Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Att vara salt och ljus

Här finns en länk till den presentation som jag hade i samband med bibelstudiet på Framtidens Evangelister? på Munkaskog 1 februari 2012. Klicka här.

 

Annonser


Lämna en kommentar

Uppriktig kärlek

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.  (Rom 12:9-10)

Församlingens gemenskap har alltså en riktning – det är mot Gud. Vi finns till för att upphöja och ära honom och för att i ord, liv och handling synliggöra hans rike och hans vägar. Församlingsgemenskapen har också ett livssystem – att vara och fungera som Kristi kropp. I sin funktion är den övernaturlig och till sin natur förkroppsligar den Jesus här i den här världen.

Trons liv och församlingens gemenskap har dessutom ett sammanhang allt leva i. Vi lever mitt i världen, mitt bland människor som inte delar vår tro eller våra värderingar, men som längtar efter allt det som äkta kristen tro och gemenskap har att erbjuda. Den avslutande delen av Rom 12 beskriver hur denna övernaturliga Kristusgemenskap relaterar till både varandra och till människor utanför.  

Men över allt annat och i allt och genom allt säger Paulus – ”er kärlek skall vara uppriktig!” En ung kvinna fast i trafficking skrev följande kommentar på en sajt på Internet: ”Om det ni talar om är sant – varför tog det er så lång tid att hjälpa?” En uppriktig kärlek måste ha konsekvenser i ord och handling. Annars är den bara fejk. Annars är talet om Kristi kropp och varandras lemmar bara tomt prat.

 Den församlingsgemenskap som Paulus beskriver i Rom 12 är en inget fejk! Det är inte någon ”titta i nacken-gemenskap” eller ”kafferepsgemenskap” som han beskriver. Det är originalet. Så är det också med kärleken. Johannes skriver i sitt brev: ”Vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.” Vår kärlek är ett gensvar. Våra liv är ett gensvar. Vår gemenskap är ett gensvar – på Guds kärlek genom Jesus – ett gensvar som måste få genljuda över den här bygden och de människor som lever och rör sig här!

Uppriktig kärlek karaktäriseras av en passion för det som är rätt. När kärleken blir regel för vår gemenskap och för hur vi relaterar till varandra och till människor runt omkring oss så måste rättvisa vara den grundläggande moraliska regeln. Paulus har fått detta från profeten Amos när han skriver:

Hata det onda och älska det goda,

låt rätten råda då ni dömer!

Kanske skall då Herren, härskarornas Gud,

förbarma sig över spillran av Josefs ätt. (Amos 5:15)

Och det är tydligt att det sker något i en gemenskap där man är sann och rättvis i sitt sätt att bedöma varandra och de skeenden som man möter. För hur är det inte många gånger i en del sammanhang. Man hatar det onda och så håller man samtidigt fast vid detta onda. Men då dömer man felaktigt. Då dömer man inte så som Gud vill. Vi ska hata det onda till det yttersta. Vi ska jaga det ut ur vår gemenskap. Vi ska gå till rätta med det i alla dess former. Vi ska fly från det när det försöker att snärja in oss. Men när vi möter varandra, när vi ser på vår nästa, ska vi hålla fast vid det goda. Det är då som Guds välbehag kan börja strömma over våra liv.

 Passionen för rättvisa eller rättfärdighet handlar inte om att i varje situation framhäva andras fel och brister utan om att döma rätt – dvs döma som Gud dömer – och hålla fast vid det goda och döma och bedöma varandra utifrån detta. Och ett av de mest försåtligt ”onda” som nästlar sig in ibland oss är när rätten förvrängs och kärleken blir villkorad av att följa mönster och ytter former. Vänner låt oss avsky ett sådant förhållningssätt och i stället hålla fast vid det som är gott.

 Nästa sak som karaktäriserar uppriktig kärlek enligt Paulus är att den är äkta. Dvs den är fri från självupptagenhet och förställelse. Detta uttrycker han på ett helt underbart sätt. Han skriver: Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (v.10)

Detta patos för att hålla fast vid det goda hos varandra övergår här till en tillgivenhet till andra i den kristna gemenskapen som inte bygger på klichéer eller konstlade hurtfriska tillrop. Utan som är äkta. Men den äktheten bygger på att människor möts på ett annat och djupare plan. Jag tror att avskyn för det onda, fasthållandet vid det goda är en förutsättning för att ett sådant möte ska bli möjligt. För om vi inte har som grundinställning att se varandra utifrån att söka det goda vågar ingen av oss öppna vårt inres sårighet för någon annan.

Jag återkommer ofta till Dietrich Bonhoeffer när hans skriver i sin bok Liv i gemenskap att verklig gemenskap uppstår inte när vi möter varandra som rättfärdiga –  dvs med all vår duktighet, med alla våra spelade roller och fina masker. Verklig gemenskap skriver Bonhoeffer uppstår när vi möter varandra som syndare – avslöjade, med allt bråte i livet frilagt. Här finns inte några masker längre – vi är kända och känner på djupet.

Där skapas en tillgivenhet av ett helt annat slag. Vi gråter med varandra. Vi kämpar samma kamp. Vi vet att ingen är bättre än den andre. Vi har inget annat att komma med är vårt behov av Guds barmhärtighet. Jag har gjort några sådana möten i mitt liv. Egentligen alldeles för få. Men jag vet vad det betyder att mötas på detta djupa och avskalade plan och vilken tillgivenhet och kärlek som växer fram ur dessa erfarenheter. Och jag önskar att vår gemenskap skulle bli så modig att dessa möten skulle bli allt mer vanliga. För där möter vi det som är äkta – där är vi dem vi verkligen är och inget annat. Och det är både skrämmande och befriande.

Paulus uttrycker det förhållningssätt som detta bygger på lite senare i Romarbrevet i uppmaningen: Godtag därför varandra, så som Kristus godtagit er till Guds ära. (Rom 15:7) Jesus Kristus har godtagit dig – det betyder att han accepterar dig så som du är. Och eftersom vi var och en är accepterade och älskade sådan vi är utan masker och utan att uppfylla alla de skrivna och oskrivna lagar som vi sätter upp i våra gemenskaper, så är uppmaningen att lägga undan dessa regler och möta varandra och möta andra människor så som Jesus redan mött oss.

Och utifrån detta växer nästa del av det Paulus skriver i vers 10 fram som något helt naturligt. Ja, det är nog endast då som det veklingen kan kännas äkta. Detta att söka överträffa varandra i inbördes aktning. Men samtidigt beskrivs här en framväxande kultur där varje person är helhjärtad i sin iver att göra församlingen till en kärlekens boning.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • Amos 5:14-15
  • Rom 15:1-7
  • Ef 4:25-5:2

Samtalsfrågor

  1. Hur tänker du när du hör frasen: ”uppriktig kärlek”?
  2. Paulus definierar uppriktighet utifrån rättvisa, tillgivenhet och ömsesidig aktning. Vad skulle en sådan definition betyda i ditt liv?
  3. Hur kan församlingens gemenskap bli mer öppen och trygg så att det blir en plats där jag kan vara ärlig också med mina fel, brister, problem och synder och veta att jag är älskad av syskon i Herren som bara längtar efter att hjälpa och bära?

Bönefokus

  • Bed om att Gud kärlek ska drabba oss som församling och att vi ska fördjupas i överlåtelsen till Jesus och varandra.
  • Be att församlingen ska bli en plats där varje människa ska kunna komma utan att känna sig dömd, utan istället finna kärlek, välkomnande och trygghet.

Veckans utmaning

Att döma sant, så som Gud gör. Att tala rätt, såsom Gud gör. Att möta i kärlek, såsom Gud gör.


Lämna en kommentar

Gudsrikets tydlighet

Matteus kapitel 7 kan du läsa här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vi och dom! Vad är det som skiljer? Detta att skilja och att skapa gränser är något som ligger nedärvt i oss. Vi vill kategorisera, ordna och placera i fack. I kyrkans värld är det inte annorlunda. Och folk vill veta vad som skiljer den ena från den andra. Jesu kallelse att följa honom innebär ett skiljande. Det liv som vi inbjuds att leva tillsammans med honom, Gudsrikeslivet, är annorlunda och kräver att den som vill vara Jesu efterföljare lämnar det gamla livet bakom sig. Och det skulle kunnat vara lätt för Jesus att utnyttja den verkligheten för att skapa en tajt inre kärna genom att ständigt tydliggöra vad det är som skiljer. Det är ju ett av de enklaste gruppdynamiska knepen – vi och dom, vi är bra och dom är dåliga. Men Jesus gör inte så.

Gudsrikets tydlighet ligger inte i att döma, utan i att älska, och se människor med nya ögon. Den som sett sitt eget liv speglas i korsets verklighet, har ingen anledning att döma sin medmänniska. Den som följer Jesus vet att den andre är också lika älskad och försonad och förlåten som jag. Hon kan precis som Bonhoeffer noterar ”bara se andra människor som personer som Jesus kommer till.” (s. 173) Hur ska jag kunna döma den som Gud genom Jesus redan inneslutit i sin försoning och förlåtelse? Den gemenskap som formas i Guds rike är en gemenskap där människor lever utifrån sin medvetenhet om sin synd och andliga fattigdom och därför möter varandra inte som hot utan som gåvor och medvandrare i Jesu efterföljd.

Det är en gemenskap i bön och i sökande, en gemenskap som ständigt ber Gud om öppna dörrar – för Guds rikes utbredande, in i andras hjärtan och in i sitt eget hjärta. Så Gudsrikets tydlighet ligger inte i gränsdragning och att skapa motsatser. Tydligheten ligger i den vi följer och att den som vill vara en efterföljare till Jesus ständigt har sitt liv och sin fokus riktat mot honom. Återigen behöver jag påminna om detta att vara präglad på Jesus. Det är just detta det handlar om. Det är också bara i det ljuset som den gyllene regeln blir förstålig.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (v. 12)

Vi tar allt för ofta och lyfter den gyllene regen ut ur sitt sammanhang. Jesus är inte ute efter att skapa ett morlaiskt imperativ, för att använda Kants uttryck, han är inte ute efter att forma något nytt, inte ens en god etisk regel för hur vi ska leva tillsammans. Snarare vill han säga oss att om vi ska förstå vad det betyder att leva efter den gyllene regeln behöver vi lära känna honom som är lagen och profeternas uppfyllelse (jmf 5:13). Det är alltså i efterföljelsens kontext som den gyllene regen bli verksam. Det är kärlekens, förlåtelsens och korsdödens kontext.

När lärjungen nu möter de andra ser han dem alltid som människor som fått sina synder förlåtna och som är beroende av Guds kärlek för sina liv. ”Detta är lagen och profeterna” – för det är detsamma som det högsta budet: du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. (Bonhoeffer, Efterföljelse, s. 178)

Gudsrikets tydlighet formas genom efterföljelsen av Jesus och dess skiljelinje utgår från Jesu kors. Så talar Jesus om den trånga porten, den smala vägen och den sanna överlåtelsen som tecken på vad den skiljevägen innebär. I varje avseende är jag beroende av Jesus för det liv som jag lever som hans efterföljare. Här finns en annan gräns, en gräns som går rakt igenom mitt liv. Omkring den gränsen går striden om min inre vilja/längtan efter självtillräcklighet. Den breda vägen är den som bejakar min självtillräcklighet och bygger mitt ego. Som andlig väg är den ofta framgångsrik. ”Har vi inte profiterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” (v. 22) Men det är inte den väg som är grundad i överlåtelse och efterföljelse. För den vägens männsikor tänker inte så. De tänker inte vad kan jag göra för Gud utan istället ser de Jesus framför sig och följer honom i tro och lydnad. ”Och dessa tecken ska följa dem som tror…” (Läs vidare i Mk 16:17-18) Guds rike tillhör dem som gör min himmelske faders vilja, säger Jesus. Bonhoeffer sammanfattar vad det innebär att följa den väg som är Jesus i överlåten efterföljelse:

De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att tappa bort den även när man börjat gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu Kristi villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå heller lida orätt än att göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlor för svinen – det är en smal väg. (s. 180)

Men det är den väg Jesus kallar dig och mig att gå som hans efterföljare. Och det liv som så formas blir fast grundat och fast förankrat i Jesu ord och undervisning. För blicken är fäst vid honom, mitt hjärta öppet för att ta emot hans vägledning och min väg är hans. Den kantas av motstånd och svaghet, av självinsikt och fattigdom, av nåd och förlåtelse. Det är den väg som blir synlig i gemenskap med Jesus och med dem som vigt sitt liv till att följa honom.


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)