Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 2)

Vad vi säger om Jesus har betydelse och vad vi säger om hans död och uppståndelse är avgörande. Ibland vill vi så väl i våra försök att tala begripligt om de här sakerna och ändå hamnar det vi säger vid sidan av vägen. I det följande inlägget vill jag belysa två diken som debatten om försoningen lätt hamnar i.

lady-justice_w446Det ena diket är att försöka förklara hela försoningshändelsen utifrån ett ”brott och straff-perspektiv”. Genom sin synd har människan kränkt Guds ära och därför måste det utmätas ett straff. Men eftersom Gud samtidigt är barmhärtig låter han det straffet drabba Jesus istället för oss. I debatterna omkring försoningen brukar de som hävdar den här grundsynen framför allt vilja försvara Guds ära och Guds vrede. Guds kränkta heder måste gottgöras och hans vrede måste släckas. Även om detta sker utifrån ett kärleksperspektiv att Gud älskar världen så mycket att han lät offra sin egen son så driver det bilden av Gud som lättkränkt, nyckfull, despotisk och blodtörstig. Att denna syn blev populär under medeltiden är lätt att förstå. Det var så som både den världsliga och den kyrkliga makten fungerade och utövades.

Utifrån detta synsätt är det Gud som står i behov av försoning. Det är hans inställning som behöver förändras genom Jesu lidande och död. Det är hans vrede som behöver blidkas. Genom tron på det ”fullbordade försoningsverket” räknas det som Jesus gjort oss människor till godo. När Gud ser på oss, ser han på oss genom Jesus och hans försoning. Människan, eller syndaren, måste leva i en ständig medvetenhet om sin synd och ständigt söka syndernas förlåtelse. Någon reell förändring i människans natur medför inte försoningen utifrån det här synsättet. Att det i alla tider varit maktkyrkan som stått för den här försoningssynen är inte svårt att förstå. Och med maktkyrka menar jag inte bara olika statskyrkor utan också de kyrkosammanhang där en hierarkisk kyrkostruktur varit den förhärskande. Detta är ju en syn på försoningen som lägger makten att förmedla förlåtelsen och på så sätt också befrielsen från att drabbas av Guds vrede i ett manligt ledarskaps maktutövning utifrån sina ämbeten (biskop, präst, äldstekår).

Det motsatta diket är utifrån ett perspektiv av att vara utsatt för denna maktutövning i Guds namn helt förståeligt. För detta är ju inte den bild av Gud som Bibelns vittnesbörd ger oss. I Jesus möter vi nådens och kärlekens Gud och om Jesus är den som förkroppsligar hela Guds fullhet borde det ju betyda att Gud inte är något annat än det vi ser hos Jesus – fast bara så mycket mer. Och så långt är man på säker mark. Men att sedan göra korshändelsen till ett misstag eller Jesus till en martyr som dör för en god idé eller till något som är motbjudande och onödigt för hela resonemanget snabbt ned för den branta dikeskanten. Korsdöden blir då i bästa fall ett uppror mot död och ondska och i sämsta fall något vi helst ska ta avstånd från. Framför allt behöver vi avvisa den syn på försoningen som hävdar att något väsentligt inte skett i och genom Jesu död och uppståndelse. De blir inget annat än bilder och förebilder för kampen mot förtryck och ondska. Men vad gör de med min ondska? Hur försonas den?

Det här synsättet gör missionsuppdraget till något mestadels inomvärldsligt. Försoning handlar framför allt om fred mellan människor och i olika konflikter i vår värld. Betoningen ligger på att stå på de förtrycktas sida, att föra de svagas talan, att hitta vägar att upprätta de som är marginaliserade och utan röst i samhället osv. Och det är en viktig betoning, men inte den enda utifrån evangeliets budskap. Kyrkan blir här mer som en politisk aktiviströrelse. Och ibland blir detta också ett sätt att behålla sin plats i samhällets och maktens centrum.

Den senaste tidens debatt har handlat om just detta senare synsätt. Och en del kritiker menar att det är ett synsätt som halkat så långt ned i diket att det är helt vid sidan av vägen. Och visst finns det mycket att kritisera men det finns också saker att ta vara på. Inte minst i en tid där människors utsatthet blir allt tydligare behöver Bibelns och Jesu profetiska perspektiv lyftas upp på ett tydligare sätt. Försoning har inte bara med min personliga synd att göra. I Jesu död på korset inlemmas hela världen i försoningsverket. Dessutom behöver vi ställa frågor omkring t ex våld, våldsutövning, fred och pacifism i förhållande till det vi berättar och förkunnar omkring försoningen. Där finns det på den här sidan viktiga bidrag att lyfta fram och ta vara på.

I nästa inlägg vill jag försöka skissa några stråk som jag tror vi behöver ha med oss för att kunna tala om Jesus och försoningen på ett sätt som både är sunt bibliskt och missiologiskt relevant.

Annonser