Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

Ett hjärta förunderligt värmt

Det är Pingstdag och vi firar hur den helige Ande utgöts över Jesu efterföljare som var samlade till bön i den övre salen. Jesus hade gett dem löftet att de inte skulle vara utan hjälp när han lämnat den. ”Om bara några dagar ska ni få det jag har lovat,” sa han. Så de var tillsammans och bad. De bad att den helige Ande skulle komma över dem och att de skulle bli utrustade med kraft och förmåga att vara vittnen om Jesus ut över hela världen. 

I Apostlagärningarna berättas det om vad som sedan skedde. Pingstdagen kom. Anden kom. Och Guds närvaro fyllde inte bara platsen och rummet, utan vad som är viktigare än så – den fyllde var och en av dem som var där. Det som då skedde blev den avgörande erfarenhet som helt förändrade deras liv. Från rädda till frimodiga. Från instängda till fria. Från inåtvända till utåtriktade. Från Jerusalem till jordens yttersta gräns.

”Det ni här ser är uppfyllelsen av det Gud har lovat,” säger Petrus i sin predikan, den där dagen. Så kommer ett citat från profeten Joel och så hänvisas till Jesus löften och så avslutar Petrus med att säga: ”Löftet gäller er och era barn och alla dem som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39) Ett löfte för varje generation och ett löfte som sträcker sig över alla gränser och begränsningar!

Den här söndagen är årsdagen också av en annan händelse som skulle få avgörande inverkan på en stor del av vår moderna kyrkohistoria. Den 24 maj 1738 gick John Wesley, mycket ovilligt till ett möte, en Huskyrka, på Aldersgate Street i London. Under lång tid hade han kämpat med tron och längtat efter vissheten att han var ett Guds barn. Den här dagen kom genombrottet i hans liv.

  

Vid ungefär kvart i nio, när ledaren läste om den förändring som Gud gör i hjärtat genom tron på Kristus, kände jag att mitt hjärta blev förunderligt värmt. Och jag kände att jag förtröstade på Kristus och endast på honom för min frälsning.

Den helige Ande gör hjärtat förunderligt värmt! Den helige Ande är den stora skillnaden! Från den dagen i John Wesleys liv var allt förändrat och han vittnade över allt om det som skett i hans liv. Där började den väckelse som skulle komma att förändra både länder och folk i generationer framåt.

Löftet gäller dig! Det är pingstens evangelium. Den helige Ande vill fylla ditt liv med Guds närvaro och kraft. Den helige Ande vill göra ditt hjärta varmt och brinnande. Den helige Ande vill utrusta dig med kraft och förmåga att vara ett levande vittnesbörd om hur Gud kan förvandla allt. Det kan vara början på en ny tid… i ditt liv, i vårt land och vår värd!

Glad pingst!

Annonser


3 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 4)

Genom några korta inlägg har jag försökt att dela några för mig viktiga tankar omkring att det verkligen har betydelse för vad vi gör och hur vi lever som kristna vad vi säger om Jesu försoning. Nu skulle jag slutligen vilja belysa några stråk som växer fram som svar på frågan Vad betyder detta för ett vårt uppdrag och vår syn på vad mission är i vår postmoderna tid?

CentrifugalGuds rike är centrifugalt inte centripetalt! Riktningen är utåt och inte inåt. Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er, sa Jesus. I denna sändning behöver evangeliet om en ny och återupprättad relation med Gud och skapelsen möta människor på deras egen mark och på deras eget språk. Inkarnationen är förebild i att evangeliet får förkroppsligas och bli till kött och blod i varje ny kontext. Det handlar inte bara om att översätta eller göra något relevant. Det är något mycket mer genomgripande. I ett inkarnationellt synsätt växer tron underifrån med utgångspunkt i varje kontexts specifika förutsättningar där det sker en stark identifikation där de som är bärare av evangeliet in i ett sammanhang blir en del av den kulturen. Alan Hirsch talar om att evangeliet både behöver spridas ut och myllas ner. Det är de två riktningar som ligger i att vara missionell och inkarnationell.

Vår västerländska postmoderna kultur är både tydligt individualistisk och starkt relationell. När vi kommunicerar med denna kultur fungerar det inte att göra det på avstånd eller från ett uppifrånperspektiv. Den äkthet som fanns i Jesu sätt att möta människor behövs i allra högsta grad också idag. Allt vilar på relationer och förtroende. Frågan om drivkrafter och vilken slags kärlek som finns hos oss är avgörande. Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus och som möter oss genom Ande inbjuder oss ständigt till gemenskap. Det får inte handla om att värva människor in i våra församlingssammanhang (hur gott och vällovligt det än kan tänkas). En missionsstrategi för vår tid måste ha högre mål och syften än så. Den behöver ha som mål att inbjuda människor till ett nytt och förvandlat liv tillsammans med Jesus där alla relationer i livet blir helade och upprättade.

Vi tror att Jesus genom sitt försoningsverk, sin död och uppståndelse, besegrat synd, ondska, djävulen och döden. Därför får vi vara frimodiga att tala om hur människor också idag kan bli frälsta, helade, befriade och upprättade genom mötet med Jesus och genom den helige Andes kraft. Människor i vårt land och i vår tid söker efter andliga erfarenheter, kroppsligt och inre välbefinnande och helande, de söker efter helhet, mening och livsinnehåll. I Jesus och genom Anden finns allt detta att tillgå. I en relevant missionell syn på vårt uppdrag ingår att också erbjuda människor helande och befrielse i den helige Andes kraft.

I allt handlar våra liv om att följa Jesus. Jesus är vår förebild, vår utgångspunkt och vårt mål. I detta finns en realiserad eskatologi som tar sikte på att redan här och nu leva Guds rikes liv. Frågorna måste ställas i varje del av livet och i varje del av världen: Vad skulle det betyda om Guds rike fick bli synligt just här? När vi ber om att Guds vilja ska ske ”på jorden såsom i himlen” och om att Guds rike ska komma, vad ber vi om då? Och hur ser det ut när det sker? Och enligt Jesu befallning får vi gå ut i hela världen för att göra människor till hans lärjungar. Här finns Guds rikets utbredande som en tydlig befallning och omistlig dimension i våra liv.

size_550x415_ihopI John Wesleys dagbok fanns det ett uttryck som ständigt återkom när han beskrev vad som skedde när han kom till olika platser. Det stod I offered them Christ (jag erbjöd dem Kristus). Så är det också i dag. Där finns vårt uppdrag och vår kallelse. Varken mer eller mindre än att erbjuda människor Kristus. Och detta erbjudande innehåller allt och öppnar dörren till evigheten. Det är genom att ta emot det erbjudandet som allt det som Jesu försoningsverk handlar om blir verksamt i en människas liv.

Vad vi säger om Jesus spelar roll och gör skillnad – också på det plan som beskriver vår ecklesiologi. Vad kännetecknar de slags församlingar som formas utifrån de synsätt på Jesus och försoningen som vi skissat och som lever utifrån de förhållningssätt till uppdraget som vi just rört vid?

Några få enkla saker:

  • De är enkla avskalade gemenskaper där människor möts, äter tillsammans och delar livet och tron tillsammans. Jesus är själva centrum och den som är församlingens ledare. De är relationella i sin grundkonstitution.
  • De lever inifrån och underifrån kulturen och kan därför vara inkarnationella i sitt förhållningssätt. De förkroppsligar evangeliet och Guds rike i sin speciella kontext.
  • De ser sig som en del av en rörelse med utgångspunkt i Guds eget väsen av utgivande och sändande. Deras fokus ligger inte så mycket i att samla in till sin egen grupp som i att sända människor vidare för att forma nya gemenskaper.
  • De multiplicerar enkla strukturer för att göra lärjungar och växa i Kristuslikhet. Det är den missionella drivkraften.
  • De praktiserar Jesus närvaro genom den helige Ande och förväntar hans ledning, hans kärlek och hans kraft i sina liv.
  • De lever ett Kristi-kropps-liv tillsammans där ingen står över den andre utan var och en har något att bidra med och beslut fattas tillsammans i samstämmighet och genom Andes ledning.
  • De erbjuder människor Kristus och en livsförvandlande trosgemenskap med honom.


Lämna en kommentar

Vad i hela världen gör jag här? – om Guds syfte med mitt liv och hur det förändrar allt. (Del 3)

4. När kunskapen om Gud och Guds vilja omsätts i liv och handling bär våra liv god frukt

Paulus ber i vår text att de människor som han skriver till ska ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt” så att de kan leva ”värdigt Herren”. Och när detta liv värdigt Herren blir synliggjort i handling behagar det Gud och producerar god frukt. Det vi vet om Gud och Guds vilja behöver alltså omsättas i liv och i handling. Och här byter hela resonemanget tempo. Plötsligt handlar det inte längre om teoretiska övervägningar och andlig vishet. Nu gäller det det verkliga livet.

Det är några saker som blir tydliga här. Den första är att det liv som är värdigt Herren avspeglar Jesus (Herren) i vår livshållning, vår livsstil. Det är nog något av detta som lyser fram i Kristushymnen i Filipperbrevet: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus…” (Fil 2:5). Och så beskriv det sinnelaget i termer av ödmjukhet, tjänande, utgivande kärlek, offer. Det är detta som vi längtar efter ska känneteckna våra liv. Det är denna blid som vi önskar ska framkallas utifrån hur vi framlever våra liv i och genom hela livets alla tider och skiften. Kanske är den största ära som någon kan få erfara att det om den personen sägs, när allt är sagt och bokslutet gjorts, han/hon levde värdigt Herren.

Den livsstil som är genomskinlig för Jesuslivet är, precis som vi tidigare nämnt om Gud själv, relationell i sin karaktär. Det är i alla de där relationerna, med barn, familj, vänner arbetskamrater, okända och kända människor i min väg som bilden av livet värdigt Herren måste växa fram. John Wesley talade om att det inte finns någon annan helgelse än social helgelse. Dvs Kristusbilden växer alltid fram utifrån ett relationellt sammanhang, i en gemenskap. Därför är det svårt att leva värdigt Herren utan kontakt med andra människor. Kristendom är i sin essens en social religion.

Det andra är att livsstil alltid handlar om mer än attityder och förhållningssätt. Det handlar om handling. Det liv som behagar Gud är ett liv där vår kunskap om Gud och Guds syften omsätts i konkret handling. Det är ett liv där Jesus avspeglas genom vad vi gör. Och det som då styr om det vi gör behagar Gud eller inte är samma etiska rättesnöre som Gud själv använder. Det handlar om kärleken. Det handlar om, som teologen Thomas Oord uttrycker det, sådana handlingar som befrämjar ett övergripande välbefinnande. Det är detta som är kärlekens mål hos den som är kärlekens föremål. Det är det som också behöver vara det raster genom vilket våra handlingar visar sig vara goda och behagar Gud eller inte.

Framför allt handlar detta om att följa Jesus i tjänst för andra. Detta är något som går utöver ett lite mekaniskt ”vad skulle Jesus gjort”-tänkande. Den fråga som är viktigare än så är att utröna vad Jesus redan gör så att jag kan samarbeta med honom. På vilket sätt är Jesus redan verksam i din familj, bland dina vänner, i samhället? Hur kan du följa honom och genom dina gärningar tydliggöra hans kärlek där?

Det tredje som händer är att liv och handlig bär frukt och börjar forma ett liv som upplevs ha både mål och mening, värde och tillfredställelse, glädje och spänning. Det Gud en dag kommer att fråga oss när vi möter honom efter livets slut är egentligen inte om alla vår kunskap om varken honom eller hans vilja. Det han kommer att fråga efter är vad vi gjorde med detta, hur det fick bära frukt i våra liv, hur det fick beröra andra människor och göra bestående skillnad i deras liv. Och om det var en frukt som var värdig honom, behagade honom och förhärligade honom.

I Rick Warrens bok Leva med mål och mening är det dessa frågor som står i centrum. Och under den här hösten kommer vi i Församlingen Brofästet att läsa, samtala om och söka svar utifrån Guds ord om hur våra liv allt mer kan bära den slags frukt som är bestående. Rick Warren beskriver fem områden som detta kan ske på: tillbedjan, gemenskap, efterföljelse, tjänande och mission. Vi finns här på den här jorden för att bära frukt och förverkliga Guds syften med våra liv utifrån dessa fem grundläggande områden.

För dej som vill fortsätta att fundera över den här veckans tema kommer här några tankar att fortsätta funderandet och samtalet utifrån:

  • Om du skulle beskriva syftet med ditt liv, vad skulle du säga då?
  • Är Guds plan för våra liv något som du menar är bestämt från början eller något som kan förändras över tid? Varför tänker du på det ena eller andra sättet?
  • Hur ser du på bilden av Gud som kärlek, relationell och påverkbar?
  • I vilka sammanhang tänker du dig att ditt liv kan bära frukt? Var ser du att Jesus är verksam i din närhet?


1 kommentar

En trovärdig församling – igår, idag och i framtiden

Predikan vid Kumla Metodistförsamlings 100-årsjubileum 29 april 2012. Text: Joh 8:1-11.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med 10 av Svenska Missionskyrkans unga församlingsplanterare. Vi var tillsammans för att be, dela erfarenheter, glädjeämnen, svårigheter och våra liv med varandra. Framför allt var vi tillsammans för att söka Gud för det arbete som vi står i. I ett av samtalen funderade vi över var det innebär att vara församling. När blir man församling? Vad är det som konstituerar att man är en församling? Någon i gruppen delade sina tankar och sa ungefär så här:

Jag tänker mig att det är tre saker specifikt som konstituerar att en grupp kristna människor blir en församling: Kärleksfulla relationer, att Jesus är i centrum och att man är drabbad av missionsbacillen.

 Och när jag hörde detta, och utifrån det samtal vi sedan hade, tänkte jag att detta gäller ju inte bara en nyplanterad församling utan varje församling oavsett ålder eller storlek. När dessa tre saker finns där, kan man kalla sig församling. När de saknas…?

Vi har samlats idag för att fira att det för 100 år sedan fanns en grupp människor som utifrån dessa kriterier slöt sig samman och planterade en församling i Kumla stationssamhälle, en församling som fick namnet Salems Metodist-Episkopalförsamling. Fem år senare blev en ung man och en ung kvinna frälsta i församlingens möten och senare medlemmar. Det var min mormor och min morfar. Och så har mitt liv och min familjs liv flätats samman med den här församlingens liv och färgats av de där tre sakerna: kärleksfulla relationer, Jesus i centrum och missionsbacillen.

I veckan redovisade Gemensam Framtid en undersökning omkring kyrkans trovärdighet och fick en mängd svar – många ganska negativa omkring hur folk ser på frikyrkligheten i vårt land. Det kommer säkert att debatteras flitigt den närmaste tiden, och jag tänker inte ge mig in på det här och nu. Inte mer än att jag tror att när dessa tre saker får vara det centrala i vårt församlingsliv så blir tron och så blir kyrkan trovärdig. Så var det en gång, så är det idag och så kommer det att vara i framtiden.

Kärleksfulla relationer

En av de saker som kanske allra tydligast kännetecknat den här församlingen är att människor så ofta vittnat om att man har upplevt sig sedd och älskad och accepterad här. Man har kommenterat hur varmt det känts att komma hit. Det är så jag har upplevt min uppväxt här. Det är så mina barn upplevt sin uppväxt här. Man var sedd. Man var älskad. Det fanns plats och utrymme för små och stora, för stökiga och stilla, för nya osäkra sökare och gamla invanda läsare. Och tonen var innerlig, varm och kärleksfull.

En av de vackraste bilderna från Nya testamentet när det gäller församlingen är ”församlingen som Guds familj.” Vi föds på nytt in i en ny gemenskap genom tron på Jesus. Det skapas en familj. Vi är syskon och Jesus är vår storebror. I en familj finns det plats för olikheter, för olika åsikter, för olika uttryck. Det förändrar inte det faktum att man är en del av familjen. När mina församlingsplanterarvänner pratar om sina drömmar om församlingen talar de väldigt ofta och gärna om den som en familj. Det är i den familjära gemenskapen, där man får vara sig själv, där man kan dela sitt liv med varandra som kärleken till varandra och till Jesus växer. Och så växer församlingen. Som Andreas berättade från församlingsplanteringen i Söderköping. När de hade Huskyrka senast så var det en handfull människor med som inte var troende och som nyligen börjat söka sig till gemenskapen. Deras reaktion var: ”Det är så skönt att vara med här, det är inte som andra kyrkor, det är mer som att vara del av en familj.” Och så är det också med den här gemenskapen.

Vänner, den här församlingen har aldrig varit en stor församling. Som mest fanns det dryga 100-talet medlemmar någon gång på 50-talet. Det har varit både församlingens kamp och styrka. Man har aldrig varit större än att alla fått rum och plats i gemenskapen. Man har varit tillräckligt liten för att ingen ska glömmas bort eller behöva vara utanför. Det har många gånger varit mer familj än kyrka. Vänner, sluta inte med det. Fortsätt att vårda relationer och leva i kärlek till Jesus och tillvarandra.

Ständigt måste den kärleken återerövras. Ständigt måste öppenheten vårdas. Risken är att om/när man tar den för givet dör den och ersätts av ord utan täckning i livet. Det är just där vi möter situationen i dagens evangelietext. Några fariséer kommer släpande till Jesus med en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Och så säger de: Enligt vår lag ska den här kvinnan stenas till döds. De hade en lag som skapade gränser, som definierade innanför och utanför och som de kunde använda både mot de som var svaga, utsatta, utnyttjade och mot Jesus själv.

En församling som kännetecknas av kärleksfulla relationer sorterar inte människor utifrån deras bakgrund, vad de gjort eller vilka de är. Snarare är det just i den gemenskapen som människor får känna att de älskas in i Guds rike och får uppleva befrielsen och förlåtelsen och upprättelsen och helandet som finns hos Jesus.

Vänner, än en gång: älska varandra! Älska människor i Kumla! Älska och låt er gemenskap fortsätta att föra människor in i den kärlekens atmosfär som är en av Kumla Metodistförsamlings kännetecken.

Jesus i centrum

Kanske skulle jag börjat med Jesus, men jag har valt att ha honom i mitten – det är han som är predikans centrum, mitt livs centrum, församlingens centrum. Och detta är viktigt. Det är inte våra tankar om Jesus, eller våra olika teologiska betoningar som är församlingens och livets centralpunkt. Det är en person – Jesus. Och allt vi är har sin grund i honom, definieras utifrån honom och har sitt mål i honom.

Lars Lindberg myntade på sin tid begreppet att ”församlingen definieras in av sina gränser utan utifrån sitt centrum”. Så sant. Jesus är församlingens centrum. Och det gör det ännu viktigare vilken bild av Jesus vi förmedlar, för det berättar också vilken slags församling vi vill ha.

Man skulle ju kunna säga att fariseérna i dagens text också hade Jesus i centrum. De vill få in honom under sina begränsningar och strukturer och få med honom i dömandets och utestängandets gemenskap. Men Jesus avslöjar deras hjärtan och deras hyckleri.

Och det är nog detta som händer när vi för Jesus in i centrum för gemenskapen och för livet: vi avslöjas och våra hjärtans dubbelhet läggs i dagen. Inte därför att Jesus är dömande utan därför att han är äkta. I texten är det de som dömer som mest behöver be om nåd och förlåtelse. Det är de – mer än kvinnan – som behöver befrielse. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, säger Jesus. Så gick de bort. De äldste först sedan de yngre.

Ibland undrar vi vad Jesus skrev där på marken. Kanske var han bara så upprörd eller så generad över människors hårdhet och förslagenhet att han inte kunde annat än att sprätta med en pinne i gruset. Guds rike byggs inte genom att skapa gränser utan genom att peka på centrum, på Jesus.

John Wesley hade ett uttryck som återkom ständigt i hans dagboksanteckningar: ”I offered them Christ” (Jag erbjöd dem Kristus). Det är detta som är det centrala: att erbjuda människor Jesus. För Wesley, precis som för metodister (och missionare) i alla tider, har det alltid handlat om den Jesus som förlåter, frälser, helar och upprättar människor. Det är ju detta som sker i kvinnans liv när hon möter Jesus. Och den upprättelsen är så total och så radikal att man i urkyrkan inte tog med den här berättelsen i vissa handskrifter. Det är därför texten står inom parantes i många Biblar. När Jesus är i centrum blir upprättelsen och frälsningen radikal och påtaglig och utan finstilta ”om och men”.

Är det ingen som dömer dej? Inte heller jag dömer dej! Radikalt, ovillkorligt, befriande. Det är sådan Jesus är. Allt annat är våra tillägg. Allt annat är våra försök att smyga in fariseismens finstilta lagbundenhet. Men du ska bli hel och du ska bli fri! Och det är det som sker när Jesus får vara Jesus i våra liv. Men… sa han inte ”gå och synda inte mer.” Jo, och..? Det säger han till dej och mej också. Så är det med all befrielse och all frälsning och allt vårt liv tillsammans med Jesus. Det sker i detta ”gå och synda inte mer”.

När Jesus får vara i centrum och får definiera ditt liv och församlingens liv skapas rum för honom att befria och upprätta människor. Där ligger idag och i morgon precis som i går församlingens stora uppdrag.

Missionsbacillen

Det är därför vi också måste tala om missionsbacillen. Vilket härligt ord. Det är ju den bästa bacill man kan tänka sig att bli drabbad av. Församlingens uppdrag är att leva i mission. Det måste vara själva drivet i allt som sker. Det måste vara det nav som allt annat i församlingens liv definieras utifrån.

Förr i tiden fanns det alltid några ord i Metodistkyrkans kyrkoordning som löd ungefär såhär:

Metodistkyrkan tror idag som hon alltid gjort att det enda säkra tecknet på en sann Kristi kyrka är dess förmåga att uppsöka och frälsa de förlorade, sprida Pingstens anda och liv, utbreda skriftenlig helighet över landet och förvandla länder och folk genom Kristi evangelium.

Missionsbacillen är en del av vårt DNA och vi får aldrig glömma bort detta. Det var därför våra fäder bildade församlingar och spred väckelsens eld vidare över vårt land. Det var därför som man i början av maj 1912 bildade den församling vars 100-årsjubileum vi firar idag. Man var drabbad av missionsbacillen.

Här om ett par veckor har Gemensam Framtid sin första kyrkokonferens och i verksamhetsplanen uttrycker man det så tydligt vad kyrkans uppdrag handlar om: Kyrkans väsen är mission. Och jag tror att jag vågar säga att också vår nya kyrka är drabbad och driven av missionsbacillen.

Vänner, mission handlar om att vara sända och om ett uppdrag. Jesus andades på sina lärjungar när han visade sig för dem efter sin uppståndelse och sa: ”ta emot Helig Ande! Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Till kvinnan anklagad för äktenskapsbrott säger Jesus också ”Gå”. Befriad och förlåten lämnar hon det gamla bakom sig och går. Vad som händer vet vi inte. Parentesen slutar där. Kanske gör hon som kvinnan vid Sykars brunn. Går in i staden och berättar om Jesus och mötet med honom. Vi vet inte, men det vore ju naturligt. Hon hade ju fått ett nytt liv.

Du och jag har också fått ett nytt liv i mötet med Jesus. Vi har också något att berätta. Vi är också insatta i den stora berättelse som handlar om Guds kärlek genom Jesus till hela världen och Guds stora syfte att befria, rädda och upprätta hela sin skapelse. Så det handlar inte om olika kyrkosamfund, eller vissa församlingar, eller att samla anhängare till en viss trosriktning. Guds uppdrag är större än så. Och det är i det uppdraget han inbjuder dej och mej att vara med. Det är för det uppdraget han använder församlingen som redskap och som försmak.

När man går på bio så är det ju alltid några trailers alldeles innan filmen som vill få oss att vilja komma tillbaka och titta igen. Och de är ju så finurligt gjorda att man varenda gång tänker: Den där filmen är nog bra. Eller, den där filmen måste jag se. Eller (oftast den sista), den filmen får jag bara inte missa. Församlingens uppgift är att fungera som en sån trailer för Guds rike. Människor ser den, de möter gemenskapen, de blir en del av det som sker där och de säger: Om det är såhär Guds rike är, vill jag inte missa det.

Allt det vi fick vara med om under den tid då vi byggde om kyrkan och ändrade gudstjänsttid och spelade drama och sjöng lovsång och inbjöd till sökargudstjänster och talade om en kyrka för vanligt folk var uttryck för att Gud vill använda sin församling som ett redskap för att människor ska få lära känna Jesus och bli hela och fria. Det uppdraget står kvar. Det är därför Kumla Metodistförsamling finns till.

Vänner, Guds hjärta är överfyllt av kärlek till människorna i Kumla. Han ser på var och en med en sådan brinnande längtan. De är betydelsefulla för honom. Gud brinner för Kumla och jag önskar att du och jag skulle smittas av samma kärleksbrand. Det är därför som kärleksfulla relationer är så viktigt. Det är därför som Jesus måste vara det självklara centrumet för våra liv. Det är därför som Gud sänder oss ut.

Och vilken glädje det kommer att bli! Tänk dig att få se människor här i Kumla komma till tro på Jesus. Tänk dig när grannar och vänner du länge bett för kommer att ta emot Jesus. Tänk dig att du en dag kommer att stå där tillsammans med kända och okända kumlabor inför Guds tron – därför att du var med och bar evangeliet till dem, därför att det fanns en församling som ville offra sin bekvämlighet för att uttrycka att de var betydelsefulla för Gud. Det är därför som det är så viktigt vad vi gör med våra liv och med vår gemenskap. Det som sker här är ingen lek. Det som sker är allvar.

Jag önskar att den här förmiddagen skulle bli början på en ny tid och en ny överlåtelse. Kallelsen är inte över. Åter igen kallar Gud den här församlingen till att leva i kärleksfulla relationer till varandra och till människor runt omkring. Åter igen kallar Gud den här församlingen att söka sig allt närmare centrum – Jesus själv– och överlåta sina liv till honom. Åter igen kallar Gud den här församlingen att bli drabbad av missionsbacillen. För församlingen är världens hopp – igår, idag och i framtiden.


Lämna en kommentar

Pursue God – submitted to his Word

We live in a world full of messages. Wherever we go, we find them. They are almost impossible to escape. They start to hammer their messages into our mind first thing in the morning as we read the morning paper, listen to the radio or just quietly eat our breakfast in silence. There on the box of serials we read our first life style message of the day. Then it goes on and on and on unto we crush in bead late at night. 

An article I read on the Internet stated that the average person living in a large city in the western world is hit by over 2000 advertising messages every day. It is a veritable bombardment of messages targeting us: sound, words, pictures and images. They all have the same purpose; to impact, change and conform our needs, desires, values and lifestyle into specific streamlined patterns of being obedient consumers.

In this unavoidable flood of images, messages and information we need to choose something worthwhile clinging to and building our lives on. And it is important to make that our every day choice; otherwise we will be swamped by that flood. If you desire to live as a Christian the natural choice is the turn to God’s Word for that guidance. And that is what we are going to talk about today.

God himself invites us to pursue him in our lives, and as we do so we need to go to his Word, read it, try to understand it, apply it to our lives and submit to its authority. Preparing for this message I read an excerpt from E. Stanley Jones’ book Conversion where he pointed to Jesus as our first and foremost example in doing this. Jesus had the habit of doing three different things, E. Stanley Jones writes:

  1. “He stood up to read.” – Jesus had the habit of reading God’s Word.
  2. “He went up on the mountain to pray.” – Jesus had the habit of praying.
  3. “He preached the good news of thekingdomofGod.” – Jesus had the habit of passing on to others what he himself received and retained.

Jesus was totally devoted and submitted to God’s Word and that habit he passed on to his followers; to his disciples and to the church.

What does it mean for us to devote and submit our lives to God’s Word?

I would like to answer that question today by telling you about three different situations and persons in the Biblical history and the history of the church where answering that question rightly was imperative for the future of God’s people. The first one is a man who devoted himself to the Word of God to the extent that he wanted to be

The Man of One Book

John Wesley, founder of Methodism, was born in the North-eastern part ofEnglandin 1703. At the age of 17 he enrolled atOxfordfor theological studies. Ten years later and still eight years before his life-changing experience at Aldersgate Street he wrote:

 I want to know one thing, the way to heaven – how to land safe on that happy shore. God himself has condescended to teach the way: for this very end he came from heaven. He hath written it down in a book. O, give me that Book! At any price give me the Book of God! I have it. Here is knowledge enough for me. Let me be homo unius libri (a man of one book).  John Wesley, Sermons, Preface.

Before we smile at this narrow-minded strange person who thinks the Bible is all he needs to read, we need to consider some additional facts about him. Wesley was a remarkable person. He spoke a number of languages fluently including Latin. He experimented with electricity and medicine. He was a reformer of society. He wrote or edited more than 400 books. He was a constant reader and a never ending learner of new things. And in his letters he strongly rebukes those who think they would not need any other reading than the Bible. If he would have lived today he would probably have been one of those guys with the latest Smartphone and iPad.

Nevertheless, his prayer is to be the man of one book – the Word of God. Why? There God himself has shown us the way to salvation, to a new life and to full fellowship with himself. For John Wesley, as for all the other reformers, the Bible was the normative text, given by God, for everything that has to do with faith, practice, polity and life style issues.

To become a people of one book is to make God’s Word the highest authority for our faith and but also for how we live that faith in our everyday life. That means that we constantly have to make the good choice. There will inevitably be clashes between a biblically based life and the life the world around us wants us to live. Being an authentic Christian always comes with a prize. John Wesley was prepared to pay that prize even in the academic world ofOxford. Are you prepared to make the Word of God your number one authority in life? That is the crucial question today.

The next person I want you to meet is the young emerging leader send by his mentor on a difficult mission overseas. I’m talking about Timothy. At the moment he isEphesusinAsia Minor.

Continue in what you have learned

The situation inEphesushad deteriorated quite dramatically since Paul made his last visit there. In his farewell speech he predicted that false teaching would threaten the young church. To correct the false doctrine and put the church up on track again he appoints Timothy to go there as his emissary. During his stay in Ephesus Timothy receives two letters of encouragement from Paul. In the second letter Paul writes:

But as for you, continue in what you have learned and have become convinced of, because you know those from whom you learned it,  and how from infancy you have known the Holy Scriptures, which are able to make you wise for salvation through faith in Christ Jesus. All Scripture is God-breathed and is useful for teaching, rebuking, correcting and training in righteousness. 2 Tim 3:14-16

Paul’s basic message to Timothy is “continue in what you have learned.” When people start to challenge the authority of God’s Word, when people want us to adapt to and adopt what for the day is politically correct, the advice is “as for you, continue in what you have learned.” Here we also find how important it is to teach our children profound Biblical truths to base their lives on. Timothy was a third generation Christian. In his home his mother and grandmother had instructed him in the Christian faith and in biblical truths. In times of uncertainty and many different messages – also when it comes to what to believe and how to apply God’s Word – it is important to go back to basics. That is exactly what Paul is telling Timothy to do.

 Tim, my son, don’t let them confuse you. Go back to basics and never turn away from what you have learned at home and from me.

And then Paul instructs Timothy in how he is going to keep himself and the people he is sent to supervise on track. It’s all about God’s Word. Never turn away from it. Why? It has a fundamental authority surpassing everything else in this world. And that authority rests on the fact that, even though the biblical texts are written down by humans, God’s Holy Spirit has breaded life into those words and made them to something much more than human words – God’s Words.

Therefore God’s Word has the capacity to, when we submit to its authority:

  • Make us wise – wisdom is about knowing how to live rightly in a set situation.
  • Show us the way to salvation – and it clearly tells us that there is no other way to the Father than through Jesus Christ.
  • Help us to walk and live in righteousness and when we turn away from the right path it corrects us and helps us to come right again.
  • Contains everything we need to be “thoroughly equipped for every good work.”

Timothy and the church he lead submitted themselves to the authority of God’s Word and the church went up on track again to fulfil its redemptive mission.

A people submitted to God’s Word

The third example today is from one of the most remarkable revivals recorded in the Bible. It comes from the time of the Jews returning toJerusalemfrom the Diaspora inBabylon. The book of Nehemiah tells us the exciting story of how he together with some of his friends got the permission from King Artaxerxes to go back toJerusalemand rebuild the city.  

With excitement and great enthusiasm, Nehemiah starts the project of rebuilding the walls ofJerusalemand the city itself. He faces a number of huge obstacles but overcomes them and finally the wall is erected again around the city. When everything is completed, the people gather to celebrate. And it is the story about that time of celebration that was our reading today. So what happens here?

Ezra, the priest, reads the book of the Law to the people. He starts in the morning and the reading goes on through the day. And as he is reading the people listening to him are standing. Why? They are standing in respect for the Word of God. They recognize that the words they hear are more than just words from Ezra’s mouth. And so during the day they worship God for his Word. They agree to the teaching by responding “Amen!” to what they hear. Later during the day they break out in smaller groups and the Levites start to explain the Word to them. In this process the Holy Spirit is moving among the people and the same thing happens to them as happens when Peter is preaching at the day of Pentecost. They were cut to their hearts and asked, “What shall we do?”

Do you remember what Paul wrote to Timothy about the Scriptures? They are God-breathed and useful for teaching, rebuking, correction and coaching towards righteousness. That’s exactly what happens when the Levites are teaching the people. They start crying because they haven’t heard God’s Word for such a long time and now it hits them how far their lives are from the standard held up in God’s Word. The feeling of regret, sorrow and inadequacy is so great that Nehemiah has to ban the weeping and tell the people to celebrate instead because it was a day of celebration of God’s Word. And so it went on for a week.

A fortnight later, they are gathered again. This time it’s not to listen to God’s Word but to confess their sins and repent from their ungodly way of living. And so the story ends with a covenant between God and his people where they commit themselves back to God again.

In the history of the Bible and the church there is no record of any type of revival without God’s people discovering the power and the authority of God’s Word, repenting from their sins and recommitting to a life in accordance to God’s Word. It’s no coincidence that a great revival broke out in the country I come from in the middle of the 19th century. Two things made that revival possible. A public school reform which made the Swedish people literate and the access to affordable Bibles and Christian literature. The revival came to be called the readers revival, and people still talks about the readers. They were reading God’s Word. They were discovering the power of that Word to show them the way to salvation and to a new life in Christ. If we want to be part of a revival here inAustralia we need to become readers, but not only readers, but also doers.

Pursue God – submitted to his Word

The last example today is from a place very familiar to all of us –TurramurraUnitingChurch. We started this year casting the vision of a church reaching out into our community with effectiveness and power. We talked about being part of a revival inAustralia. That’s the reason we gather here today, in the year 2005, to pursue God, and to do that individually, and to do that together as a church:

  • Committed to prayer
  • Submitted to God’s Word
  • Yielded to the leadership of the Spirit
  • And hungering for a passionate relationship with Jesus

But in order for that to become a reality there are some things we need to do:

    1. Together with John Wesley we need to make a quality discission to make everything in our lives subordinated to the Word of God, including what we believe, how we live, what values drive our lives and what choices we make.
    2. Together with Timothy we need to discover the power of the Word, turn our backs to speculations and political correctness, and go back to basics and try to read, understand and apply the Bible as plainly and direct as possible.
    3. Together with the people gathered in the main square before the Water Gate in Jerusalem we need to stand up in respect to God’s Word, listen to it attentively  and the Word cuts us at our hearts, repent and recommit ourselves again to be fully devoted followers of Jesus Christ.

Denna predikan fanns med i en serie predikningar som jag och Steve Everist höll omkring årets tema i Turramurra Uniting Church i början av 2005. Med tanke på den debatt som pågått om bibelsyn och om Bibelns plats i församlingens, kyrkans och den enskildes liv känns det rätt att publicera den här texten också på min blogg. Du är som alltid välkommen att dela dina synpunkter på innehållet i kommentarsfältet nedan.