Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

En trovärdig församling – igår, idag och i framtiden

Predikan vid Kumla Metodistförsamlings 100-årsjubileum 29 april 2012. Text: Joh 8:1-11.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med 10 av Svenska Missionskyrkans unga församlingsplanterare. Vi var tillsammans för att be, dela erfarenheter, glädjeämnen, svårigheter och våra liv med varandra. Framför allt var vi tillsammans för att söka Gud för det arbete som vi står i. I ett av samtalen funderade vi över var det innebär att vara församling. När blir man församling? Vad är det som konstituerar att man är en församling? Någon i gruppen delade sina tankar och sa ungefär så här:

Jag tänker mig att det är tre saker specifikt som konstituerar att en grupp kristna människor blir en församling: Kärleksfulla relationer, att Jesus är i centrum och att man är drabbad av missionsbacillen.

 Och när jag hörde detta, och utifrån det samtal vi sedan hade, tänkte jag att detta gäller ju inte bara en nyplanterad församling utan varje församling oavsett ålder eller storlek. När dessa tre saker finns där, kan man kalla sig församling. När de saknas…?

Vi har samlats idag för att fira att det för 100 år sedan fanns en grupp människor som utifrån dessa kriterier slöt sig samman och planterade en församling i Kumla stationssamhälle, en församling som fick namnet Salems Metodist-Episkopalförsamling. Fem år senare blev en ung man och en ung kvinna frälsta i församlingens möten och senare medlemmar. Det var min mormor och min morfar. Och så har mitt liv och min familjs liv flätats samman med den här församlingens liv och färgats av de där tre sakerna: kärleksfulla relationer, Jesus i centrum och missionsbacillen.

I veckan redovisade Gemensam Framtid en undersökning omkring kyrkans trovärdighet och fick en mängd svar – många ganska negativa omkring hur folk ser på frikyrkligheten i vårt land. Det kommer säkert att debatteras flitigt den närmaste tiden, och jag tänker inte ge mig in på det här och nu. Inte mer än att jag tror att när dessa tre saker får vara det centrala i vårt församlingsliv så blir tron och så blir kyrkan trovärdig. Så var det en gång, så är det idag och så kommer det att vara i framtiden.

Kärleksfulla relationer

En av de saker som kanske allra tydligast kännetecknat den här församlingen är att människor så ofta vittnat om att man har upplevt sig sedd och älskad och accepterad här. Man har kommenterat hur varmt det känts att komma hit. Det är så jag har upplevt min uppväxt här. Det är så mina barn upplevt sin uppväxt här. Man var sedd. Man var älskad. Det fanns plats och utrymme för små och stora, för stökiga och stilla, för nya osäkra sökare och gamla invanda läsare. Och tonen var innerlig, varm och kärleksfull.

En av de vackraste bilderna från Nya testamentet när det gäller församlingen är ”församlingen som Guds familj.” Vi föds på nytt in i en ny gemenskap genom tron på Jesus. Det skapas en familj. Vi är syskon och Jesus är vår storebror. I en familj finns det plats för olikheter, för olika åsikter, för olika uttryck. Det förändrar inte det faktum att man är en del av familjen. När mina församlingsplanterarvänner pratar om sina drömmar om församlingen talar de väldigt ofta och gärna om den som en familj. Det är i den familjära gemenskapen, där man får vara sig själv, där man kan dela sitt liv med varandra som kärleken till varandra och till Jesus växer. Och så växer församlingen. Som Andreas berättade från församlingsplanteringen i Söderköping. När de hade Huskyrka senast så var det en handfull människor med som inte var troende och som nyligen börjat söka sig till gemenskapen. Deras reaktion var: ”Det är så skönt att vara med här, det är inte som andra kyrkor, det är mer som att vara del av en familj.” Och så är det också med den här gemenskapen.

Vänner, den här församlingen har aldrig varit en stor församling. Som mest fanns det dryga 100-talet medlemmar någon gång på 50-talet. Det har varit både församlingens kamp och styrka. Man har aldrig varit större än att alla fått rum och plats i gemenskapen. Man har varit tillräckligt liten för att ingen ska glömmas bort eller behöva vara utanför. Det har många gånger varit mer familj än kyrka. Vänner, sluta inte med det. Fortsätt att vårda relationer och leva i kärlek till Jesus och tillvarandra.

Ständigt måste den kärleken återerövras. Ständigt måste öppenheten vårdas. Risken är att om/när man tar den för givet dör den och ersätts av ord utan täckning i livet. Det är just där vi möter situationen i dagens evangelietext. Några fariséer kommer släpande till Jesus med en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Och så säger de: Enligt vår lag ska den här kvinnan stenas till döds. De hade en lag som skapade gränser, som definierade innanför och utanför och som de kunde använda både mot de som var svaga, utsatta, utnyttjade och mot Jesus själv.

En församling som kännetecknas av kärleksfulla relationer sorterar inte människor utifrån deras bakgrund, vad de gjort eller vilka de är. Snarare är det just i den gemenskapen som människor får känna att de älskas in i Guds rike och får uppleva befrielsen och förlåtelsen och upprättelsen och helandet som finns hos Jesus.

Vänner, än en gång: älska varandra! Älska människor i Kumla! Älska och låt er gemenskap fortsätta att föra människor in i den kärlekens atmosfär som är en av Kumla Metodistförsamlings kännetecken.

Jesus i centrum

Kanske skulle jag börjat med Jesus, men jag har valt att ha honom i mitten – det är han som är predikans centrum, mitt livs centrum, församlingens centrum. Och detta är viktigt. Det är inte våra tankar om Jesus, eller våra olika teologiska betoningar som är församlingens och livets centralpunkt. Det är en person – Jesus. Och allt vi är har sin grund i honom, definieras utifrån honom och har sitt mål i honom.

Lars Lindberg myntade på sin tid begreppet att ”församlingen definieras in av sina gränser utan utifrån sitt centrum”. Så sant. Jesus är församlingens centrum. Och det gör det ännu viktigare vilken bild av Jesus vi förmedlar, för det berättar också vilken slags församling vi vill ha.

Man skulle ju kunna säga att fariseérna i dagens text också hade Jesus i centrum. De vill få in honom under sina begränsningar och strukturer och få med honom i dömandets och utestängandets gemenskap. Men Jesus avslöjar deras hjärtan och deras hyckleri.

Och det är nog detta som händer när vi för Jesus in i centrum för gemenskapen och för livet: vi avslöjas och våra hjärtans dubbelhet läggs i dagen. Inte därför att Jesus är dömande utan därför att han är äkta. I texten är det de som dömer som mest behöver be om nåd och förlåtelse. Det är de – mer än kvinnan – som behöver befrielse. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, säger Jesus. Så gick de bort. De äldste först sedan de yngre.

Ibland undrar vi vad Jesus skrev där på marken. Kanske var han bara så upprörd eller så generad över människors hårdhet och förslagenhet att han inte kunde annat än att sprätta med en pinne i gruset. Guds rike byggs inte genom att skapa gränser utan genom att peka på centrum, på Jesus.

John Wesley hade ett uttryck som återkom ständigt i hans dagboksanteckningar: ”I offered them Christ” (Jag erbjöd dem Kristus). Det är detta som är det centrala: att erbjuda människor Jesus. För Wesley, precis som för metodister (och missionare) i alla tider, har det alltid handlat om den Jesus som förlåter, frälser, helar och upprättar människor. Det är ju detta som sker i kvinnans liv när hon möter Jesus. Och den upprättelsen är så total och så radikal att man i urkyrkan inte tog med den här berättelsen i vissa handskrifter. Det är därför texten står inom parantes i många Biblar. När Jesus är i centrum blir upprättelsen och frälsningen radikal och påtaglig och utan finstilta ”om och men”.

Är det ingen som dömer dej? Inte heller jag dömer dej! Radikalt, ovillkorligt, befriande. Det är sådan Jesus är. Allt annat är våra tillägg. Allt annat är våra försök att smyga in fariseismens finstilta lagbundenhet. Men du ska bli hel och du ska bli fri! Och det är det som sker när Jesus får vara Jesus i våra liv. Men… sa han inte ”gå och synda inte mer.” Jo, och..? Det säger han till dej och mej också. Så är det med all befrielse och all frälsning och allt vårt liv tillsammans med Jesus. Det sker i detta ”gå och synda inte mer”.

När Jesus får vara i centrum och får definiera ditt liv och församlingens liv skapas rum för honom att befria och upprätta människor. Där ligger idag och i morgon precis som i går församlingens stora uppdrag.

Missionsbacillen

Det är därför vi också måste tala om missionsbacillen. Vilket härligt ord. Det är ju den bästa bacill man kan tänka sig att bli drabbad av. Församlingens uppdrag är att leva i mission. Det måste vara själva drivet i allt som sker. Det måste vara det nav som allt annat i församlingens liv definieras utifrån.

Förr i tiden fanns det alltid några ord i Metodistkyrkans kyrkoordning som löd ungefär såhär:

Metodistkyrkan tror idag som hon alltid gjort att det enda säkra tecknet på en sann Kristi kyrka är dess förmåga att uppsöka och frälsa de förlorade, sprida Pingstens anda och liv, utbreda skriftenlig helighet över landet och förvandla länder och folk genom Kristi evangelium.

Missionsbacillen är en del av vårt DNA och vi får aldrig glömma bort detta. Det var därför våra fäder bildade församlingar och spred väckelsens eld vidare över vårt land. Det var därför som man i början av maj 1912 bildade den församling vars 100-årsjubileum vi firar idag. Man var drabbad av missionsbacillen.

Här om ett par veckor har Gemensam Framtid sin första kyrkokonferens och i verksamhetsplanen uttrycker man det så tydligt vad kyrkans uppdrag handlar om: Kyrkans väsen är mission. Och jag tror att jag vågar säga att också vår nya kyrka är drabbad och driven av missionsbacillen.

Vänner, mission handlar om att vara sända och om ett uppdrag. Jesus andades på sina lärjungar när han visade sig för dem efter sin uppståndelse och sa: ”ta emot Helig Ande! Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Till kvinnan anklagad för äktenskapsbrott säger Jesus också ”Gå”. Befriad och förlåten lämnar hon det gamla bakom sig och går. Vad som händer vet vi inte. Parentesen slutar där. Kanske gör hon som kvinnan vid Sykars brunn. Går in i staden och berättar om Jesus och mötet med honom. Vi vet inte, men det vore ju naturligt. Hon hade ju fått ett nytt liv.

Du och jag har också fått ett nytt liv i mötet med Jesus. Vi har också något att berätta. Vi är också insatta i den stora berättelse som handlar om Guds kärlek genom Jesus till hela världen och Guds stora syfte att befria, rädda och upprätta hela sin skapelse. Så det handlar inte om olika kyrkosamfund, eller vissa församlingar, eller att samla anhängare till en viss trosriktning. Guds uppdrag är större än så. Och det är i det uppdraget han inbjuder dej och mej att vara med. Det är för det uppdraget han använder församlingen som redskap och som försmak.

När man går på bio så är det ju alltid några trailers alldeles innan filmen som vill få oss att vilja komma tillbaka och titta igen. Och de är ju så finurligt gjorda att man varenda gång tänker: Den där filmen är nog bra. Eller, den där filmen måste jag se. Eller (oftast den sista), den filmen får jag bara inte missa. Församlingens uppgift är att fungera som en sån trailer för Guds rike. Människor ser den, de möter gemenskapen, de blir en del av det som sker där och de säger: Om det är såhär Guds rike är, vill jag inte missa det.

Allt det vi fick vara med om under den tid då vi byggde om kyrkan och ändrade gudstjänsttid och spelade drama och sjöng lovsång och inbjöd till sökargudstjänster och talade om en kyrka för vanligt folk var uttryck för att Gud vill använda sin församling som ett redskap för att människor ska få lära känna Jesus och bli hela och fria. Det uppdraget står kvar. Det är därför Kumla Metodistförsamling finns till.

Vänner, Guds hjärta är överfyllt av kärlek till människorna i Kumla. Han ser på var och en med en sådan brinnande längtan. De är betydelsefulla för honom. Gud brinner för Kumla och jag önskar att du och jag skulle smittas av samma kärleksbrand. Det är därför som kärleksfulla relationer är så viktigt. Det är därför som Jesus måste vara det självklara centrumet för våra liv. Det är därför som Gud sänder oss ut.

Och vilken glädje det kommer att bli! Tänk dig att få se människor här i Kumla komma till tro på Jesus. Tänk dig när grannar och vänner du länge bett för kommer att ta emot Jesus. Tänk dig att du en dag kommer att stå där tillsammans med kända och okända kumlabor inför Guds tron – därför att du var med och bar evangeliet till dem, därför att det fanns en församling som ville offra sin bekvämlighet för att uttrycka att de var betydelsefulla för Gud. Det är därför som det är så viktigt vad vi gör med våra liv och med vår gemenskap. Det som sker här är ingen lek. Det som sker är allvar.

Jag önskar att den här förmiddagen skulle bli början på en ny tid och en ny överlåtelse. Kallelsen är inte över. Åter igen kallar Gud den här församlingen till att leva i kärleksfulla relationer till varandra och till människor runt omkring. Åter igen kallar Gud den här församlingen att söka sig allt närmare centrum – Jesus själv– och överlåta sina liv till honom. Åter igen kallar Gud den här församlingen att bli drabbad av missionsbacillen. För församlingen är världens hopp – igår, idag och i framtiden.

Annonser


Lämna en kommentar

Den cyklande bonden

På söndag infaller det som vi brukar kalla för den gode herdens söndag. Och bildspråket är lantligt och vackert. Det är får och en herde. Det är gröna ängar och rogivande vatten. Jesus är trygg och god och fåren har så där vackert vit krullig ull. Få berättelser har skapat sådana schabloner som just denna söndags texter. Och det är kanske just därför de är så älskade. Näst bönen Fader vår är kanske herdepsalmen, Ps 23, i Psaltaren det bibelställe flest människor känner till.

Själv är jag inte så bra på får och herdar. Vi ser får här och där i det öländska landskapet, men inte så många herdar. Närmast kanske vi kommer bonden som har korna på gärdet bakom vårt hus och som kommer på sin cykel och ropar när det är dags för dem att gå hem och bli mjölkade. Korna hör hans röst och följer honom. Jag har ibland försökt att ropa till mig korna åt mitt håll, men de bara kikar lite undrande på mig innan de fortsätter att tugga på nåt grässtrå.

Jesus talar om detta att höra hans röst som något viktigt och som något som skiljer ut dem som ifrågasätter honom från dem som tror. I dagens textavsnitt får han frågan av några fariséer om han är Messias. Och det känns som om Jesus tycker att det är meningslöst att argumentera med dem om detta. Han har redan klargjort sin ståndpunkt och i övrigt finns det ett annat vittnesbörd som kan berätta för dem vem han är. Det är vad han gör. I Johannesevangeliet finns det nästan som en genomgående refräng att det Jesus gör är fullständigt integrerat med hans uppdragsgivare, med Gud. Men eftersom människor inte ville se den kopplingen kunde de inte heller se sanningen om vem Jesus är.

Söndagens evangelium slutar med att Jesus ger svar på tal och säger: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Allt Jesus gör vittnar om Gud. Det är därför som hans gärningar blir tecken på en ny och annan värld. Det är därför som hans död och uppståndelse inte bara avslöjar, avkläder och besegrar ondska och död. De visar oss också hurdan Gud verkligen är. Det är Gud som lider, dör och uppstår. Det är Gud som går in i vårt mörker för att föra oss ut i sitt ljus.

Men vi behöver få ögon som ser det. Vi behöver få öron som kan höra – höra Jesu röst – och vara inställda på en våglängd som inte bara registrerar ljud utan kan ta emot och tro. Hur omodern bilden om fåren och herden än är så finns det i den inbyggt en inbjudan till oss att börja lyssna efter herdens röst och söka efter tecknen på hans närvaro. Får, kor eller människor – det finns en röst som kallar och den som är vis följer den rösten för den vet att den rösten för till trygghet, gemenskap och nya möjligheter. Fåren följer herden. Korna kommer när bonden ropar. Vems röst följer du? Jesu röst?


Lämna en kommentar

Otroligt men sant

”Det menar du inte!? Det kan inte vara sant? Sa du att han har uppstått? Det är ju omöjligt? Har ni träffat honom? Och jag var inte med. Nej, det kan jag inte tro.” Orden skull kunna vara hämtade från en konversation mellan några av de lärjungar som varit med den där första påskdagskvällen när Jesus kom på besök och Tomas. Han var inte med vid det tillfället och är full av frågor om det han får höra.

Och Tomas frågor och oförmåga att genast köpa det han får höra är ju helt naturliga. Vem skulle inte gör precis som Tomas? Han är på sätt och vis så helt och hållet lik oss. Visserligen hade han vandrat med Jesus i tre år och kanske kunde han förstå innerst inne att det som hans vänner nu berättade för honom var ytterst möjligt. Men… det var nästan allt för otroligt för att kunna vara verkligt. Tomas respons har ju blivit klassiskt: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” (Joh 20:25) Han ville ha bevis, påtagliga bevis, för att kunna tro.

Men kan man bevisa att Jesus verkligen har uppstått från de döda? Vad finns det i så fall för bevis? Kan man verkligen tro detta?

Den första söndagen efter påsk handlar om påskens vittnen, om de människor som var med och som genom att ha sett, hört, tagit på, ätit med, pratat med umgåtts med den uppståndne Jesus kan vittna om att han verkligen hade uppstått från de döda. Det är de som sitter inne med ”bevisen” för att det som var omöjligt verkligen ändå skedde.

Men kan man lita på dessa vittnen och dessa bevis? Var det inte bara önsketänkande eller hallucinationer som gjorde att det trodde att de sett Jesus levande? Men människor brukar inte sätta sitt liv i pant för önsketänkanden och hallucinationer är högst individuella och inget som kan överföras till andra. Faktum är ju att både evangelierna och Paulus i 1 Korintierbrevet berättar om en rad olika tillfällen då människor mötte Jesus efter uppståndelsen. Ibland skedde detta enskilt, men väldigt ofta i grupp, en gång var de 500 personer som träffade honom på samma gång (1 Kor 15:6).

Hur värderar vi då detta? Den engelske biskopen, historikern och teologen N T Wright menar med rätta att ”det som hände med Jesus inte är något som normalt händer.” Och fortsätter sedan: ”Personligen föredrar jag som historiker en elegant och i grunden enkel slutsats hellre än en som misslyckas med att inkludera alla data: att säga att de första kristna trodde att Jesus kroppsligen hade uppstått från de döda – och förklara detta med att säga att det var sanningen de gav uttryck för.” (The Meaning of Jesus, s. 124)

Också Tomas fick möta den uppståndne Jesus och bli en bärare av denna övertygelse. I söndagens evangelium finns en inbjudan till dig och mig att trots och kanske tack vare vår skepsis ändå göra honom sällskap i ett möte med den uppståndne Jesus.

Välkommen till församlingen Brofästet – kristen gemenskap i Färjestaden på söndag kl 16.00!


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Höra, se och förstå – eller inte?

Matteus kapitel 13 httar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så har vi kommit till det tredje stora talet som Jesus håller i Matteusevangeliet – liknelsetalet. Här finner vi många av våra favoritliknelser om Guds rike och centralt i kapitlet står den berömda liknelsen om den ”fyrahanda sädesåkern”, som den har kommit att kallas. Samtidigt så medför det välkända en fara: redan innan vi läser tror vi oss veta vad det handlar om. Så är det med liknelserna. Vi har hört dem berättas sedan söndagsskolan. Och så har de förlorat sammanhang och innehåll.

Liknelsetalet fortsätter med att tydliggöra skillnaden mellan att vara en anhängare och en efterföljare till Jesus. Med kallelsen att följa honom och uppbrottet från anhängarskaran följer en dyrbar gåva – och här hittar vi nyckeln till hela talet – att på något sätt börja förstå vad det hela handlar om. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.” (v. 11) Och så följer ett antal ställen i talet där just frågan om att höra, se och förstå – eller inte – antyds (v. 9, 11, 13-15, 19, 23, 34-35, och 36). Och allt avslutas med att Jesus frågar lärjungarna om de har förstått. (v. 51)

Att höra, se och förstå – det är detta som den första liknelsen handlar om. Alla i kretsen omkring Jesus, folkskaran, anhängarna och lärjungarna, hör samma undervisning, hör samma saker om Jesus och om Guds rike och om vad detta rike innebär. De möts alla av kallelsen att följa, men… Man tar emot budskapet olika, och vad som är ännu tydligare, man låter budskapet/ordet/ få olika förutsättningar att bära frukt i ens liv. Olika skaker gör att det som så entusiastiskt mottas blir verkningslöst i en människas liv.

  • Den onde stjäl bort det som såtts. Vi får aldrig glömma att kampen om Ordet är en kamp mellan olika herravälden och riken. ”Tjuven kommer bara för att slakta, stjäla och döda”, säger Jesus i Joh 10:10.
  • Motstånd och förföljelse gör att man backar. Det är lätt att dras med, att vilja vara radikal, att snabbt ge löften eller göra avgörelser under starkt känslosvall. Men när saker sker omkring oss, när kompisar, familj, vänner, studier, ”tidsandan” kommer in och motsäger ordet – väger den där känsloupplvelsen inte så tungt längre.
  • Rikedom, välstånd, omsorger och bekymmer kväver insikten. Sällan har väl dessa ord varit så viktiga som i vår tid. Vi möter kanske inte så ofta demoner eller dödshot. Men den trygghetsnarkomaniska, välfärdsorienterade, ekonomifixerade och ständigt tillväxtberoende livsstil som är vår hotar hela tiden att kväva det som budskapet om Guds rike talar om. Inte för att det inte är viktigt, utan därför att det drunknar i allt annat – inte minst i kyrkans ofta febriga verksamhetshets.

Efterföljelse bygger på en insikt om vem Jesus är och om Guds rikes radikalitet och anspråk på mitt liv och medför en aktiv vaksamhet gent mot den onde, de allt för snabba besluten och en livsstil som kväver det verkliga livet. Det handlar om att förstå, att se vidare och längre, att begrunda, grunda och bygga på den som ordet handlar om och endast på honom – på Jesus. För varje liknelse är bara en del i insikten om Guds stora liknelseberättelse – den som är evangeliet om Jesus. Han är Guds liknelse som berättar det verkligt viktiga om oss, våra liv, om Gud och om gemenskapen med honom. Efterföljelsens innebörd ligger i att låta denna övergripande liknelse vara den som formar och ger grund och mening till mitt liv. Och i den insikten ligger förståelsen av att jag egentligen inte kan förstå vem Jesus verkligen är, inte här och inte än. Men att en dag ska vi förstå helt och fullt.

Det finns en skiljelinje i liknelsetalet som blir tydlig när man läser det så här. Men den handlar inte bara om anhängare och efterföljare, om dom som tror att de förstått allt och dom som insett att de nog inte förstått så mycket och därför förstått tillräckligt för att ordet i deras liv ska kunna producera den skörd som ordet, budskapet om Guds rike, naturligt kommer att bära i deras liv. Det är ett skiljande som börjar här och nu och somväxer sig vidare fram till en dag då den stora skilsmässan är definitv. Liknelserna om ogräset och om fiskarna beskriver detta med tydlighet och kraft. Och fast vi inte här och nu har mandatet att kategorisera människor och säga hur deras evighet kommer att bli, kommer det till slut ändå bara att finnas två sorters människor inför Guds tron: de som sagt till Gud ”Ske Din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske Dig som du vill” (C S Lewis, Den stora skillsmässan, s. 61).

Det är allvaret i det valet som ligger som bakgrund i liknelserna om skatten och prälan. Att finna Guds rike, att förstå dess hemligheter, kostar något. Eller rättare sagt, det kostar allt. Allt annat väger i jämförelse med den insikten och den erfarenheten väldigt lätt. Den som valt att bejaka Jesu kallelse att lämna allt bakom sig för att följa honom, har visserligen i världens ögon säkert missat mycket, men vunnit det enda väsentliga – skatten, pärlan – livet tillsammans med Jesus. Det är ett radikalt beslut. Och vi vet inte vad det kommer att innebära. Men det är det enda beslut som kan föra oss djupare in i att förstå ”himmelrikets hemligheter” (v. 11).

Det handlar till syvende och sist om att radikalt följa Jesus och låta sitt liv präglas på honom och säga: ske din vilja – inte min.


Lämna en kommentar

När ljuset kallas mörker

Matteus kapitel 12 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

I det här kapitlet möter oss några välkända berättelser. Jesu lärjungar äter ax på en åker på sabbaten, Jesus helar en man med en förlamad hand, Jona-tecknet och till slut berättelsen om när Jesu familj kommer för att tala med honom. Centralt i kapitlet hittar vi dock ett avsnitt som tillhör något av det mer svårtolkade i evangelierna.

Verserna 31-37 handlar om hädelsen mot den helige Ande och jag låter det här avsnittet tjäna som tolkningsnyckel till resten i kapitlet. För det är just så som det Jesus säger om hädelsen mot den helige Ande blir förstålig. Vers 31 börjar med ordet därför. Det Jesus nu säger beror på och bygger på det som just hänt. Det är själva klimax på en händelseutveckling som tar sin början när fariséerna anklagar Jesus för att inte se efter så att hans lärjungar följer sabbatsbudet. Och fortsätter med att Jesus botar en man med en förlamad hand. Så eskalerar det hela ytterligare i samband med att en besatt blir botad och fariseérna inte bara funderar på hur de ska bli av med Jesus utan de anklagar honom för att vara utsänd från djävulen själv. Men det är något man inte verkar vilja se och något man inte verkar vilja förstå.

Tre gånger i kapitlet återkommer en ordsekvens som är yttersta vikt: ”här finns det som är större än…” I vers 6 handlar det om templet (och indirekt kung David), i vers 41 om Jona och slutligen i vers 42 om Salomo. I och med att Jesus har kommit är alla dessa överspelade. Dess vikt som inikatorer på Guds rike och Guds närvaro i sitt folk är överspelad. Nu har en ny tid kommit. ”Människosonen är herre över sabbaten”. (v. 8 ) Där har vi hela skillnaden. Och det sätt som Jesus tolkar sabbat och tempel på handlar om barmhärtighet, inte om offer eller att sätta upp regler som är omänskliga.

Det hela ställs på sin spets när Jesus möter den lame mannen. För fariseéna kunde hans behov och hans helande gärna vänta till en annan dag – då man fick arbeta. Samtidigt skulle ingen av dem undgå att rädda sitt eget får om det var i fara, inte ens på sabbaten. Det som sker i synagogan är att nu är Jesus där och nu möts Gudsriket förkroppsligat – templet förkroppsligat – och en människa som lidit länge. Skillnaden mellan Gud och människor är att Gud inte säger: vänta till i morgon, utan Gud säger. ”Håll fram din hand”! (v. 13) Gud handlar utifrån sitt hjärta och inte efter människors regler.

Där sker ett skiljande. Fariseérna går därifrån för att planera hur de ska bli av med Jesus. Jesus går därifrån och människor kommer till honom och han botar alla. Sedan följer min favoritbeskrivning av Jesus:

Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. (v. 18-21)

Och så målas bilden av Jesus som uppfyllelsen av löftena om Guds tjänare. En som gör det tydligt och synligt innebörden i orden ”barmhärtighet vill jag se och inte offer.” (v. 7) Till denna Jesus, vars namn ger hopp till folken kom man också med en besatt som var blind och stum, och Jesus botade honom. Men fariseérna har ännu inget förstått, eller som vi snart ska se, de har förstått, men vägrar att acceptera det de förstått och kallar det för mörker istället för ljus. För än en gång hänför de Jesu verksamhet till den onde. Jesus måste vara en ondskans hantlangare.

Det är därför Jesus talar om hädelsen mot den helige Ande. Det är OK att säga saker om Jesus. Petrus förnekade Jesus tre gånger – inte därför att Petrus var ond – utan därför att han var rädd. Att vara rädd är något som kan förlåtas. Men de människor som ser och förstår vem Jesus är och ändå inte bara förnekar honom men gång på gång vidhåller att han är ond, har gjort sitt val. De har försatt sig bortom förlåtelsens räckvidd.

Här är något som är förmer än sabbaten, templet, David, Jona, Salomo, fariséer och allt annat. För ”om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (v. 28), säger Jesus. Och i det riket är grundhållningen ”barmhärtighet och inte offer”. I det riket befrias människor inte bara under ”kontorstid”, utan ständigt, därför att det inte för Gud existerar någon annan tid än den heliga tid som kallas nu. I det riket utvidgas också förståelsen av gemenskap och familjeband och ensamhetens fängelse bryts. Jesus ”visade med handen på sina lärjungar och sade: ‘Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och bror.'” (v. 48-50) Dessa har förstått något fundamentalt om Jesus, något de bejakat och valt att följa. De kommer att falla, förneka, skingras, drabbas av tvivel och förtvivlan. De kommer att säga saker de önskar kunde vara osagt. Men de kommer aldrig att hamna i den situationen att det inte finns förlåtelse, barmhärtighet och upprättelse i deras liv – inte så länge deras hjärtas innersta önskan är att följa Jesus och vara en del av hans rike.


Lämna en kommentar

Efterföljelsens tydlighet och innebörd

Matteus kapitel 10 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det är få kapitel i Nya Testamentet där efterföljelsens innebörd, villkor och beroende är så tydlig som i det vi brukat kalla Jesu utsändningstal i Matteus 10! Övergången från avsnittet där Jesus berörs ända in i sitt innerstas djup av människors andliga, sociala, materiella och politiska nöd är dramatisk. Jesus uppmanar sina efterföljare att be Gud om arbetare till den skörd som Jesus just definierat – människor illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Och han uppmanar dem och oss till den bönen för att också vi skulle få samma ögon som han och få samma hjärta som han och drivas av samma nöd som han.

Och det är när människor drabbas av den verklighet som bönen för skörden tydliggör i deras hjärtan och så besjälas av samma nöd som finns hos Jesus som efterföljelsen börjar tydliggöras i deras liv. Det är sådana människor, sådana efterföljare, som Jesus också utrustar och sänder för att möta den verklighet som finns bakom bönen om arbetare för skörden – till att möta ”de förlorade fåren” (v. 6) och föra dem hem igen. Och digniteten i det uppdrag som Jesus ger sina efterföljare tydliggörs av den utrustning och de instruktioner som Jesus ger dem han sänder ut. Hela avsnittet börjar med att Jesus kallade till sig tolv av sina efterföljare ”och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor.” (v. 1) Och så nämner Matteus namnen på dessa tolv. Och han gör det tror jag för att du och jag ska förstå att de människor som Jesus kallar och använder i sitt rike är inga superhjältar, utan enkla människor med fel och brister precis som du och jag. Men Jesus överför av sin makt och auktoritet till dessa för det uppdrag han sänder dem ut i – att i ord och handling gestalta evangeliet om Guds rike och att det är nära och öppet för var och en som vill ta emot och leva i det. ”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (v. 7-8) Där har vi uppdraget. Och det uppdraget har inte förändrats. Det är samma kallelse, samma kraft, samma uppdrag, samma efterföljelse – nu som då!

Fast efterföljelsens innebörd och tydlighet ligger inte bara i detta uppdrag och den utrustning och kraft som uttrycks i början av kapitlet. Det uttrycks än mer i hur Jesus beskriver det beroende av honom som varje efterföljare också utmanas till. Och det är har som saker börjar att utmana. Ta inga pengar eller packning, gå dit ni blir mottagna, stanna och verka där. Inte ens när det gäller de dagliga behoven handlar det om att kunna förlita sig på det man kan, vet och känner sig bekväm med. Bara lita på Jesus och Gudsrikets gästfrihet. Det utmanar oss till att inse att livet i Guds rike är odelbart. Det går inte att dela upp i andligt – förkunna, bota, befria – och världsligt – mat, kläder, hus osv. Vi är i lika hög grad beroende av Jesus och av hans kraft och försyn för hela våra liv. Det materiella beroendet av Jesus, tränar oss för att kunna följa honom också i andra aspekter av vårt liv och se livet i Guds rike som något i vilken uppdelningen mellan heligt, andligt, materiellt, världsligt inte existerar.

Beroendet av Jesus blir ännu tydligare när han vrider på bilden av hur det är att följa honom i en omgivning som inte förstår vem han är (=skörden). Som får bland vargar. Det är så hans efterföljare sänds. Sårbara, utsatta, ängsliga i sig själva – och helt beroende av den hjälp och ledning som Gud ger genom sin helige Ande. ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (v. 19-21)

Efterföljelsen är inte till för dem som tror att vara kristen är en genväg till respektabilitet och en lugnt och stilla liv! Det väntar motstånd och förföljelse. Det väntar oförståelse och avståndstagande. Och precis som Jesus blir förföljd, bespottad, hånad och utstött och kallad för allt möjligt ont, så kommer hans efterföljare att bli det också. Men var inte rädda, säger Jesus, och så för han efterföljelsen och Gudsberoendet till ytterligare ett djupare plan. Om vi känner och fruktar Gud och gör det allvarligt och på djupet, då vet vi att vi inget har att frukta. För ingen annan än han kan ta ifrån oss det oförstörbara liv vi nu lever i gemenskap med Jesus. Och Gud kommer dessutom att vaka över detta liv i och hos oss, för att den som vill följa Jesus är dyrbar och viktig i Guds ögon. ”Var alltså inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (v. 31)

Efterföljelsen kan aldrig undvika korset. Det finns där ständigt som påminnelse och livsbetingelse och reell verklighet. Korset utmanar oss till det yttersta. Det utmanar våra motiv och vår rädsla. Att ta upp korset är efterföljelsens innebörd. Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (v. 38-39)

Och läser man sedan det Jesus har sagt i sitt utsändningstal i ljuset av korset, så tydliggörs bilden av den befrielse som ligger i att mista sitt liv. När jag är helt beroende av Jesus, när mitt liv är helt präglad på honom, är det så mycket som inte längre blir viktigt. För det handlar inte längre om mig och om vad jag kan göra eller åstadkomma eller tänka ut eller hitta på. Då handlar det bara om Jesus och ingen annan. Det är den verkligheten som Jesus tydliggör när han förklarar för sina efterföljare att ”den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (v. 40)

Men på vägen dit utmanar Jesus min bekvämlighetszon och min respektabilitet och min goda teologi i grunden. För det handlar om ett följa honom på kärlekens, kraftens och lidandets väg. Det är bara så Guds rike blir synligt i mitt liv.