Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.

Annonser


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.


Lämna en kommentar

Höra, se och förstå – eller inte?

Matteus kapitel 13 httar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så har vi kommit till det tredje stora talet som Jesus håller i Matteusevangeliet – liknelsetalet. Här finner vi många av våra favoritliknelser om Guds rike och centralt i kapitlet står den berömda liknelsen om den ”fyrahanda sädesåkern”, som den har kommit att kallas. Samtidigt så medför det välkända en fara: redan innan vi läser tror vi oss veta vad det handlar om. Så är det med liknelserna. Vi har hört dem berättas sedan söndagsskolan. Och så har de förlorat sammanhang och innehåll.

Liknelsetalet fortsätter med att tydliggöra skillnaden mellan att vara en anhängare och en efterföljare till Jesus. Med kallelsen att följa honom och uppbrottet från anhängarskaran följer en dyrbar gåva – och här hittar vi nyckeln till hela talet – att på något sätt börja förstå vad det hela handlar om. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.” (v. 11) Och så följer ett antal ställen i talet där just frågan om att höra, se och förstå – eller inte – antyds (v. 9, 11, 13-15, 19, 23, 34-35, och 36). Och allt avslutas med att Jesus frågar lärjungarna om de har förstått. (v. 51)

Att höra, se och förstå – det är detta som den första liknelsen handlar om. Alla i kretsen omkring Jesus, folkskaran, anhängarna och lärjungarna, hör samma undervisning, hör samma saker om Jesus och om Guds rike och om vad detta rike innebär. De möts alla av kallelsen att följa, men… Man tar emot budskapet olika, och vad som är ännu tydligare, man låter budskapet/ordet/ få olika förutsättningar att bära frukt i ens liv. Olika skaker gör att det som så entusiastiskt mottas blir verkningslöst i en människas liv.

  • Den onde stjäl bort det som såtts. Vi får aldrig glömma att kampen om Ordet är en kamp mellan olika herravälden och riken. ”Tjuven kommer bara för att slakta, stjäla och döda”, säger Jesus i Joh 10:10.
  • Motstånd och förföljelse gör att man backar. Det är lätt att dras med, att vilja vara radikal, att snabbt ge löften eller göra avgörelser under starkt känslosvall. Men när saker sker omkring oss, när kompisar, familj, vänner, studier, ”tidsandan” kommer in och motsäger ordet – väger den där känsloupplvelsen inte så tungt längre.
  • Rikedom, välstånd, omsorger och bekymmer kväver insikten. Sällan har väl dessa ord varit så viktiga som i vår tid. Vi möter kanske inte så ofta demoner eller dödshot. Men den trygghetsnarkomaniska, välfärdsorienterade, ekonomifixerade och ständigt tillväxtberoende livsstil som är vår hotar hela tiden att kväva det som budskapet om Guds rike talar om. Inte för att det inte är viktigt, utan därför att det drunknar i allt annat – inte minst i kyrkans ofta febriga verksamhetshets.

Efterföljelse bygger på en insikt om vem Jesus är och om Guds rikes radikalitet och anspråk på mitt liv och medför en aktiv vaksamhet gent mot den onde, de allt för snabba besluten och en livsstil som kväver det verkliga livet. Det handlar om att förstå, att se vidare och längre, att begrunda, grunda och bygga på den som ordet handlar om och endast på honom – på Jesus. För varje liknelse är bara en del i insikten om Guds stora liknelseberättelse – den som är evangeliet om Jesus. Han är Guds liknelse som berättar det verkligt viktiga om oss, våra liv, om Gud och om gemenskapen med honom. Efterföljelsens innebörd ligger i att låta denna övergripande liknelse vara den som formar och ger grund och mening till mitt liv. Och i den insikten ligger förståelsen av att jag egentligen inte kan förstå vem Jesus verkligen är, inte här och inte än. Men att en dag ska vi förstå helt och fullt.

Det finns en skiljelinje i liknelsetalet som blir tydlig när man läser det så här. Men den handlar inte bara om anhängare och efterföljare, om dom som tror att de förstått allt och dom som insett att de nog inte förstått så mycket och därför förstått tillräckligt för att ordet i deras liv ska kunna producera den skörd som ordet, budskapet om Guds rike, naturligt kommer att bära i deras liv. Det är ett skiljande som börjar här och nu och somväxer sig vidare fram till en dag då den stora skilsmässan är definitv. Liknelserna om ogräset och om fiskarna beskriver detta med tydlighet och kraft. Och fast vi inte här och nu har mandatet att kategorisera människor och säga hur deras evighet kommer att bli, kommer det till slut ändå bara att finnas två sorters människor inför Guds tron: de som sagt till Gud ”Ske Din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske Dig som du vill” (C S Lewis, Den stora skillsmässan, s. 61).

Det är allvaret i det valet som ligger som bakgrund i liknelserna om skatten och prälan. Att finna Guds rike, att förstå dess hemligheter, kostar något. Eller rättare sagt, det kostar allt. Allt annat väger i jämförelse med den insikten och den erfarenheten väldigt lätt. Den som valt att bejaka Jesu kallelse att lämna allt bakom sig för att följa honom, har visserligen i världens ögon säkert missat mycket, men vunnit det enda väsentliga – skatten, pärlan – livet tillsammans med Jesus. Det är ett radikalt beslut. Och vi vet inte vad det kommer att innebära. Men det är det enda beslut som kan föra oss djupare in i att förstå ”himmelrikets hemligheter” (v. 11).

Det handlar till syvende och sist om att radikalt följa Jesus och låta sitt liv präglas på honom och säga: ske din vilja – inte min.


Lämna en kommentar

Efterföljelsens tydlighet och innebörd

Matteus kapitel 10 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det är få kapitel i Nya Testamentet där efterföljelsens innebörd, villkor och beroende är så tydlig som i det vi brukat kalla Jesu utsändningstal i Matteus 10! Övergången från avsnittet där Jesus berörs ända in i sitt innerstas djup av människors andliga, sociala, materiella och politiska nöd är dramatisk. Jesus uppmanar sina efterföljare att be Gud om arbetare till den skörd som Jesus just definierat – människor illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Och han uppmanar dem och oss till den bönen för att också vi skulle få samma ögon som han och få samma hjärta som han och drivas av samma nöd som han.

Och det är när människor drabbas av den verklighet som bönen för skörden tydliggör i deras hjärtan och så besjälas av samma nöd som finns hos Jesus som efterföljelsen börjar tydliggöras i deras liv. Det är sådana människor, sådana efterföljare, som Jesus också utrustar och sänder för att möta den verklighet som finns bakom bönen om arbetare för skörden – till att möta ”de förlorade fåren” (v. 6) och föra dem hem igen. Och digniteten i det uppdrag som Jesus ger sina efterföljare tydliggörs av den utrustning och de instruktioner som Jesus ger dem han sänder ut. Hela avsnittet börjar med att Jesus kallade till sig tolv av sina efterföljare ”och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor.” (v. 1) Och så nämner Matteus namnen på dessa tolv. Och han gör det tror jag för att du och jag ska förstå att de människor som Jesus kallar och använder i sitt rike är inga superhjältar, utan enkla människor med fel och brister precis som du och jag. Men Jesus överför av sin makt och auktoritet till dessa för det uppdrag han sänder dem ut i – att i ord och handling gestalta evangeliet om Guds rike och att det är nära och öppet för var och en som vill ta emot och leva i det. ”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (v. 7-8) Där har vi uppdraget. Och det uppdraget har inte förändrats. Det är samma kallelse, samma kraft, samma uppdrag, samma efterföljelse – nu som då!

Fast efterföljelsens innebörd och tydlighet ligger inte bara i detta uppdrag och den utrustning och kraft som uttrycks i början av kapitlet. Det uttrycks än mer i hur Jesus beskriver det beroende av honom som varje efterföljare också utmanas till. Och det är har som saker börjar att utmana. Ta inga pengar eller packning, gå dit ni blir mottagna, stanna och verka där. Inte ens när det gäller de dagliga behoven handlar det om att kunna förlita sig på det man kan, vet och känner sig bekväm med. Bara lita på Jesus och Gudsrikets gästfrihet. Det utmanar oss till att inse att livet i Guds rike är odelbart. Det går inte att dela upp i andligt – förkunna, bota, befria – och världsligt – mat, kläder, hus osv. Vi är i lika hög grad beroende av Jesus och av hans kraft och försyn för hela våra liv. Det materiella beroendet av Jesus, tränar oss för att kunna följa honom också i andra aspekter av vårt liv och se livet i Guds rike som något i vilken uppdelningen mellan heligt, andligt, materiellt, världsligt inte existerar.

Beroendet av Jesus blir ännu tydligare när han vrider på bilden av hur det är att följa honom i en omgivning som inte förstår vem han är (=skörden). Som får bland vargar. Det är så hans efterföljare sänds. Sårbara, utsatta, ängsliga i sig själva – och helt beroende av den hjälp och ledning som Gud ger genom sin helige Ande. ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (v. 19-21)

Efterföljelsen är inte till för dem som tror att vara kristen är en genväg till respektabilitet och en lugnt och stilla liv! Det väntar motstånd och förföljelse. Det väntar oförståelse och avståndstagande. Och precis som Jesus blir förföljd, bespottad, hånad och utstött och kallad för allt möjligt ont, så kommer hans efterföljare att bli det också. Men var inte rädda, säger Jesus, och så för han efterföljelsen och Gudsberoendet till ytterligare ett djupare plan. Om vi känner och fruktar Gud och gör det allvarligt och på djupet, då vet vi att vi inget har att frukta. För ingen annan än han kan ta ifrån oss det oförstörbara liv vi nu lever i gemenskap med Jesus. Och Gud kommer dessutom att vaka över detta liv i och hos oss, för att den som vill följa Jesus är dyrbar och viktig i Guds ögon. ”Var alltså inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (v. 31)

Efterföljelsen kan aldrig undvika korset. Det finns där ständigt som påminnelse och livsbetingelse och reell verklighet. Korset utmanar oss till det yttersta. Det utmanar våra motiv och vår rädsla. Att ta upp korset är efterföljelsens innebörd. Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (v. 38-39)

Och läser man sedan det Jesus har sagt i sitt utsändningstal i ljuset av korset, så tydliggörs bilden av den befrielse som ligger i att mista sitt liv. När jag är helt beroende av Jesus, när mitt liv är helt präglad på honom, är det så mycket som inte längre blir viktigt. För det handlar inte längre om mig och om vad jag kan göra eller åstadkomma eller tänka ut eller hitta på. Då handlar det bara om Jesus och ingen annan. Det är den verkligheten som Jesus tydliggör när han förklarar för sina efterföljare att ”den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (v. 40)

Men på vägen dit utmanar Jesus min bekvämlighetszon och min respektabilitet och min goda teologi i grunden. För det handlar om ett följa honom på kärlekens, kraftens och lidandets väg. Det är bara så Guds rike blir synligt i mitt liv.


Lämna en kommentar

Vem kan han vara?

Matteus kapitel 8 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Bergspredikan hade satt myror i huvudet på dem som lyssnade. Vad var denne för någon? Han talar inte som andra religiösa ledare. Han undervisade med makt, auktoritet, integretet och kraft. Det fanns något bakom orden som både var tilldragande och som oroade. Och att förstå vem Jesus är tillhör nycklarna till att vara hans efterföjlare.

I kapitel 8 möter vi en rad människor som på ett eller annat sätt ställer sig frågan om vem denne Jesus är. Den förste är en spetälsk. Kanske hade han lyssnat på avstånd på vad Jesus underrvisat om, kanske hade han hört någon berätta om Jesus, Matteus låter oss inte veta det. Men där på vägen ned från berget träder han fram med sin längtan och sitt behov. Herre, säger han, och så blir han den förste i Matteus berättelse om Jesus somkallar honom Herre. En man från den yttersta av marginaler, han ser och förstår att denne Jesus är och har något som andra inte är och har. ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren” (v. 3). Att ha den insikten i sin bön är viktigt. Det har med vår syn på vem Gud är och vem Jesus är att göra. Ibland får vi för oss att Gud vill, men han kan inte. Han är svag och långt borta. Eller så tänker vi att, visst kan Gud, men han vill inte. Han är hård och hjärtlös. Men Jesus gör slut på den spekulationen i samma stund som han bryter alla begränsningar. Han sträcker ut sin hand. Han vidrör den oberörbare. Han bryter ensamhetens och religiositetens fängelse. ”Jag vill. Bliv ren” (v. 3). En gång för alla klargör Jesus att Gud vill. Gud vill hela, upprätta, befria, frälsa och förvandla. Det är det som allt handlar om. Det är just det som är kärnan i Guds rike. ”Jag vill. Bliv ren.” Den spetälske mannen från samhällets utkant hade anat och förstått något som är fördolt för så många. Han anade vem Jesus var och att denne Jesus hade ett ärende just till honom. Att han var hans Herre och frälsare!

Och så kommer Jesus in i Kapernaum och möter en romersk officer. Han kommer med samma hälsning som den spetälske: Herre! Och i samtalet som följer erbjuder Jesus sig att komma hem till officeren, att bryta hans ensamhets och religiositets fängelse. Han var ju också en i judiska ögon som var oren, oberörbar, en som man inte fick besöka. Men hans svar visar på en förståelse av andiga ting som enligt Jesus övergår allas han hittills mött av dem som borde förstå sånt. ”Såg bara ett ord, så blir pojken frisk” (v. 8). Och så får detta med tro en djupare dimension än bara att hålla fast vid sina synders förlåtelse, eller att ha en religiös livsinställning. Den tro som Jesus berömmer är en tro som förstår och erkänner vem Jesus är, att han både vill och kan gripa in i våra liv.

Hemma hos Petrus sker fler underverk. Och Matteus sammanfattar det som skett när sjuka blev botade och besatta befriade genom att hänvisa till att också detta är uppfyllelsen av det profetiska löftesordet. Och så citerar han från Jesajas 53 kapitel. Det om den lidande tjänaren. Ett kapitel som kanske mer än något annat i gamla testamentet beskriver Jesu tjänst och försoningsgärning. ”Han tog våra sjukdomar, och han lyfte av våra plågor” (v. 17).  Att inse det och förstå och bejaka kraften i det ordet hör samman med att förstå vem Jesus är.

Det är tydligt att de två som steg fram och erbjöd Jesus sina tjänster som hans efterföljare inte hade fattat vem han var eller vad det innebar att följa honom. Det är inte enkelt för vare sig Jesu lärjungar eller för oss att förstå vad det innebär att vara en efterföljare till en som på allvar tänker vända upp och ned på hela världen genom att dö på ett kors. Men den som genom sin död övervinner döden kan inte låta omsorgen om de döda hindra hur livet bryter fram i och genom Guds rike. Att följa denne Jesus innebär ständigt att utmanas och ständigt att ställas inför frågan om vem han verkligen är.

Så gör också lärjungarna när de med en sovande Jesus i sin båt råkar ut för en storm som de inser de inte med all sin erfarehet av båtar och sjöliv kan klara av. De väcker Jesus och den här gången är det lärjungarna som ropar: Herre! Resan över Genesarets sjö är så lik våra liv. Vi tror att vi klarar av det hela. Vi har varit med förr. Jesus kan gärna vara med, men det är bäst att han sover. Han vet ju inget om segling ändå. Men så möter vi stormen. Vi gör det förr eller senare. Och det är avgörande för om vi ska gå under eller inte vad vi gör med Jesus. Lärjungarna väckte honom. De ropade ”Herre, hjälp oss, vi går under” (v. 25). Men innan Jesus gör något annat kommenterar han deras svaga tro. Här möter vi kontrasten mot den romerske officerens tro. Jesus stillar stormen och lärjungarna fråga sig och varandra: ”Vem kan han vara?” Förundrade, förvirrade, förbluffade brister de ut: ”Till och med vindarna och sjön lyder honom” (v. 27).

Det andra funderat över, det andra gäckats av, det förstår den andliga världen. Och kapitlet slutar med en konfrontation mellan Guds rike och mörkrets och dödens makt. De två besatta kom emot Jesus och demonerna ropar: ”Vad har du med oss att göra, Guds son?” (v. 29) Svaret kommer i den befrielsegärning där två illa åtgågna och av demoner bundan människor blir befriade från sin bundenhet. Och så möter vi med centrum i Jesajas ord en Jesus som är den Herre som både vill och kan hela, hjälpa, befria och upprätta människor. Det är en sådan Jesus vi får följa. Och han har inte förändrats. Han är densamma också idag.


Lämna en kommentar

Gudsrikets tydlighet

Matteus kapitel 7 kan du läsa här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vi och dom! Vad är det som skiljer? Detta att skilja och att skapa gränser är något som ligger nedärvt i oss. Vi vill kategorisera, ordna och placera i fack. I kyrkans värld är det inte annorlunda. Och folk vill veta vad som skiljer den ena från den andra. Jesu kallelse att följa honom innebär ett skiljande. Det liv som vi inbjuds att leva tillsammans med honom, Gudsrikeslivet, är annorlunda och kräver att den som vill vara Jesu efterföljare lämnar det gamla livet bakom sig. Och det skulle kunnat vara lätt för Jesus att utnyttja den verkligheten för att skapa en tajt inre kärna genom att ständigt tydliggöra vad det är som skiljer. Det är ju ett av de enklaste gruppdynamiska knepen – vi och dom, vi är bra och dom är dåliga. Men Jesus gör inte så.

Gudsrikets tydlighet ligger inte i att döma, utan i att älska, och se människor med nya ögon. Den som sett sitt eget liv speglas i korsets verklighet, har ingen anledning att döma sin medmänniska. Den som följer Jesus vet att den andre är också lika älskad och försonad och förlåten som jag. Hon kan precis som Bonhoeffer noterar ”bara se andra människor som personer som Jesus kommer till.” (s. 173) Hur ska jag kunna döma den som Gud genom Jesus redan inneslutit i sin försoning och förlåtelse? Den gemenskap som formas i Guds rike är en gemenskap där människor lever utifrån sin medvetenhet om sin synd och andliga fattigdom och därför möter varandra inte som hot utan som gåvor och medvandrare i Jesu efterföljd.

Det är en gemenskap i bön och i sökande, en gemenskap som ständigt ber Gud om öppna dörrar – för Guds rikes utbredande, in i andras hjärtan och in i sitt eget hjärta. Så Gudsrikets tydlighet ligger inte i gränsdragning och att skapa motsatser. Tydligheten ligger i den vi följer och att den som vill vara en efterföljare till Jesus ständigt har sitt liv och sin fokus riktat mot honom. Återigen behöver jag påminna om detta att vara präglad på Jesus. Det är just detta det handlar om. Det är också bara i det ljuset som den gyllene regeln blir förstålig.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (v. 12)

Vi tar allt för ofta och lyfter den gyllene regen ut ur sitt sammanhang. Jesus är inte ute efter att skapa ett morlaiskt imperativ, för att använda Kants uttryck, han är inte ute efter att forma något nytt, inte ens en god etisk regel för hur vi ska leva tillsammans. Snarare vill han säga oss att om vi ska förstå vad det betyder att leva efter den gyllene regeln behöver vi lära känna honom som är lagen och profeternas uppfyllelse (jmf 5:13). Det är alltså i efterföljelsens kontext som den gyllene regen bli verksam. Det är kärlekens, förlåtelsens och korsdödens kontext.

När lärjungen nu möter de andra ser han dem alltid som människor som fått sina synder förlåtna och som är beroende av Guds kärlek för sina liv. ”Detta är lagen och profeterna” – för det är detsamma som det högsta budet: du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. (Bonhoeffer, Efterföljelse, s. 178)

Gudsrikets tydlighet formas genom efterföljelsen av Jesus och dess skiljelinje utgår från Jesu kors. Så talar Jesus om den trånga porten, den smala vägen och den sanna överlåtelsen som tecken på vad den skiljevägen innebär. I varje avseende är jag beroende av Jesus för det liv som jag lever som hans efterföljare. Här finns en annan gräns, en gräns som går rakt igenom mitt liv. Omkring den gränsen går striden om min inre vilja/längtan efter självtillräcklighet. Den breda vägen är den som bejakar min självtillräcklighet och bygger mitt ego. Som andlig väg är den ofta framgångsrik. ”Har vi inte profiterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” (v. 22) Men det är inte den väg som är grundad i överlåtelse och efterföljelse. För den vägens männsikor tänker inte så. De tänker inte vad kan jag göra för Gud utan istället ser de Jesus framför sig och följer honom i tro och lydnad. ”Och dessa tecken ska följa dem som tror…” (Läs vidare i Mk 16:17-18) Guds rike tillhör dem som gör min himmelske faders vilja, säger Jesus. Bonhoeffer sammanfattar vad det innebär att följa den väg som är Jesus i överlåten efterföljelse:

De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att tappa bort den även när man börjat gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu Kristi villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå heller lida orätt än att göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlor för svinen – det är en smal väg. (s. 180)

Men det är den väg Jesus kallar dig och mig att gå som hans efterföljare. Och det liv som så formas blir fast grundat och fast förankrat i Jesu ord och undervisning. För blicken är fäst vid honom, mitt hjärta öppet för att ta emot hans vägledning och min väg är hans. Den kantas av motstånd och svaghet, av självinsikt och fattigdom, av nåd och förlåtelse. Det är den väg som blir synlig i gemenskap med Jesus och med dem som vigt sitt liv till att följa honom.


Lämna en kommentar

Gudsrikets människor

Matteus kapitel 5 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Bergspredikan är den första av fyra tydliga predikningar som Jesus håller i Matteusevangeliet. De andra finner vi i kapitel 10, 13 och 24-25. Bergspredikan själv innehåller tre olika temablock. Först handlar det om Gudsrikets människor (kap.5), sedan om Gudsrikets andlighet (kap. 6) och sist om Gudsrikets tydlighet (kap. 7).

Efter de inledande saligprisningarna ger oss Jesus tre bilder. Han talar om saltet, ljuset och staden. Det är bilder av att det liv som levs i Jesus efterföljd gör något med efterföljaren som är omöjligt att dölja. Det är och blir synligt och tydligt för alla. Det liv som Jesus beskriver i det här kapitlet har innehåll och kraft, äger utstrålning och är lika omöjligt att dölja som en stad uppe på en höjd. Det finns ingen privatreligiositet i Jesu efterföljd. Den gemenskap som formas omkring honom måste om den är sann leva på ett sådant sätt att ”människorna ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (v. 16) Men vilken kontrast vi ser här! De människor som alldeles nyss prisats saliga under förföljelse och bespottelse är de som frammanar tacksamhet i hjärtat hos dem som ser och möter dem. Deras liv utmanar. Deras liv gör ingen neutral. Deras liv välsignar sin omgivning.

Men det hela börjar med åtta saker som Jesus säger kännetecknar de människor som är hans efterföljare och som lever det nya livet i Guds rike. Kännetecken som gör att de i all sin utsatthet och fattigdom är jordens mest välsignade människor. Låt mig lyfta fram det första av dessa kännetecken. Jag tror att just det är nycken till att förstå vad Jesus säger i det här kapitlet. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” (v. 3) Som jag ser det är saligprisningarna beskrivningar av vad som karaktäriserar ett liv nära Jesus – ett liv präglat på honom. Det börjar med andens fattigdom. Och det är viktigt. Därför att andens fattigdom är den grundförutsättning på vilken resten av livet i Jesu efterföljd bygger. Utan den insikten om att inför Gud har jag inget att komma med, inget annat än mitt desperata behov av honom och hans ledning och kraft i mitt liv, blir bergspredikans innhåll till lagiskhet och bördor. Andens fattigdom driver mig hela tiden till källan för det jag behöver, driver mig till Jesus. Och när jag har Jesus, fattas mig inget! Ett liv i Jesu efterföljd är ständigt och totalt i beroende av Jesus.

Man skulle kunna säga att Bergspredikans innehåll är en beskrivning av Jesus. Det är Jesu livssätt och andlighet och tydlighet som beskrivs. Och samtidigt så beskriver Jesus här ett liv som inte är en utopisk hägring förpassad till himlen, utan som i och genom honom är möjligt för den somföljer honom, som har sina ögon fästade vid honom och som längtar efter att vara hans efterföljare för att bli allt mer lik honom. Andens fattigdom är grunden. Och den dag jag förlorar insikten om den fattigdomen förlorar mitt liv sitt fotfäste. På denna fattigdom bygger sorgen över synd och ondska, ödmjukhet, längtan efter Guds rikes rättvisa och rättfärdighet, hjärtats renhet, freds och fridsskapande och glädje under förföljelse. Samtidigt ger oss Jesus ytterligare glimtar av vad Guds rike är: tröst, delaktighet, uppnådd rättvisa, barmhärtighet, att få se och lära känna Gud, att få kallas Guds söner och döttrar och ha del i hans familj.

Den andra delen av kapitlet måste läsas i ljuset av denna andens fattigdom; beskrivningen av det nya liv som är möjligt i och genom Jesus och att ständigt leva med den längatn i mitt liv att få bli mer lik Jesus. Här fördjupar Jesus den bild av Gudsrikets människor och Gudsrikets livsstil  som han började beskriva i saligprisningarna. Och han gör det genom att rama in det han har att säga med två näst intill omöjliga uttalanden. Först säger han: ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” (v. 20) Och så avslutas alltihop med: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (v. 48) Inget av detta är möjligt utan Jesus. Där finns poängen. Inget liv i Guds rike är möjligt utan Jesus och utan den kraft han ger oss för varje dag att leva det livet!

Det är i det ljuset jag vill läsa resten av bergspredikan och inte minst de sex områden där Jesus fördjupar Mose lag och går till att belysa inte symptomen utan själva kärnan i varje område. ”Ni har hört… men jag säger er:” Och så handlar budet om att inte dräpa i Jesu version om min vilja eller ovilja att förlåta och min önskan att få hämnd där dödandet av min medmänniska pågår imitt inre. Eller så handlar frågan om äktenskapsbrott och skilsmässa inte längre om sociala makt- och ägandestrukturer utan om att leva rent, ärligt, överlåtet och heligt i äktenskapet. Och så blir frågan om att kunna lita på en männskas ord inte längre en fråga om bara juridik utan om moral och ytterst om integretet och ärlighet.

Till slut vänder Jesus ut och in på begreppen omkring hur vi reagerar på och möter ondska och förtryck. Att vända andra kinden till, att gå utöver det som skulle förväntas enligt lagens bokstav, beskriver ett icke-våldsfärhållningssätt som överraskar och övervinner ondska och förtryck. Det är kärleken som segrar i Gudsrikets människors liv och gemenskap. Även kärleken till den som är ens fiende, till den som förtalar, förtrycker och förföljer. Jesu eget lidande och hans död på korset är det yttersta exemplet på det han säger här. Det är så som Guds rike växer och utbreds. Det är så som saltet förblir salt och ljuste fortsätter att sträla klart och standen fortsätter att synas och livet fortsätter att skörda tacksamhetens böner till Gud från dem som blir berörda av detta saliga, välsignade, omöjliga och fantastiska liv som erbjuds och blir möjligt i efterföljelsen av Jesus.