Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 2)

Evangeliets budskap har sitt centrum i Jesus. Det är i och genom Jesus som Gud tar i tur med den här världens problem, ondska och synd. Det glada budskapet om försoning och Guds rike förkroppsligas i Jesus och i den gemenskap av människor som är hans kropp på jorden.

Vi planterar nya församlingar för att människor ska få lära känna Jesus Kristus, komma till tro på honom och bli hans efterföljare. Denna enda anledning skulle i sig själv kunna räcka som grund för allt kyrkan gör. För i slutändan handlar det om bekännelsen av Jesus Kristus som Herre och hur den bekännelsen blir till verklighet i människors liv och på nya områden och i nya kontexter.

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost menar att det vi säger om Jesus formar vår syn på mission och i slutändan också på hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är och hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ett bra exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Det har betydelse om vi säger att Jesus är enda vägen till Fadern, eller bara en av flera vägar. Det har betydelse om vi menar att Jesus egentligen bara var en vanlig människa eller om vi bekänner honom som Guds son. Det har betydelse om Jesus är de rikas eller de fattigas vän. Allt detta och mycket mer är med och styr vårt sätt att göra mission och i slutändan också att leva församling.

Vi behöver i vår fragmentiserade tid återerövra bekännelsen av Jesus som Herre som det centrum omkring vilket allt annat formas. Inte bara församlingens liv och mission måste formas utifrån detta centrum utan också våra liv och vårt lärjungaskap. ”Det är Missionsstrategiskt viktigt att vi återupptäcker vad det betyder att på ett över­låtet sätt följa Jesus. Det går inte att vara en sann lärjunge utan att samtidigt leva i Guds mission. Det är ut i Guds värld som Jesus kall­ar sina lärjungar att följa honom. Ett missi­onellt lärjungaskap går bortom det som har med den enskildes andliga liv och relation till Gud att göra, även om det också innehåller detta, och involverar oss som Jesu efterföljare i Guds eviga syfte med världen, att frälsa och befria den, och sedan ‘sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.[1]‘En lärjunge bär därför en längtan efter att få lära känna Jesus allt mer så att hans sanning, nåd, kärlek, vishet och kraft får påverka vardags­livet när det gäller relationer, värderingar och prioriteringar. Man vill bli mer lik Jesus i ord och handling för att hans goda vilja ska ske. Som lärjunge är man alltså ständigt på väg genom livet för att varje dag lära sig nå­got nytt och tjäna och leva för Gud.[2]

Jesus talar i det vi kallar missionsbefallningen om att gå ut i hela världen och göra lärjungar. I det församlingsgrundande arbetet är detta centralt. Genom att forma lärjungar som i sin tur formar lärjungar skapas en rörelse utifrån vilken också framväxten av nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper blir något helt naturligt.

[1] Ef 1:10

[2] Mission som förvandlar världen, s. 11

Annonser


Lämna en kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 1)

Den senaste tiden har det talats en hel del omkring detta med hur vi ser på försoningen, dvs det som sker genom Jesu lidande och död på korset och hans uppståndelse från de döda. Efter att ha funderat länge på om jag borde skriva något om detta så bestämde jag mig till slut för att dela några tankar omkring detta. Jag gör det inte minst därför att jag tror att det är viktigt att andra sidor av samtalet kommer fram än ytterligheterna. Jag gör det också därför att jag tror att det är väsentligt för vår förståelse av både missionsuppdraget och vår syn på församlingen att vi finner en god bibliskt förankrad och missiologiskt fungerande beskrivning av vad Jesu försoningsverk innebär. 

Bild

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost skriver att det vi säger om Jesus är det som formar vår syn på mission och i slutändan också hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är, hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Jag brukar ibland använda berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem som exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Så är det också med vad vi säger om Jesu död och uppståndelse. I många samtal med människor utanför kyrkans sfär kommer samma fråga upp gång efter gång. Varför var det nödvändigt för Jesus att dö? Kunde inte Gud förlåta oss ändå? På något sätt får man inte ihop den bild av Gud man önskar skulle vara den man söker efter – den Gud som älskar, förlåter, lyfter och befriar – med det som sker på korset. Och framför allt inte med vad vissa säger skedde på korset. Många av oss som vuxit upp i kyrkan/frikyrkan kämpar nog med samma frågor, även om vi ibland omformulerar dem eller tränger undan dem.

Vad vi säger om Jesus har betydelse! Vad vi säger om hans död och hans uppståndelse är avgörande! Otydlighet i dessa frågor skapar otydlighet i frågan om vårt missionsuppdrag och hur det ska utföras men också otydlighet i vad kristet liv och kristen gemenskap egentligen handlar om. Men det är också här som vi får problem. Den tydlighet som ligger i förenkling för oss bort från det som är hållbart och trovärdigt. Och om vi förenklar bilden av vad som sker i försoningen hamnar vi i stora problem, inte minst i att vara trovärdiga mot Bibelns eget vittnesbörd om vem Gud är och hur Gud uppenbaras och handlar i och genom Jesus. Så dikena är många och djupa (och som någon sa: det enda tillfälle vi befinner oss uppe på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra).

I nästa inlägg besöker vi ett par av dessa diken som förekommer i debatten idag.