Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.

Annonser


1 kommentar

En ny tid är nära

Matteus kapitel 3 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vid den tiden uppträdde Johannes döparen. Så öppnar Matteus detta kapitel. Viken tid tänker han på? Och vad hände under tiden från det att Jesus och hans familj bosatte sig i Nasaret till dess Johannes döparen började sin verksamhet vid Jordanfloden? För Matteus är inte eventuella berättelser om Jesu tonår eller om hur många hus han varit med att bygga eller hur många frågor som ställts till honom om när han tänker gifta sig relevanta. Det viktiga är att få berätta om hur ”Gud mes oss” kommer till sitt folk för att visa att Gud vill vara närvarande i deras liv. Det viktiga är att det finns en tid som är Guds tid och att den tiden inleds av en excentrisk profetgestalt med sin huvudsakliga tjänst ute i ödemarken. Så kommer åter igen Guds tid, Guds handlande och Guds initiativ till oss från marginalen.

Denna nya tid inleds med ett rop. Omvänd er! Omvänd er, hur ofta har inte omvändelsens betydelse både glömts bort eller devalverats eller förvanskats i vår tid. Ett nytt sinnelag, ett nytt sätt att tänka, relatera och handla – där finns omvändelsens etymologi. Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand talar ofta om att 90% av de tankar vi tänker idag är de samma som vi tänkte igår. Omvändelse innebär nya tankar, en ny syn på livet, ett nytt fokus, en ny väg osv. Fast egentligen är det en kallelse till att återvända till det ursprungliga – till Gud. Och en kallelse att åter göra Gud och hans ord till den yttersta referensramen för livet, den allt annat bedöms efter.

Och det är här som fariséerna och de skriftlärda missar poängen. Deras vilja att låta döpa sig och deras omvändelse hade mest med det yttre att göra. Det handlade om teori. Det handlade om vad man var. I vår tid handlar tro allt för ofta mer om teori, mer om vem som har rätt, mer om vem som har de bästa argumenten än om djup, Gudsrelation, handling och ett annorlunda liv. Det räcker inte att vara ättlingar till Abraham, ropar Johannes, eller att vara döpt eller tillhöra en församling eller att sitta i styrelsen eller att vara pastor eller präst eller allt vad man kan ta för intäkt till att man inte är sämre eller bättre än någon annan. Det handlar om, som Paulus tydliggör, huruvida man har en tro som tar sig uttryck i kärlek (jmf. Gal 5:6). Kristen tro är mycket mera ett verb än ett substantiv. Det är något man lever mer än bara något att stämma in i efter predikan i kyrkan på söndag förmiddag .

Omvändlese. Det som föregår och förebådar en ny tid, Guds tid – i historien och i en människas liv. Och fokuset är inte så mycket vad man omvänder sig från, utan vad man omvänder sig till. Himmelriket – Guds rike – är nära. Det är Johannes budskap. Det kommer också att bli Jesus budskap förkroppsligat i honom själv och synliggjort i hans liv, hans undervisning, hans tjänst för människor och hans lidande, död och uppståndelse. För Johannes är himmelriket nära, eftersom han vet att hans kallelse är att förbereda Israel för deras Messias. Matteus identifierar honom med profetorden i Jesaja.

Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. (v.3)

Nu banar denne, det gamla förbundets siste profet, väg för en ny tid, för Guds rikets tid att bryta in. Till dopstället vid Jordan kommer också till slut Jesus. Och ett märkligt samtal äger rum. Nästan som ett litet gräl om vem som borde döpa vem. Johannes vet och erkänner vem Jesus är. Hans reaktion är att backa, ge rum. Från nu är det Jesus som är centralpersonen i historien. Men Jesus vägrar. Och man kan fråga sig varför. Varför behöver Jesus döpas i Jordan? Var det inte ett dop som handlade om omvändelse? Visst, men omvändelse i den betydelsen att lägga sitt liv helt under Guds ledarskap. En omvändelse till att i allt förlja den väg som Gud stakat ut. Och en omvändlese till att bära det nya Gudsrikets frukt i sitt liv. Det är där som jag tror innebörden i ”det som tillhör rättfärdigheten” ligger. Jesu dop tydliggör än en gång hans totala identifikation med och berodende av Fadern i det som är hans uppdrag och tjänst, men också hans totala identifikation med oss männsikor i vår svaghet och vårt behov av frälsning, befrielse, heland och ett nytt hopp.

Där i Jordan sker hans kröning. Där bekräftas allt Matteus hittills skrivit om – släkttavlan, födelseberättelsen, stjärntydarnas hyllning, Herodes avundsjuka och Johannes döparens väckelserörelse. Här kommer den återstående länken i Matteus beviskedja att Jesus är Israels kung och Messias. Under en öppen himmel inleds den nya tid som Johannes predikat om, som de gudfruktiga längtat efter och som mörkrets makter bävar inför.

Himlen öppnar sig, och han såg Guds Ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (v.16-17)

 Och så öppnas ett nytt kapitel i Guds handlande med sitt folk och med oss. ”Omvänd dig! Guds rike är nära!”


Lämna en kommentar

Tillbedjan eller ramaskri

Matteus 2 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln och NIV)

Genom berättelsen om de österländska stjärntydarna ger oss Matteus ytterligare ett bevis på att Jesus föddes till att vara både kung och Messias. Men snabbt hamnar berättelsen någon annan stans än vad vi skulle förvänta. Stjärntydarna kom till Jerusalem och Herodes hov för att söka den nyfödde kungen. Men där hade ingen någon aning om att en ny kung var född. Och så börjar vi förstå att det evangelieum som Matteus skriver handlar om en annan kung och ett annat rike än den här världens. Den förundran som vi möter i det första kapitlet över Jesu bakgrund, hans födelse och allt som föregick den, förbyts i detta kapitel till motsättning, ja konflikt och kamp på liv och död.

Stjärntydarna är ett exempel bland flera i Matteus på människor som inte tillhör det judiska folket, men som förstår vem Jesus är, och möter honom utifrån den insikten. I det är de våra föregångare och förebilder. De lämnar Jerusalem bakom sig, de lämnar Herodes bakom sig och fortsätter sitt sökande. Och när de kommer fram till den plats som stjärnan leder dem till fylls de av glädje. Matteus skriver (v. 10-11):

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.

Insikten om vem Jesus är kan (höll jag på att skriva) bara få en konsekvens, att man böjer sig ned i tillbedjan, att man ger sitt liv till honom. Men det är inte riktigt sant. Som berättelsen skrivs förstår vi att Herodes hade fått samma insikt om vad det var för barn som hade fötts. Han hade studerat skrifterna och det profetiska ordet. Han visste att nu hade Messias fötts. Och ändå, hans hyllning var avund, vrede och folkmord. Och så förbyts den gulliga trettondedag jul-berättelsen till realpolitik och maktspråk redan innan Matteus hunnit berätta färdigt om Jesu barndom.

Guds rike och den Messias som hör ihop med det riket får om det ska tas på allvar alltid politiska konsekvenser. Shane Claiborne och Stanley Hauerwas gör det tydligt i sina sätt att belysa rikets inneboende sprängkraft. Guds rike utmanar var vi har vår lojalitet. Det är en politisk handling. Att sätta sin lojalitet till Jesus och till det rike som är hans undergräver det krav på lojalitet som den här världens härskare ställer på sina undersåtar. Och det gör det samma om det är kungar, generaler, biskopar, mediastjärnor, storfinans, kommersialismen, den politiska korrekthetens förespråkare eller andra livsåskådningar. Det krockar! Och det krockar rejält.

Herodes sätts i det här kapitlet inte så mycket i motsatsförhållande till stjärntydarna (även om man i en snabb läsning av texten skulle kunna tänka så), utan i motsatsförhållande till den rivaliserande tronpretendenten, inte bara till hans egen tron, utan än mer till det tron som finns i människors hjärtan. Och Herodes svar, det enda svar som makten har, är att försöka göra sig av med sin rival. Dirty business. Men röj honom ur vägen!

Det är därför som makt under alla tider stått i motsatsförhållande till Guds rike. Det är därför som Guds rike alltid måste finnas som en subversiv kraft, som ett alternativt rike parallellt med den här världens riken och anspråk. Det är därför som det inte går att förena Guds rike med politiska anspråk och maktställning.

Herodes hyllning till den nyfödde kungen blev folkmord och ramaskri. Det är något i grunden fel med den makt som måste anbefalla mord på barn för att behålla sin ställning. Vi möter samma scenario i berättelsen om Mose födelse och det anbefallna barnamorden i Egypten. Det är alltid barnen som får betala det högsta priset när makt och privilegier ska försvaras. Så är det också idag. Men Guds rike är annorlunda än den här världens riken och värderingar.

Matteus berättar också om hur Gud tar hand om den lilla, nu  förföljda, och skyddslösa familjen. Och så får de ledning genom ängelns ord att fly, att stanna, att återvända och att börja ett nytt liv – allt enligt det som profeterna redan sagt i Guds ord.

Att följa Guds rikes kung, Jesus, innebär att vara med i en rättfärdighetens och frälsningens samhällsomstörtande rörelse. För Guds rike och Jesus kan och får aldrig bli något allmänkulturellt som vi kan ha eller mista och som inte får bäring i vårt liv. Istället utamanar de hela grunden för våra liv och ställer oss inför svåra val. Ja, de ställer oss inför det yttersta valet om vilken makt vi vill ge våra liv, vår lojalitet och vår efterföljelse, åt. Och här finns det egentligen bara två val att göra: att följa Herodes eller att följa Jesus.


Lämna en kommentar

Nu börjar vi

I morgon börjar vi läsa Matteusevangeliet tillsammans. Det ska bli väldigt spännande. Framför allr ska det bli spännande att läsa tillsammans och så få dela sina reaktioner, erfarenheter och insikter tillsammans och så söka vägar att omsätta evangeliernas budskap i våra vardagsliv.

När vi läser så låt oss göra det under bön om att den helige Ande ska hjälpa oss att förstå och ta till oss det vi läser. Det är tre frågor som man behöver ha med sig in i läsandet:

  1. Vad står det skrivet? Vad står det verkligen, när vi försöker skala bort alla förutfattade meningar om vad det borde stå.
  2. Vad betyder det vi läser? Vad betydde det för dem som läste det första gången? Vad betyder det för oss?
  3. Hur kan vi omsätta det vi läser? Hur blir vi sanna jesusefterföljare?

Om Matteusevangeliet kan sägas att det enligt traditionen är skrivet av lärjungen Levi/Matteus, han som satt utanför tullhuset når Jesus kallade honom och som sedan ställde till en stor fest för Jesus dit han inbjöd alla sina vänner. Matteus har ett speciellt ärende med sitt sätt att berätta berättelsen om Jesus. Han vill visa att Jesus är den Messias – den kung – som det judiska folket så länge längtat efter skulle komma. Det har ibland kallats det kungliga evangeliet. Det är Jesus som kung som är i fokus och det rike som han kom för att utbreda.

Enkelt kan evangeliet delas upp i tre delar:

  1. Jesus föds och förbereds för sin uppgift som Messias, kung. (1:1-4:11)
  2. Jesus utför sitt uppdrag som Messias, kung. (4:12-25:46)
  3. Jesus, Messias, kungen, dör och uppstår. (26:1-28:20)

Med detta som bakgrund kan vi börj vårt läsande. I morgon måndag läser vi kapitel 1.