de inte ska gå fram dit tillsammans. Så sker det märkliga att pastorn gör precis som kvinnan ber om (och det var den enda gången under hans tid i församlingen som han gjorde så) och fram längs gången går den unge man som skulle komma att bli min far för att lämna sig åt Gud.

Den dagen, den 27 september 1953, brukade min far ofta referera till som sin andliga födelsedag. Det som skedde den dagen innebar en omvändelse som var tydlig och radikal och som påverkade resten av hans liv. På vägen till kyrkan rökte han sin sista cigarett. Det som skedde därinne den söndagen befriade honom från röksuget. Många år senare när vi renoverade kyrkan hittade jag ett tillknycklat cigarettpaket inkastat genom en av gluggarna i grunden. Och jag tänkte att kanske var det far som kastat in det på vägen in i kyrkan den där söndagen strax innan sin omvändelse.

Även om berättelsen om det som skedde en gång i Kumla Metodistkyrka är gammal så bär den med sig drag som för de allra flesta kännetecknar vad omvändelsen handlar om. Det är en människa som kommer till tro på Jesus Kristus, det är ett offentligt skeende som respons på förkunnelsen av Guds ord, det finns ett tydligt före och efter, det har verkliga konsekvenser i liv och livsinriktning. Omvändelsen är den avgörande punkten, det centrum runt vilket det nya livet som kristen orienterar sig.

Men allt för sällan nu för tiden vågar vi tala om vikten av omvändelse. Hur kommer det sig? Eller är det så att det är fokuseringen vid det personliga och momentana i omvändelsen som har tonats ner och allt fler idag ser omvändelsen som både en process fram till ett ställningstagande för Kristus och som något som sedan också fortsätter; att vi ständigt behöver vända om och vända oss mot Gud.

Den bibliska innebörden av omvändelse bygger huvudsakligen på tre olika ord eller begrepp. Ett från Gamla Testamentet (GT) och två från det nya (NT). All tre har med sig i sin innebörd detta med att vända om, men med lite olika betoning. Från GT hämtar vi ordet shubh som helt enkelt betyder att återvända eller vända hem. Det förekommer över ett tusen gånger. Det är ett ord som får sin mening från den förbundsgemenskap som Gud har med sitt folk och när folket går vilse, när folket vänder Gud ryggen kallar Gud de sina till omvändelse, till att återvända hem in i den gemenskap som de är skapade att ha med honom.

I NT motsvaras shubh av epistrephein och metanoein. Och om det skulle vara någon gradskillnad mellan dessa ords betydelse så talar det första oftare om riktningsförändring och det senare om  sinnesförändring. När så Jesus träder fram i början av sin offentliga verksamhet och förkunnar att Gudsriket är nära och kallar till omvändelse (metanoein) vad menar han då? Är det en sinnesförändring, en förändring av livsinriktningen eller är det så att han kallar människor att återvända till den Gud som genom sin nåd och kärlek söker och drar dem till sig? Och när jag så tänker på de berättelser som Jesus berättar finns det kanske ingen som bättre beskriver vad omvändelse innebär än den om den förlorade sonen. I den berättelsen finner vi också vart och ett av de tre uttrycken för omvändelsen tydligt beskrivna.

När jag så funderar vidare över fars omvändelse så blir det allt tydligare att den inte bara var något som skedde sådär plötsligt. Där fanns också en bakgrund med bedjande morföräldrar och söndagsskolan i Ljungby Missionskyrka och många andra erfarenheter. Hans omvändelse handlade om livsförändring, riktningsförändring, men framför allt om att återvända hem till en kärleksfull och älskade Gud full av nåd. En Gud som förvandlar människors liv.

(Den här artiken publiceras också i veckans nummer av Hemmets Vän.)


Lämna en kommentar

Tankelivets omvändelse

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:2)

Till kroppens frambärande i gensvar och överlåtelse till Gud hör en sinnets omvändelse. Du och jag behöver omvända oss! Vi behöver göra upp med vårt egocentrerade tänkande. Vi behöver göra upp med hur vi blivit färgade av tidsandan i försagdhet och försiktighet när det gäller vår tro på Jesus.

Anpassa er inte efter denna världen, skriver Paulus! O, vad vi har anpassat oss! O, vad vi har låtit våra liv formas av tidsandan och omgivningen istället för Guds vilja och ledning. Men det är inte tidens nickedockor som formas till den nya slags Kristi-kropp-gemenskap som beskrivs i Rom 12. Det är människor som gett upp något för att vinna det som är större och rikare – ett liv i Kristi fullhet och i Andens kraft. Vår tid är trött på föreningskristendom! Vår tid är trött på människor som inte står för något eller lever för något. Vår tid – en tid då ensamhetens förgörande gift håller på att förgifta ett helt folk – längtar efter en gemenskap med äkthet och delaktighet, med mål och sammanhang och mening. Och bara församlingen – Kristi kropp – kan vara den gemenskapen! För inget är som den kristna församlingen när den fungerar som Gud har tänkt.

Jag tror att en förutsättning för att våra församlingsgemenskaper ska bli fungerande och attraktiva är att något sker först och främst i vårt sätt att tänka på och se på både församlingen, varandra och framför allt på hur Gud verkar i och genom oss med sin helige Ande. Sinnets förnyelse, ett nytt sätt att tänka, ett sökande av Guds vilja och ledning och ett sunt sätt att se på sig själv och sitt eget liv är alla förutsättningar för den gemenskapen.

Denna förnyelse av vårt inre tar sin början i mötet med den levande Guden. När vi riktar vårt liv mot Gud, lever i hans närhet, låter oss beröras av hans härlighet och helighet och sedan omfamnas av hans kärlek och upprättande kraft måste något också ske med vårt inre. Ett liv i tillbedjan och ett liv där jag söker att förändra mitt tankemönster så att det kommer allt mer i samklang med hurdan Gud är, vad Gud förmår och vad Gud säger i sitt Ord hör ihop.

Människor pratar ofta om att det är så svårt att förstå Guds vilja eller att urskilja den. Jag tror att anledningen till att man säger så är att man inte själv vill omvända sig från sin egen viljas makt och mönster i sitt liv. I Ef 4:23 uppmanar Paulus läsaren att ”förnyas i ande och förstånd.” Och han gör det i ett sammanhang där han först säger ”sluta lev som förut” och sedan ”klä er i den nya människan, som skapats efter Guds bild.” Att förstå Guds vilja, att hitta rätt i livet med Gud innebär alltså både ett medvetet avklädande och ett påklädande av något nytt.

Jag tror att vi mycket mer medvetet än någon gång tidigare i historien behöver vaka över vad vi fyller våra sinnen, våra tankar och våra liv med. För det är utifrån vårt tankeliv som våra handlingar styrs. Det är utifrån vårt tankeliv som våra attityder formas – när det gäller vad vi värderar, hur vi ser på tron och hur vi lever. Att ta av sig det gamla och ta på sig den nya och att låta sig förvandlas genom sinnets förnyelse är vägen till ett nytt och segerrikt liv tillsammans med Gud. Det förnyade tankelivet är ett tankeliv som släpper in och räknar med Gud, hans kraft och ledning och som ständigt söker att vara i samklang med Guds vilja.

Det är i denna process som en förvandling äger rum. Ditt sinne förändras. Dina tankar förändras. Din längtan förändras och kommer i samklang med Gud. Det är där som en ny förmåga inträder, förmågan att urskilja Guds vilja – ”det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Där läggs också grunden för en sund självbild och att kunna se på sig själv på ett riktigt sätt, något som nästa avsnitt kommer att handla om.

Bibeltexter att läsa och fundera över:

  • Ef 4:22-24
  • Fil 4:8
  • 1 Petr 1:14-15

Samtalsfrågor

  1. Instämmer du i att kristenheten i allmänhet har anpassat sig för mycket till tidsandan?
  2. Fundera över var andra människors åsikter om tron, vad Gud förmår eller att du är kristen har påverkat ditt sätt att tänka?
  3. Tankelivets omvändelse innebär att leva i en förnyelseprocess som påverkar både tanke och känsla, värderingar och livsval. Var hittar du vägledning för den förnyelsen?
  4. För egen reflektion: Vad behöver du lägga av som hindrar dig att urskilja Guds vilja och leva i det som är gott, behagar honom och är fullkomligt?

Bönefokus

  • Låt bönestunden bli en tid av reflektion och tillfälle för den helige Ande att visa på områden där omvändelse och förnyelse behöver ske i ditt liv.
  • Be Gud genom sin Ande leda dig igenom en process av avklädande av det gamla, påklädande av det nya och in i ett liv fyllt av hans vilja och kraft.

Veckans utmaning

Var särskilt uppmärksam på hur sociala medier, TV-program, musik och vad du själv säger och du hör andra omkring dig säga påverkar ditt sätt att tänka, dina känslor och din andliga frimodighet.


Lämna en kommentar

Efterföljare eller anhängare

Matteus kapitel 4 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Temperaturen skrivas nu upp rejält i Matteus berättelse om Jesus. Från dopets andliga höjdpunkt förs Jesus ut i öknen. Från det som kunde blivit en sån perfekt språngbräda in i en framgångsrik tjänst förs han till en öde trakt. Ensam med sig själv, ensam med Fadern och till slut ensam med djävulen.

40 dagar av fasta. 40 dagar av andlig förberedelse och kraftsamling. 40 dagar utan mat som också påverkar en människas fysiska styrka. Jesus är hungrig berättar Matteus. Där, inte vid dopet, inte mitt bland anhängarna, men i den fysiska svaghetens och ensamhetens tidpunkt kommer fienden med sina prövningar. Det är så som vi också möter många av livets stora prövningar – när vi är svaga, trötta, ledsna, sjuka. Det är då som vi är som mest benägna att söka genvägarna, gå den enkla vägen, försöka vara pragmatiska eller smarta – ofta påhejade av själafienden.

Jesus prövas utifrån tre avgörande områden i en människas liv, tre områden där överlåtelsen till Fadern är avgörande för en människas framtida väg i och genom livet. Den första prövningen har med att tillfredställa sina – helt legitima –  behov att göra. Jesus var hungrig, det var väl inget fel i att vara det och vilja ha något att äta. Men att använda sin gudomlighet  för att tillfredställa sina personliga behov, skulle Jesus verkligen välja den genvägen? Han visste vad som var verklig mat, vad som gav verklig tillfredställelse – Ordet som kom från Guds mun och att ”göra hans vilja” som hade sänt honom (jmf Joh 4:34). Han visste att allt handlar inte om mej. När jag söker det som ger tillfredställese eller det som ger mening och mål med min tillvaro – då handlar det inte om mej! Det är inte jag som är världens och universums centrum. Hur många av oss har inte fallit just här? Gud blir den som vi vill använda för våra syften. Han blir en godisautomat där jag stoppar in en bön och får ut precis det jag önskar. Eller så försöker vi slå mynt av en ställning eller inflytande vi har bland vänner, i församling eller på jobbet. Och så faller vi platt. Men Jesus faller inte platt. Han har förankrat sitt liv i Guds ord och syften. Det enda som verkligen kan tillfredställa honom är att följa den väg som Fadern redan stakat ut för hans liv.

Istället förs Jesus till tempelmuren. Där står de två och balanserar på murkrönet – Jesus och djävulen. Handsvetten gör sig påmind. Höjden svindlar. ”Hoppa,” uppmanar djävulen, ”hoppa! Gud kommer att ta hand om dig. Det vet du ju. Hoppa så får du se själv att det är så.” Men Jesus hoppar inte, istället tillrättavisar han än en gång djävulen. ”Du ska inte sätta Herren din Gud på prov.” (v.7) Det finns andra sätt att förstå Guds omsorg och försyn i våra liv. Men vi vill ju ha bevis. Vi vill ju veta. Att Guds ord och löften är så fyllda av bevis för hans omsorg är ibland inte nog. Genvägen är att jag måste ha ett under, ett bönesvar, för att jag ska veta. Annars kan jag inte tro eller lita på Gud och så fylls livet av bitterhet och förlorar sin vitalitet. Om min kristendom behöver under för att inte haverera är det något fel. Under och tecken, en helande beröring, är i det här faller mer bonus och uttryck för omsorg, än det avgörande beviset. I den stora nattvardstacksägelsen ber vi: ”Den natt han gav oss det yttersta beviset för sin kärlek tog han ett bröd…” Jesu lidande, död och uppståndelse är de bevis vi behöver. Det är nog. Det är där vår tro har sin fasta förankring. Jesu kärlek utgiven för dig och mig i döden på ett kors.

Till slut visade djävulen alla riken och dess härlighet för Jesus. De kunde bli hans enkelt och snabbt. Här möter Jesus den ultimata genvägen. Varför lidande och död, när han kunde få allt utan att behöva göra något – annat är att böja knä för djävulen? Men Jesus böjer inte sina knän för djävulen. Han tillrättavisar honom och ber honom gå bort från honom. Det finns bara en som är värd vår tillbedjan. Jesus vet det. Han har levt i den gemenskapen. Endast Gud. Människans syfte är att upphöja Gud och för evigt erfara hans gemenskap (fritt efter the Westminster Confession). Det är därför som det yttersta slaget om vår själ handlar om vem och vad vi tillber. Och vem vi följer, för det är så lätt att sälja sin själ för att kapa lite obehag här och där, eller för att nå sitt mål snabbare. Kyrkan har genom historien haft allt för mycket av den varan. Den har allt för lätt böjt knä för både djävul, värld och tidsanda. Men nu kallar oss Jesus till att kalibrera vårt fokus och gå in i efterföljelsen av honom.

Och så möter vi än en gång budskapet om omvändelse. Att vända sig bort från den enkla och breda väg som så bedrägligt läggs fram framför oss och följa Gudsrikets väg, korsets och kärlekens väg, Jesu väg. Åter i Galiléen kallar Jesus sin första lärjungar – efterföljare – till denna nya väg, detta nya liv. Genom vandringen med honom blir deras liv präglade på Jesus. Han blir den de vänder sig till, den de följer, den de försöker att efterlikna och efterfölja.

Kapitlet slutar med att Matteus berättar om Jesu tjänst i Galiléen. Han undervisar i synagogorna, han predikar om Guds rike och han demonstrerar Guds rikes kommande och kraft i under och tecken. Och människorna gensvarar! I skaror kommer de för att se och uppleva detta som nu händer. Och skaran av anhängare växer. Men det är skillnad mellan att vara anhängare och att vara lärjunge. Ju längre Matteus berättelse fortsätter, ju större och tydligare blir den skillnaden. Anhängare är präglade på de skaker som Jesus gör. Efterföljaren är präglad på Jesus.


1 kommentar

En ny tid är nära

Matteus kapitel 3 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vid den tiden uppträdde Johannes döparen. Så öppnar Matteus detta kapitel. Viken tid tänker han på? Och vad hände under tiden från det att Jesus och hans familj bosatte sig i Nasaret till dess Johannes döparen började sin verksamhet vid Jordanfloden? För Matteus är inte eventuella berättelser om Jesu tonår eller om hur många hus han varit med att bygga eller hur många frågor som ställts till honom om när han tänker gifta sig relevanta. Det viktiga är att få berätta om hur ”Gud mes oss” kommer till sitt folk för att visa att Gud vill vara närvarande i deras liv. Det viktiga är att det finns en tid som är Guds tid och att den tiden inleds av en excentrisk profetgestalt med sin huvudsakliga tjänst ute i ödemarken. Så kommer åter igen Guds tid, Guds handlande och Guds initiativ till oss från marginalen.

Denna nya tid inleds med ett rop. Omvänd er! Omvänd er, hur ofta har inte omvändelsens betydelse både glömts bort eller devalverats eller förvanskats i vår tid. Ett nytt sinnelag, ett nytt sätt att tänka, relatera och handla – där finns omvändelsens etymologi. Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand talar ofta om att 90% av de tankar vi tänker idag är de samma som vi tänkte igår. Omvändelse innebär nya tankar, en ny syn på livet, ett nytt fokus, en ny väg osv. Fast egentligen är det en kallelse till att återvända till det ursprungliga – till Gud. Och en kallelse att åter göra Gud och hans ord till den yttersta referensramen för livet, den allt annat bedöms efter.

Och det är här som fariséerna och de skriftlärda missar poängen. Deras vilja att låta döpa sig och deras omvändelse hade mest med det yttre att göra. Det handlade om teori. Det handlade om vad man var. I vår tid handlar tro allt för ofta mer om teori, mer om vem som har rätt, mer om vem som har de bästa argumenten än om djup, Gudsrelation, handling och ett annorlunda liv. Det räcker inte att vara ättlingar till Abraham, ropar Johannes, eller att vara döpt eller tillhöra en församling eller att sitta i styrelsen eller att vara pastor eller präst eller allt vad man kan ta för intäkt till att man inte är sämre eller bättre än någon annan. Det handlar om, som Paulus tydliggör, huruvida man har en tro som tar sig uttryck i kärlek (jmf. Gal 5:6). Kristen tro är mycket mera ett verb än ett substantiv. Det är något man lever mer än bara något att stämma in i efter predikan i kyrkan på söndag förmiddag .

Omvändlese. Det som föregår och förebådar en ny tid, Guds tid – i historien och i en människas liv. Och fokuset är inte så mycket vad man omvänder sig från, utan vad man omvänder sig till. Himmelriket – Guds rike – är nära. Det är Johannes budskap. Det kommer också att bli Jesus budskap förkroppsligat i honom själv och synliggjort i hans liv, hans undervisning, hans tjänst för människor och hans lidande, död och uppståndelse. För Johannes är himmelriket nära, eftersom han vet att hans kallelse är att förbereda Israel för deras Messias. Matteus identifierar honom med profetorden i Jesaja.

Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. (v.3)

Nu banar denne, det gamla förbundets siste profet, väg för en ny tid, för Guds rikets tid att bryta in. Till dopstället vid Jordan kommer också till slut Jesus. Och ett märkligt samtal äger rum. Nästan som ett litet gräl om vem som borde döpa vem. Johannes vet och erkänner vem Jesus är. Hans reaktion är att backa, ge rum. Från nu är det Jesus som är centralpersonen i historien. Men Jesus vägrar. Och man kan fråga sig varför. Varför behöver Jesus döpas i Jordan? Var det inte ett dop som handlade om omvändelse? Visst, men omvändelse i den betydelsen att lägga sitt liv helt under Guds ledarskap. En omvändelse till att i allt förlja den väg som Gud stakat ut. Och en omvändlese till att bära det nya Gudsrikets frukt i sitt liv. Det är där som jag tror innebörden i ”det som tillhör rättfärdigheten” ligger. Jesu dop tydliggör än en gång hans totala identifikation med och berodende av Fadern i det som är hans uppdrag och tjänst, men också hans totala identifikation med oss männsikor i vår svaghet och vårt behov av frälsning, befrielse, heland och ett nytt hopp.

Där i Jordan sker hans kröning. Där bekräftas allt Matteus hittills skrivit om – släkttavlan, födelseberättelsen, stjärntydarnas hyllning, Herodes avundsjuka och Johannes döparens väckelserörelse. Här kommer den återstående länken i Matteus beviskedja att Jesus är Israels kung och Messias. Under en öppen himmel inleds den nya tid som Johannes predikat om, som de gudfruktiga längtat efter och som mörkrets makter bävar inför.

Himlen öppnar sig, och han såg Guds Ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (v.16-17)

 Och så öppnas ett nytt kapitel i Guds handlande med sitt folk och med oss. ”Omvänd dig! Guds rike är nära!”