Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Adventsreflektioner om ledarskap

Under hösten har jag arbetat med och låtit mig inspireras av en vers i profeten Mikas bok. Den handlar om vad Gud ser som centralt i en människas liv och livshållning. Tre nyckelbegrepp lyfts fram: att göra det rätta, älska barmhärtighet och vandra i ödmjukhet med sin Gud (Mika 6:8). (Jag har skrivit om det här, här, här och här.) Den fråga som jag nu ställer är om detta också är något som har bäring på hur vi ser på ledarskap och att vara ledare både i arbetsliv och i församlingsliv.

jesus_on_donkey_palmsundaycrowd

Vi har just firat den första söndagen i advent och i stort sett varenda kyrka i vårt land har man läst och predikat om hur Jesus rider in i Jerusalem omgiven av folkets jubel och buren av deras förväntningar (Matt 21:1-11). Jag skulle vilja använda mig av den berättelsen för att söka svar på den ovan ställda frågan. Jesu intåg i Jerusalem har självklart väldigt mycket mer att säga än detta, men jag ser några viktiga saker omkring det slags ledarskap jag tror vi behöver se mer av i vår tid och det slags ledare jag strävar efter att vara. Så Jesus får här bli vår modell, vårt föredöme.

I textavsnittet ges Jesus två titlar som båda pekar ut honom som ledare: kung och profet. Vi ska reflektera lite mer ingående om detta, men jag tänker mig att de pekar på mandatet att leda och ledarskapets effekt, dvs vad som sker med omgivningen genom Jesu ledarskap.

Kung – ledarskapets mandat

Se din kung kommer till dig ödmjuk och ridande på en åsna, på en arbetsåsnas föl. (Matt 21:5)

Vad är det som kännetecknar Jesu mandat att leda? Han uppfyller ju inte den tidens (inte heller vår tids) bild av vad det innebär att vara kung. Ändå är det så evangeliet beskriver honom och underförstått ser de människor som finns omkring honom också honom utifrån den rollen. Men Jesus verkar vara lika lite intresserad av att axla den tidens bild av en konungslig ledare som han är att vara ledare för ett värdsligt rike. ”Mitt rike tillhör inte den här världen,” säger Jesus några dagar efter intåget i Jerusalem till Pontius Pilatus. Han företräder ett rike av ett annat slag och han omdefinierar var det innebär att vara kung, att vara ledare.

I många sammanhang i vår tid lever bilden av den store karismatiske ledaren i bästa välmåga. Det är allt från när församlingar kallar pastor till vem som ska leda samfund, partier och länder. Det sk nya ledarskapsparadigmet med det karismatiska tranformativa ledarskapet har dock allt mer börjat att ifrågasättas. Ledarskap handlar allt mindre om att trycka på rätt knappar för att utlösa rätt resultat, snarare om något som sker i sampelet mellan ledare och medarbetare och den kontext i vilken de befinner sig. Också Jesus utmanar hjältemyten för en annan bild av vad det innebär att vara ledare. Berättelsen ger oss några exempel på detta annorlunda tillvägagångssätt.

Först talas det om en ledare som kommer ödmjuk. Ödmjukhet är både något som betecknar en människas karaktär och hennes sätt att möta och bemöta sin omgivning. Givetvis går de hand i hand. Ödmjukheten lyftes fram som motpol till den stolthet, egocentrism, upphöjdhet, pompa och ståt och de stora och märkvärdiga ord som så ofta kännetecknar en viss typ av ledare. I deras bok Church as Movement skriver Woodward och White om behovet av ”ödmjuka ledare, som finner sin primära identitet i Kristus, inte i en specifik titel. De är människor som vill använda hela sin personlighet, sina gåvor, sin passion och sina erfarenheter för att utrusta andra” (sid 53, min översättning. I fortsättningen har jag valt att översätta engelska citat till svenska).

Hos Jesus beskrivs ödmjukheten väldigt vackert i den sk Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel genom ord som utblotta sig själv, en tjänares gestalt, ödmjukade sig. Jesus hade avsagt sig himlens härlighet. Han avsade sig också världens makt och härlighet. Han är människa och rör sig bland människor. Han lever som vi och delar våra liv. Han kommer inte till oss med krav, diktat och på höga hästar. Han kommer precis som så många andra som var på väg mot Jerusalem den där dagen ridande på en åsna, ja en lånad åsna för han ägde ingen egen.

Det ledarskap som Jesus få bli förebild för sker bland människor och i ögonhöjd med andra runt omkring. En kung skulle ju rida en häst, den ultimata bilden på kraft, makt och upphöjdhet. En kung skulle ju se ner på dem han ledde. Men Jesu ledarskapsmodell är inte att se ned på andra utan att komma som medvandrare och möta, vägleda och lyfta dem han har omkring sig. Gary Graden är en av Sveriges främsta körledare. I hans sätt att leda ingår inte bara att fungera som dirigent framför kören. Ofta händer det att han ställer sig mitt i kören för att leda från en plats mitt i körkroppens gemenskap. På det sättet förflyttas ledarskapet från något som kommer utifrån till något som kommer inifrån och händer på ett organiskt sätt.

Woodward och White talar om att leda tillsammans och om ledare som leder utifrån en gemenskap där personliga agendor läggs åt sidan för gemenskapens bästa. Svenungsson och Alvesson beskriver i sin bok Ledarskap hur ett sådant ledarskap kan fungera och talar om att vara ”medskapare i de ledarskapsrelationer som utvecklas.” Vidare att ”ledarskapet utgår med andra ord inte från en a priori-”ledare”, utan en person blir ledare genom att en eller flera personer tillmäter det han eller hon säger stor vikt och låter sig påverkas av det ” (Ledarskap, sid 106). Faktum är att det är just så som Jesu ledarskap just där och då på vägen mot Jerusalem blir tydliggjort.

De olika evangelierna beskriver det mer eller mindre tydligt. Men klart är att både Jesu egna lärjungar och de människor som färdades vägen fram insåg att det var något speciellt på gång här. I Lukasevangeliet står det att människor hyllade Jesus för hans underverk. Men oavsett vad som låg bakom, så igenkände människor Jesus och tog emot honom som ledare och slog följe med honom.

Profet – ledarskapets påverkan på omgivningen

Frälsningsarméns moder Cathrine Booth lär ha sagt att ”om vi ska förbättra framtiden måste vi störa det nuvarande.” Profetens kallelse är att ständigt utmana status quo därför att en annan framtid är möjlig. Till en ledares uppgift hör att se längre, att ha ett vidare perspektiv och vara orienterad mot det som ännu inte blivit till. John C Maxwell skriver om vision att ”du kan bara greppa det du kan se”  The 21 Indispensable Qualities of a Leader , sid 148). På så sätt har ledarskap alltid ett profetiskt drag. Folkskaran frågade sig vem Jesus var och man svarade ”Det är Profeten. Jesus från Nasaret” (Matt 21:11). Och direkt i nästa vers går Jesus in i templet och stör ordningen till den milda grad att vi nog alla skulle gå och gömma oss.

Även om vi har beskrivit ett ledarskap som är ödmjukt, i ögonhöjd, bland människor och igenkänt av och erkänt av människor betyder det inte att det är ett ledarskap utan kraft och tydlighet. I Matteusevangeliet 21:12-17 fortsätter berättelsen om Jesu intåg med att beskriva vad som händer när Jesus kommit fram.

Det finns ett patos i Jesu handlande som hör ihop med den större bild av både det uppdrag och mål som driver honom framåt. Någon har sagt att den som inte står för något faller för allt. Ibland kan det upplevas som om ledare, både inom politik, näringsliv och inom den kyrkliga världen, inte drivs av annat än viljan att ha inflytande och makt. Och så byter de åsikt och ståndpunkt när vinden skiftar riktning runt omkring. Ett kristet ledarskap behöver bygga på djupt liggande övertygelser om vad som är riktigt, rätt och rättfärdigt. Det behöver finnas ett djupt liggande patos. J. Robert Clinton menar att ”en kristen ledare baserar värderingar, arbetssätt, motiv och mål på vad Gud har uppenbarat i Skriften. Bibeln är den standard en kristen ledare ska utvärderas utifrån” (The Making of a Leader, sid 181). Det är så Jesu handlande i templet ska ses och utvärderas. Hans patos för Guds hus och för Guds syften driver honom till extraordinära handlingar och så kastar han ut dem som köper och säljer ut ur templet. Hans hjärta för de sjuka och marginaliserade gör att han ger utrymme för och botar dem som kommer till honom och han ställer sig på barnens sida när andra vill tysta deras lovsång.  Det är en ledares handlingar och inte bara orden som visar vilka underliggande värderingar som styr i den personens ledarskap. Det är tydligt att värderingar som rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet var vägledande för Jesus.

Den profetiska sidan av ledarskapet, den som drivs av stark vision, stark övertygelse och djupt liggande värderingar, och som ser i allt längre och vidare perspektiv, kan ibland upplevas skrämmande, eftersom den inte så lätt låter sig manipuleras. Det hör ihop med en ledares personliga integritet. ”Den Gudagivna förmågan att leda bygger på två ting: gåvor och integritet. Integritet är karaktärens kärna,” säger J. Robert Clinton (sid 58). Hellre än att kompromissa med det som är de grundläggande värderingarna i livet står den som leder utifrån en inre integritet upp för sina ideal och ibland uppstår det konflikter.

Det finns en gammal klyscha som säger att ledare gör rätt saker medan chefer gör saker rätt. Det stämmer nog inte riktigt alltid med verkligheten, även om det ligger en hel del i det uttalandet. Det som är kännetecknande för ett gott ledarskap är dock att det drivs av en inre kompass, en inre övertygelse, medan chefskap ofta har att förhålla sig till yttre givna mallar och regler. Inte sällan kommer dessa två i kläm. Ett exempel från evangeliernas berättelse om Jesus är hans diskussion med fariséerna omkring kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott. Man kan se drivkrafterna hos Jesus och fariséerna utifrån dessa två linjer där (jag har skrivit mer om detta här.) Hur det än är så är det av avgörande betydelse att ha rätt drivkraft och göra rätt saker. I intåget i Jerusalem och de därpå följande händelserna i templet tydliggör Jesus just detta. Han följer inte utifrån kommande förväntningar om vad som är rätt. Han gör det rätta utifrån Guds kallelse och de grundläggande värderingar som hans tjänst byggde på.

Han rider på en åsna inte en häst, han kommer ödmjuk, han igenkänns av människor som kung och profet, han rensar templet, han botar de sjuka och han försvarar barnen. Han leder på ett sätt som kombinerar ödmjukhet med stark inre integritet, som kombinerar barmhärtighet med starkt patos för det som är rätt och som kombinerar stark vision och djupa inre grundläggande värderingar. Rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet är i allra högsta grad med och formar det sätt som Jesu ledarskap uttrycks i den första adventssöndagens texter. Hur formar de ditt och mitt sätt att förhålla oss till andra människor och genom vårt ledarskap öva inflytande på deras liv?

 

Annonser


Lämna en kommentar

Fader i dina händer överlämnar jag min ande

Det sjunde och sista ordet: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Luk 23:46)

Detta är det sista som händer. När Jesus uttalat orden, slutar han att andas. Allt är över. Jesus är död.

I alla tider har det varit viktigt att minnas en människas sista ord i livet. Det är som om de ger ett andligt testamente till sina närmaste. Genom min uppväxt i Metodistkyrkan fick vi ständigt repetera John Wesleys sista ord: ”Det bästa av allt är att Gud är med oss. Farväl!” Det är ett starkt andligt testamente. Min mors sista ord var Jesus. Det är också ett starkt testamente. I Jesu sista ord överlämnar han sig själv i Guds händer.

Inför döden är detta det det enda vi kan göra. Som det står i Lydia Lithells sång: ”Det enda vi har att lita till en gång, det är Guds nåd. Guds gränslösa nåd.” Jesus lägger sitt liv i dödens stund i Faderns händer. Men han gör det i en bön som säkerligen följt honom hela livet igenom.

Det är värt att notera att Jesus både i början och i slutet av den tid han hänger på korset vänder sig i bön till Fadern. Det som sker, händer inte isolerat från treenighetens gemenskap. Den Jesus som lider och dör på korset är också den Jesus som är ”sann Gud, av samma väsen som Fadern”. Under hela den tid han hänger på korset ber Jesus. Och han ber böner ur Psaltaren. I den 31a psalmen finner vi den bön som var många frommas judars kvällsbön. ”Jag överlämnar mig i dina händer” (Ps 31:6). Därifrån är Jesu sista ord på korset hämtade.

De böner vi lär oss tidigt i livet och som vi bär med oss och använder oss av blir det fundament som våra liv kommer att bottna på också i tider av nöd. Jesus använde sin aftonbön på korset. Kanske hans mor lärt honom den. Det var i all fall den bönen som i hans sista stund var de ord han uttalade. Det var de orden som bar honom in i döden.

Det finns heliga vanor som är viktiga för oss att upprätthålla både i goda och svåra tider. De vanorna kommer att hjälpa oss när allt annat kläs av och vi står ensamma mot sjukdom, nöd, övergivenhet och inför den ofrånkomliga döden. Bönen är en sådan vana. Att lära sig enkla böner att bära och använda kan kanske upplevas banalt, men ger en rikedom att ösa ur längre fram i livet. Så är det också med bibelord och sånger. Det du och jag dagligen fyller vårt inre med är det som vi en dag kommer att kunna vila på. John C Maxwell, en amerikans ledarskapskonsult, har skrivit en bok som heter ”Today Matters.” (Idag har betydelse.) Det är betydelsefullt vad vi gör idag. Det bygger vad vi gör och vilka vi blir i morgon.

Om Jesus står det ett antal gånger i evangelierna hur han drog sig undan för att be och vara ensam med Fadern. Det var hans vana. Det formade honom. Det var ur den bönegemenskapen han kunde hämta styrka mitt i korsets lidande och till slut överlåta sin ande i Faderns händer.

Vilka andliga praktiker får idag forma den du blir i morgon och förbereda dig för tider då livet kanske är svårare än idag och som gör att du en dag kan sammanfatta ditt liv och din död i Jesus Kristus?

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver Fader vår


Lämna en kommentar

Skapad att tjäna Gud

Här kommer predikan som jag skulle ha hållit i söndags i Brofästet men som vi la åt sidan efter Jan-Oves underbara vittnesbörd för att istället samtala om kärlek, gästfrihet och tjänande.

Vad är det som gör att ett lag blir framgångsrikt i sin sport? Vad är det som gör att ett företag utvecklar framgångsrika produkter och vinnande koncept? Vad är det som gör att en församling fungerar och människor känner glädje och sammanhang i det man gör?

Ett av svaren handlar om laganda, att fungera som ett team, där varje person vet sin plats utefter det var och en är bäst på. Men också att hitta de kombinationer där människor på bästa sätt kunde kompletterar varandra. Allt för helhetens bästa.

 John Maxwell kallar detta i sin bok ”The 17 indisputable laws of teamwork” för nischens lag. Dvs att allt fungerar bäst när var och en finner sin nisch. Men man skulle kunna kalla det andra saker också: Som hand i handske eller Som fisken i vattnet. Dvs att hitta en plats där man känner att man är i sitt rätta element och får använda det man är och kan på ett sätt som ger glädje och tillfredställelse och som berikar andra människors liv. För faktum är att det är för detta som Gud har skapat dig!

Paulus skriver: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Ef 2:10)  Vi människor är inte skapade för att bara vara kuggar i ett opersonligt maskineri. Vi är skapade unika, olika med en helt egen personlig mix av gåvor, erfarenheter och personlighetsdrag. Vi är ju, säger oss Bibeln, skapade till Guds avbild. Gud som är evig och oändlig, också i variation och kreativitet. Och precis som inte två snöflingor är lika, eller det finns två människor med samma fingeravtryck eller utseende på iris – så finns det heller inte två människor som har samma gåvomix.

 Gud slösar inte bort något. Han skulle inte ge dig förutsättningar, intressen, talanger, karaktärsdrag och livserfarenheter om han inte avsåg att använda dem till sitt förhärligande. Och genom att upptäcka och förstå detta kan du finna Guds vilja för ditt liv. Det finns ändå en sak som är lika för oss alla. Vi är alla formade för att tjäna Gud – och det sker genom att ge av mitt bästa för min nästa.

 Men hur kan jag veta min nisch, hitta rätt plats, bli som fisken i vattnet…? Det fantastiska är att den Gud kallar, den utrustar han också. Så låt oss använda en stund här idag för att se på hur Gud har utrustat dig och vad han har gett dig.

Andens gåvor

Först och främst har Gud gett varje troende andliga gåvor. Paulus skriver i 1 Kor 7:7 ”Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andra av ett annat.” Hur många olika Andens gåvor det finns är svårt att säga. Däremot ger os NT några listor på vad jag tycker kan tjäna som förslag på vilka gåvor eller typer av gåvor som Anden vill utrusta oss med. Man skulle kunna definiera andliga gåvor som ”gudomliga förmågor som den helige Ande ger till varje troende enligt Guds tanke och nåd för hela församlingens bästa.” Och var och en av oss har fått några sådana för att kunna tjäna Gud och andra på bästa sätt.

 John Ortberg berättar om sina svenska förfäder att när de emigrerade till Amerika fick de med sig en finservis. Den paketerades omsorgsfullt i en trälåda. Och precis som man förr i tiden hade ett rum i svenska hem som kallades finrum eller salen, ett rum som bara användes vid speciellt fina tillfällen, så skulle denna porslinsservis sparas till ett speciellt fint tillfälle. Och bröllop, dop och födelsedagar kom och gick – men inget var fint nog för att ta fram servicen. Till slut glömdes den på vinden.

Så kan det vara också med våra gåvor. Vi har fått dem av Gud och vill kanske vänta på rätt tillfälle att använda dem. Men det blir inte av och till slut faller allt i glömska. Därför är det så viktigt att varje kristen söker att upptäcka, ta vara på, använda och utveckla sina andliga gåvor! För om din gåva inte kommer i funktion fattas det något viktigt. Paulus undervisar om gåvorna i 1 Kor 12 och säger: ”I var och en visar sig den helige Ande så att det blir till nytta för hela församlingen.” (1 Kor 12:7 LB) När du börjar att bli nyfiken på och sedan upptäcker dina gåvor så kommer det att visa dig vägen till Guds vilja för ditt engagemang i församlingen och din tjänst för andra. Men det är också andra saker som är med att forma den tjänsten.

Hjärta

När Bibeln talar om hjärtat handlar det alltid om det mest centrala i en människas personlighet. Den plats där hennes verkliga jag finns, centrum för motivation och känslor, utgångspunkten för det du älskar att göra och känner angeläget. James Houston säger att hjärtat är ”centrum för de kvalitéer som gör oss mänskliga. Ditt hjärta är det som gör dig till dig. Du har en slags alldeles speciell känslomässig hjärtrytm, en rytm som bara du har. (Visste du förresten att det inte finns två människor på jorden som har samma identiska hjärtrytm.)

Man skulle kunna kalla den här emotionella hjärtrytmen för din passion – det som du brinner alldeles speciellt för. Det är en speciell längtan som Gud har lagt ned i ditt liv för att han vill att du ska bidra med något viktigt på ett särskilt område i livet eller i tjänsten för. Det kan vara:

  • Barn och unga
  • Lärjunaträning
  • Miljön och rättvisa
  • Mission och evangelisation
  • Drama, dans och kreativitet

Vilket område som du känner att ditt hjärta brinner speciellt för berättar för dig var någonstans i Guds rike som Gud vill använda dig i sin tjänst. Och det finns inget finare eller mindre fint område. Lyssna till ditt hjärta så kommer du att upptäcka hur och var Gud vill använda dig. Det viktiga är att vi tjänar Gud av hela vårt hjärta.

Två saker utmärker ett tjänande av hela vårt hjärta:

  1. Entusiasm – när du gör det du älska att göra behöver ingen motivera dig eller kontrollera att du gör din uppgift.
  2. Effektivitet – när du gör det Gud skapat dig att brinna för kommer du att bli bra på det. Det är passion inte plikt som ger arbetsglädje.

Naturliga gåvor – begåvning

Du är oerhört begåvad – visste du det? Det är något av det mest tragiska att så mänga människor går omkring med så mycket begåvning som aldrig kommer till sin rätt. De tror att om jag inte är som Carola, då är jag fullständigt obegåvad. Vi har alla fått olika medfödda begåvningar eller talanger: några har större fallenhet för matte, andra för, musik, eller en medfödd bollkänsla osv.

All vår begåvning kommer från Gud. Forskningen säger att en människa i genomsnitt äger 500-700 olika färdigheter och förmågor. Din hjärna är en fantastisk skapelse. T ex:

  • Kan lagra 100 miljarder fakta
  • Klarar 15 000  beslut i sekunder
  • Klarar att särskilja 10 000 olika dofter

Du är ett knippe oerhörda förmågor, en förunderlig Guds skapelse. Frigör din begåvning till tjänst för Gud!

Jesus berättar en liknelse om tre män som var och en får ansvar för en summa pengar. Den förste får 5 talenter, näste får 3 och den siste får en. De två första går bort och använder det de fått så att det förmeras medan den siste gräver ned sina pengar i jorden. Från den berättelsen har vi fått uttrycket ”gräva ned sitt pund”, dvs slösa bort sin begåvning genom att inte använda den.

Vilken din begåvning än är – om du tycker den är stor eller liten – så är det viktigt att du använder det Gud har gett dig för hans förhärligande. Det du är bra på. Gör det. Och gör det för Gud – som en lovsång till honom!

Personlighet

Vi har redan lyft fram ett antal gånger hur unik varje människa är. Så är det också med vår personlighet. Även här är vi unika. Visst kan vi ha drag som liknar andra, men som helhet blir varje person unik också här.

Det som är viktigt att komma ihåg är att Gud inte har någon favoritpersonlighet som han hellre använder än någon annan. Han använder alla slags personlighetstyper: utåtriktade, inåtvända, strukturerade, ostrukturerade, hetlevrade, filbunkar, grubblare och positiva energiknippen. Titta bara på det persongalleri som möter oss i Bibeln. Se dig omkring. Gud vill använda oss alla och har användning för oss alla inte trots vår personlighet utan med vår personlighet.

Vår personlighet påverkar hur och var man använder sina andliga och naturliga gåvor. Om två personer båda har evangelisation som sin främsta andliga gåva men den ene är utåtriktad och spontan och den andre mer inåtvänd och strukturerad så är det klart att hur de använder sin andliga gåva kommer att se väldigt olika ut. Den plats som Gud har skapat oss för är den plats där det känns bra att använda sina gåvor med utgångspunkt i vår personlighet.

Erfarenheter

Dina och mina erfarenheter – hur de än ser ut, vilka de än är, goda eller dåliga – Gud har bruk för dem allihop. Man skulle kunna säga att det finns sex olika sorters erfarenheter som spelar in här:

  1. Familj: Vad har du lärt dig av din uppväxt i just din familj?
  2. Utbildning: Vilka var dina favoritämnen i skolan?
  3. Yrke: I vilka jobb har du varit mest effektiv och trivts bäst?
  4. Andlighet: Vilka stunder inför Gud har varit mest meningsfulla?
  5. Tjänande: Hur har du tjänat Gud hittills?
  6. Lidande: Vilka bekymmer, sorger, svårigheter och prövningar har du lärt dig något av?

Och kanske är det så att den sista kategorin – lidande – är den som Gud använder mest för att förbereda dig för din tjänst för honom och andra människor. Är det något som jag har med mig som en dyrbar klenod från vårt år i Australien är det denna erfarenhet att ”God never waists a hurt!” Gud slösar aldrig bort något som gör ont. Ofta är det så att det är just på det område där du själv har kämpat, gråtit, bett som du är allra bäst skickad att hjälpa en annan människa. För det är här när vi delar livets djupa realiter som vi också kan mötas på ett annat plan än annars. Vi möts utifrån vårt behov av Gud, av tröst och helande och av varandra.

Paulus uttrycker det så starkt i inledningen till 2 Korinthierbrevet: ”Gud tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” (2 Kor 1:4)

Så har Gud skapat dig för att tjäna honom och andra människor. Du blir mest effektiv i den tjänsten när du använder dina andliga och naturliga gåvor på det område som du brinner för, på det sätt som bäst uttrycker din personlighet och dina erfarenheter. Det är då du har hittat din nisch och kommit på rätt plats!


Lämna en kommentar

Att nå sin gudagivna potential

Under juli månad skriver jag inför den kommande söndagen i Ölandsbladet. Här följer reflektionen över texten för den 6 söndagen e tref med temat Efterföljelse.

Söndagskvällen den 11 juli när den Sydafrikanska vinterkvällen övergått till natt höjde Spanien VM-pokalen på Soccer City Stadium i Johannesburg. Ett historiskt fotbolls-VM är över – det första på afrikansk mark – och segrarna har nått det mål de offrat allt för att uppnå.

Men för att komma till den punkten där man höjer VM-pokalen, eller uppnår sina drömmars mål, eller blir det man längtat efter att bli krävs det något av en. Det finns en lag i vår tillvaro som vi oftast vill undvika men som är oundviklig. För att uppnå något större, att gå in i något nytt, att nå sin potential måsta en människa ge upp det hon just för tillfället har uppnått och krampaktigt håller fast vid. John C Maxwell kallar denna lag i en av sina ledarskapsböcker för offrandet lag. ”In order to get up, you have to give up.” För att komma dit jag är idag finns det saker som jag höll fast vid som jag behövde lämna: huset, arbetet, det man byggt upp, familj. Det krävdes en stor utmaning för att våga det steget.

Paulus skriver om att lämna bakom sig allt han uppnått i livet i Filipperbrevet när han glömmer det som ligger bakom honom för att stäcka sig mot det som ligger framför och ”löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13.14). Det finns ett pris viktigare och värdefullare än allt vi kan uppnå! Det är det pris som kommer oss till godo när vi gjort allt vi kan för att göra det Gud kallat oss till – nå vår Gudagivna potential – det vi är skapade att vara. Jesus talar om detta i dagens evangelietext. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv” (Matt 16:24-26).

Att följa Jesus har sitt pris. Det kostar mig något eftersom efterföljelsen innehåller något värdefullt. Efterföljelse innebär att bli den Gud har skapat dig till att vara. I efterföljelsen får du växa och mogna som människa. Men för att göra det måste du offra det du uppnått för att kunna gå vidare mot det som ligger framför dig. Här är Jesus förebild och läromästare. Och han är det på två sätt: Som människa är han den som levt sitt liv till 100% utifrån det som var hans uppgift, hans liv, hans bestämmelse. Som Gud är han den som ständigt ger mig kraft att lämna det gamla bakom mig och sträcka mig mot det han har i beredskap åt mig. Och det gäller mitt liv här och nu men också det som en dag väntar.

Att ta korset innebär att avsäga sig möjligheten att förverkliga sig själv utifrån det jag själv kan åstadkomma och istället ta emot livet som en gåva från Gud. Korset utmanar min stolthet – mitt ego! För att ta nästa steg med Jesus behöver jag lägga ner mina ambitioner och söka Guds väg för livet. Och det är något vi behöver göra varje dag (det läser vi i en parallelltext). Det är bara så som vi kan finna det verkliga livet. Korset vittnar om hur Jesus offrat allt, gett sitt liv för oss, för att vår värld ska bli det den är skapad att vara. Där finns också efterföljelsens mål. Det är värt allt och övergår allt – även att vinna VM i fotboll.