Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Samhällsansvar

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät dess frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:4-7)

devider

De senaste veckorna har frågorna om att ta ansvar – för landet och för samhället – varit mer aktuella än på länge. Vi har fått lära oss om talmansrundor och politiskt spel. Vi har diskuterat sannorlikheten för olika konstellationer och regeringsalternativ. Vi har reflekterat över demokrati och ansvar. Och hur man än ser på det hela måste man konstatera att det inte är lätt. Att ta samhällsansvar låter både svårt och tungt.

Så vad handlar det om? Och mer specifikt, vad handlar ett kristet samhällsansvar om? Profeten Jeremia hjälper oss på traven i sitt brev till de judar som befann sig i exil i Babel. Han uppmanar dem söka den stads bästa dit de kommit och be för den platsen. För ”när det går väl för den, går det väl för er” (Jer 29:7). Samhällsansvar skulle alltså kunna handla om att främja människors och samhällets blomstrande och välgång. Jag tror att vi alla vill att den plats och region där man bor ska blomstra. Att det ska gå bra för människor och företag. Att det ska finnas god service och ett tryggt liv för alla, oavsett ålder, härkomst eller var man bor, osv. Och ändå så är detta bara ett uttryck för ett gott samhällsansvar.

Människors och samhällets blomstrande och välgång skulle också kunna definieras ur en annan aspekt. En djupare och mer grundläggande. En av de personer som genom historien kanske påverkat vårt västerländska tänkande mest är kyrkofadern Augustinus. Han levde på 400-talet. I sin bok, Guds stad, beskriver han människans och samhällets blomstrande som att ”njuta Gud, och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.” Eller, att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv, för att citera Jesus.

Bakgrunden till det Jeremia skriver är att stora delar av folket i Jerusalem blivit bortförda i fångenskap, eller i exil, som vi ibland också säger. Och det är klart att de längtar efter att snabbt komma tillbaka till sina hem och till ett vanligt normalt liv. Men det ser ut att dröja med återvändandet. Och så ställs de inför samma dilemma som miljontals människor på flykt eller som frivilligt lämnat sina hem för att bygga ett nytt liv och en ny framtid någon annan stans än där de kom ifrån. Ska vi rota oss eller ska vi leva som om vi ska flytta hem igen i morgon? Guds svar till dem som befann sig i Babel var: varken rota er eller var beredda på uppbrott. Däremot hade han ett uppdrag för dem just där de var.

På många sätt kan det sägas, att vara kristen också är att leva i ett slags utanförskap, en slags exil. Vi är en del av den här världen, men vi hör inte till den här världen. Djupast sett tillhör vi Guds rike och måste ha detta som vår djupaste och sannaste identitet. Därför känner vi oss ibland inte riktigt hemma här. Hebreerbrevets författare talar om att vara gäster och främlingar. Det skulle ju kunna föra med sig att vi inte bryr oss om det som finns omkring oss. Men snarare måste det betyda en kallelse att samtidigt leva här och nu och ta ansvar och söka människors och samhällets blomstrande och välgång. Men hur gör vi det? Jag tror att det är det som orden i Jeremias budskap vill lära oss. Vi gör det genom att…

Leva ett liv som visar på Guds rike

Det första som Gud ville säga till de människor som lever i exil långt borta från Jerusalem är: Lev som om ni var hemma. Och inte bara som om ni var hemma. Gör den plats där ni nu är till ert nya hemma! Bygg hus, bo i dem. Skaffa familj och låt den växa. Tänk inte kortsiktigt utan hållbart och långsiktigt. Föröka er! Allt det här hör samman med att leva ett gott och blomstrande liv. Och än mer hörde det samman med synen på att leva under Guds välsignelse. När man läser hur människor välsignade varandra i Gamla Testamentet handlar deras välsignelseönskningar alltid om välgång, långt liv och att föröka sig. Så mitt där i vilsenheten och exilen säger Gud till sitt folk. Jag har en uppgift för er. Jag vill välsigna er här. Och lite längre fram läser vi de välkända orden om fridens tankar och framtid och hopp. De skulle vara skyltfönster för Guds godhet och välsignelse mitt i en kanske fientlig omgivning. Och faktisk ännu mer. Deras närvaro skulle på det sättet förmedla Guds välsignelse till de platser dit de hade kommit för att bo!

Den kristna kyrkan har ett viktigt uppdrag i vår tid att leva på ett sådant sätt att människor ser Gud i och genom våra liv. Vi är skyltfönster för Guds rike. Vår gemenskap är menad att vara en försmak på livet i Guds rike. Är det någonstans där Augustinus definition av människans och samhällets blomstrande borde ha högsta prioritet så är det i vår gemenskap: njuta Gud och njuta varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap. Men hur gör vi det? Hur blir detta till? Den kroatisk-amerikanske teologen Miroslav Volf pekar på fyra saker:[1]

  1. Gud är inte en opersonlig kraft någonstans i världsaltet utan en person som älskar och kan bli älskad tillbaka. Gud är relationell.
  2. Att vara människa innebär att älska. Vi kan välja vad vi vill älska, men slutar vi älska upphör vi vara mänskliga.
  3. Vi lever väl när vi både älskar Gud och vår nästa.
  4. Vi blomstrar när vi upptäcker glädjen i att älska både Gud, som vi inte kan se, och vår nästa, som vi kan se.

Det här handlar om att leva sitt liv synligt och frimodigt mitt ibland de människor som finns omkring oss, inte som om Gud inte fanns, utan med Gud och kärleken till Gud och min nästa som centralpunkt och ledstjärna för hela mitt liv. Samhällsansvar handlar om att leva på ett sådant sätt att den Gud som samhällets blomstrande bygger på blir synlig och älskad i och genom våra liv.

Vara en välsignelse för din omgivning

Hur söker man stadens bästa? Det är ju detta som folket i exilen i Babel får i uppgift att göra. Och hur gör man det när man lever i utanförskap, fångenskap och allra mest bara önskar Guds dom över allt och alla? Först tror jag att det behöver ske en omvändelse från ett fokus på oss själva till det som är Guds kallelse. Så var det i allra högsta grad för exilens människor i Babel. Det är så lätt att tänka: Vad är bra för mig? Eller Vad är bra för församlingen? Kanske är det andra frågor som vi istället behöver ställa? Vad är bra för min nästa? Vad gagnar vårt samhälle? Vad främjar blomstrande och välgång på alla områden?

Jag har en vän som var med och planterade en ny församling i ett bostadsområde i utkanten av en medelstor svensk stad för en del år sedan. Det var ett område med en hel del problem. När de skulle definiera vad som var viktigt för församlingen att göra började de att tala om vad det skulle betyda att söka just det områdets bästa. För deras del handlade det om att engagera sig i lokala idrottsföreningar, hjälpa till i fritidsgården, öppna en förskola och inbjuda till en djup och äkta kristen gemenskap oavsett bakgrund och härkomst. Idag 30 år senare är det just dessa saker som församlingen är känd för i sitt samhälle.

Vad vill din församling vara kända för där du bor? På vilket sätt vill ni söka stadens eller platsens bästa? Vad skulle ni vilja att människor skulle säga att de saknade om inte den församlingen fanns kvar en dag?

Paulus skriver i Romarbrevet om att inte vara någon något skyldig, utom i kärlek. På så sätt ger han detta att söka stadens bästa, eller begreppet samhällsansvar, en djupare dimension. Att söka stadens bästa handlar om Guds kärlek i handling till Kalmar och Kalmars innevånare. Hur vill du att det blir veklighet i ditt och i den här församlingens liv?

Bära platsen i bön och förbön

Förbön är del av den kallelse som Gud gav sitt folk i Babel. Be för staden. Be för dess välgång och framgång! För när det går den väl, går det er väl. I många sammanhang är förbön något både underskattat och förbisett som medel för samhällsansvar. Paulus skriver till Timotheos och uppmanar honom också till förbön:

”Först av allt uppmanar jag dig till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4).

Förbönen kopplas här samman med två saker: att de kristna ska kunna leva sitt liv utan inskränkningar av myndigheterna och att människor ska komma till tro på Jesus och bli frälsta. Stadens välgång mäts här med Guds rikes mått och inte med människors mått. Gud vill att hans rike ska ha framgång på varje plats, också i Kalmar. Därför uppmanas vi idag till bön och förbön!

I vår församling i Färjestaden samlas vi varannan onsdag till en bönekurs utgiven av Alpha. I onsdags handlade samlingen om förbön. Och frågan ställdes hur vi praktiskt kunde gå till väga. I undervisningsvideon berättades det om en missionär som reste till Korea under Koreakrigets dagar. I sin Bibel skrev han några ord som blivit välkända. En bön. ”Gud krossa mitt hjärta över det som krossar ditt.” Egentligen var det ju en bön om att få se situationen med Guds blick. Bönekursen gav oss fyra praktiska råd när det gäller förbön:

  1. Håll er informerade. Ta reda på vad som sker. Hur saker ser ut. Vilka behov som finns.
  2. Bli inspirerade. Tänk på Guds möjligheter och kraft och bli inspirerade av vad han kan och vill göra.
  3. Bli upprörda. Men bli upprörda på rätt saker. Sök Guds hjärta och be att få se med Guds blick.
  4. Be tillsammans. Möts för bön och förbön för människor och för Kalmar och be konkret och enkelt i gemenskap med varandra och den helige Ande.

devider

Temat idag är samhällsansvar. I dagens evangelietext får Jesus frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Som så många andra gånger när Jesu motståndare ställer frågor till Jesus är deras syfte att hitta sätt att få något att anklaga honom för. Jesus svarade dem genom att be att få se det mynt som användes för skatteinbetalningen och frågar sedan vems bild som är präglad på myntet. Kejsarens bild, blir svaret. Varpå Jesus svarar dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt 22:21)

När vi funderar över samhällsansvar och över att främja människors och samhällets blomstrande och välgång är det lätt att hamna i det som tillhör kejsaren, dvs i de praktiska, ”hårda” frågorna om ekonomi, politik och samhällets utveckling. Jag tror att Jesu svar till sina motståndare angående skattefrågan också innehåller ett bejakande av dessa praktiska frågors betydelse, men att han menar att det finns en sak som är mer betydelsefull än detta och det är vem och vad som får prägla ditt och mitt liv. Det handlar i slutändan om vem vi tillhör och vem som är centrum för våra liv.

Ge Gud det som tillhör Gud. Tydligare och rakare kan det inte sägas. Det är Jesu utmaning till sin samtid och till oss idag. Människors och samhällets blomstrande och välgång är nämligen beroende av människor som gett sitt liv helt till Gud. Ja, kanske är det i vår tid det viktigaste bidrag till samhället en kristen församling kan ge. Att älska Gud och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.

Samhällsansvar är att människor präglade av livet med Gud och kärleken till Gud och sin nästa, får sätta sin prägel på det som sker i samhället runt omkring dem. Där finns vår möjlighet och vår kallelse.

 

[1] Miroslav Volf, A Public Faith, s. 71

Annonser


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 


Lämna en kommentar

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Det första ordet är: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Jesu kors har just rests. På vardera sidan av honom har man rest två andra kors. Där hänger två förbrytare som förts ut för att avrättas tillsammans med Jesus, låter Lukas oss få veta. Nedanför, de som just naglat Jesu händer och fötter vid korsets råsågade träyta. Lite längre bort folket som samlats för att se på.

Mitt i denna bild säger Jesus de där orden som får oss att haja till. Det är inte en bön om rättvisa eller en rättfärdig dom över dem som utfört korsfästelsen. Det är inte ett uttalande av förbannelser över dem som smitt ränker bakom hans rygg för att få honom avrättad.

Det första Jesus gör är att vända sig till Fadern i en bön som avslöjar djupet av deras gemenskap. Det är inte hämndens Gud som uppenbaras vid korset. Det är inte ett uttryck för en försmådd despot som måste få sin heder upprättad som vi ser. Vi ser rakt in i gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Vi ser den Gud som är kärlek. Även på korset blir treenighetens mysterium det centrala för förståelsen av vad som sker.

De som Jesus ber om förlåtelse för är dessa som inte vet vad de gör. Ofta har man tänkt på de bödlar som korsfästelsen Jesus. Men de visste vad de gjorde. De kunde sitt ”hantverk”. De visste hur varje spik skulle sättas för att förorsaka maximal smärta hos offret. De var proffs. De visste vad de gjorde. Och ändå inte.

Vilka är det Jesus ber för? Är det inte alla dem som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt för ett kors att resas och en Messias att korsfästas och en Gud att dö? Kan det vara så att i den gruppen inräknas också du och jag. Kan det vara så att redan det första Jesus gör när korset rests är att han ber för oss och ber Fadern att förlåta oss.

Vi vet inte vad vi gör! Vi vet inte och vi förstår inte vad våra små och stora synder innebär. Vi är omedvetna om räckvidden av alla de handlingar som steg för steg fört oss bort från det liv Gud har skapat oss att leva. Och med huvudet i sanden fortsätter vi att låtsas som om inget hänt, fast världen går under och vi går under och livet blir ett helvete.

Jag behöver förlåtelse. Det är väl det korset handlar om? Fader, förlåt dem, bad Jesus. Förlåtelse är dock en färskvara. Korset handlar mer om försoning, förändring och förvandling än om bara förlåtelse för synd – medveten eller omedveten.

Varför bad Jesus? Det är tydligt att han i kontrast till dem som stod där omkring korset och oss visste vad han gjorde. Kan det vara så att bönen hade samma syfte som den bön han bad utanför Lasaros grav bara någon vecka tidigare. Han visste att Fadern redan hade hört honom, men för dem som stor omkring, för deras skull bad han och ropade att Lasaros skulle komma ut.

Kan det vara så att Jesu bön om att Fadern skulle förlåta dem/oss som inte vet vad vi gör och som inte förstår vad vi gör eller ens vem Jesus är egentligen är ett löfte om just Guds förlåtelse. En bön som bara Jesus själv egentligen kan be. En förlåtelse som egentligen bara Jesus själv kan ge. Och så avslöjar Jesus med de orden sitt verkliga jag. Den Gud som förlåter synder och som gjorde den lame mannen hel där i huset i Kapernaum, den Guden hänger nu på ett kors för att utplåna alla våra synder och göra slut på ondskan och synden och dess makt en gång för alla.

Kan det vara så?


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)