Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.

Annonser


1 kommentar

Friheten i Kristus

frihet

Frihet!

Få ord är så starkt laddade med känslor, innehåll och förväntningar som just ordet FRIHET. Det är något alldeles speciellt med det ordet och med vad det ordet innehåller och betyder. Människor i alla tider har längtat efter frihet, de har kämpat för och gett sina liv för frihet.

Vår svenska historia och kanske också vår folksjäl har nog färgats av orden i den frihetssång som Biskop Tomas skrev 1439 som en hyllning till Engelbrekts kamp mot danskt förtryck under Kalmarunionens dagar: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Enligt Wikipedia finns sången i över 900 olika tonsättningar genom åren.

En annan Tomas, Thomas Hobbes som var en av 1500-talets mest inflytelserika politiska filosofer, har gett oss en beskrivning av frihet som fortfarande 500 år senare påverkar vår bild av vad det är att vara fri: ”Fri är den människa som i det han har förmåga och förstång att göra, inte hindras att göra det han bestämt sig för.”

  • Frihet – är att göra det man själv vill och inte hindras av andra.
  • Frihet – är att klara sig själv och ta eget ansvar.
  • Frihet – är att stå ovanför yttre krav, autoriteter och måsten.

Detta är på något sätt också själva kvintessensen av hur vanliga svenskar ser på vad frihet är.

Ingen har beskrivit denna frihet så som Ulf Lundell i sången Jag trivs bäst i öppna landskap. Här hyllas en frihet där den egna förmågan och det egna förståndet inte hindras av för närgångna grannar eller yttre bud eller måsten. I en strof sjunger Lundell: ”Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ. Ingen kommer i min närhet, som stänger in och själ.”

Frihet!

Det är evangeliets och Bibelns starka och omvälvande och livsförvandlande budskap! Det är budskapet om befrielse och frihet från slaveri och förtryck som är Mose kallelse i mötet med Gud vid den brinnande busken. Och så formas och färgas den bibliska berättelsen, men också Guds folk i alla tider, av den stora befrielsehandling som beskrivs i 2 Moseboken. Exodus – uttåg – befrielse. Hela Bibelns berättelse hittar sitt tema och sin utgångspunkt just där.

När Jesus träder fram i Synagogan i Nasaret för att ge sin programförklaring använder han Jesajas profetord om hur Gud sänder sin tjänare för att ”Förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Det är detta som är Jesu glädjebud och ärende. Det är detta som Anden utrustar Jesus till att göra.

Frihet – erbjudandet om upprättelse och befrielse (som det stod i SMKs vision en gång) i mötet med Jesus – borde ju vara den kristna trons huvudnummer. Detta budskap och denna verklighet borde vara den stora anledningen till att människor i skaror skulle söka sig till kyrkor och församlingar i vårt land.

Men i världens mest individualistiska och fria land är det inte så. Och man kan ju undra varför. För några år sedan satt jag på evangelistkårens årliga samling i Donsö Missionskyrka och lyssnade till Torsten Åhman. Han talade om och ställde frågan: ”Varför är Sverige världens mest sekulariserade land?” I föredraget tog han upp en rad orsaker som många brukar lyfta fram: socialdemokratisk retorik om religion som privatsak, Hedenius kristendomskritik, ökad utbildningsnivå, materiell välstånd. Och trots att dessa säkert kan ha spelat in, är det en annan sak som Torsten Åhman menade är den avgörande orsaken. I alla de länder och kulturer där den kristna kyrkan växer och den kristna tron har framgång förknippar människor kristen tro med befrielse och frihet. I vårt land är det tvärt om. Genom århundraden har kristen tro och kyrka förknippats med tvång, yttre krav och måsten. Något som precis som Lundell sjunger ”stänger in och stjäl.”

Den här söndagen är temat ”Friheten i Kristus”. Och vi får återvända till det som är själva kärnan i vår tro. Att Jesus är den som genom sin död på korset och sin uppståndelse från de döda har besegrat alla de makter och gjort upp med och sprängt alla de krafter och begränsningar som håller människor bundna. Den frihet som vi människor strävar efter och försöker skapa oss leder oftast till ett annat slags tvång och en annan slags ofrihet än den yttre – själens ensamhet, livets meningslöshet, rädslans förlamande mekanismer när jag krampaktigt försöker hålla fast vid min frihet.

Evangeliet, det glada budskapet, är ett budskap om frihet. Frihet från något och frihet till något annat. Det är ett budskap om frihet från allt det som binder oss: rädsla, skuld, skam, felaktig självbild. Det är ett budskap om frihet till något – till en relation med den Gud som älskar oss mer än någon annan och som har våra liv i sin hand. Att välja den friheten är nog det viktigaste val du och jag kan göra.

Frihet!

Är ett val.

När jag var 13 år fick jag mitt första egna rum. Vi hade just flyttat och i det nya huset fanns ett rum inrett i garaget. Det blev mitt rum, min plats och min frihet under några år i tonåren. På den gamla radion, en sån där stor rörmottagare i trä med stor högtalare som stod på min bokhylla, hittade jag snabbt ett favoritprogram att lyssna på. Smoke Rings – och den där skrovliga rösten som började varje program med orden ”Hello there, music lovers!” Så blev jazz min stora passion och Duke Ellington en av favoriterna.

Ellington och StrayhornPå den skiva med Ellingtons Second Sacred Consert – där Alice Babs sjunger b la Almigthy God och Heaven – finns en låt som heter Freedom. Frihet. Mot slutet av detta fantastiska stycke berättar Ellington om sin vän och mångårige medarbetare och arrangör Billy Strayhorn. (Se klippet nedan, ca 11:15 in i låten.) Och de orden har följt mig genom livet. Strayhorn var en människa som hade oddsen mot sig i det samhälle han levde. Han var svart och ville spela klassisk musik. Han ville bli tonsättare och kompositör. Något som inte sågs med blida ögon av den vita eliten. Han var också öppet homosexuell i en tid då det var straffart i många länder. Ellington säger på skivan:

” När jag tänker på frihet, tänker jag på Billy Strayhorn och hur han levde utifrån fyra olika moraliska friheter: Frihet från hat, ovillkorligt. Frihet från självömkan. Frihet från rädslan att göra något för någon annan som gagnar den andre mer än sig själv. Frihet från det högmod som säger att man är bättre än eller känner sig överlägsen en annan människa.”

Oavsett vad som sker i en människas liv, vilka omständigheterna är, finns det möjlighet att leva fri och vara fri! Billy Strayhorn valde den friheten.

Frihet!

Jesus säger: ”Den sonen gör fri är verkligen fri” (Joh 8:36). Jesus befriar från hat, bitterhet, självömkan, rädsla, högmod, bundenhet och allt det som synden gör i en människas liv. Att tro på Jesus handlar om att i tillit och förtröstan på att han är den som kan befria mig så att jag blir verkligen fri överlåta mig och lägga mitt liv i hans hand. Där finns frihet. Där öppnar sig nya perspektiv och livet går från svartvitt till High Definition färg!

Evangelierna är fulla av berättelser om detta. Kyrkans och församlingens historia är full av sådana berättelser. Också våra liv vittnar om den befriande kraften i tron på Jesus. Det är därför Paulus kan skriva till församlingen i Korinth: ”Kristus Jesus… har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.” (1:30) Jesus är din och min frihet! Och gång på gång uppmanar oss NT att inte låta den friheten gå förlorad – vare sig genom yttre fiender som vill komma in och begränsa friheten i Kristus eller inre fiender, att använda friheten på ett sådant sätt att den byter skepnad till tvång och bundenhet.

Hur lever vi då denna frihet? Winfried Stinessen skriver: ”En människa är verkligen fri när hon väljer Gud och hans vilja.” Och dag efter dag inbjuds du och jag att välja denna verkliga frihet!

Friheten i Kristus, är precis som Billy Staryhorn levde den, en frihet från en rad olika saker: hat, självömkan, missunnsamhet, högmod. Och mycket annat också som andlig bundenhet, synd, skam och onda makter.

Men friheten i Kristus är också en frihet till något. Och det är här som jag tror den verkliga dynamiten ligger. Jag kan se framför mig fyra friheter i Kristus som alla är med och förvandlar våra liv och vår värld och som när dessa får känneteckna våra församlingssammanhang i Sverige kommer att göra att människor istället för tvång tänker på kristen tro som frihet.

Frihet att älska, ovillkorligt.

Det är sådan Gud är! Det är detta vi ser i och genom Jesus rakt igenom evangelierna och in i våra liv och vår tid. Han ställer inga villkor för att älska. Han sätter inga gränser för sin kärlek. Det är därför du och jag kan sitta här idag. Han ställer inga ultimatum för att möta oss. Gud kan inget annat än att älska. Till samma radikala frihet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att leva med en ny och sann identitet som Guds barn

En av de mest destruktiva rösterna som varje människa kämpar med i sitt inre är den röst som säger att du är egentligen inte värd något. Du är fejkad. Förr eller senare kommer de att upptäcka det och då är ditt liv slut. Och så många människor lever med en identitet av offer, i bitterhet och mindervärde. Men Jesus vill befria dig! Han vill komma in i ditt hjärta med sin Ande och sekund efter sekund ropa i ditt inre: du är mitt älskade barn. Alla andra identiteter är falska identiteter. Guds barn – skapad, älskad och fri – är din sanna identitet i Kristus. Till denna radikala och nya identitet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att tjäna andra med tacksamhet och glädje

I vår överindividualiserade kultur finns en tendens att vårt sökande efter frihet övergår i rädsla för att förlora min personliga frihet och begränsas av andra. Det var den rädslan som Billy Strayhorn redan för mer än 60 år sedan identifierade och vill bekämpa i sitt eget liv. Många frågar sig vad man själv får ut av det jag gör. Och även att hjälpa andra sker ibland mer för sin egen skull än för den som är i behov av hjälp. Jesus kallar oss ut i en frihet där denna rädslans bundenhet inte längre finns. Som han har gett sitt liv för oss får vi följa honom i att tjäna andra – inte av tvång, inte av självförverkligande, utan utifrån att han har förvandlat våra liv och fyllt våra hjärtan med sin kärlek. Det är till denna nya och radikala frihet som Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Friheten att se på dig själv och andra med Guds ögon

Hur ser Gud på dig? Hur ser Gud på de människor som du har omkring dig? Han älskar dig! Du är värdefull! Varje människa är oändligt värdefull i hans ögon. Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad. Det var för din skull, det var för att befria dig och föra dig ut i den frihet som bara finns i gemenskap med den Gud som skapat dig som han sände Jesus för att dö på ett kors och sedan uppstå igen. Inte för att du är bättre än de andra, inte för att du går i kyrkan eller ber till Gud. Bara därför att han älskar dig. Det är till att leva i denna radikala förståelse av hur mycket varje människa betyder för Gud Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Frihet!

Vi – du och jag – är kallade till frihet!

Frihet – är den kristna berättelsens stora honnörsord. Och Jesus vill att den rörelse som bär hans namn ska kännetecknas av den frihet och den befrielse som han med sitt blod på korset betalt priset för. Det är en frihet från allt det som binder och som hindrar en människa att leva det liv Gud har skapat henne till att leva. Det är en befrielse till ett helt nytt och radikalt sätt att leva.

Älskad.

Befriad.

Kallad.

Fri!

(Predikan i Nybro Missionskyrka söndagen den 23 augusti 2015)


1 kommentar

Ett hjärta förunderligt värmt

Det är Pingstdag och vi firar hur den helige Ande utgöts över Jesu efterföljare som var samlade till bön i den övre salen. Jesus hade gett dem löftet att de inte skulle vara utan hjälp när han lämnat den. ”Om bara några dagar ska ni få det jag har lovat,” sa han. Så de var tillsammans och bad. De bad att den helige Ande skulle komma över dem och att de skulle bli utrustade med kraft och förmåga att vara vittnen om Jesus ut över hela världen. 

I Apostlagärningarna berättas det om vad som sedan skedde. Pingstdagen kom. Anden kom. Och Guds närvaro fyllde inte bara platsen och rummet, utan vad som är viktigare än så – den fyllde var och en av dem som var där. Det som då skedde blev den avgörande erfarenhet som helt förändrade deras liv. Från rädda till frimodiga. Från instängda till fria. Från inåtvända till utåtriktade. Från Jerusalem till jordens yttersta gräns.

”Det ni här ser är uppfyllelsen av det Gud har lovat,” säger Petrus i sin predikan, den där dagen. Så kommer ett citat från profeten Joel och så hänvisas till Jesus löften och så avslutar Petrus med att säga: ”Löftet gäller er och era barn och alla dem som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39) Ett löfte för varje generation och ett löfte som sträcker sig över alla gränser och begränsningar!

Den här söndagen är årsdagen också av en annan händelse som skulle få avgörande inverkan på en stor del av vår moderna kyrkohistoria. Den 24 maj 1738 gick John Wesley, mycket ovilligt till ett möte, en Huskyrka, på Aldersgate Street i London. Under lång tid hade han kämpat med tron och längtat efter vissheten att han var ett Guds barn. Den här dagen kom genombrottet i hans liv.

  

Vid ungefär kvart i nio, när ledaren läste om den förändring som Gud gör i hjärtat genom tron på Kristus, kände jag att mitt hjärta blev förunderligt värmt. Och jag kände att jag förtröstade på Kristus och endast på honom för min frälsning.

Den helige Ande gör hjärtat förunderligt värmt! Den helige Ande är den stora skillnaden! Från den dagen i John Wesleys liv var allt förändrat och han vittnade över allt om det som skett i hans liv. Där började den väckelse som skulle komma att förändra både länder och folk i generationer framåt.

Löftet gäller dig! Det är pingstens evangelium. Den helige Ande vill fylla ditt liv med Guds närvaro och kraft. Den helige Ande vill göra ditt hjärta varmt och brinnande. Den helige Ande vill utrusta dig med kraft och förmåga att vara ett levande vittnesbörd om hur Gud kan förvandla allt. Det kan vara början på en ny tid… i ditt liv, i vårt land och vår värd!

Glad pingst!


Lämna en kommentar

Varför är Jesus så betydelsefull?

Vem är Jesus? Vad gjorde han? Vad sa han? Vad gjorde honom annorlunda mot alla andra som levat genom historien? Frågorna är många och kanske svaren också.

Men vem säger du att han är?

Frågorna om Jesus är viktiga frågor. Stora frågor. Kanske de största och mest avgörande frågor vi kan ställa.

För att svara på människors frågor i sin tid – och i vår tid – skriver Johannes sitt evangelium. För ingen del av Nya Testamentet är så specifikt fokuserat på att klargöra vem Jesus är, och varför det är betydelsefullt.

Orden i evangeliets avslutning kan också sägas om allt Johannes skriver:

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och att ni genom att tro ska ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

Johannes har ett tvåfaldigt syfte med sitt evangelium: att människor ska komma till tro på Jesus som Messias, Guds son och att de ska ha liv genom hans namn. Det är detta som gör frågan om Jesus så betydelsefull och så brännande – och så allvarlig – också idag!

Många sökande människor säger ungefär såhär idag: ”Jag känner att jag har kontakt med Gud direkt – jag förstår inte vad jag ska ha Jesus till.” Och så blir Jesus i sämsta fall ett hinder för deras andlighet eller i bästa fall en god människa, eller en morallärare som någon gång ”kanske” har levt. Det är precis denna hållning till Jesus som C S Lewis adresserar när han säger: ”Jag är beredd att acceptera Jesus som en stor vishetslärare, men jag kan inte acceptera at han hävdar att han är Gud”. Det är precis detta vi inte får säga!

Varför får vi inte säga så? Framför allt därför att det inte stämmer med vad Jesus sa om sig själv och om vad Gud säger om Jesus!

Johannesevangeliet är fullt av ställen där Jesus berättar om vem han är. Egentligen är det så att varje handling och varje ord från Jesus är ytterligare en del av den stora uppenbarelsen av Gud genom Jesus.

I evangeliets struktur läser vi om sju under som Jesus gör. De kallas tecken, vägvisare, därför att de alla vill peka på vem Jesus är och hjälpa oss att komma till tro på honom. Men det finns också sju specifika händelser där Jesus på ett mycket tydligt sätt berättar för sina åhörare och för oss vem han verkligen är!

Sju ”jag är”

När Jesus ska tydliggöra för oss vem han verkligen är gör han något som överraskar och som är så kontroversiellt att det genast ställer det han säger om sig själv på sin spets. För antingen är han bara en galen hädare – eller så är det han säger om sig själv sant!

För oss, här och idag, är det lite svårt att se och förstå hur kontroversiellt det Jesus säger egentligen är. Men för dem som hörde honom då var det dynamit. Vart och en av de sju saker som Jesus säger om sig själv börjar nämligen med orden jag är.

Jag är livets bröd

Jag är världens ljus

Jag är grinden

Jag är den gode herden

Jag är uppståndelsen och livet

Jag är vägen, sanningen och livet

Jag är den sanna vinstocken

Och vi tänker, ”OK, visst är det lite att ta i (hybrisvarning, kanske). Kan förstå att folk blev arga.” Men det vi missar är att orden jag är inte bara är subjekt och predikat i en vanlig mening. Det är de ord som Gud använder för att uppenbara sitt namn i det gamla förbundet. Och för att förstå djupet och kraften i de orden behöver vi göra en resa närmare 3500 år tillbaka i tiden.

Guds namn

2 Mosebok börjar med att beskriva Israels folks situation och nöd som slavar under Farao i Egypten. Det är en berättelse om förtyck och förnedring och om de olika åtgärder som Farao tar till för att underkuva isreaeliterna. De blir byggnadsslavar, deras nyfödda pojkar dödas, deras kultur och identitet förminskas och utraderas.

Mitt i detta föds en liten pojke som får namnet Mose – och så kommer berättelsen om hur han räddas från att dödas av Faraos dotter och växer (ironiskt nog) upp i Faraos palats. En dag blir det klart för Mose vilken hans rätta identitet är. Hans ögon öppnas. Han ser sitt folks situation, han försöker göra något åt situationen, men saker går över styr och Moses tvingas fly ut i öknen.

Så blir den egyptiske prinsen en fåraherde. Och där många, många år senare, ensam och misslyckad, som främling i ett annat land, möter han Gud.

Och i 2 Moseboken kapitel 3 finner vi berättelsen om Mose och den brinnande busken. (v 1-6)

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

Och så berättar Gud för Mose att han sett sitt folks nöd, att han hört deras böner, deras rop på hjälp, och att han ska befria dem. Inte bara det. Han ska ge dem ett nytt land, ett nytt hem, och de ska bli hans folk.

Mose är den Gud kallar att bli hans redskap för detta!

Det är då den märkliga, men högst avgörande frågan ställs: ”Vem är du? Vad är ditt namn? Vem ska jag hälsa ifrån?”

Och Gud sade: Jag är den jag är. Säg dem att han som heter Jag Är har sänt dig till dem. (v. 14)

Jag Är – på hebreiska skrivet med fyra konsonanter JHVH – är Guds namn och Guds självuppenbarelse. För judar så heligt att ingen människa fick uttala det ordet/namnet. (Så när man läste Bibeln på hebreiska och kom till det namnet sa man Herren istället för att uttala Guds namn.)

Jesus – Jag Är

Johannesevangeliets berättelse om Jesus handlar om hur Jesus uppenbarar för oss sin identitet – vem han är. Hans jag är knyter direkt an till berättelsen om hur Gud visade sig för Mose och befriade sitt folk!

Varje gång Jesus talar om sig själv som jag är så öppnas hela denna hisnande berättelse om hur Gud själv uppenbarar sig för sitt folk i historiens mest avgörande ögonblick för att rädda och befria dem och föra dem in i det Gud för länge sedan hade lovat dem!

Ett av de vackraste tillfällen detta sker (också det första) är när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn. De hade talat om det levande vattnet. De hade talat om hennes liv. De hade talat om sann tillbedjan och om vad som är livets innersta mening. Och så säger hon: ”Jag vet att Messias kommer, och när han kommer ska han låta oss få veta allt.” Och Jesus svarar: Det är jag, den som talar till dig. Eller: Jag är – den som talar till dig.

Så blir inte Guds närvaro eller förståelsen av vem han är något som hör antingen det för gångna eller framtiden till. Det som uppenbaras i namnet jag är handlar om nuet! Genom Jesus är Gud närvarande och verklig rakt in i en människas vardag och liv – i varje enskilt nu. Och plötsligt blir Guds väsen och närvaro och frälsningshandlande något som handlar om våra liv och om de människors liv som vi har omkring oss.

Sju ”jag är” – fördjupning

Med vart och ett av de sju tillfällen då Jesus talar om sig själv som jag är följer något vi behöver göra som respons till vem han är och även ett löfte som berättar vad hans befrielse/frälsning betyder i en människas liv.

Joh 6:35             Jag är livets bröd – den som kommer till mig skall aldrig hungra

Joh 8:12             Jag är livets ljus – den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus

Joh 10:9             Jag är grinden – den som går in genom mig ska bli räddad… han ska finna bete

Joh 10:14-16    Jag är den gode herden – den som känner herden lyssnar till herdens röst. De blir en herde och en hjord.

Joh 11:25          Jag är uppståndelsen och livet – den som tror på mig skall leva om han än dör

Joh 14:6             Jag är vägen, sanningen och livet – ingen kommer till Fadern, utom genom mig

Joh 15:1-2         Jag är den sanna vinstocken – den som förblir i mig bär mycket frukt

Här finns det ett antal ord som understryker att det Jesus inbjuder oss till framför allt handlar om en ny relation till honom och till Gud: komma, följa, gå in i eller genom, känna, tro, förbli. Det är detta som Guds stora frälsningsgärning handlar om – både i det gamla och i det nya förbundet. Gud formar ett nytt folk som är hans och han gör det nu genom Jesus!

Och precis, som alla kunde läsa om Guds väldiga gärningar och hur Gud befriade sitt folk i det gamla förbundet, så talar Jesus om sig själv som den som ger bröd, vatten, ljus, frälsning, gemenskap, liv, kunskap om Gud – allt för att våra liv ska bära mycket frukt och vi få leva i en full och fullständig relation till Gud själv – frälsta, befriade och upprättade! Och Johannes budskap till oss genom den sju jag är-orden är att Jesus unik och utan jämförelse.

Visa oss Fadern

En del människor (eller många) i vår tid stör sig på den kristna trons exklusiva hävdande att Jesus är den enda vägen till Gud. Och i en del sammanhang försöker kyrkliga företrädare att tona ned detta eller förklara bort denna exklusivitet.

Men – man kan inte förklara bort Jesus – och säga att det finns säker andra vägar också – och fortfarande kalla sig kristen! Kristen tro bygger på att Gud har visat sig för oss, att Gud har blivit människa (eller att Ordet blivit kött som Johannes skriver i kap 1) och att detta är den stora och sanna uppenbarelsen av vem Gud verkligen är!

Jag hörde en berättelse en gång om en 5-årig flicka som satt hemma vid köksbordet och ritade en teckning. Så kom hennes mamma och frågade: Vad gör du? Och flickan svarade: Jag ritar en teckning som föreställer Gud. Mamman sa: Vad dum du är, inte kan du rita en teckning som föreställer Gud – ingen vet hur Gud ser ut. Flickan svarade: Nä, men när min teckning är färdig, då vet dom det!

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:18)

Den där sista kvällen när Jesus var tillsammans med sina lärjungar och säger att han är vägen, sanningen och livet och att ingen kan komma till Fadern utom genom honom, får han en fråga som nästan gör honom helt ställd.

Filippos är den som kommer med frågan. Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss? Ja, vad ska Jesus svara?

Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? (Joh 14:9)

Jesus ger inte en teologisk utläggning som svar. Han berättar inte om treenighetsläran eller Gud attribut. Han talar om att känna honom! De vill säga: det är bara genom att lära känna Jesus som vi i sanning kan lära känna Gud!

Jesus är betydelsefull

Det är här den avgörande punkten finns. Det budskap som Nya Testamentet ger och som Johannes använder hela sitt evangelium för att hamra in handlar om att Gud har kommit till den här världen och blivit människa som vi, delat våra liv med allt vad det innebär och innehåller och där i detta ser vi den fulla uppenbarelsen av vem Gud är!

Bara genom Jesus kan du se den sanna bilden av Gud!

Bara genom Jesus kan du finna väg till att förstå vem Gud är och vad han vill med ditt liv.

Det finns ingen annan väg!

Det är därför Jesus är så betydelsefull! Det är därför som det är avgörande vad vi säger om honom:

Det är avgörande för våra egna liv, vår tro, vår gemenskap med Fadern och med varandra. Det är lika avgörande för de människor vi har omkring oss – för deras liv, deras framtid och deras möjligheter att leva det nya livet tillsammans med Gud.

Vad som kommer att hända i allt detta har helt klart med Jesus att göra. Men det har också med vad du och jag säger om Jesus att göra.

Är Jesus bara en i mängden av religiösa lärare?

Är han kanske bara en galen bedragare?

Eller… är han den han säger att han är – den Gud som kom för att uppsöka och rädda de förlorade och förvandla människors liv?

Vem är Jesus? Det är en stor fråga. Det är den stora frågan. Det är den avgörande frågan!

Vad är ditt svar?


Lämna en kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 1)

Den senaste tiden har det talats en hel del omkring detta med hur vi ser på försoningen, dvs det som sker genom Jesu lidande och död på korset och hans uppståndelse från de döda. Efter att ha funderat länge på om jag borde skriva något om detta så bestämde jag mig till slut för att dela några tankar omkring detta. Jag gör det inte minst därför att jag tror att det är viktigt att andra sidor av samtalet kommer fram än ytterligheterna. Jag gör det också därför att jag tror att det är väsentligt för vår förståelse av både missionsuppdraget och vår syn på församlingen att vi finner en god bibliskt förankrad och missiologiskt fungerande beskrivning av vad Jesu försoningsverk innebär. 

Bild

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost skriver att det vi säger om Jesus är det som formar vår syn på mission och i slutändan också hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är, hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Jag brukar ibland använda berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem som exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Så är det också med vad vi säger om Jesu död och uppståndelse. I många samtal med människor utanför kyrkans sfär kommer samma fråga upp gång efter gång. Varför var det nödvändigt för Jesus att dö? Kunde inte Gud förlåta oss ändå? På något sätt får man inte ihop den bild av Gud man önskar skulle vara den man söker efter – den Gud som älskar, förlåter, lyfter och befriar – med det som sker på korset. Och framför allt inte med vad vissa säger skedde på korset. Många av oss som vuxit upp i kyrkan/frikyrkan kämpar nog med samma frågor, även om vi ibland omformulerar dem eller tränger undan dem.

Vad vi säger om Jesus har betydelse! Vad vi säger om hans död och hans uppståndelse är avgörande! Otydlighet i dessa frågor skapar otydlighet i frågan om vårt missionsuppdrag och hur det ska utföras men också otydlighet i vad kristet liv och kristen gemenskap egentligen handlar om. Men det är också här som vi får problem. Den tydlighet som ligger i förenkling för oss bort från det som är hållbart och trovärdigt. Och om vi förenklar bilden av vad som sker i försoningen hamnar vi i stora problem, inte minst i att vara trovärdiga mot Bibelns eget vittnesbörd om vem Gud är och hur Gud uppenbaras och handlar i och genom Jesus. Så dikena är många och djupa (och som någon sa: det enda tillfälle vi befinner oss uppe på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra).

I nästa inlägg besöker vi ett par av dessa diken som förekommer i debatten idag.


Lämna en kommentar

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Det första ordet är: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Jesu kors har just rests. På vardera sidan av honom har man rest två andra kors. Där hänger två förbrytare som förts ut för att avrättas tillsammans med Jesus, låter Lukas oss få veta. Nedanför, de som just naglat Jesu händer och fötter vid korsets råsågade träyta. Lite längre bort folket som samlats för att se på.

Mitt i denna bild säger Jesus de där orden som får oss att haja till. Det är inte en bön om rättvisa eller en rättfärdig dom över dem som utfört korsfästelsen. Det är inte ett uttalande av förbannelser över dem som smitt ränker bakom hans rygg för att få honom avrättad.

Det första Jesus gör är att vända sig till Fadern i en bön som avslöjar djupet av deras gemenskap. Det är inte hämndens Gud som uppenbaras vid korset. Det är inte ett uttryck för en försmådd despot som måste få sin heder upprättad som vi ser. Vi ser rakt in i gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Vi ser den Gud som är kärlek. Även på korset blir treenighetens mysterium det centrala för förståelsen av vad som sker.

De som Jesus ber om förlåtelse för är dessa som inte vet vad de gör. Ofta har man tänkt på de bödlar som korsfästelsen Jesus. Men de visste vad de gjorde. De kunde sitt ”hantverk”. De visste hur varje spik skulle sättas för att förorsaka maximal smärta hos offret. De var proffs. De visste vad de gjorde. Och ändå inte.

Vilka är det Jesus ber för? Är det inte alla dem som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt för ett kors att resas och en Messias att korsfästas och en Gud att dö? Kan det vara så att i den gruppen inräknas också du och jag. Kan det vara så att redan det första Jesus gör när korset rests är att han ber för oss och ber Fadern att förlåta oss.

Vi vet inte vad vi gör! Vi vet inte och vi förstår inte vad våra små och stora synder innebär. Vi är omedvetna om räckvidden av alla de handlingar som steg för steg fört oss bort från det liv Gud har skapat oss att leva. Och med huvudet i sanden fortsätter vi att låtsas som om inget hänt, fast världen går under och vi går under och livet blir ett helvete.

Jag behöver förlåtelse. Det är väl det korset handlar om? Fader, förlåt dem, bad Jesus. Förlåtelse är dock en färskvara. Korset handlar mer om försoning, förändring och förvandling än om bara förlåtelse för synd – medveten eller omedveten.

Varför bad Jesus? Det är tydligt att han i kontrast till dem som stod där omkring korset och oss visste vad han gjorde. Kan det vara så att bönen hade samma syfte som den bön han bad utanför Lasaros grav bara någon vecka tidigare. Han visste att Fadern redan hade hört honom, men för dem som stor omkring, för deras skull bad han och ropade att Lasaros skulle komma ut.

Kan det vara så att Jesu bön om att Fadern skulle förlåta dem/oss som inte vet vad vi gör och som inte förstår vad vi gör eller ens vem Jesus är egentligen är ett löfte om just Guds förlåtelse. En bön som bara Jesus själv egentligen kan be. En förlåtelse som egentligen bara Jesus själv kan ge. Och så avslöjar Jesus med de orden sitt verkliga jag. Den Gud som förlåter synder och som gjorde den lame mannen hel där i huset i Kapernaum, den Guden hänger nu på ett kors för att utplåna alla våra synder och göra slut på ondskan och synden och dess makt en gång för alla.

Kan det vara så?


Lämna en kommentar

Jesu sju ord på korset

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör när han hänger på korset. Det är sju ”ord” som på ett särskilt sätt får en djupgående betydelse för hur vi ser på oss själva i förhållande till det som sker i samband med Jesu korsfästelse.

Dessa ord för oss djupare i förståelsen av korsets innebörd, samtidigt som de egentligen står fria från teologiska spekulationer omkring olika försoningsläror. Det är den ohyggliga scenen av korsfästelsen som är själva kontexten. Det som sker är omänskligt och mänskligt och gudomligt på en och samma gång. Vi känner igen oss. Vi förundras. Vi berörs. Vi försonas. Vi ödmjukas. Vi står där tillsammans med en blodtörstande folkskara och några gråtande kvinnor och bevittnar hur vår vän, vår frälsare, vår Gud kämpar de sista timmarna i livet och under den kampen yttrar ord vi inte vill vara utan.

De sju orden är:

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)
Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. (Luk 23:43)
Kvinna, där är din son… Där är din mor. (Joh 19:26,27)
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46)
Jag är törstig. (Joh 19:28)
Det är fullbordat. (Joh 19:30)
Fader, i dina händer överlämnar jag min ande. (Luk 23:46)

Under den här stilla veckan (som den kallas) vill jag försöka närma mig dessa sju ord och reflektera över dem utifrån min/eller vår utsiktsplats. Vad säger de till oss? Vad gör de med oss? Vad händer i och med oss och världen när de möter våra liv? Låt detta gärna få bli ett samtal. Kom gärna med dina reflektioner och tankar i kommentarsfältet. Tillsammans upptäcker vi ett större djup och en rikare innebörd än vad vi kan komma fram till på egen hand. Låt mina ord, i all sin otillräcklighet, få vara en utgångspunkt för samtal och erfarenheter där vi får dra närmare Jesu kors i både förundran och kanske också till slut i tillbedjan och tacksamhet.