Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.

Annonser


Lämna en kommentar

Gud kan bara älska

Orden i rubriken hämtar jag från titeln till en bok skriven av grundaren av Taizé, broder Roger. Det är ord som både fyller mig med glädje, längtan och tillförsikt, men som också stör och utmanar. För vad betyder det att Gud inte kan annat än att älska? Vad gör det med min bild av Gud, av världen jag lever i, av mina medmänniskor och av mig själv? På sätt och vis är det omöjligt att svara på det, men det måste få påverka mitt liv.

Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 4:16). Gud är kärlek, där finns svaret på varför broder Roger så frimodigt hävdar att Gud inte kan göra annat än att älska. Kärlek är Guds innersta väsen! När allt annat är gjort och sagt, då är det detta som står kvar: Gud kan bara älska.

Allt Gud gör sker utifrån detta centrum. Skapelsen, Jesu död och uppståndelse, den framtid vi nu ser men ännu inte erfar—allt är uttryck för denna kärlek. Och så erbjuder Johannes oss att förbli, leva och bo i den kärleken. Du och jag i Gud och Gud i oss. Jesus använder samma uttryckssätt i Joh 15 om relationen mellan vinstocken och grenarna och beskriver den relation som är själva livsflödet i det kristna livet.

Gud inbjuder oss ständigt att fördjupas i vår relation med honom. I Joh 15 säger Jesus att det sker när hans Ord bor i oss, när vi lever i bönens livsrymd och när kärleken blir praktisk och konkret i förhållande till andra och varandra. Så enkelt och så tydligt! Jag önskar att den här sommaren skulle få präglas av detta så att vi kan skapa rum för kärleken, respekten och glädjen i varje möte med en annan människa.

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig” (PoS 96:1)

 


Lämna en kommentar

Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå

Livet är det som äger rum under tiden du är upptagen med att göra andra planer.

Kanske känner du igen det där citatet från John Lennon. Vi planerar för framtiden eller så lever i det som varit och så missar vi livet självt. Och vad värre är vi missar det Gud har i beredskap för oss på livets väg. För tendensen till att hela tiden undvika nuet leder antingen till en slags handlingsförlamning av rädsla för att göra fel. Eller så leder det till en förstelning som krampaktigt håller fast vid saker och ting och som inte har förmågan eller modet att släppa taget för att fånga det som Gud vill med mitt liv just nu.

Den här söndagens texter handlar om att inse att Gud är närvarande i mitt liv just nu och alla andra nu som livet innehåller. Jag tror att det är en av de stora och väldigt betydelsefulla lärdomar vi kan dra av berättelsen om eldpelaren och molnpelaren från Andra Mosebok. På ett mycket påtagligt och fysiskt sätt beskriver de Guds närvaro i de människors liv som lämnade fångenskapen i Egypten för att påbörja vandringen mot friheten.

Gud var närvarande och han var det på ett sätt som understryker en rörelse också i denna närvaro. Livet är ju inte statiskt och förutsägbart. Det är en dynamisk process som obönhörligen följer tidens gång. Och jag tror att det är just därför som vi gör så många och ofta misslyckade försök att bemästra det och kontrollera det.

Bilden av molnpelaren och eldpelaren berättar för mig att Gud är en Gud som är i ständig rörelse och att det liv som han inbjuder oss till är en ständigt pågående vandring framåt tillsammans med honom. Såhär står det i 2 Mos 13:21

Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

I söndagens evangelium blir detta ännu tydligare. Det är Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna. Judas har redan lämnat rummet för att förbereda sitt svek. Det är ängslan och uppbrott i luften. Det är då Jesus ger dem budet att älska varandra. ”Det är så man ska se att ni är mina lärjungar”, sa han. Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå. Kärlek, barmhärtighet och generositet. Där finns vägen. Och Jesus säger att det är han som är vägen. Livets väg innebär uppbrott, efterföljelse, nya möten, nya erfarenheter, nya vyer och nya insikter. Det är detta som är att växa både som människa och som kristen.


Lämna en kommentar

Den cyklande bonden

På söndag infaller det som vi brukar kalla för den gode herdens söndag. Och bildspråket är lantligt och vackert. Det är får och en herde. Det är gröna ängar och rogivande vatten. Jesus är trygg och god och fåren har så där vackert vit krullig ull. Få berättelser har skapat sådana schabloner som just denna söndags texter. Och det är kanske just därför de är så älskade. Näst bönen Fader vår är kanske herdepsalmen, Ps 23, i Psaltaren det bibelställe flest människor känner till.

Själv är jag inte så bra på får och herdar. Vi ser får här och där i det öländska landskapet, men inte så många herdar. Närmast kanske vi kommer bonden som har korna på gärdet bakom vårt hus och som kommer på sin cykel och ropar när det är dags för dem att gå hem och bli mjölkade. Korna hör hans röst och följer honom. Jag har ibland försökt att ropa till mig korna åt mitt håll, men de bara kikar lite undrande på mig innan de fortsätter att tugga på nåt grässtrå.

Jesus talar om detta att höra hans röst som något viktigt och som något som skiljer ut dem som ifrågasätter honom från dem som tror. I dagens textavsnitt får han frågan av några fariséer om han är Messias. Och det känns som om Jesus tycker att det är meningslöst att argumentera med dem om detta. Han har redan klargjort sin ståndpunkt och i övrigt finns det ett annat vittnesbörd som kan berätta för dem vem han är. Det är vad han gör. I Johannesevangeliet finns det nästan som en genomgående refräng att det Jesus gör är fullständigt integrerat med hans uppdragsgivare, med Gud. Men eftersom människor inte ville se den kopplingen kunde de inte heller se sanningen om vem Jesus är.

Söndagens evangelium slutar med att Jesus ger svar på tal och säger: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Allt Jesus gör vittnar om Gud. Det är därför som hans gärningar blir tecken på en ny och annan värld. Det är därför som hans död och uppståndelse inte bara avslöjar, avkläder och besegrar ondska och död. De visar oss också hurdan Gud verkligen är. Det är Gud som lider, dör och uppstår. Det är Gud som går in i vårt mörker för att föra oss ut i sitt ljus.

Men vi behöver få ögon som ser det. Vi behöver få öron som kan höra – höra Jesu röst – och vara inställda på en våglängd som inte bara registrerar ljud utan kan ta emot och tro. Hur omodern bilden om fåren och herden än är så finns det i den inbyggt en inbjudan till oss att börja lyssna efter herdens röst och söka efter tecknen på hans närvaro. Får, kor eller människor – det finns en röst som kallar och den som är vis följer den rösten för den vet att den rösten för till trygghet, gemenskap och nya möjligheter. Fåren följer herden. Korna kommer när bonden ropar. Vems röst följer du? Jesu röst?


Lämna en kommentar

Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra

Under hösten kommer jag att blanda in några reflektioner över Romarbrevet 12 i den här bloggen. Dessa är i första hand underlag för bibelstudier och samtal om hur vi kan leva som kristna i relation till Gud, varandra och våra medmänniskor som vi kommer att ha i Församlingen Brofästet i Färjestaden varannan söndag.

Romarbrevet 12 är ett kapitel som utmanar till fördjupad efterföljelse och som ger tydliga riktlinjer för vad denna efterföljelse kan innebära i olika situationer. Och trots både ett stort tidsmässigt och kultuellt avstånd till Paulus tid och miljö är hans undervisning och slutsatser i mycket hög grad överförbara rakt in i 2000-talets situation. Det ger en extra tyngd åt det som han skriver. Den radikalitet som kapitlet har är både en stark utmaning och en stark uppmuntran till den som vill läsa, reflektera och leva efter det som Paulus här skriver.

Rubriken ”Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra” ger en fingervisning om hur jag vill arbeta med texten och det sammanhang jag tror att den hör hemma i. Välkommen att följa också denna serie och att använda den i de sammanhang du upplever att den är brukbar.

Till varje inlägg följer några referensbibelställen att använda i samtalet eller för sin egen reflektion, dessutom finns det några samtals/reflektionsfrågor, ett bönefokus och en utmaning inför den kommande veckan.


Lämna en kommentar

Att nå sin gudagivna potential

Under juli månad skriver jag inför den kommande söndagen i Ölandsbladet. Här följer reflektionen över texten för den 6 söndagen e tref med temat Efterföljelse.

Söndagskvällen den 11 juli när den Sydafrikanska vinterkvällen övergått till natt höjde Spanien VM-pokalen på Soccer City Stadium i Johannesburg. Ett historiskt fotbolls-VM är över – det första på afrikansk mark – och segrarna har nått det mål de offrat allt för att uppnå.

Men för att komma till den punkten där man höjer VM-pokalen, eller uppnår sina drömmars mål, eller blir det man längtat efter att bli krävs det något av en. Det finns en lag i vår tillvaro som vi oftast vill undvika men som är oundviklig. För att uppnå något större, att gå in i något nytt, att nå sin potential måsta en människa ge upp det hon just för tillfället har uppnått och krampaktigt håller fast vid. John C Maxwell kallar denna lag i en av sina ledarskapsböcker för offrandet lag. ”In order to get up, you have to give up.” För att komma dit jag är idag finns det saker som jag höll fast vid som jag behövde lämna: huset, arbetet, det man byggt upp, familj. Det krävdes en stor utmaning för att våga det steget.

Paulus skriver om att lämna bakom sig allt han uppnått i livet i Filipperbrevet när han glömmer det som ligger bakom honom för att stäcka sig mot det som ligger framför och ”löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13.14). Det finns ett pris viktigare och värdefullare än allt vi kan uppnå! Det är det pris som kommer oss till godo när vi gjort allt vi kan för att göra det Gud kallat oss till – nå vår Gudagivna potential – det vi är skapade att vara. Jesus talar om detta i dagens evangelietext. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv” (Matt 16:24-26).

Att följa Jesus har sitt pris. Det kostar mig något eftersom efterföljelsen innehåller något värdefullt. Efterföljelse innebär att bli den Gud har skapat dig till att vara. I efterföljelsen får du växa och mogna som människa. Men för att göra det måste du offra det du uppnått för att kunna gå vidare mot det som ligger framför dig. Här är Jesus förebild och läromästare. Och han är det på två sätt: Som människa är han den som levt sitt liv till 100% utifrån det som var hans uppgift, hans liv, hans bestämmelse. Som Gud är han den som ständigt ger mig kraft att lämna det gamla bakom mig och sträcka mig mot det han har i beredskap åt mig. Och det gäller mitt liv här och nu men också det som en dag väntar.

Att ta korset innebär att avsäga sig möjligheten att förverkliga sig själv utifrån det jag själv kan åstadkomma och istället ta emot livet som en gåva från Gud. Korset utmanar min stolthet – mitt ego! För att ta nästa steg med Jesus behöver jag lägga ner mina ambitioner och söka Guds väg för livet. Och det är något vi behöver göra varje dag (det läser vi i en parallelltext). Det är bara så som vi kan finna det verkliga livet. Korset vittnar om hur Jesus offrat allt, gett sitt liv för oss, för att vår värld ska bli det den är skapad att vara. Där finns också efterföljelsens mål. Det är värt allt och övergår allt – även att vinna VM i fotboll.