Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Tvivel

Matteus kapitel 11 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Från självutnämnd och kaxig profet och samhällskritker till en ensam tvivlande man i ett dystert fängelse. Avståndet kan tyckas oändligt, men steget är ändå inte så långt. En stor del av Matteus 11:e kapitel handlar om Johannes döparen. Vi lärde känna honom i kapitel tre. Skarorna vallfärdade för att lyssna till honom, beröras av hans budskap och döpas som tecken på viljan att följa en ny väg för sina liv. Det var genom Johannes döparen som evangelisten introducerar Jesus. Det sker en stafettväxling. Dramatiskt skriver Matteus: ”När Jesus hörde att Johannes blivit fängslad…” (4:12). Det var då Jesus trädde fram på allvar.

Men det som skulle kunna se så självklart ut är inte så självklart. I Johannesevangeliet får vi veta hur Guds Ande uppenbarat för Johannes vem Jesus är och hur Johannes känner igen Jesus och pekar ut honom som ”Guds lamm som tag bort världens synd.” (Joh 1:29) Johannes lärjungar har säker betättat för Johannes om Jesus och vad som händer och om hur Jesus inte beter sig som de förväntade. Han blev inte den gestalt som de hade tänkt sig. Det är just i den punkten som tron prövas. Det är när inget av det jag hade förväntat eller tänkt mig skulle hända inträffar som kvaliten i min tro  prövas.

Vi kommer alla till den punkten. Tvivel. Vi ryggar inför ordet. Det känns i många sammanhang nästan syndigt och i andra upphöjs det till dygd. Men jag skulle vilja säga att det är inget dera. Det är en del av vårt livs och vår tros växt. Det behöver varken undertryckas eller premieras. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Gud var inte som jag föreställt mig. Gud gjorde inte det jag ville, önskade, bad om, kämpade för osv.

Det gick nog inte för Johannes döparen som han hade tänkt sig heller. Han såg inte den väckelse komma som han förebådade. Han såg inte den politiska förändring och frihet som han längtade efter. Och Jesus talade inte om det som han hade hoppats på. Gudsriket, av ett annat slag, var svårt att se. ”Kan det vara så,” tänkte nog Johannes, ”att jag tog miste. Kankse är det inte han som är Messias. Kanske han också bara är en i raden som bereder Guds folk för den verklige Messias.”

När frågan möter Jesus ger han inget entydigt svar. Bara att de ska berätta för Johannes vad de ser och hör. Och det är nog precis detta som är så viktigt när tvivlet kommer – att låta det ge oss nya ögon att se med och nya öron att höra med. Det leder oss till nya insikter och fördjupad förståelse av vem Gud är. Samtidigt så balanserar vi på ravinens rand och riskerar att mista allt. Tro är som Krikegaard uttrycker det att ta klivet ut över de 70 000 famnarnas djup. Nya ögon, nya öron, ny insikt, djupare förståelse, mognare tro.

Berätta vad ni ser och vad ni hör. Och så beskriver Jesus tecknen på Gudsrikets kommande. Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår ”och fattiga får ett glädjebud.” (v. 5) Är det detta som Guds rike handlar om, eller ska vi vänta på någon annan? Relevant fråga. Också idag. Är det så att vi i allt det vi håller på med i kyrkor och kristen verksamhet för länge sedan missat poängen och skulle behöva hamna i Johannes döparens fängelse för att tvingas att ställa tvivlets viktiga fråga – dels om vad vår egen tro bygger på, dels om vad alla de där sakerna vi håller på med har med Jesus från Nasaret och hans Gudsrike att göra, dels om vem vi tror att han är – egentligen – och vilka konsekvenserna skulle vara av nya ögon och nya öron, ny insikt och djupare förståelse.

Lite längre fram i kapitlet prisar Jesus Fadern för att han har ”dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” (v. 25) Det är de som inte har alla saker färdiga och klara som har förmågan till ny insikt och djupare förståelse. Det är så jag tror man behöver tolka Jesus här. En barnsligt oförstört sinne är öppet för det Gud har att uppenbara för oss – om oss själva, om sitt rike och Jesus, om trons liv och hemligheter osv. Tvivlet blir en plog som plöjer upp den hårda jorden och öppnar den för det Gud vill ge oss.

Samtidigt vet vi att tvivel kan bli ett tungt ok att bära. Andra orkar inte med mina frågor, mina grubblerier. De stör och oroar. Istället för att tysta vår orliga själ får vi av Jesus en inbjudan att komma till honom också med vårt tvivel för att finna en plats, ett rum, där det får utrymme. Nya ögon, nya öron, ny insikt, djupare förståelse. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.” (v. 29) Om Johannes döparen fann den vilan vet vi inte. Vad hans utsända berättade för honom vet vi heller inte. Men Jesus erbjuder dig och mig en plats hos honom där vi får komma och där vårt tvivel kan växlas in från att varit en börda till att bli en tillgång.

Annonser


1 kommentar

En ny tid är nära

Matteus kapitel 3 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vid den tiden uppträdde Johannes döparen. Så öppnar Matteus detta kapitel. Viken tid tänker han på? Och vad hände under tiden från det att Jesus och hans familj bosatte sig i Nasaret till dess Johannes döparen började sin verksamhet vid Jordanfloden? För Matteus är inte eventuella berättelser om Jesu tonår eller om hur många hus han varit med att bygga eller hur många frågor som ställts till honom om när han tänker gifta sig relevanta. Det viktiga är att få berätta om hur ”Gud mes oss” kommer till sitt folk för att visa att Gud vill vara närvarande i deras liv. Det viktiga är att det finns en tid som är Guds tid och att den tiden inleds av en excentrisk profetgestalt med sin huvudsakliga tjänst ute i ödemarken. Så kommer åter igen Guds tid, Guds handlande och Guds initiativ till oss från marginalen.

Denna nya tid inleds med ett rop. Omvänd er! Omvänd er, hur ofta har inte omvändelsens betydelse både glömts bort eller devalverats eller förvanskats i vår tid. Ett nytt sinnelag, ett nytt sätt att tänka, relatera och handla – där finns omvändelsens etymologi. Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand talar ofta om att 90% av de tankar vi tänker idag är de samma som vi tänkte igår. Omvändelse innebär nya tankar, en ny syn på livet, ett nytt fokus, en ny väg osv. Fast egentligen är det en kallelse till att återvända till det ursprungliga – till Gud. Och en kallelse att åter göra Gud och hans ord till den yttersta referensramen för livet, den allt annat bedöms efter.

Och det är här som fariséerna och de skriftlärda missar poängen. Deras vilja att låta döpa sig och deras omvändelse hade mest med det yttre att göra. Det handlade om teori. Det handlade om vad man var. I vår tid handlar tro allt för ofta mer om teori, mer om vem som har rätt, mer om vem som har de bästa argumenten än om djup, Gudsrelation, handling och ett annorlunda liv. Det räcker inte att vara ättlingar till Abraham, ropar Johannes, eller att vara döpt eller tillhöra en församling eller att sitta i styrelsen eller att vara pastor eller präst eller allt vad man kan ta för intäkt till att man inte är sämre eller bättre än någon annan. Det handlar om, som Paulus tydliggör, huruvida man har en tro som tar sig uttryck i kärlek (jmf. Gal 5:6). Kristen tro är mycket mera ett verb än ett substantiv. Det är något man lever mer än bara något att stämma in i efter predikan i kyrkan på söndag förmiddag .

Omvändlese. Det som föregår och förebådar en ny tid, Guds tid – i historien och i en människas liv. Och fokuset är inte så mycket vad man omvänder sig från, utan vad man omvänder sig till. Himmelriket – Guds rike – är nära. Det är Johannes budskap. Det kommer också att bli Jesus budskap förkroppsligat i honom själv och synliggjort i hans liv, hans undervisning, hans tjänst för människor och hans lidande, död och uppståndelse. För Johannes är himmelriket nära, eftersom han vet att hans kallelse är att förbereda Israel för deras Messias. Matteus identifierar honom med profetorden i Jesaja.

Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. (v.3)

Nu banar denne, det gamla förbundets siste profet, väg för en ny tid, för Guds rikets tid att bryta in. Till dopstället vid Jordan kommer också till slut Jesus. Och ett märkligt samtal äger rum. Nästan som ett litet gräl om vem som borde döpa vem. Johannes vet och erkänner vem Jesus är. Hans reaktion är att backa, ge rum. Från nu är det Jesus som är centralpersonen i historien. Men Jesus vägrar. Och man kan fråga sig varför. Varför behöver Jesus döpas i Jordan? Var det inte ett dop som handlade om omvändelse? Visst, men omvändelse i den betydelsen att lägga sitt liv helt under Guds ledarskap. En omvändelse till att i allt förlja den väg som Gud stakat ut. Och en omvändlese till att bära det nya Gudsrikets frukt i sitt liv. Det är där som jag tror innebörden i ”det som tillhör rättfärdigheten” ligger. Jesu dop tydliggör än en gång hans totala identifikation med och berodende av Fadern i det som är hans uppdrag och tjänst, men också hans totala identifikation med oss männsikor i vår svaghet och vårt behov av frälsning, befrielse, heland och ett nytt hopp.

Där i Jordan sker hans kröning. Där bekräftas allt Matteus hittills skrivit om – släkttavlan, födelseberättelsen, stjärntydarnas hyllning, Herodes avundsjuka och Johannes döparens väckelserörelse. Här kommer den återstående länken i Matteus beviskedja att Jesus är Israels kung och Messias. Under en öppen himmel inleds den nya tid som Johannes predikat om, som de gudfruktiga längtat efter och som mörkrets makter bävar inför.

Himlen öppnar sig, och han såg Guds Ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (v.16-17)

 Och så öppnas ett nytt kapitel i Guds handlande med sitt folk och med oss. ”Omvänd dig! Guds rike är nära!”