Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.


Lämna en kommentar

Gud kan bara älska

Orden i rubriken hämtar jag från titeln till en bok skriven av grundaren av Taizé, broder Roger. Det är ord som både fyller mig med glädje, längtan och tillförsikt, men som också stör och utmanar. För vad betyder det att Gud inte kan annat än att älska? Vad gör det med min bild av Gud, av världen jag lever i, av mina medmänniskor och av mig själv? På sätt och vis är det omöjligt att svara på det, men det måste få påverka mitt liv.

Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 4:16). Gud är kärlek, där finns svaret på varför broder Roger så frimodigt hävdar att Gud inte kan göra annat än att älska. Kärlek är Guds innersta väsen! När allt annat är gjort och sagt, då är det detta som står kvar: Gud kan bara älska.

Allt Gud gör sker utifrån detta centrum. Skapelsen, Jesu död och uppståndelse, den framtid vi nu ser men ännu inte erfar—allt är uttryck för denna kärlek. Och så erbjuder Johannes oss att förbli, leva och bo i den kärleken. Du och jag i Gud och Gud i oss. Jesus använder samma uttryckssätt i Joh 15 om relationen mellan vinstocken och grenarna och beskriver den relation som är själva livsflödet i det kristna livet.

Gud inbjuder oss ständigt att fördjupas i vår relation med honom. I Joh 15 säger Jesus att det sker när hans Ord bor i oss, när vi lever i bönens livsrymd och när kärleken blir praktisk och konkret i förhållande till andra och varandra. Så enkelt och så tydligt! Jag önskar att den här sommaren skulle få präglas av detta så att vi kan skapa rum för kärleken, respekten och glädjen i varje möte med en annan människa.

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig” (PoS 96:1)

 


Lämna en kommentar

Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå

Livet är det som äger rum under tiden du är upptagen med att göra andra planer.

Kanske känner du igen det där citatet från John Lennon. Vi planerar för framtiden eller så lever i det som varit och så missar vi livet självt. Och vad värre är vi missar det Gud har i beredskap för oss på livets väg. För tendensen till att hela tiden undvika nuet leder antingen till en slags handlingsförlamning av rädsla för att göra fel. Eller så leder det till en förstelning som krampaktigt håller fast vid saker och ting och som inte har förmågan eller modet att släppa taget för att fånga det som Gud vill med mitt liv just nu.

Den här söndagens texter handlar om att inse att Gud är närvarande i mitt liv just nu och alla andra nu som livet innehåller. Jag tror att det är en av de stora och väldigt betydelsefulla lärdomar vi kan dra av berättelsen om eldpelaren och molnpelaren från Andra Mosebok. På ett mycket påtagligt och fysiskt sätt beskriver de Guds närvaro i de människors liv som lämnade fångenskapen i Egypten för att påbörja vandringen mot friheten.

Gud var närvarande och han var det på ett sätt som understryker en rörelse också i denna närvaro. Livet är ju inte statiskt och förutsägbart. Det är en dynamisk process som obönhörligen följer tidens gång. Och jag tror att det är just därför som vi gör så många och ofta misslyckade försök att bemästra det och kontrollera det.

Bilden av molnpelaren och eldpelaren berättar för mig att Gud är en Gud som är i ständig rörelse och att det liv som han inbjuder oss till är en ständigt pågående vandring framåt tillsammans med honom. Såhär står det i 2 Mos 13:21

Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

I söndagens evangelium blir detta ännu tydligare. Det är Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna. Judas har redan lämnat rummet för att förbereda sitt svek. Det är ängslan och uppbrott i luften. Det är då Jesus ger dem budet att älska varandra. ”Det är så man ska se att ni är mina lärjungar”, sa han. Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå. Kärlek, barmhärtighet och generositet. Där finns vägen. Och Jesus säger att det är han som är vägen. Livets väg innebär uppbrott, efterföljelse, nya möten, nya erfarenheter, nya vyer och nya insikter. Det är detta som är att växa både som människa och som kristen.


Lämna en kommentar

Den cyklande bonden

På söndag infaller det som vi brukar kalla för den gode herdens söndag. Och bildspråket är lantligt och vackert. Det är får och en herde. Det är gröna ängar och rogivande vatten. Jesus är trygg och god och fåren har så där vackert vit krullig ull. Få berättelser har skapat sådana schabloner som just denna söndags texter. Och det är kanske just därför de är så älskade. Näst bönen Fader vår är kanske herdepsalmen, Ps 23, i Psaltaren det bibelställe flest människor känner till.

Själv är jag inte så bra på får och herdar. Vi ser får här och där i det öländska landskapet, men inte så många herdar. Närmast kanske vi kommer bonden som har korna på gärdet bakom vårt hus och som kommer på sin cykel och ropar när det är dags för dem att gå hem och bli mjölkade. Korna hör hans röst och följer honom. Jag har ibland försökt att ropa till mig korna åt mitt håll, men de bara kikar lite undrande på mig innan de fortsätter att tugga på nåt grässtrå.

Jesus talar om detta att höra hans röst som något viktigt och som något som skiljer ut dem som ifrågasätter honom från dem som tror. I dagens textavsnitt får han frågan av några fariséer om han är Messias. Och det känns som om Jesus tycker att det är meningslöst att argumentera med dem om detta. Han har redan klargjort sin ståndpunkt och i övrigt finns det ett annat vittnesbörd som kan berätta för dem vem han är. Det är vad han gör. I Johannesevangeliet finns det nästan som en genomgående refräng att det Jesus gör är fullständigt integrerat med hans uppdragsgivare, med Gud. Men eftersom människor inte ville se den kopplingen kunde de inte heller se sanningen om vem Jesus är.

Söndagens evangelium slutar med att Jesus ger svar på tal och säger: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Allt Jesus gör vittnar om Gud. Det är därför som hans gärningar blir tecken på en ny och annan värld. Det är därför som hans död och uppståndelse inte bara avslöjar, avkläder och besegrar ondska och död. De visar oss också hurdan Gud verkligen är. Det är Gud som lider, dör och uppstår. Det är Gud som går in i vårt mörker för att föra oss ut i sitt ljus.

Men vi behöver få ögon som ser det. Vi behöver få öron som kan höra – höra Jesu röst – och vara inställda på en våglängd som inte bara registrerar ljud utan kan ta emot och tro. Hur omodern bilden om fåren och herden än är så finns det i den inbyggt en inbjudan till oss att börja lyssna efter herdens röst och söka efter tecknen på hans närvaro. Får, kor eller människor – det finns en röst som kallar och den som är vis följer den rösten för den vet att den rösten för till trygghet, gemenskap och nya möjligheter. Fåren följer herden. Korna kommer när bonden ropar. Vems röst följer du? Jesu röst?


Lämna en kommentar

Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra

Under hösten kommer jag att blanda in några reflektioner över Romarbrevet 12 i den här bloggen. Dessa är i första hand underlag för bibelstudier och samtal om hur vi kan leva som kristna i relation till Gud, varandra och våra medmänniskor som vi kommer att ha i Församlingen Brofästet i Färjestaden varannan söndag.

Romarbrevet 12 är ett kapitel som utmanar till fördjupad efterföljelse och som ger tydliga riktlinjer för vad denna efterföljelse kan innebära i olika situationer. Och trots både ett stort tidsmässigt och kultuellt avstånd till Paulus tid och miljö är hans undervisning och slutsatser i mycket hög grad överförbara rakt in i 2000-talets situation. Det ger en extra tyngd åt det som han skriver. Den radikalitet som kapitlet har är både en stark utmaning och en stark uppmuntran till den som vill läsa, reflektera och leva efter det som Paulus här skriver.

Rubriken ”Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra” ger en fingervisning om hur jag vill arbeta med texten och det sammanhang jag tror att den hör hemma i. Välkommen att följa också denna serie och att använda den i de sammanhang du upplever att den är brukbar.

Till varje inlägg följer några referensbibelställen att använda i samtalet eller för sin egen reflektion, dessutom finns det några samtals/reflektionsfrågor, ett bönefokus och en utmaning inför den kommande veckan.


Lämna en kommentar

Att nå sin gudagivna potential

Under juli månad skriver jag inför den kommande söndagen i Ölandsbladet. Här följer reflektionen över texten för den 6 söndagen e tref med temat Efterföljelse.

Söndagskvällen den 11 juli när den Sydafrikanska vinterkvällen övergått till natt höjde Spanien VM-pokalen på Soccer City Stadium i Johannesburg. Ett historiskt fotbolls-VM är över – det första på afrikansk mark – och segrarna har nått det mål de offrat allt för att uppnå.

Men för att komma till den punkten där man höjer VM-pokalen, eller uppnår sina drömmars mål, eller blir det man längtat efter att bli krävs det något av en. Det finns en lag i vår tillvaro som vi oftast vill undvika men som är oundviklig. För att uppnå något större, att gå in i något nytt, att nå sin potential måsta en människa ge upp det hon just för tillfället har uppnått och krampaktigt håller fast vid. John C Maxwell kallar denna lag i en av sina ledarskapsböcker för offrandet lag. ”In order to get up, you have to give up.” För att komma dit jag är idag finns det saker som jag höll fast vid som jag behövde lämna: huset, arbetet, det man byggt upp, familj. Det krävdes en stor utmaning för att våga det steget.

Paulus skriver om att lämna bakom sig allt han uppnått i livet i Filipperbrevet när han glömmer det som ligger bakom honom för att stäcka sig mot det som ligger framför och ”löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13.14). Det finns ett pris viktigare och värdefullare än allt vi kan uppnå! Det är det pris som kommer oss till godo när vi gjort allt vi kan för att göra det Gud kallat oss till – nå vår Gudagivna potential – det vi är skapade att vara. Jesus talar om detta i dagens evangelietext. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv” (Matt 16:24-26).

Att följa Jesus har sitt pris. Det kostar mig något eftersom efterföljelsen innehåller något värdefullt. Efterföljelse innebär att bli den Gud har skapat dig till att vara. I efterföljelsen får du växa och mogna som människa. Men för att göra det måste du offra det du uppnått för att kunna gå vidare mot det som ligger framför dig. Här är Jesus förebild och läromästare. Och han är det på två sätt: Som människa är han den som levt sitt liv till 100% utifrån det som var hans uppgift, hans liv, hans bestämmelse. Som Gud är han den som ständigt ger mig kraft att lämna det gamla bakom mig och sträcka mig mot det han har i beredskap åt mig. Och det gäller mitt liv här och nu men också det som en dag väntar.

Att ta korset innebär att avsäga sig möjligheten att förverkliga sig själv utifrån det jag själv kan åstadkomma och istället ta emot livet som en gåva från Gud. Korset utmanar min stolthet – mitt ego! För att ta nästa steg med Jesus behöver jag lägga ner mina ambitioner och söka Guds väg för livet. Och det är något vi behöver göra varje dag (det läser vi i en parallelltext). Det är bara så som vi kan finna det verkliga livet. Korset vittnar om hur Jesus offrat allt, gett sitt liv för oss, för att vår värld ska bli det den är skapad att vara. Där finns också efterföljelsens mål. Det är värt allt och övergår allt – även att vinna VM i fotboll.


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.


Lämna en kommentar

Höra, se och förstå – eller inte?

Matteus kapitel 13 httar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så har vi kommit till det tredje stora talet som Jesus håller i Matteusevangeliet – liknelsetalet. Här finner vi många av våra favoritliknelser om Guds rike och centralt i kapitlet står den berömda liknelsen om den ”fyrahanda sädesåkern”, som den har kommit att kallas. Samtidigt så medför det välkända en fara: redan innan vi läser tror vi oss veta vad det handlar om. Så är det med liknelserna. Vi har hört dem berättas sedan söndagsskolan. Och så har de förlorat sammanhang och innehåll.

Liknelsetalet fortsätter med att tydliggöra skillnaden mellan att vara en anhängare och en efterföljare till Jesus. Med kallelsen att följa honom och uppbrottet från anhängarskaran följer en dyrbar gåva – och här hittar vi nyckeln till hela talet – att på något sätt börja förstå vad det hela handlar om. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.” (v. 11) Och så följer ett antal ställen i talet där just frågan om att höra, se och förstå – eller inte – antyds (v. 9, 11, 13-15, 19, 23, 34-35, och 36). Och allt avslutas med att Jesus frågar lärjungarna om de har förstått. (v. 51)

Att höra, se och förstå – det är detta som den första liknelsen handlar om. Alla i kretsen omkring Jesus, folkskaran, anhängarna och lärjungarna, hör samma undervisning, hör samma saker om Jesus och om Guds rike och om vad detta rike innebär. De möts alla av kallelsen att följa, men… Man tar emot budskapet olika, och vad som är ännu tydligare, man låter budskapet/ordet/ få olika förutsättningar att bära frukt i ens liv. Olika skaker gör att det som så entusiastiskt mottas blir verkningslöst i en människas liv.

  • Den onde stjäl bort det som såtts. Vi får aldrig glömma att kampen om Ordet är en kamp mellan olika herravälden och riken. ”Tjuven kommer bara för att slakta, stjäla och döda”, säger Jesus i Joh 10:10.
  • Motstånd och förföljelse gör att man backar. Det är lätt att dras med, att vilja vara radikal, att snabbt ge löften eller göra avgörelser under starkt känslosvall. Men när saker sker omkring oss, när kompisar, familj, vänner, studier, ”tidsandan” kommer in och motsäger ordet – väger den där känsloupplvelsen inte så tungt längre.
  • Rikedom, välstånd, omsorger och bekymmer kväver insikten. Sällan har väl dessa ord varit så viktiga som i vår tid. Vi möter kanske inte så ofta demoner eller dödshot. Men den trygghetsnarkomaniska, välfärdsorienterade, ekonomifixerade och ständigt tillväxtberoende livsstil som är vår hotar hela tiden att kväva det som budskapet om Guds rike talar om. Inte för att det inte är viktigt, utan därför att det drunknar i allt annat – inte minst i kyrkans ofta febriga verksamhetshets.

Efterföljelse bygger på en insikt om vem Jesus är och om Guds rikes radikalitet och anspråk på mitt liv och medför en aktiv vaksamhet gent mot den onde, de allt för snabba besluten och en livsstil som kväver det verkliga livet. Det handlar om att förstå, att se vidare och längre, att begrunda, grunda och bygga på den som ordet handlar om och endast på honom – på Jesus. För varje liknelse är bara en del i insikten om Guds stora liknelseberättelse – den som är evangeliet om Jesus. Han är Guds liknelse som berättar det verkligt viktiga om oss, våra liv, om Gud och om gemenskapen med honom. Efterföljelsens innebörd ligger i att låta denna övergripande liknelse vara den som formar och ger grund och mening till mitt liv. Och i den insikten ligger förståelsen av att jag egentligen inte kan förstå vem Jesus verkligen är, inte här och inte än. Men att en dag ska vi förstå helt och fullt.

Det finns en skiljelinje i liknelsetalet som blir tydlig när man läser det så här. Men den handlar inte bara om anhängare och efterföljare, om dom som tror att de förstått allt och dom som insett att de nog inte förstått så mycket och därför förstått tillräckligt för att ordet i deras liv ska kunna producera den skörd som ordet, budskapet om Guds rike, naturligt kommer att bära i deras liv. Det är ett skiljande som börjar här och nu och somväxer sig vidare fram till en dag då den stora skilsmässan är definitv. Liknelserna om ogräset och om fiskarna beskriver detta med tydlighet och kraft. Och fast vi inte här och nu har mandatet att kategorisera människor och säga hur deras evighet kommer att bli, kommer det till slut ändå bara att finnas två sorters människor inför Guds tron: de som sagt till Gud ”Ske Din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske Dig som du vill” (C S Lewis, Den stora skillsmässan, s. 61).

Det är allvaret i det valet som ligger som bakgrund i liknelserna om skatten och prälan. Att finna Guds rike, att förstå dess hemligheter, kostar något. Eller rättare sagt, det kostar allt. Allt annat väger i jämförelse med den insikten och den erfarenheten väldigt lätt. Den som valt att bejaka Jesu kallelse att lämna allt bakom sig för att följa honom, har visserligen i världens ögon säkert missat mycket, men vunnit det enda väsentliga – skatten, pärlan – livet tillsammans med Jesus. Det är ett radikalt beslut. Och vi vet inte vad det kommer att innebära. Men det är det enda beslut som kan föra oss djupare in i att förstå ”himmelrikets hemligheter” (v. 11).

Det handlar till syvende och sist om att radikalt följa Jesus och låta sitt liv präglas på honom och säga: ske din vilja – inte min.