Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 1)

Den senaste tiden har det talats en hel del omkring detta med hur vi ser på försoningen, dvs det som sker genom Jesu lidande och död på korset och hans uppståndelse från de döda. Efter att ha funderat länge på om jag borde skriva något om detta så bestämde jag mig till slut för att dela några tankar omkring detta. Jag gör det inte minst därför att jag tror att det är viktigt att andra sidor av samtalet kommer fram än ytterligheterna. Jag gör det också därför att jag tror att det är väsentligt för vår förståelse av både missionsuppdraget och vår syn på församlingen att vi finner en god bibliskt förankrad och missiologiskt fungerande beskrivning av vad Jesu försoningsverk innebär. 

Bild

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost skriver att det vi säger om Jesus är det som formar vår syn på mission och i slutändan också hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är, hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Jag brukar ibland använda berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem som exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Så är det också med vad vi säger om Jesu död och uppståndelse. I många samtal med människor utanför kyrkans sfär kommer samma fråga upp gång efter gång. Varför var det nödvändigt för Jesus att dö? Kunde inte Gud förlåta oss ändå? På något sätt får man inte ihop den bild av Gud man önskar skulle vara den man söker efter – den Gud som älskar, förlåter, lyfter och befriar – med det som sker på korset. Och framför allt inte med vad vissa säger skedde på korset. Många av oss som vuxit upp i kyrkan/frikyrkan kämpar nog med samma frågor, även om vi ibland omformulerar dem eller tränger undan dem.

Vad vi säger om Jesus har betydelse! Vad vi säger om hans död och hans uppståndelse är avgörande! Otydlighet i dessa frågor skapar otydlighet i frågan om vårt missionsuppdrag och hur det ska utföras men också otydlighet i vad kristet liv och kristen gemenskap egentligen handlar om. Men det är också här som vi får problem. Den tydlighet som ligger i förenkling för oss bort från det som är hållbart och trovärdigt. Och om vi förenklar bilden av vad som sker i försoningen hamnar vi i stora problem, inte minst i att vara trovärdiga mot Bibelns eget vittnesbörd om vem Gud är och hur Gud uppenbaras och handlar i och genom Jesus. Så dikena är många och djupa (och som någon sa: det enda tillfälle vi befinner oss uppe på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra).

I nästa inlägg besöker vi ett par av dessa diken som förekommer i debatten idag.

Annonser


Lämna en kommentar

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Det första ordet är: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Jesu kors har just rests. På vardera sidan av honom har man rest två andra kors. Där hänger två förbrytare som förts ut för att avrättas tillsammans med Jesus, låter Lukas oss få veta. Nedanför, de som just naglat Jesu händer och fötter vid korsets råsågade träyta. Lite längre bort folket som samlats för att se på.

Mitt i denna bild säger Jesus de där orden som får oss att haja till. Det är inte en bön om rättvisa eller en rättfärdig dom över dem som utfört korsfästelsen. Det är inte ett uttalande av förbannelser över dem som smitt ränker bakom hans rygg för att få honom avrättad.

Det första Jesus gör är att vända sig till Fadern i en bön som avslöjar djupet av deras gemenskap. Det är inte hämndens Gud som uppenbaras vid korset. Det är inte ett uttryck för en försmådd despot som måste få sin heder upprättad som vi ser. Vi ser rakt in i gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Vi ser den Gud som är kärlek. Även på korset blir treenighetens mysterium det centrala för förståelsen av vad som sker.

De som Jesus ber om förlåtelse för är dessa som inte vet vad de gör. Ofta har man tänkt på de bödlar som korsfästelsen Jesus. Men de visste vad de gjorde. De kunde sitt ”hantverk”. De visste hur varje spik skulle sättas för att förorsaka maximal smärta hos offret. De var proffs. De visste vad de gjorde. Och ändå inte.

Vilka är det Jesus ber för? Är det inte alla dem som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt för ett kors att resas och en Messias att korsfästas och en Gud att dö? Kan det vara så att i den gruppen inräknas också du och jag. Kan det vara så att redan det första Jesus gör när korset rests är att han ber för oss och ber Fadern att förlåta oss.

Vi vet inte vad vi gör! Vi vet inte och vi förstår inte vad våra små och stora synder innebär. Vi är omedvetna om räckvidden av alla de handlingar som steg för steg fört oss bort från det liv Gud har skapat oss att leva. Och med huvudet i sanden fortsätter vi att låtsas som om inget hänt, fast världen går under och vi går under och livet blir ett helvete.

Jag behöver förlåtelse. Det är väl det korset handlar om? Fader, förlåt dem, bad Jesus. Förlåtelse är dock en färskvara. Korset handlar mer om försoning, förändring och förvandling än om bara förlåtelse för synd – medveten eller omedveten.

Varför bad Jesus? Det är tydligt att han i kontrast till dem som stod där omkring korset och oss visste vad han gjorde. Kan det vara så att bönen hade samma syfte som den bön han bad utanför Lasaros grav bara någon vecka tidigare. Han visste att Fadern redan hade hört honom, men för dem som stor omkring, för deras skull bad han och ropade att Lasaros skulle komma ut.

Kan det vara så att Jesu bön om att Fadern skulle förlåta dem/oss som inte vet vad vi gör och som inte förstår vad vi gör eller ens vem Jesus är egentligen är ett löfte om just Guds förlåtelse. En bön som bara Jesus själv egentligen kan be. En förlåtelse som egentligen bara Jesus själv kan ge. Och så avslöjar Jesus med de orden sitt verkliga jag. Den Gud som förlåter synder och som gjorde den lame mannen hel där i huset i Kapernaum, den Guden hänger nu på ett kors för att utplåna alla våra synder och göra slut på ondskan och synden och dess makt en gång för alla.

Kan det vara så?


Lämna en kommentar

Jesu sju ord på korset

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör när han hänger på korset. Det är sju ”ord” som på ett särskilt sätt får en djupgående betydelse för hur vi ser på oss själva i förhållande till det som sker i samband med Jesu korsfästelse.

Dessa ord för oss djupare i förståelsen av korsets innebörd, samtidigt som de egentligen står fria från teologiska spekulationer omkring olika försoningsläror. Det är den ohyggliga scenen av korsfästelsen som är själva kontexten. Det som sker är omänskligt och mänskligt och gudomligt på en och samma gång. Vi känner igen oss. Vi förundras. Vi berörs. Vi försonas. Vi ödmjukas. Vi står där tillsammans med en blodtörstande folkskara och några gråtande kvinnor och bevittnar hur vår vän, vår frälsare, vår Gud kämpar de sista timmarna i livet och under den kampen yttrar ord vi inte vill vara utan.

De sju orden är:

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)
Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. (Luk 23:43)
Kvinna, där är din son… Där är din mor. (Joh 19:26,27)
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46)
Jag är törstig. (Joh 19:28)
Det är fullbordat. (Joh 19:30)
Fader, i dina händer överlämnar jag min ande. (Luk 23:46)

Under den här stilla veckan (som den kallas) vill jag försöka närma mig dessa sju ord och reflektera över dem utifrån min/eller vår utsiktsplats. Vad säger de till oss? Vad gör de med oss? Vad händer i och med oss och världen när de möter våra liv? Låt detta gärna få bli ett samtal. Kom gärna med dina reflektioner och tankar i kommentarsfältet. Tillsammans upptäcker vi ett större djup och en rikare innebörd än vad vi kan komma fram till på egen hand. Låt mina ord, i all sin otillräcklighet, få vara en utgångspunkt för samtal och erfarenheter där vi får dra närmare Jesu kors i både förundran och kanske också till slut i tillbedjan och tacksamhet.


Lämna en kommentar

Ett gensvar på vad Gud har gjort

Därför ber jag er [] vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det ska vara er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)

När Paulus börjar det här kapitlet med ordet  därför  hänvisar han till allt han redan skrivit. Det som nu kommer har sin grund i:

  • vad Gud gjort genom Jesus (3:23-24)
  •  försoningens verklighet (3:25-26)
  • Guds stora kärlek (5:5-8)
  • att vi har dött och uppstått med Jesus och att det därför inte finns någon fördömelse för den som är i honom (6:4-8, 8:1-2)
  • att vi har fått Hans sons ande i oss och ropar Abba Fader till Gud (8:15-17)
  • att Gud gett oss allt med Jesus (8:31-32)
  • att inget kan skilja oss från hans kärlek (8:38-39)
  • Guds handlande med oss människor och med sitt egendomsfolk (kap 9-11)

Därför uppmanar jag er, säger Paulus, att gensvara på Guds handlande i era liv…

Trons liv är alltid ett gensvar på vad Gud har gjort för oss genom Jesus! Och att leva i det gensvaret är utgångspunkten för den slags gemenskap som Paulus vill beskriva i Romarbrevets tolfte kapitel!

Det gensvaret är anledningen till att det finns en riktning i våra liv. Det är den riktning som vi från början varit skapade till men som så ofta kommer ur kurs. Det är riktningen mot Gud!

Vi talar mycket om lovsång och tillbedjan i vår tid – och det är både riktigt och gott. Men det kan, paradoxalt nog, väldigt ofta hamna i både yta och känslor. Det är känslan som tillbedjan ger som vi söker – när det egentligen är föremålet för vår tillbedjan – Gud – vi borde söka. Det som Paulus uppmärksammar oss på är en form av tillbedjan utan ord och utan känslosvall. ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer” står det i B2000. Ordagrant står det ”frambär era kroppar”.

När Jesus gav sitt liv för oss på korset frambar han sin kropp som ett offer för vår skull. På ett motsvarande sätt får vi frambära våra kroppar som ett ständigt utgivande där vi ger oss till Gud i kärlek och lovsång till honom. Det är det som är korsets paradox och kraft i den troendes liv.

Det är när inte bara känslan får vara med utan hela livet – hela min fysiska existens – som min tillbedjan blir verklig. Att ge sin kropp, att ge sitt liv, att ställa sig helt till Guds förfogande och att göra det kontinuerligt – dag för dag – det är denna lovsång och tillbedjan och överlåtelse som är det gensvar som behagar Gud. För när du burit fram dig själv – din kropp – till Gud tillhör du inte längre dig själv utan honom. Och jag tror att det är själva grunden för församlingens sanna och djupa gemenskap.

Bibeltexter att läsa och fundera över:

  • Matt 16:24-25
  • Hebr 13:15-16

Samtalsfrågor:

  1. Berätta vad Gud har gjort i ditt liv – t ex hur du blev frälst. På vilket sätt känner du att ditt liv är ett gensvar på vad Gud har gjort för dig?
  2. Ibland upplever man en slags motsättning mellan det som är andligt och mänskligt i vissa sammanhang. Paulus är tydlig med att inte göra den uppdelningen här. Hur kan vi följa Paulus i spåren och hålla samman det andliga och det kroppsliga i vår relation till Gud?
  3. Jesus bar fram sin kropp som ett offer för vår skull, när han dog på korset. Vad betyder Jesu förebild för hur vi bär fram vårt liv som offergåva till Gud.
  4. Formulera din egen bön/dikt/sång där du uttrycker ditt gensvar till Gud för vad han har gjort för dig – låt dina tankar formas till ord för att kunna bli till handling.

Bönefokus:

  • Låt bönestunden bli ett tillfälle till överlåtelse och tacksägelse.
  • Använd dina/era böner/diktier/sånger.

Veckans utmaning:

Hela ditt liv är menat att vara ett gensvar på Guds kärlek! Hitta några praktiska sätt där du kan ge uttryck för det gensvaret i relation till andra människor.


Lämna en kommentar

Att nå sin gudagivna potential

Under juli månad skriver jag inför den kommande söndagen i Ölandsbladet. Här följer reflektionen över texten för den 6 söndagen e tref med temat Efterföljelse.

Söndagskvällen den 11 juli när den Sydafrikanska vinterkvällen övergått till natt höjde Spanien VM-pokalen på Soccer City Stadium i Johannesburg. Ett historiskt fotbolls-VM är över – det första på afrikansk mark – och segrarna har nått det mål de offrat allt för att uppnå.

Men för att komma till den punkten där man höjer VM-pokalen, eller uppnår sina drömmars mål, eller blir det man längtat efter att bli krävs det något av en. Det finns en lag i vår tillvaro som vi oftast vill undvika men som är oundviklig. För att uppnå något större, att gå in i något nytt, att nå sin potential måsta en människa ge upp det hon just för tillfället har uppnått och krampaktigt håller fast vid. John C Maxwell kallar denna lag i en av sina ledarskapsböcker för offrandet lag. ”In order to get up, you have to give up.” För att komma dit jag är idag finns det saker som jag höll fast vid som jag behövde lämna: huset, arbetet, det man byggt upp, familj. Det krävdes en stor utmaning för att våga det steget.

Paulus skriver om att lämna bakom sig allt han uppnått i livet i Filipperbrevet när han glömmer det som ligger bakom honom för att stäcka sig mot det som ligger framför och ”löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13.14). Det finns ett pris viktigare och värdefullare än allt vi kan uppnå! Det är det pris som kommer oss till godo när vi gjort allt vi kan för att göra det Gud kallat oss till – nå vår Gudagivna potential – det vi är skapade att vara. Jesus talar om detta i dagens evangelietext. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv” (Matt 16:24-26).

Att följa Jesus har sitt pris. Det kostar mig något eftersom efterföljelsen innehåller något värdefullt. Efterföljelse innebär att bli den Gud har skapat dig till att vara. I efterföljelsen får du växa och mogna som människa. Men för att göra det måste du offra det du uppnått för att kunna gå vidare mot det som ligger framför dig. Här är Jesus förebild och läromästare. Och han är det på två sätt: Som människa är han den som levt sitt liv till 100% utifrån det som var hans uppgift, hans liv, hans bestämmelse. Som Gud är han den som ständigt ger mig kraft att lämna det gamla bakom mig och sträcka mig mot det han har i beredskap åt mig. Och det gäller mitt liv här och nu men också det som en dag väntar.

Att ta korset innebär att avsäga sig möjligheten att förverkliga sig själv utifrån det jag själv kan åstadkomma och istället ta emot livet som en gåva från Gud. Korset utmanar min stolthet – mitt ego! För att ta nästa steg med Jesus behöver jag lägga ner mina ambitioner och söka Guds väg för livet. Och det är något vi behöver göra varje dag (det läser vi i en parallelltext). Det är bara så som vi kan finna det verkliga livet. Korset vittnar om hur Jesus offrat allt, gett sitt liv för oss, för att vår värld ska bli det den är skapad att vara. Där finns också efterföljelsens mål. Det är värt allt och övergår allt – även att vinna VM i fotboll.


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.


Lämna en kommentar

Efterföljelsens tydlighet och innebörd

Matteus kapitel 10 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det är få kapitel i Nya Testamentet där efterföljelsens innebörd, villkor och beroende är så tydlig som i det vi brukat kalla Jesu utsändningstal i Matteus 10! Övergången från avsnittet där Jesus berörs ända in i sitt innerstas djup av människors andliga, sociala, materiella och politiska nöd är dramatisk. Jesus uppmanar sina efterföljare att be Gud om arbetare till den skörd som Jesus just definierat – människor illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Och han uppmanar dem och oss till den bönen för att också vi skulle få samma ögon som han och få samma hjärta som han och drivas av samma nöd som han.

Och det är när människor drabbas av den verklighet som bönen för skörden tydliggör i deras hjärtan och så besjälas av samma nöd som finns hos Jesus som efterföljelsen börjar tydliggöras i deras liv. Det är sådana människor, sådana efterföljare, som Jesus också utrustar och sänder för att möta den verklighet som finns bakom bönen om arbetare för skörden – till att möta ”de förlorade fåren” (v. 6) och föra dem hem igen. Och digniteten i det uppdrag som Jesus ger sina efterföljare tydliggörs av den utrustning och de instruktioner som Jesus ger dem han sänder ut. Hela avsnittet börjar med att Jesus kallade till sig tolv av sina efterföljare ”och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor.” (v. 1) Och så nämner Matteus namnen på dessa tolv. Och han gör det tror jag för att du och jag ska förstå att de människor som Jesus kallar och använder i sitt rike är inga superhjältar, utan enkla människor med fel och brister precis som du och jag. Men Jesus överför av sin makt och auktoritet till dessa för det uppdrag han sänder dem ut i – att i ord och handling gestalta evangeliet om Guds rike och att det är nära och öppet för var och en som vill ta emot och leva i det. ”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (v. 7-8) Där har vi uppdraget. Och det uppdraget har inte förändrats. Det är samma kallelse, samma kraft, samma uppdrag, samma efterföljelse – nu som då!

Fast efterföljelsens innebörd och tydlighet ligger inte bara i detta uppdrag och den utrustning och kraft som uttrycks i början av kapitlet. Det uttrycks än mer i hur Jesus beskriver det beroende av honom som varje efterföljare också utmanas till. Och det är har som saker börjar att utmana. Ta inga pengar eller packning, gå dit ni blir mottagna, stanna och verka där. Inte ens när det gäller de dagliga behoven handlar det om att kunna förlita sig på det man kan, vet och känner sig bekväm med. Bara lita på Jesus och Gudsrikets gästfrihet. Det utmanar oss till att inse att livet i Guds rike är odelbart. Det går inte att dela upp i andligt – förkunna, bota, befria – och världsligt – mat, kläder, hus osv. Vi är i lika hög grad beroende av Jesus och av hans kraft och försyn för hela våra liv. Det materiella beroendet av Jesus, tränar oss för att kunna följa honom också i andra aspekter av vårt liv och se livet i Guds rike som något i vilken uppdelningen mellan heligt, andligt, materiellt, världsligt inte existerar.

Beroendet av Jesus blir ännu tydligare när han vrider på bilden av hur det är att följa honom i en omgivning som inte förstår vem han är (=skörden). Som får bland vargar. Det är så hans efterföljare sänds. Sårbara, utsatta, ängsliga i sig själva – och helt beroende av den hjälp och ledning som Gud ger genom sin helige Ande. ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (v. 19-21)

Efterföljelsen är inte till för dem som tror att vara kristen är en genväg till respektabilitet och en lugnt och stilla liv! Det väntar motstånd och förföljelse. Det väntar oförståelse och avståndstagande. Och precis som Jesus blir förföljd, bespottad, hånad och utstött och kallad för allt möjligt ont, så kommer hans efterföljare att bli det också. Men var inte rädda, säger Jesus, och så för han efterföljelsen och Gudsberoendet till ytterligare ett djupare plan. Om vi känner och fruktar Gud och gör det allvarligt och på djupet, då vet vi att vi inget har att frukta. För ingen annan än han kan ta ifrån oss det oförstörbara liv vi nu lever i gemenskap med Jesus. Och Gud kommer dessutom att vaka över detta liv i och hos oss, för att den som vill följa Jesus är dyrbar och viktig i Guds ögon. ”Var alltså inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (v. 31)

Efterföljelsen kan aldrig undvika korset. Det finns där ständigt som påminnelse och livsbetingelse och reell verklighet. Korset utmanar oss till det yttersta. Det utmanar våra motiv och vår rädsla. Att ta upp korset är efterföljelsens innebörd. Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (v. 38-39)

Och läser man sedan det Jesus har sagt i sitt utsändningstal i ljuset av korset, så tydliggörs bilden av den befrielse som ligger i att mista sitt liv. När jag är helt beroende av Jesus, när mitt liv är helt präglad på honom, är det så mycket som inte längre blir viktigt. För det handlar inte längre om mig och om vad jag kan göra eller åstadkomma eller tänka ut eller hitta på. Då handlar det bara om Jesus och ingen annan. Det är den verkligheten som Jesus tydliggör när han förklarar för sina efterföljare att ”den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (v. 40)

Men på vägen dit utmanar Jesus min bekvämlighetszon och min respektabilitet och min goda teologi i grunden. För det handlar om ett följa honom på kärlekens, kraftens och lidandets väg. Det är bara så Guds rike blir synligt i mitt liv.