Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


2 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 3)

Hur ska vi då tala om Jesus och försoningsverket på ett sätt som är sunt bibliskt och missiologiskt  relevant? Jag skulle vilja skissa några saker som jag tror vi behöver ta med oss in i ett sådant samtal.

reconciliation_01Genom hela frälsningshistorien handlar Gud med oss människor utifrån ett relationellt förhållningssätt. Det tydliggörs genom att Gud tar initiativ till att sluta förbund med olika människor och senare också med ett specifikt folk. Det är inom ramen för detta förbundstänkande som frågorna omkring synd, skuld, försoning och återupprättade relationer mellan Gud och människa regleras. Det som sker med, i och genom Jesus har sin utgångspunkt i och får sin förklaring i det förbund som Gud sluter med människor, sedan ett folk och genom Jesus med hela mänskligheten och hela skapelsen. När vi talar om Jesus och om försoningsverket är det här vi hittar den röda tråden för hur vi behöver förstå dess innebörd och omfattning. Och syftet är återupprättade relationer mellan Gud, mänskligheten och skapelsen.

Till denna röda tråd hör tanken på shalom – det tillstånd då alla relationer i alla riktningar inkl. den mellan Gud och mänskligheten är återupprättade och Guds fullkomliga vilja får genomsyra allt. Det är för denna shalom Jesus dör och uppstår. Hans första hälsning till sina lärjungar efter uppståndelsen är ”min shalom ger jag er.”

Vi behöver också tala om Jesus utifrån ett trinitariskt perspektiv. Det Jesus är och gör kan inte skiljas från vem han är som en del av treenigheten. Detta sker i allt för många sammanhang idag. Det är modernt och riktigt att betona Jesu mänsklighet, men den klassiska kristna tolkningen av detta är att Jesus hela tiden är både fullt ut Gud och fullt ut människa. Så är fallet när han i Andens kraft demonstrerar Gudsrikets kommande med tecken och under. Så är också fallet när han lider och dör på korset.

I den fantastiska kristushymnen i Filipperbrevet beskrivs inkarnationen, människoblivandet, utifrån begreppet kenosis – uttömmande. Jesus identifierar sig med oss människor på ett sådant sätt att han avstår och tömmer sig på den himmelska härligheten för att utifrån ett underifrånperspektiv tjäna oss människor ända in i döden. I kenosis uppenbaras Guds innersta väsen. Diskussionen är om det handlar om ett val Jesus gör eller om Jesus gör detta utifrån att Guds innersta väsen är kärlek, utgivande och sändande. Varje synsätt som vill hävda andra drivkrafter hos Gud än en kärlekens nödvändighet utifrån kärnan och det mest centrala i vem Gud är behöver avvisas.

När vi talar om Jesus, hans människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande och död får vi inte gå förbi det som är hans egen självbild. Inte minst i Johannesevangeliet pekar Jesu genom att använda ord som upphöjelse, att dra alla till sig, att ge sitt liv av eget val mot korset som en segerplats. Paulus fyller på med att tala om hur Gud genom korset triumferat över ondskans alla makter, hur Jesus besegrar döden och hur hans uppståndelse medför liv och oförgänglighet.

En stor del av Jesu tjänst handlade om tecken och under, att möta människors nöd, längtan och behov. När vi talar om Jesus är detta en viktig del av evangeliet att Jesus är densamme idag. Också idag botar Jesus de sjuka och befriar den bundna och binder den ondes makt. Genom den helige Ande utrustar och sänder han sina efterföljare att göra hans gärningar.

Slutligen behöver vi tala om Jesus på ett sådant sätt att det är tydligt att det är Gud som tar initiativet till hela försoningsverket och genom Jesus försonar – mej, dej och världen – med sig själv. Det är därför den som är i Kristus också är en ny skapelse och det gamla är förgånget och något nytt har kommit. Det är till att leva detta nya liv som Jesus kallar oss när han säger sitt ”följ mig”. Lärjungaskapet är att ständigt leva i Jesu efterföljd och dag för dag förvandlas till hans likhet. Det är att leva i försoning och vara försoningens sändebud.

I det sista inlägget i den här serien vill jag undersöka vad det jag hittills skrivit betyder för hur vi ser på missionsuppdraget och församlingens väsen.

Annonser


Lämna en kommentar

Jag är törstig

Det femte ordet: ”Jag är törstig.” (Joh 19:28)

Långfredagen går mot sitt slut. Jesu kropp är nära kollaps. Blodförlusten gör att livet både bildligt och bokstavligt håller på att rinna ut. Jesus är törstig.

Det är kanske inte så märkligt att det just är Johannes som i sitt evangelium berättar detta. Törst, hunger, vatten och bröd är viktiga ingredienser i hans berättelse om Jesus. Oftast är det Jesus som beskrivs som den som stillar hunger och släcker törst. En gång tidigare, i samband med att han för första gången öppet berättar att han är Messias, kan vi läsa om att Jesus ber om något att dricka.

Han befinner sig vid brunnen utanför Sykar. En samaritisk kvinna kommer ut för att hämta vatten och Jesus ber henne om något att dricka. Så följer ett samtal om livets innersta frågor och om det gudsliv som ger innehåll och tillfredsställelse och mening åt livet. Den som dricker av det vatten Jesus ger, den människan har tillgång till ett källsprång som ger evigt liv. Det handlar om det liv som har sitt ursprung i Gud själv.

Efter samtalet med kvinnan läser vi att Jesu lärjungar kommer till honom med mat. Men Jesus vill inte ha något. Hans mat var att göra dens vilja som sänt honom, svarar han dem. Det var detta som tillfredsställde hans törst och hans hunger.

På korset törstar Jesus. Övergiven av Fadern, är det som om källan har sinat. Livet rinner ut. Men han törstar åter att göra dens vilja som sänt honom. Jesu död på korset är själva källsprånget för den källa av försoning, befrielse, helande och frälsning som vi människor ständigt längtar och törstar efter.

Jesus törstar därför att hans liv utgjuts som ett försoningsoffer som öppnar vägen för oss människor in i Guds gemenskap. Det är kärlekens uttryck vi möter i detta utgjutande.

I den underbara Kristushymnen i Filipperbrevet använder Paulus ett ord som mer än något beskriver Guds handlande vid korset. Det står att Jesus utblottade sig själv, att han var lydig ända in i döden på korset. När Gud vill försona världen med sig själv är det inte genom förkrossande makt och utifrån ett omättligt behov av att få sin heder upprättad, nej han gör det i världshistoriens största bevis på kärlek och ödmjukhet. Det är inte Gud som ska upprättas genom korset, det är vi, det är hela skapelsen och hela mänskligheten.

Utblottelsen, på grekiska kenosis, handlar om hur Jesus i ödmjukhet tömmer ut sitt liv i en kärlek som aldrig är tvingande, som aldrig förtrycker eller förödmjukar oss. Jesus törstar därför att han tömt sig själv på allt för vår skull. Hans kenosis är fullkomnad. Han har i och genom sin död visat hurdan Gud är och vad Gud gör därför att han inte vill att någon enda av oss ska gå förlorad.

Jesus törstar. Försoningsverket, kärleksbeviset, offerdöden – väntar på ett gensvar. På samma sätt som Fadern gett oss sin son därför att han älskar hela världen, så längtar Jesus efter vårt gensvar så att det han gjort för oss också kan bli förverkligat i och för oss. Så upprepas händelsen vid Sykars brunn i Jesu sista skälvande minuter i livet. Den som hänger på korset är Gud själv, det är den Messias, den frälsare, vi så länge längtat efter.

Han ber om något att dricka. Han vill påbörja ett samtal med oss som beskådar hans korslidande om livets viktigaste frågor. Han har avstått från allt. Han har utblottat sig. Han har tömt ut sitt liv. Han har visat oss Guds kärlek i sin paradoxala kraft mitt i svaghet. Han vill att du och jag än en gång ber honom om vatten, levande, livgivande, klart och fyllt av Guds kärlek och nåd.

Korset är själva källsprånget för det vattnet.