Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Brita Molin

20131223-172717.jpg

Den 23 december hölls begravningsgudstjänst för Brita Molin i Salemkyrkan i Kumla. Jag fick förmånen att hålla begravningstalet. Det följer här i sin helhet.

För i dagarna 85 år sedan gjorde Brita Molin sitt första offentliga framträdande på en söndagsskolfest i den här kyrkan. Idag har vi samlats för att vara med om hennes sista.

I mittgången hade hon placerats på en margarinlåda och på den stod hon och sjöng. Det var nog inte vad vi skulle kalla för en barnsång för refrängen löd:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.

Till berättelsen hör att söndagsskolläraren ville att församlingen skulle sjunga med i refrängen. Men det vill inte Brita. Så ju mer församlingen sjöng, desto starkare sjöng hon och stampade med foten på margarinlådan. Och det har berättats hur hon sjöng med sådan kraft att hon var högröd i ansiktet när hon slutade.

Jag börjar här, därför att jag tror att orden i Britas första sångframträdande skulle kunna tjäna som en refräng för hennes liv. Där fanns tro på Gud, där fanns glädje och sång, där fanns tryggheten i att vad som än sker bars hon av Guds omsorg.

Och om vi skulle ge den där refrängen några verser så tror jag att de får handla om fyra viktiga delar i Britas liv: frälsningen, familjen, fabriken och församlingen.

Frälsningen

Ett av Britas favoritbibelord hittar vi i Ef 2:8: ”Ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, en Guds gåva är det.” Denna gudagåva har nog varit Britas hela livet, men hon berättar om ett tillfälle här i den här kyrkan som betydde mycket för henne. Det var väckelseserie hösten 1935. Hon kände en stark längtan att få lämna sig åt Gud, men predikanten frågade aldrig om hon ville få förbön. Då tog hon saken i egna händer och bad själv där hon satt och överlät sitt liv till Gud. Och det som skedde där har burit henne livet igenom hela vägen hem. Det visade sig senare att min mormor just den där kvällen bett speciellt att Brita skulle ge sitt liv åt Gud.

Frälsningen är den verklighet som hela tiden bär oss och som definierar våra liv. I slutet av gudstjänsten kommer vi att sjunga om hur

I himmelen sjunger kring Lammets tron mångtusende helgons skara.
Om frälsningen talar var jublande ton och alla Guds änglar svara:   
Vår Gud vare ära och tack och lov, från nu och i evighet. Amen.

Den frälsningen räckte hela vägen hem. Den frälsningen var den trygghet i vilken Brita den sista natten i sitt liv i lugn och ro kunde somna in i. Den frälsningen är livets stor och största gåva.

Familjen

En annan stor gåva i Britas liv var familjen. Nu fick hon ju inte någon egen familj. Och jag har aldrig hört henne vara ledsen eller klagat över det. Hennes liv hade en annan väg. Jag skulle förklara för någon som inte kände henne hur mitt förhållande var till Brita och sa ungefär såhär. Jag har haft en familj som bestod av mor, far, moster och min syster och mig själv. Mor, far och moster – vilken rikedom! Under stor del av min uppväxt bodde vi också i samma hus. Jag vet att Katarina och jag betydde mycket för Brita och att hon gladde sig oerhört över våra familjer. Men jag vet att så många fler egentligen tillhörde Britas familj. Många av oss som är här idag känner det nog så. Många av dem som kom nya in i församlingens gemenskap adopterades nog också in i hennes familj av förbön och omsorg.

Familjeerfarenheten var också för Brita en viktig troserfarenhet. Johannes tolkar det så väl i en av texterna vi hörde förut. ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.” (1 Joh 3:1) Och om det är någon sång som kännetecknar Britas förhållande till Gud är det sången som börjar med orden, Guds barn jag är.

Fabriken

Kumla har väl mer än någon annan ort i vårt land präglats av skoindustrin. Här utanför stod partiskomakeriets vagga. Och många var skomakarna, inte bara i stugorna häromkring, utan också i församlingen. Morfar arbetade i 39 år på A G Anderssons skofabrik. Brita på Wilh. Carlssons i 44. Så nog var skorna och fabriken en mycket stor del av livet. Brita började efter 6 klass på kontoret. Som 16-åring var hon ensam ansvarig för företagets ekonomi. Som 24-åring började hon resa som handelsresande. (Sveriges första kvinnliga) Och innan hon slutade hade hon varit företagets VD i 15 år.

De där sista 15 åren drevs fabriken tillsammans med bröderna Jovander. Pingstvänner. Och många gånger var det bönemöte nere i modelleringsrummet för företaget. Men bönemöte blev det också på många ställen dit Brita kom med sina skor. Vänskapen med skohandlare och deras familjer växte till förtrolighet och inte sällan till andliga samtal. Några av dessa slutade med att Brita fick leda människor till tro och till att ge sina liv till Gud.

En av dessa vänskaper var med en familj i Mönsterås. Där inköptes också mina allra första barnskor. Affären hette Arvid Nilssons skoaffär och startades av Eva-Lenas mormor och morfar. Och familjen var Eva-Lenas morbrors. Så kom fabriken att bli en länk i livets kedja också i våra liv.

Paulus skriver och uppmanar församlingen i Efesus att när de tar på sig den andliga vapenrustningen också ta på sig alldeles speciella skor – villighetens skor. De skorna ägde Brita. Hon var villig att ställa upp, att ta uppdrag, leda och hjälpa. Hon var villig att gå när Gud kallade. Och vid 57-års ålder kom kallelsen i en fråga från Martin Bringman, då kyrkostyrelsens ordförande, om hon kunde tänka sig att bli kamrer på Metodistkyrkans expedition i Stockholm. I nästan 10 år hade hon det uppdraget. Rika år och meningsfulla år i hennes liv.

Församlingen

I september 1938 stod Brita vid den med röd sammet klädda altarrunden här i kyrkan och gav Gud och församlingen sina medlemslöften. Min mormor och morfar var bland de tidiga pionjärerna i församlingen. Morfar var med och byggde kyrkan här. Och hela familjen var engagerad i församlingens liv. Så blev det också för Brita. Och med villighetens skor på fötterna gick hon in i många uppdrag allt från söndagsskolans sandlåda till sångledare och organist och under mer än 60 år också dess kassör. I ett brev från en av dessa som Brita varit ledare för i ungdomsarbetet berättas om hur hon tagit mycket tid för att under långa promenader samtal med honom om tro och kallelsen. Och om det stöd hon gett, och om den vänskap som räckte livet ut.

Jag har redan berört att församlingen var som en utökad familj för Brita. Bibeln talar ju också om församlingens gemenskap som en familjs gemenskap där Gud är vår far, Jesus vår bror och vi alla syskon. En dag som denna är det omöjligt att nämna allt som församlingen betytt i Britas liv. När hon själv skulle sammanfatta församlingens betydelse brukade säga att för henne var den ”en kamp, ett fäste och ett hem.”

Under de många år jag hade förmånen att vara församlingens pastor brukade Brita hjälpa mig med att skriva parentationer över de som fått hembud. I dessa var det ofta en sak hon brukade betona. Människors trohet i tjänsten i församlingen och i överlåtelsen till sin frälsare. Idag gäller detta i allra högsta grad henne själv. 75 år som medlem. Nästan lika många år som organist. Över 60 år som kassör. Och så brukade hon avsluta med att citera kungens ord till den trogne förvaltaren: Väl gjort ”du gode och trogne tjänare. Du var trogen i det lilla. Jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” (Matt 25:21) Och nu till slut var det hon själv som fick mötas av de orden när livet här på jorden var över.

I en metodistkyrka har altarrunden en symbolisk innebörd. Den halvcirkel man ser i kyrkans rum tänks fortsätta på andra sidan – i evighetens värld. Det är den kämpande och triumferande församlingen som möts varje gång vi böjer våra knän vid altarrunden. Idag sitter vi här i den kämpande församlingen medan Brita deltar, fast från andra sidan. Där sjunger hon säkert lika starkt och livfullt som den dag hon stod på margarinlådan i mittgången här i denna kyrka.

Idag står hon för sista gången i mittgången i sin älskade kyrka. Margarinlådan är utbytt mot den kista som ska ta henne till den sista vilan. Däremellan har det legat ett långt och innehållsrikt liv, ett liv fyllt av erfarenheter av glädje, sorg, arbete, kamp, vila, trygghet, bön och mycket mer. Nu är det livet minnen vi bär med oss och som skänker tacksamhet. Och till slut, om det är något Brita nog skulle vilja att du och jag tar med oss från den här dagen är att vi med allt kraft och med hela våra liv stämmer in i den refräng som var hennes livs refräng:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.
Annonser


1 kommentar

En trovärdig församling – igår, idag och i framtiden

Predikan vid Kumla Metodistförsamlings 100-årsjubileum 29 april 2012. Text: Joh 8:1-11.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med 10 av Svenska Missionskyrkans unga församlingsplanterare. Vi var tillsammans för att be, dela erfarenheter, glädjeämnen, svårigheter och våra liv med varandra. Framför allt var vi tillsammans för att söka Gud för det arbete som vi står i. I ett av samtalen funderade vi över var det innebär att vara församling. När blir man församling? Vad är det som konstituerar att man är en församling? Någon i gruppen delade sina tankar och sa ungefär så här:

Jag tänker mig att det är tre saker specifikt som konstituerar att en grupp kristna människor blir en församling: Kärleksfulla relationer, att Jesus är i centrum och att man är drabbad av missionsbacillen.

 Och när jag hörde detta, och utifrån det samtal vi sedan hade, tänkte jag att detta gäller ju inte bara en nyplanterad församling utan varje församling oavsett ålder eller storlek. När dessa tre saker finns där, kan man kalla sig församling. När de saknas…?

Vi har samlats idag för att fira att det för 100 år sedan fanns en grupp människor som utifrån dessa kriterier slöt sig samman och planterade en församling i Kumla stationssamhälle, en församling som fick namnet Salems Metodist-Episkopalförsamling. Fem år senare blev en ung man och en ung kvinna frälsta i församlingens möten och senare medlemmar. Det var min mormor och min morfar. Och så har mitt liv och min familjs liv flätats samman med den här församlingens liv och färgats av de där tre sakerna: kärleksfulla relationer, Jesus i centrum och missionsbacillen.

I veckan redovisade Gemensam Framtid en undersökning omkring kyrkans trovärdighet och fick en mängd svar – många ganska negativa omkring hur folk ser på frikyrkligheten i vårt land. Det kommer säkert att debatteras flitigt den närmaste tiden, och jag tänker inte ge mig in på det här och nu. Inte mer än att jag tror att när dessa tre saker får vara det centrala i vårt församlingsliv så blir tron och så blir kyrkan trovärdig. Så var det en gång, så är det idag och så kommer det att vara i framtiden.

Kärleksfulla relationer

En av de saker som kanske allra tydligast kännetecknat den här församlingen är att människor så ofta vittnat om att man har upplevt sig sedd och älskad och accepterad här. Man har kommenterat hur varmt det känts att komma hit. Det är så jag har upplevt min uppväxt här. Det är så mina barn upplevt sin uppväxt här. Man var sedd. Man var älskad. Det fanns plats och utrymme för små och stora, för stökiga och stilla, för nya osäkra sökare och gamla invanda läsare. Och tonen var innerlig, varm och kärleksfull.

En av de vackraste bilderna från Nya testamentet när det gäller församlingen är ”församlingen som Guds familj.” Vi föds på nytt in i en ny gemenskap genom tron på Jesus. Det skapas en familj. Vi är syskon och Jesus är vår storebror. I en familj finns det plats för olikheter, för olika åsikter, för olika uttryck. Det förändrar inte det faktum att man är en del av familjen. När mina församlingsplanterarvänner pratar om sina drömmar om församlingen talar de väldigt ofta och gärna om den som en familj. Det är i den familjära gemenskapen, där man får vara sig själv, där man kan dela sitt liv med varandra som kärleken till varandra och till Jesus växer. Och så växer församlingen. Som Andreas berättade från församlingsplanteringen i Söderköping. När de hade Huskyrka senast så var det en handfull människor med som inte var troende och som nyligen börjat söka sig till gemenskapen. Deras reaktion var: ”Det är så skönt att vara med här, det är inte som andra kyrkor, det är mer som att vara del av en familj.” Och så är det också med den här gemenskapen.

Vänner, den här församlingen har aldrig varit en stor församling. Som mest fanns det dryga 100-talet medlemmar någon gång på 50-talet. Det har varit både församlingens kamp och styrka. Man har aldrig varit större än att alla fått rum och plats i gemenskapen. Man har varit tillräckligt liten för att ingen ska glömmas bort eller behöva vara utanför. Det har många gånger varit mer familj än kyrka. Vänner, sluta inte med det. Fortsätt att vårda relationer och leva i kärlek till Jesus och tillvarandra.

Ständigt måste den kärleken återerövras. Ständigt måste öppenheten vårdas. Risken är att om/när man tar den för givet dör den och ersätts av ord utan täckning i livet. Det är just där vi möter situationen i dagens evangelietext. Några fariséer kommer släpande till Jesus med en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Och så säger de: Enligt vår lag ska den här kvinnan stenas till döds. De hade en lag som skapade gränser, som definierade innanför och utanför och som de kunde använda både mot de som var svaga, utsatta, utnyttjade och mot Jesus själv.

En församling som kännetecknas av kärleksfulla relationer sorterar inte människor utifrån deras bakgrund, vad de gjort eller vilka de är. Snarare är det just i den gemenskapen som människor får känna att de älskas in i Guds rike och får uppleva befrielsen och förlåtelsen och upprättelsen och helandet som finns hos Jesus.

Vänner, än en gång: älska varandra! Älska människor i Kumla! Älska och låt er gemenskap fortsätta att föra människor in i den kärlekens atmosfär som är en av Kumla Metodistförsamlings kännetecken.

Jesus i centrum

Kanske skulle jag börjat med Jesus, men jag har valt att ha honom i mitten – det är han som är predikans centrum, mitt livs centrum, församlingens centrum. Och detta är viktigt. Det är inte våra tankar om Jesus, eller våra olika teologiska betoningar som är församlingens och livets centralpunkt. Det är en person – Jesus. Och allt vi är har sin grund i honom, definieras utifrån honom och har sitt mål i honom.

Lars Lindberg myntade på sin tid begreppet att ”församlingen definieras in av sina gränser utan utifrån sitt centrum”. Så sant. Jesus är församlingens centrum. Och det gör det ännu viktigare vilken bild av Jesus vi förmedlar, för det berättar också vilken slags församling vi vill ha.

Man skulle ju kunna säga att fariseérna i dagens text också hade Jesus i centrum. De vill få in honom under sina begränsningar och strukturer och få med honom i dömandets och utestängandets gemenskap. Men Jesus avslöjar deras hjärtan och deras hyckleri.

Och det är nog detta som händer när vi för Jesus in i centrum för gemenskapen och för livet: vi avslöjas och våra hjärtans dubbelhet läggs i dagen. Inte därför att Jesus är dömande utan därför att han är äkta. I texten är det de som dömer som mest behöver be om nåd och förlåtelse. Det är de – mer än kvinnan – som behöver befrielse. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, säger Jesus. Så gick de bort. De äldste först sedan de yngre.

Ibland undrar vi vad Jesus skrev där på marken. Kanske var han bara så upprörd eller så generad över människors hårdhet och förslagenhet att han inte kunde annat än att sprätta med en pinne i gruset. Guds rike byggs inte genom att skapa gränser utan genom att peka på centrum, på Jesus.

John Wesley hade ett uttryck som återkom ständigt i hans dagboksanteckningar: ”I offered them Christ” (Jag erbjöd dem Kristus). Det är detta som är det centrala: att erbjuda människor Jesus. För Wesley, precis som för metodister (och missionare) i alla tider, har det alltid handlat om den Jesus som förlåter, frälser, helar och upprättar människor. Det är ju detta som sker i kvinnans liv när hon möter Jesus. Och den upprättelsen är så total och så radikal att man i urkyrkan inte tog med den här berättelsen i vissa handskrifter. Det är därför texten står inom parantes i många Biblar. När Jesus är i centrum blir upprättelsen och frälsningen radikal och påtaglig och utan finstilta ”om och men”.

Är det ingen som dömer dej? Inte heller jag dömer dej! Radikalt, ovillkorligt, befriande. Det är sådan Jesus är. Allt annat är våra tillägg. Allt annat är våra försök att smyga in fariseismens finstilta lagbundenhet. Men du ska bli hel och du ska bli fri! Och det är det som sker när Jesus får vara Jesus i våra liv. Men… sa han inte ”gå och synda inte mer.” Jo, och..? Det säger han till dej och mej också. Så är det med all befrielse och all frälsning och allt vårt liv tillsammans med Jesus. Det sker i detta ”gå och synda inte mer”.

När Jesus får vara i centrum och får definiera ditt liv och församlingens liv skapas rum för honom att befria och upprätta människor. Där ligger idag och i morgon precis som i går församlingens stora uppdrag.

Missionsbacillen

Det är därför vi också måste tala om missionsbacillen. Vilket härligt ord. Det är ju den bästa bacill man kan tänka sig att bli drabbad av. Församlingens uppdrag är att leva i mission. Det måste vara själva drivet i allt som sker. Det måste vara det nav som allt annat i församlingens liv definieras utifrån.

Förr i tiden fanns det alltid några ord i Metodistkyrkans kyrkoordning som löd ungefär såhär:

Metodistkyrkan tror idag som hon alltid gjort att det enda säkra tecknet på en sann Kristi kyrka är dess förmåga att uppsöka och frälsa de förlorade, sprida Pingstens anda och liv, utbreda skriftenlig helighet över landet och förvandla länder och folk genom Kristi evangelium.

Missionsbacillen är en del av vårt DNA och vi får aldrig glömma bort detta. Det var därför våra fäder bildade församlingar och spred väckelsens eld vidare över vårt land. Det var därför som man i början av maj 1912 bildade den församling vars 100-årsjubileum vi firar idag. Man var drabbad av missionsbacillen.

Här om ett par veckor har Gemensam Framtid sin första kyrkokonferens och i verksamhetsplanen uttrycker man det så tydligt vad kyrkans uppdrag handlar om: Kyrkans väsen är mission. Och jag tror att jag vågar säga att också vår nya kyrka är drabbad och driven av missionsbacillen.

Vänner, mission handlar om att vara sända och om ett uppdrag. Jesus andades på sina lärjungar när han visade sig för dem efter sin uppståndelse och sa: ”ta emot Helig Ande! Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Till kvinnan anklagad för äktenskapsbrott säger Jesus också ”Gå”. Befriad och förlåten lämnar hon det gamla bakom sig och går. Vad som händer vet vi inte. Parentesen slutar där. Kanske gör hon som kvinnan vid Sykars brunn. Går in i staden och berättar om Jesus och mötet med honom. Vi vet inte, men det vore ju naturligt. Hon hade ju fått ett nytt liv.

Du och jag har också fått ett nytt liv i mötet med Jesus. Vi har också något att berätta. Vi är också insatta i den stora berättelse som handlar om Guds kärlek genom Jesus till hela världen och Guds stora syfte att befria, rädda och upprätta hela sin skapelse. Så det handlar inte om olika kyrkosamfund, eller vissa församlingar, eller att samla anhängare till en viss trosriktning. Guds uppdrag är större än så. Och det är i det uppdraget han inbjuder dej och mej att vara med. Det är för det uppdraget han använder församlingen som redskap och som försmak.

När man går på bio så är det ju alltid några trailers alldeles innan filmen som vill få oss att vilja komma tillbaka och titta igen. Och de är ju så finurligt gjorda att man varenda gång tänker: Den där filmen är nog bra. Eller, den där filmen måste jag se. Eller (oftast den sista), den filmen får jag bara inte missa. Församlingens uppgift är att fungera som en sån trailer för Guds rike. Människor ser den, de möter gemenskapen, de blir en del av det som sker där och de säger: Om det är såhär Guds rike är, vill jag inte missa det.

Allt det vi fick vara med om under den tid då vi byggde om kyrkan och ändrade gudstjänsttid och spelade drama och sjöng lovsång och inbjöd till sökargudstjänster och talade om en kyrka för vanligt folk var uttryck för att Gud vill använda sin församling som ett redskap för att människor ska få lära känna Jesus och bli hela och fria. Det uppdraget står kvar. Det är därför Kumla Metodistförsamling finns till.

Vänner, Guds hjärta är överfyllt av kärlek till människorna i Kumla. Han ser på var och en med en sådan brinnande längtan. De är betydelsefulla för honom. Gud brinner för Kumla och jag önskar att du och jag skulle smittas av samma kärleksbrand. Det är därför som kärleksfulla relationer är så viktigt. Det är därför som Jesus måste vara det självklara centrumet för våra liv. Det är därför som Gud sänder oss ut.

Och vilken glädje det kommer att bli! Tänk dig att få se människor här i Kumla komma till tro på Jesus. Tänk dig när grannar och vänner du länge bett för kommer att ta emot Jesus. Tänk dig att du en dag kommer att stå där tillsammans med kända och okända kumlabor inför Guds tron – därför att du var med och bar evangeliet till dem, därför att det fanns en församling som ville offra sin bekvämlighet för att uttrycka att de var betydelsefulla för Gud. Det är därför som det är så viktigt vad vi gör med våra liv och med vår gemenskap. Det som sker här är ingen lek. Det som sker är allvar.

Jag önskar att den här förmiddagen skulle bli början på en ny tid och en ny överlåtelse. Kallelsen är inte över. Åter igen kallar Gud den här församlingen till att leva i kärleksfulla relationer till varandra och till människor runt omkring. Åter igen kallar Gud den här församlingen att söka sig allt närmare centrum – Jesus själv– och överlåta sina liv till honom. Åter igen kallar Gud den här församlingen att bli drabbad av missionsbacillen. För församlingen är världens hopp – igår, idag och i framtiden.