Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Världens fest och Gudsrikets fest

Matteus kapitel 14 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det var en gång två kungar som höll var sin fest. Den ene kungen var rik och mäktig och bjöd sina mest inflytesrika vänner att fira sin födelsedag. Den andre var fattig, ja, han ägde inget här på jorden, men ordnade ändå med fest bara för att hans vänner var hungriga och behövde något att äta. Den ene var fylld av maktbegär, men också driven av rädsla för att förlora den makt han hade. Därför vågade han inte stå upp för det som var rätt eller fel. Den andre dervs av kärlek och längtan efter rättvisa och ett nytt rike där Guds goda vilja och kärleksfulla ordningar råder. Den enes fest var full av intirger, dryckenskap, avundsjuka och sexuella anspelningar och slutade med att någon fick plikta med sitt liv. Den andres fest mättade hungrande människor och föregrep en ny tid då rättvisa och rättfärdighet råder och människors får ett nytt liv. Den enes fest beskriver den värld vi så ofta lever i och är så hemtama i, en värld av makt, rädsla, intriger, synd, orättfärdighet, förtryck, överflöd av mat för överflödets egen skull och till slut tomhet och skam. Den andres fest berättar om Gudsrikets kommande och mättade 5000 män och deras kvinnor och barn med hjälp av två fiskar och fem bröd, delade ut ur någons fattigdom och brist. Men i Herrens händer förmerade att räcka så att ett överflöd blir över – ett överflöd vi fortfarande tar del av varje gång vi bryter brödet och delar måltiden som börjar med den stora tacksägelsen till Gud. Den enes kungavärdighet var egentligen inte så stor. Han hade den makt som gavs honom och han var beroende av alla dessa andra som fanns där på festen för sin possition. Den andre var den ende som de facto kunde kallas kung. Han var inte beroende av någon annan än sin Far. Det är om honom evangeliet handlar. Han som är Davids son och Guds son och som Matteusevangeliet i varje kapitel målar som den vars värdighet att vara både Herre och kung vida överstige någon annan människas. Och när den enes födelsedagsfest slutar i ytterligare rädsla och kaos slutar den andres fest i glädje, förundran och tacksamhet för den kung och det rike som regerar utifrån barmhärtighet och kärlek och som aldrig skulle låna sig till att använda någon människa för sina egna syften.

När vi funderar över de två inledande berättelserna i det fjortonde kapitlet kan man inte undgå att läggamärke till alla dessa och säkert många fler olikheter mellan berättelserna. Och frågan måste ju någonstans ställas om varför Matteus berättar om Herodes födelsedagsfest och Johannes döparens avrättning. Det är ju en berättelse som ju inte riktigt passar in – om det inte vore som relief till vad som sker på bergssluttningen den där kvällen när Jesus botat deras sjuka och undervisat och alla är trötta och hungriga. Och därifrån, denna berättelse med så många bottnar och symboler i sig sänder Jesus iväg sina lärjungar i en båt över sjön. Själv drar han sig ännu mer tillbaka, upp på berget för att be.

Kankse bad Herodes Antipas också den där natten efter festen. Men en bön i desperation och ångest över vad som hade skett, vad han hade ställt till med och vad följderna skulle bli. Vi vet inget om det. Men vi vet att om Jesus står det på flera ställen i evangelierna att han gick undan ensam för att be. Kanske var det en annan kamp som pågick hos honom. Han hade brutit brödet och symboliskt föegripit den dag, som var hans livsmål, då hans kropp skulle brytas för att ge liv åt de många. Hur som helst, samtidigt som Jesus kämpade med sin fråga, kämpade hans lärjungar mot storm och vågor mitt ute på sjön. Då kommer Jesus till dem.

De tror att han är ett spöke och blir skräckslagna – och vem skulle inte det om någon man kände kom gående emot sin mitt ute på en sjö (det är inte vinter och han vet inte var stenarna finns)? Inte så ofta blir Jesus ett spöke för oss som kommer när och på ett sätt som vi inte tänkte oss. Och då känner vi inte igen honom. Vi kämpar med våra problem, med vårt liv, med församlingarnas interna frågor eller andra saker, men vi förväntar egentligen inte att Jesus skulle kunna komma och ha något med vår kamp att göra. Vi vill ju kunna klara detta själva. Vi blir rädda för hans närvaro. Men Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda!” (v. 27) Och kanske är det just de orden du behöver höra just idag. Lugn! Var inte rädd! Det är jag, Jesus! Du behöver inte gå på vatten, du behöver inte utmana ödet, du behöver inget. Men nya verkligeheter finns där för dig, om du vill. Ett steg. Ut i det okända. 70000 famnars djup. Jesu hand räcks dig. Hans ögon möter dig. Vattnet bär! Det bär!!! Trots stormen – så länge du ser på honom.

Men gör inte som Herodes och som Petrus. De drabbades av fruktan när de tänkte på och såg stormen de befann sig i. Det gjorde att de sjönk. Men bara en av dem hade förståndet att be om hjälp. Men det är det enda som behövs. Då räcks en hand, då delas ett bröd, då dukas en fest på stranden och en ny tid väntar. Stormen är inte slutet för det finns en kung som har allt i sin hand och vars hjärta är fyllt av barmhärtighet (v. 14) och kärlek. Och med på vägen har vi tolv korgar bröd som ständigt kommer att påminna oss om Gudsrikets överflöd och fest.

Annonser