Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


2 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 3)

Hur ska vi då tala om Jesus och försoningsverket på ett sätt som är sunt bibliskt och missiologiskt  relevant? Jag skulle vilja skissa några saker som jag tror vi behöver ta med oss in i ett sådant samtal.

reconciliation_01Genom hela frälsningshistorien handlar Gud med oss människor utifrån ett relationellt förhållningssätt. Det tydliggörs genom att Gud tar initiativ till att sluta förbund med olika människor och senare också med ett specifikt folk. Det är inom ramen för detta förbundstänkande som frågorna omkring synd, skuld, försoning och återupprättade relationer mellan Gud och människa regleras. Det som sker med, i och genom Jesus har sin utgångspunkt i och får sin förklaring i det förbund som Gud sluter med människor, sedan ett folk och genom Jesus med hela mänskligheten och hela skapelsen. När vi talar om Jesus och om försoningsverket är det här vi hittar den röda tråden för hur vi behöver förstå dess innebörd och omfattning. Och syftet är återupprättade relationer mellan Gud, mänskligheten och skapelsen.

Till denna röda tråd hör tanken på shalom – det tillstånd då alla relationer i alla riktningar inkl. den mellan Gud och mänskligheten är återupprättade och Guds fullkomliga vilja får genomsyra allt. Det är för denna shalom Jesus dör och uppstår. Hans första hälsning till sina lärjungar efter uppståndelsen är ”min shalom ger jag er.”

Vi behöver också tala om Jesus utifrån ett trinitariskt perspektiv. Det Jesus är och gör kan inte skiljas från vem han är som en del av treenigheten. Detta sker i allt för många sammanhang idag. Det är modernt och riktigt att betona Jesu mänsklighet, men den klassiska kristna tolkningen av detta är att Jesus hela tiden är både fullt ut Gud och fullt ut människa. Så är fallet när han i Andens kraft demonstrerar Gudsrikets kommande med tecken och under. Så är också fallet när han lider och dör på korset.

I den fantastiska kristushymnen i Filipperbrevet beskrivs inkarnationen, människoblivandet, utifrån begreppet kenosis – uttömmande. Jesus identifierar sig med oss människor på ett sådant sätt att han avstår och tömmer sig på den himmelska härligheten för att utifrån ett underifrånperspektiv tjäna oss människor ända in i döden. I kenosis uppenbaras Guds innersta väsen. Diskussionen är om det handlar om ett val Jesus gör eller om Jesus gör detta utifrån att Guds innersta väsen är kärlek, utgivande och sändande. Varje synsätt som vill hävda andra drivkrafter hos Gud än en kärlekens nödvändighet utifrån kärnan och det mest centrala i vem Gud är behöver avvisas.

När vi talar om Jesus, hans människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande och död får vi inte gå förbi det som är hans egen självbild. Inte minst i Johannesevangeliet pekar Jesu genom att använda ord som upphöjelse, att dra alla till sig, att ge sitt liv av eget val mot korset som en segerplats. Paulus fyller på med att tala om hur Gud genom korset triumferat över ondskans alla makter, hur Jesus besegrar döden och hur hans uppståndelse medför liv och oförgänglighet.

En stor del av Jesu tjänst handlade om tecken och under, att möta människors nöd, längtan och behov. När vi talar om Jesus är detta en viktig del av evangeliet att Jesus är densamme idag. Också idag botar Jesus de sjuka och befriar den bundna och binder den ondes makt. Genom den helige Ande utrustar och sänder han sina efterföljare att göra hans gärningar.

Slutligen behöver vi tala om Jesus på ett sådant sätt att det är tydligt att det är Gud som tar initiativet till hela försoningsverket och genom Jesus försonar – mej, dej och världen – med sig själv. Det är därför den som är i Kristus också är en ny skapelse och det gamla är förgånget och något nytt har kommit. Det är till att leva detta nya liv som Jesus kallar oss när han säger sitt ”följ mig”. Lärjungaskapet är att ständigt leva i Jesu efterföljd och dag för dag förvandlas till hans likhet. Det är att leva i försoning och vara försoningens sändebud.

I det sista inlägget i den här serien vill jag undersöka vad det jag hittills skrivit betyder för hur vi ser på missionsuppdraget och församlingens väsen.

Annonser


1 kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 2)

Vad vi säger om Jesus har betydelse och vad vi säger om hans död och uppståndelse är avgörande. Ibland vill vi så väl i våra försök att tala begripligt om de här sakerna och ändå hamnar det vi säger vid sidan av vägen. I det följande inlägget vill jag belysa två diken som debatten om försoningen lätt hamnar i.

lady-justice_w446Det ena diket är att försöka förklara hela försoningshändelsen utifrån ett ”brott och straff-perspektiv”. Genom sin synd har människan kränkt Guds ära och därför måste det utmätas ett straff. Men eftersom Gud samtidigt är barmhärtig låter han det straffet drabba Jesus istället för oss. I debatterna omkring försoningen brukar de som hävdar den här grundsynen framför allt vilja försvara Guds ära och Guds vrede. Guds kränkta heder måste gottgöras och hans vrede måste släckas. Även om detta sker utifrån ett kärleksperspektiv att Gud älskar världen så mycket att han lät offra sin egen son så driver det bilden av Gud som lättkränkt, nyckfull, despotisk och blodtörstig. Att denna syn blev populär under medeltiden är lätt att förstå. Det var så som både den världsliga och den kyrkliga makten fungerade och utövades.

Utifrån detta synsätt är det Gud som står i behov av försoning. Det är hans inställning som behöver förändras genom Jesu lidande och död. Det är hans vrede som behöver blidkas. Genom tron på det ”fullbordade försoningsverket” räknas det som Jesus gjort oss människor till godo. När Gud ser på oss, ser han på oss genom Jesus och hans försoning. Människan, eller syndaren, måste leva i en ständig medvetenhet om sin synd och ständigt söka syndernas förlåtelse. Någon reell förändring i människans natur medför inte försoningen utifrån det här synsättet. Att det i alla tider varit maktkyrkan som stått för den här försoningssynen är inte svårt att förstå. Och med maktkyrka menar jag inte bara olika statskyrkor utan också de kyrkosammanhang där en hierarkisk kyrkostruktur varit den förhärskande. Detta är ju en syn på försoningen som lägger makten att förmedla förlåtelsen och på så sätt också befrielsen från att drabbas av Guds vrede i ett manligt ledarskaps maktutövning utifrån sina ämbeten (biskop, präst, äldstekår).

Det motsatta diket är utifrån ett perspektiv av att vara utsatt för denna maktutövning i Guds namn helt förståeligt. För detta är ju inte den bild av Gud som Bibelns vittnesbörd ger oss. I Jesus möter vi nådens och kärlekens Gud och om Jesus är den som förkroppsligar hela Guds fullhet borde det ju betyda att Gud inte är något annat än det vi ser hos Jesus – fast bara så mycket mer. Och så långt är man på säker mark. Men att sedan göra korshändelsen till ett misstag eller Jesus till en martyr som dör för en god idé eller till något som är motbjudande och onödigt för hela resonemanget snabbt ned för den branta dikeskanten. Korsdöden blir då i bästa fall ett uppror mot död och ondska och i sämsta fall något vi helst ska ta avstånd från. Framför allt behöver vi avvisa den syn på försoningen som hävdar att något väsentligt inte skett i och genom Jesu död och uppståndelse. De blir inget annat än bilder och förebilder för kampen mot förtryck och ondska. Men vad gör de med min ondska? Hur försonas den?

Det här synsättet gör missionsuppdraget till något mestadels inomvärldsligt. Försoning handlar framför allt om fred mellan människor och i olika konflikter i vår värld. Betoningen ligger på att stå på de förtrycktas sida, att föra de svagas talan, att hitta vägar att upprätta de som är marginaliserade och utan röst i samhället osv. Och det är en viktig betoning, men inte den enda utifrån evangeliets budskap. Kyrkan blir här mer som en politisk aktiviströrelse. Och ibland blir detta också ett sätt att behålla sin plats i samhällets och maktens centrum.

Den senaste tidens debatt har handlat om just detta senare synsätt. Och en del kritiker menar att det är ett synsätt som halkat så långt ned i diket att det är helt vid sidan av vägen. Och visst finns det mycket att kritisera men det finns också saker att ta vara på. Inte minst i en tid där människors utsatthet blir allt tydligare behöver Bibelns och Jesu profetiska perspektiv lyftas upp på ett tydligare sätt. Försoning har inte bara med min personliga synd att göra. I Jesu död på korset inlemmas hela världen i försoningsverket. Dessutom behöver vi ställa frågor omkring t ex våld, våldsutövning, fred och pacifism i förhållande till det vi berättar och förkunnar omkring försoningen. Där finns det på den här sidan viktiga bidrag att lyfta fram och ta vara på.

I nästa inlägg vill jag försöka skissa några stråk som jag tror vi behöver ha med oss för att kunna tala om Jesus och försoningen på ett sätt som både är sunt bibliskt och missiologiskt relevant.


Lämna en kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 1)

Den senaste tiden har det talats en hel del omkring detta med hur vi ser på försoningen, dvs det som sker genom Jesu lidande och död på korset och hans uppståndelse från de döda. Efter att ha funderat länge på om jag borde skriva något om detta så bestämde jag mig till slut för att dela några tankar omkring detta. Jag gör det inte minst därför att jag tror att det är viktigt att andra sidor av samtalet kommer fram än ytterligheterna. Jag gör det också därför att jag tror att det är väsentligt för vår förståelse av både missionsuppdraget och vår syn på församlingen att vi finner en god bibliskt förankrad och missiologiskt fungerande beskrivning av vad Jesu försoningsverk innebär. 

Bild

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost skriver att det vi säger om Jesus är det som formar vår syn på mission och i slutändan också hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är, hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Jag brukar ibland använda berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem som exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Så är det också med vad vi säger om Jesu död och uppståndelse. I många samtal med människor utanför kyrkans sfär kommer samma fråga upp gång efter gång. Varför var det nödvändigt för Jesus att dö? Kunde inte Gud förlåta oss ändå? På något sätt får man inte ihop den bild av Gud man önskar skulle vara den man söker efter – den Gud som älskar, förlåter, lyfter och befriar – med det som sker på korset. Och framför allt inte med vad vissa säger skedde på korset. Många av oss som vuxit upp i kyrkan/frikyrkan kämpar nog med samma frågor, även om vi ibland omformulerar dem eller tränger undan dem.

Vad vi säger om Jesus har betydelse! Vad vi säger om hans död och hans uppståndelse är avgörande! Otydlighet i dessa frågor skapar otydlighet i frågan om vårt missionsuppdrag och hur det ska utföras men också otydlighet i vad kristet liv och kristen gemenskap egentligen handlar om. Men det är också här som vi får problem. Den tydlighet som ligger i förenkling för oss bort från det som är hållbart och trovärdigt. Och om vi förenklar bilden av vad som sker i försoningen hamnar vi i stora problem, inte minst i att vara trovärdiga mot Bibelns eget vittnesbörd om vem Gud är och hur Gud uppenbaras och handlar i och genom Jesus. Så dikena är många och djupa (och som någon sa: det enda tillfälle vi befinner oss uppe på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra).

I nästa inlägg besöker vi ett par av dessa diken som förekommer i debatten idag.


Lämna en kommentar

Varför har du övergivit mig?

Det fjärde ordet: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46)

Det skrämmer oss! Ja, det är få saker som känns så skrämmande i berättelsen om Jesu korsdöd som just detta. Det är mörker. Det är smärta. Det är ensamhet. Det är att vara totalt utlämnad. Jesus är övergiven. Han ropar ut sin ångest. Och allt han möts av är tystnad och hån.

Vi har alla erfarenhet av situationer i våra liv då vi upplevt oss totalt ensamma och helt utlämnade. Vi har ropat i mörkret. Vi har under tårar bett och kvidit i natten. Alla ord verkar tomma, utan kraft. De faller till marken och förmår inte göra skillnad. En del har känt hur ångesten dragits åt som en snara runt halsen. Ingenting hjälper.

Jesus är övergiven. Mörkret har varat i tre timmar, det känns som en evighet. Varje andetag känns som en evighet. Han ropar. Inget hjälper. Han är ensam.

Hur kan det vara så att Jesus hänger övergiven på korset? Hur kan det gå ihop med att Jesus är Gud och människa och för alltid förenad i den gudomliga treenighetens gemenskap? Det är en av de stora teologiska gåtorna. Och vi vill ju så gärna kunna lösa den här gåtan. Vi frestas att försöka skydda Jesus från detta avgrundsdjupa rop och totala övergivenhet. Men hur vi än gör, gör vi våld på vem Jesus är och hurdan Gud är. För det som nu sker omintetgör våra försök att förstå Gud i mänskliga termer.

Jesu bär världens synd på korset. Jesus är Guds offer och kärlekens tecken på en och samma gång. När han ropar ut ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” är det som vår representant och i vårt ställe det ropet hörs. Han ropar som så många genom årtusenden gjort i orden från den 22a psalmen i Psaltaren. Det är våra rop han ropar. Det är vår nöd han bär. Det är vår övergivenhet han tar på sig. Det är den bortvändhet från Gud som är syndens verklighet han bär. Det finns inget mörker så stort, djupt och skrämmande att inte Jesus redan varit där. Det finns ingen plats så fruktansvärd och befriad från all mänsklighet att inte Jesus redan varit där.

Paulus beskriver det som sker i ett par bevingade rader i 2 Kor 5:21.

Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Korinthierbrevet 5:21, 1917)

Jesu rop på korset berättar för oss att ”han har tagit vår plats, blivit den övergivenhet som vår synd skapat, så att vi kan leva säkra på att världen blivit försonad genom detta kors” (Stanley Hauerwas, Matthew, s. 241). Och så fortsätter Hauerwas:

Försonade, det visar att varje utsaga om korset som föreslår att Gud måste på något sätt tillfredsställa en abstrakt teori om rättvisa genom att offra sin Son i vårt ställe helt klart är felaktig. Ett sådant uttalande är verkligen fel. Faderns offrande av Sonen och Sonens villiga offer är Guds rättvisa. Och på samma sätt som det inte finns någon Gud som inte är Fader, Son och helige Ande, så finns det ingen gud som måste bli tillfredsställd så att vi blir räddade. Vi blir räddade därför att Gud vägrar låt oss gå förlorade.

Det är därför korset restes. Det är därför mörkret sänktes över Jesus. Det är därför han upplever att han är fullkomligt övergiven och skild från Fadern. Gud vägrar att låta någon av oss gå förlorad!

Du är förlåten, försonad. Du kan gå fri!


Lämna en kommentar

Där är din son

Tredje ordet: ”Kvinna, där är din son. […] Där är din mor.” (Joh 19:26, 27)

Nedanför korset står de närmaste. De står där mitt mellan de som hånar och den som hänger på korset och som utkämpar sin smärtsamma dödskamp.

Ibland kan det vara svårt att veta vilka som är de närmaste. Människor som stått en annan människa nära genom livet kanske inte kan eller förmår stå kvar och vara nära när det sista steget i livet ska tas. Det är svårt att vaka vid en dödsbädd därför att det utmanar så mycket av allt som vår tid och vårt samhälle menar viktigt och lönsamt. Och så har det nog alltid varit. Dödsbädden påminner oss om det enda faktum i livet som är oåterkalleligt. En dag är det vår tur. En dag ska jag dö.

Jag har haft förmånen att följa två av de viktigaste kvinnor jag haft i mitt liv de sista stegen in i evighetens värld, min mor och min svärmor. Stilla fick de somna, stilla kunde vi se hur livet försiktigt lämnade deras kroppar och döden inträdde. I båda fallen kändes det samtidigt som en födelseprocess. De föddes in i ett nytt liv, in i en ny värld. Jag fick förmånen att vara där som en av de närmaste.

Men inte alltid är döden vacker. Att stå under Jesu kors, och stanna kvar där, kan inte varit lätt. De närmaste, Jesu mor, Jesu faster, Maria från Magdala och Johannes. Alla andra hade flytt. Nu står de under korset och ser Jesus kämpa i smärta och utlämnad åt allas förakt mot döden. Och precis som när man sitter där vid en döendes sängkant och hör andetagen bli allt glesare och hoppas att det senaste andetaget också skulle vara det sista, så önskade de nog och bad till Gud om att det senaste med stor smärta tagna andetaget skulle vara Jesu sista.

Det är i kretsen av de närmaste som Jesus talar till sin mor. Kvinna! Samma lite plumpa sätt att tala som en gång vid bröllopet i Kana. Då var budskapet att hans stund inte hade kommit och att hon skulle lämna honom i fred. Nu är hans stund inne och hon måste, fast hon i sitt djupaste inre inte alls vill det, nu måste hon lämna honom. Det som sker framför hennes ögon kan inte göras ogjort.

Kvinna! Där är din son! Hennes blick tvingas för några ögonblick förflyttas från Jesus, den förstfödde, änglabarnet, hennes glädje och sorg till en yngling i övre tonåren. Där är din son. Svärdet håller på att gå rakt igenom hennes inre. Hans lidande är hennes lidande. Hon bär det i sin kropp, precis som hon burit honom i sin kropp. Hon ser på Johannes och förstår. För alltid ska de vara förbundna genom det de nu sett och varit med om. Det Jesus inte längre kan ge henne som den äldste sonen, det blir det Johannes uppgift att ge. Han tillhör de närmaste.

Vad är det som sker här? Är det bara en snabb bild av en familj mitt i ett djupt och omänskligt trauma som försöker att få ihop livet och framtiden? Eller är det något annat vi ser? Kan det vara så att frågan om vilka som är Jesu närmaste fortfarande lever vidare? Jag tror svaret handlar om hur vi närmar oss korset, den som hänger där och det som sker i försoningens stora kärleksakt. Vågar vi stå kvar? Vågar vi inse vår delaktighet i den död som spelas upp inför våra ögon? Korset vill hjälpa dig och mig att inse något viktigt om oss själva och om Jesus, men också om vikten av gemenskap.

De som stod vid korset, de närmaste, är en bild på församlingen. Klämda mellan häcklare och frälsningens symbol lever de i kärlek till den korsfäste. För det krävs mod och det krävs kärlek att stå kvar. Till församlingen talar Jesus om att ta hand om hans mor, syster och bror. Matteus berättar om hur Jesu mor och bröder kom för att tala med honom. När Jesus fick reda på det svepte han med handen och visade på dina lärjungar och sa: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror min syster och min mor.” (Matt 12:49-50)