Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Det första ordet är: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Jesu kors har just rests. På vardera sidan av honom har man rest två andra kors. Där hänger två förbrytare som förts ut för att avrättas tillsammans med Jesus, låter Lukas oss få veta. Nedanför, de som just naglat Jesu händer och fötter vid korsets råsågade träyta. Lite längre bort folket som samlats för att se på.

Mitt i denna bild säger Jesus de där orden som får oss att haja till. Det är inte en bön om rättvisa eller en rättfärdig dom över dem som utfört korsfästelsen. Det är inte ett uttalande av förbannelser över dem som smitt ränker bakom hans rygg för att få honom avrättad.

Det första Jesus gör är att vända sig till Fadern i en bön som avslöjar djupet av deras gemenskap. Det är inte hämndens Gud som uppenbaras vid korset. Det är inte ett uttryck för en försmådd despot som måste få sin heder upprättad som vi ser. Vi ser rakt in i gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Vi ser den Gud som är kärlek. Även på korset blir treenighetens mysterium det centrala för förståelsen av vad som sker.

De som Jesus ber om förlåtelse för är dessa som inte vet vad de gör. Ofta har man tänkt på de bödlar som korsfästelsen Jesus. Men de visste vad de gjorde. De kunde sitt ”hantverk”. De visste hur varje spik skulle sättas för att förorsaka maximal smärta hos offret. De var proffs. De visste vad de gjorde. Och ändå inte.

Vilka är det Jesus ber för? Är det inte alla dem som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt för ett kors att resas och en Messias att korsfästas och en Gud att dö? Kan det vara så att i den gruppen inräknas också du och jag. Kan det vara så att redan det första Jesus gör när korset rests är att han ber för oss och ber Fadern att förlåta oss.

Vi vet inte vad vi gör! Vi vet inte och vi förstår inte vad våra små och stora synder innebär. Vi är omedvetna om räckvidden av alla de handlingar som steg för steg fört oss bort från det liv Gud har skapat oss att leva. Och med huvudet i sanden fortsätter vi att låtsas som om inget hänt, fast världen går under och vi går under och livet blir ett helvete.

Jag behöver förlåtelse. Det är väl det korset handlar om? Fader, förlåt dem, bad Jesus. Förlåtelse är dock en färskvara. Korset handlar mer om försoning, förändring och förvandling än om bara förlåtelse för synd – medveten eller omedveten.

Varför bad Jesus? Det är tydligt att han i kontrast till dem som stod där omkring korset och oss visste vad han gjorde. Kan det vara så att bönen hade samma syfte som den bön han bad utanför Lasaros grav bara någon vecka tidigare. Han visste att Fadern redan hade hört honom, men för dem som stor omkring, för deras skull bad han och ropade att Lasaros skulle komma ut.

Kan det vara så att Jesu bön om att Fadern skulle förlåta dem/oss som inte vet vad vi gör och som inte förstår vad vi gör eller ens vem Jesus är egentligen är ett löfte om just Guds förlåtelse. En bön som bara Jesus själv egentligen kan be. En förlåtelse som egentligen bara Jesus själv kan ge. Och så avslöjar Jesus med de orden sitt verkliga jag. Den Gud som förlåter synder och som gjorde den lame mannen hel där i huset i Kapernaum, den Guden hänger nu på ett kors för att utplåna alla våra synder och göra slut på ondskan och synden och dess makt en gång för alla.

Kan det vara så?

Annonser


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)