Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Söka fast grund

Under juli skriver jag reflektioner över kommande söndags text i Ölandsbladet. Här följer tankarna inför kommande söndag – 8 sönd e Tref.

Finns Gud? Ja. Nej. Kanske.

Om Gud finns, vad skulle du vilja fråga honom om då?

Det här är frågeställningar som det samtalas om i Alphakursen. Alpha är en grundkurs i kristen tro som många kyrkor i vårt land erbjuder. En Alphakurs pågår i 10 veckor. Varje kurskväll äter man tillsammans, lyssnar på ett föredrag, samtalar och så avslutas hela kursen med en fest. På en sådan fest för några år sedan berättade en kvinna i 60-årsåldern om vad som hade hänt i hennes liv under Alphakursen.

Hon hade fått ett litet radband av sin dotter, en Frälsarkrans. (En Frälsarkrans består av ett antal pärlor som vill påminna oss om olika saker i vår relation till Gud. När man navänder Frälsarkransen börjar och slutar man alltid med den gyllene Gudspärlan.) En dag var hon barnvakt till sitt lilla barnbarn. Barnet fick tag i radbandet och du förstår säkert vad som hände. Tråden brast och pärlorna rullade ut över golvet. Hon letade reda på dem och försökte att sätta ihop sin Frälsarkrans igen. Men det gick inte. En pärla fattades. Den viktigaste. Utan den blev det ingen Frälsarkrans. Hon kunde inte hitta Gudspärlan. Den var borta. Så var det också i hennes liv, berättade hon. Men under Alphakursen den hösten hade något hänt. Hon hade funnit Gudspärlan. Livet började att gå ihop för henne och bli mera helt. Hon hade hittat tillbaka till sin tro på Gud.

I den kommande söndagens evangelietext talar Jesus om vad vi bygger våra liv på. Den som lyssnar till mina ord, säger han, är som en man som bygger sitt hus på berggrunden. När sedan livets stormar och svårigheter kommer finns det fast grund att stå på. Huset står kvar.

Att hitta den grunden för sitt liv och att hitta Gudspärlan är så oerhört viktigt. Du kan bygga upp ett gott liv. Du kan tycka att allt är perfekt. Men när det kommer till kritan, utan en fast grund riskerar allt du byggt upp att falla.

Men var hittar man grunden? Var finner man den Gudspärla som fogar samman livet och gör det helt? Den grunden finns hos Jesus. Den grunden finns i att söka sig nära honom och lyssna till hans ord, men också i att öppna sitt liv för honom. Bara han kan lägga den grund som du behöver. Han är vägen till att finna Gudspärlan – den relation som innesluter dig i tryggheten och kärleken hos Gud.

Under hösten kommer många kyrkor utöver vårt land att erbjuda en Alphakurs. Det gör vi också i församlingen Brofästet i Färjestaden, där jag finns med. Om du längtar efter att hitta fast grund för ditt liv, om du längtar efter att hitta den Gudsrelation som gör dit liv mera helt, eller om du bara är nyfiken på frågorna jag började med att ställa är du välkommen att söka dig till en sådan kurs.

Så önskar jag dig en fortsatt skön Ölandssommar. Gud välsigne dig!

PS Kvinnan hittade till slut sin pärla längst in under soffan! DS

Annonser


Lämna en kommentar

Vad är uppgiften?

Under juli månad skriver jag inför den kommande söndagen i Ölandsbladet. Här följer Apostladagens reflektion:

Såhär mitt i sommaren verkar det finnas en fråga som i stort sätt ingår i alla samtal som man har med folk. ”Har du semester än?” Semester! Vilket härligt ord det är. Det andas frihet, rekreation, förhoppningar och möjligheter. Semester. Det är också för många förknippat med Öland, med havet, stranden, vandringarna över alvaret, de öppna vidderna, det speciella ljuset och tacksamheten över allt det goda som livet ger.

Och nu i inledningen av semesterperioden möter oss en annan viktig fråga i Apostladagens texter. Det är frågan om vår uppgift. För oavsett om vi har semester eller ej, arbete eller ej, behöver vi en uppgift – en livsuppgift. Det är den som söndagens texter handlar om. Det talas om att vara både kallad och sänd och att vara nyfiken och öppen för att upptäcka det som ligger djupare och är större än det som tillhör den där vardagliga lunken.

I en av texterna (Mark 3:13-19) berättas det om hur Jesus kallar till sig tolv personer som han ger speciella uppdrag. Och så följer namnen på dessa tolv. Vi brukar kalla dem lärjungarna eller apostlarna. De som på samma gång är Jesu efterföljare och utsända. Namnen är viktiga. De säger oss att uppdraget som Jesus ger är personligt. Så är det också för oss. För jag tror inte att de tolv första namngivna är en exklusiv skara. De är istället de första i en lång rad av människor som uppfattat kallelsen att följa Jesus och tillsammans med honom upptäcka sin livsuppgift.

Det började med Simon Petrus, Jakob och Johannes och det fortsätter med Anna, Karin, Jonas, Mattias, Ahmed, Maija osv. Du är känd vid namn av himmelens Gud. Du är kallad vid namn av himmelens Gud. Du är älskad och utvald och det finns en plats och en uppgift för dig i Guds stora skapelse.

Vad är uppgiften? Är den tung? Har jag tid? Den uppgift som Gud har för dig och mig tar all tid i anspråk och ändå ingen tid alls. Den har med livet att göra och dess mål och innehåll. Den handlar om att vara del i återupprättandet av den värld vi lever i. Det var därför Jesus kom till den här världen. Frälsning betyder att hela och återupprätta. Frälsning har med hela skapelsen och hela livet att göra. Kallelsen, uppgiften, finns där du och jag är. Med våra liv får vi vara med och göra den här världen bättre och skönare, helare och rättvisare, tryggare och innerligare.

Vår livsmening ligger inte i arbete eller semester utan i att få vara med och betyda något och göra något som är större än oss själva och som räcker längre än våra egna mänskliga begränsningar. Jesus kallar människor – dig och mig – idag att följa honom och att vara sända av honom med den uppgift som passar var och en av oss.

Du passar in i själva skapelsen                                                                                                                                                     det finns en uppgift just för dig.                                                                                                                                                Men du är fri att göra vad du vill med den                                                                                                                           säga ja eler nej.

Du vet väl om att du är värdefull                                                                                                                                                  att du ät viktig här och nu                                                                                                                                                               att du är älskad för din egen skull                                                                                                                                               för ingen annan är som du.


Lämna en kommentar

Efterföljare eller anhängare

Matteus kapitel 4 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Temperaturen skrivas nu upp rejält i Matteus berättelse om Jesus. Från dopets andliga höjdpunkt förs Jesus ut i öknen. Från det som kunde blivit en sån perfekt språngbräda in i en framgångsrik tjänst förs han till en öde trakt. Ensam med sig själv, ensam med Fadern och till slut ensam med djävulen.

40 dagar av fasta. 40 dagar av andlig förberedelse och kraftsamling. 40 dagar utan mat som också påverkar en människas fysiska styrka. Jesus är hungrig berättar Matteus. Där, inte vid dopet, inte mitt bland anhängarna, men i den fysiska svaghetens och ensamhetens tidpunkt kommer fienden med sina prövningar. Det är så som vi också möter många av livets stora prövningar – när vi är svaga, trötta, ledsna, sjuka. Det är då som vi är som mest benägna att söka genvägarna, gå den enkla vägen, försöka vara pragmatiska eller smarta – ofta påhejade av själafienden.

Jesus prövas utifrån tre avgörande områden i en människas liv, tre områden där överlåtelsen till Fadern är avgörande för en människas framtida väg i och genom livet. Den första prövningen har med att tillfredställa sina – helt legitima –  behov att göra. Jesus var hungrig, det var väl inget fel i att vara det och vilja ha något att äta. Men att använda sin gudomlighet  för att tillfredställa sina personliga behov, skulle Jesus verkligen välja den genvägen? Han visste vad som var verklig mat, vad som gav verklig tillfredställelse – Ordet som kom från Guds mun och att ”göra hans vilja” som hade sänt honom (jmf Joh 4:34). Han visste att allt handlar inte om mej. När jag söker det som ger tillfredställese eller det som ger mening och mål med min tillvaro – då handlar det inte om mej! Det är inte jag som är världens och universums centrum. Hur många av oss har inte fallit just här? Gud blir den som vi vill använda för våra syften. Han blir en godisautomat där jag stoppar in en bön och får ut precis det jag önskar. Eller så försöker vi slå mynt av en ställning eller inflytande vi har bland vänner, i församling eller på jobbet. Och så faller vi platt. Men Jesus faller inte platt. Han har förankrat sitt liv i Guds ord och syften. Det enda som verkligen kan tillfredställa honom är att följa den väg som Fadern redan stakat ut för hans liv.

Istället förs Jesus till tempelmuren. Där står de två och balanserar på murkrönet – Jesus och djävulen. Handsvetten gör sig påmind. Höjden svindlar. ”Hoppa,” uppmanar djävulen, ”hoppa! Gud kommer att ta hand om dig. Det vet du ju. Hoppa så får du se själv att det är så.” Men Jesus hoppar inte, istället tillrättavisar han än en gång djävulen. ”Du ska inte sätta Herren din Gud på prov.” (v.7) Det finns andra sätt att förstå Guds omsorg och försyn i våra liv. Men vi vill ju ha bevis. Vi vill ju veta. Att Guds ord och löften är så fyllda av bevis för hans omsorg är ibland inte nog. Genvägen är att jag måste ha ett under, ett bönesvar, för att jag ska veta. Annars kan jag inte tro eller lita på Gud och så fylls livet av bitterhet och förlorar sin vitalitet. Om min kristendom behöver under för att inte haverera är det något fel. Under och tecken, en helande beröring, är i det här faller mer bonus och uttryck för omsorg, än det avgörande beviset. I den stora nattvardstacksägelsen ber vi: ”Den natt han gav oss det yttersta beviset för sin kärlek tog han ett bröd…” Jesu lidande, död och uppståndelse är de bevis vi behöver. Det är nog. Det är där vår tro har sin fasta förankring. Jesu kärlek utgiven för dig och mig i döden på ett kors.

Till slut visade djävulen alla riken och dess härlighet för Jesus. De kunde bli hans enkelt och snabbt. Här möter Jesus den ultimata genvägen. Varför lidande och död, när han kunde få allt utan att behöva göra något – annat är att böja knä för djävulen? Men Jesus böjer inte sina knän för djävulen. Han tillrättavisar honom och ber honom gå bort från honom. Det finns bara en som är värd vår tillbedjan. Jesus vet det. Han har levt i den gemenskapen. Endast Gud. Människans syfte är att upphöja Gud och för evigt erfara hans gemenskap (fritt efter the Westminster Confession). Det är därför som det yttersta slaget om vår själ handlar om vem och vad vi tillber. Och vem vi följer, för det är så lätt att sälja sin själ för att kapa lite obehag här och där, eller för att nå sitt mål snabbare. Kyrkan har genom historien haft allt för mycket av den varan. Den har allt för lätt böjt knä för både djävul, värld och tidsanda. Men nu kallar oss Jesus till att kalibrera vårt fokus och gå in i efterföljelsen av honom.

Och så möter vi än en gång budskapet om omvändelse. Att vända sig bort från den enkla och breda väg som så bedrägligt läggs fram framför oss och följa Gudsrikets väg, korsets och kärlekens väg, Jesu väg. Åter i Galiléen kallar Jesus sin första lärjungar – efterföljare – till denna nya väg, detta nya liv. Genom vandringen med honom blir deras liv präglade på Jesus. Han blir den de vänder sig till, den de följer, den de försöker att efterlikna och efterfölja.

Kapitlet slutar med att Matteus berättar om Jesu tjänst i Galiléen. Han undervisar i synagogorna, han predikar om Guds rike och han demonstrerar Guds rikes kommande och kraft i under och tecken. Och människorna gensvarar! I skaror kommer de för att se och uppleva detta som nu händer. Och skaran av anhängare växer. Men det är skillnad mellan att vara anhängare och att vara lärjunge. Ju längre Matteus berättelse fortsätter, ju större och tydligare blir den skillnaden. Anhängare är präglade på de skaker som Jesus gör. Efterföljaren är präglad på Jesus.