Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Att vara salt och ljus

Här finns en länk till den presentation som jag hade i samband med bibelstudiet på Framtidens Evangelister? på Munkaskog 1 februari 2012. Klicka här.

 

Annonser


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Söka fast grund

Under juli skriver jag reflektioner över kommande söndags text i Ölandsbladet. Här följer tankarna inför kommande söndag – 8 sönd e Tref.

Finns Gud? Ja. Nej. Kanske.

Om Gud finns, vad skulle du vilja fråga honom om då?

Det här är frågeställningar som det samtalas om i Alphakursen. Alpha är en grundkurs i kristen tro som många kyrkor i vårt land erbjuder. En Alphakurs pågår i 10 veckor. Varje kurskväll äter man tillsammans, lyssnar på ett föredrag, samtalar och så avslutas hela kursen med en fest. På en sådan fest för några år sedan berättade en kvinna i 60-årsåldern om vad som hade hänt i hennes liv under Alphakursen.

Hon hade fått ett litet radband av sin dotter, en Frälsarkrans. (En Frälsarkrans består av ett antal pärlor som vill påminna oss om olika saker i vår relation till Gud. När man navänder Frälsarkransen börjar och slutar man alltid med den gyllene Gudspärlan.) En dag var hon barnvakt till sitt lilla barnbarn. Barnet fick tag i radbandet och du förstår säkert vad som hände. Tråden brast och pärlorna rullade ut över golvet. Hon letade reda på dem och försökte att sätta ihop sin Frälsarkrans igen. Men det gick inte. En pärla fattades. Den viktigaste. Utan den blev det ingen Frälsarkrans. Hon kunde inte hitta Gudspärlan. Den var borta. Så var det också i hennes liv, berättade hon. Men under Alphakursen den hösten hade något hänt. Hon hade funnit Gudspärlan. Livet började att gå ihop för henne och bli mera helt. Hon hade hittat tillbaka till sin tro på Gud.

I den kommande söndagens evangelietext talar Jesus om vad vi bygger våra liv på. Den som lyssnar till mina ord, säger han, är som en man som bygger sitt hus på berggrunden. När sedan livets stormar och svårigheter kommer finns det fast grund att stå på. Huset står kvar.

Att hitta den grunden för sitt liv och att hitta Gudspärlan är så oerhört viktigt. Du kan bygga upp ett gott liv. Du kan tycka att allt är perfekt. Men när det kommer till kritan, utan en fast grund riskerar allt du byggt upp att falla.

Men var hittar man grunden? Var finner man den Gudspärla som fogar samman livet och gör det helt? Den grunden finns hos Jesus. Den grunden finns i att söka sig nära honom och lyssna till hans ord, men också i att öppna sitt liv för honom. Bara han kan lägga den grund som du behöver. Han är vägen till att finna Gudspärlan – den relation som innesluter dig i tryggheten och kärleken hos Gud.

Under hösten kommer många kyrkor utöver vårt land att erbjuda en Alphakurs. Det gör vi också i församlingen Brofästet i Färjestaden, där jag finns med. Om du längtar efter att hitta fast grund för ditt liv, om du längtar efter att hitta den Gudsrelation som gör dit liv mera helt, eller om du bara är nyfiken på frågorna jag började med att ställa är du välkommen att söka dig till en sådan kurs.

Så önskar jag dig en fortsatt skön Ölandssommar. Gud välsigne dig!

PS Kvinnan hittade till slut sin pärla längst in under soffan! DS


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)


Lämna en kommentar

Gudsrikets människor

Matteus kapitel 5 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Bergspredikan är den första av fyra tydliga predikningar som Jesus håller i Matteusevangeliet. De andra finner vi i kapitel 10, 13 och 24-25. Bergspredikan själv innehåller tre olika temablock. Först handlar det om Gudsrikets människor (kap.5), sedan om Gudsrikets andlighet (kap. 6) och sist om Gudsrikets tydlighet (kap. 7).

Efter de inledande saligprisningarna ger oss Jesus tre bilder. Han talar om saltet, ljuset och staden. Det är bilder av att det liv som levs i Jesus efterföljd gör något med efterföljaren som är omöjligt att dölja. Det är och blir synligt och tydligt för alla. Det liv som Jesus beskriver i det här kapitlet har innehåll och kraft, äger utstrålning och är lika omöjligt att dölja som en stad uppe på en höjd. Det finns ingen privatreligiositet i Jesu efterföljd. Den gemenskap som formas omkring honom måste om den är sann leva på ett sådant sätt att ”människorna ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (v. 16) Men vilken kontrast vi ser här! De människor som alldeles nyss prisats saliga under förföljelse och bespottelse är de som frammanar tacksamhet i hjärtat hos dem som ser och möter dem. Deras liv utmanar. Deras liv gör ingen neutral. Deras liv välsignar sin omgivning.

Men det hela börjar med åtta saker som Jesus säger kännetecknar de människor som är hans efterföljare och som lever det nya livet i Guds rike. Kännetecken som gör att de i all sin utsatthet och fattigdom är jordens mest välsignade människor. Låt mig lyfta fram det första av dessa kännetecken. Jag tror att just det är nycken till att förstå vad Jesus säger i det här kapitlet. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” (v. 3) Som jag ser det är saligprisningarna beskrivningar av vad som karaktäriserar ett liv nära Jesus – ett liv präglat på honom. Det börjar med andens fattigdom. Och det är viktigt. Därför att andens fattigdom är den grundförutsättning på vilken resten av livet i Jesu efterföljd bygger. Utan den insikten om att inför Gud har jag inget att komma med, inget annat än mitt desperata behov av honom och hans ledning och kraft i mitt liv, blir bergspredikans innhåll till lagiskhet och bördor. Andens fattigdom driver mig hela tiden till källan för det jag behöver, driver mig till Jesus. Och när jag har Jesus, fattas mig inget! Ett liv i Jesu efterföljd är ständigt och totalt i beroende av Jesus.

Man skulle kunna säga att Bergspredikans innehåll är en beskrivning av Jesus. Det är Jesu livssätt och andlighet och tydlighet som beskrivs. Och samtidigt så beskriver Jesus här ett liv som inte är en utopisk hägring förpassad till himlen, utan som i och genom honom är möjligt för den somföljer honom, som har sina ögon fästade vid honom och som längtar efter att vara hans efterföljare för att bli allt mer lik honom. Andens fattigdom är grunden. Och den dag jag förlorar insikten om den fattigdomen förlorar mitt liv sitt fotfäste. På denna fattigdom bygger sorgen över synd och ondska, ödmjukhet, längtan efter Guds rikes rättvisa och rättfärdighet, hjärtats renhet, freds och fridsskapande och glädje under förföljelse. Samtidigt ger oss Jesus ytterligare glimtar av vad Guds rike är: tröst, delaktighet, uppnådd rättvisa, barmhärtighet, att få se och lära känna Gud, att få kallas Guds söner och döttrar och ha del i hans familj.

Den andra delen av kapitlet måste läsas i ljuset av denna andens fattigdom; beskrivningen av det nya liv som är möjligt i och genom Jesus och att ständigt leva med den längatn i mitt liv att få bli mer lik Jesus. Här fördjupar Jesus den bild av Gudsrikets människor och Gudsrikets livsstil  som han började beskriva i saligprisningarna. Och han gör det genom att rama in det han har att säga med två näst intill omöjliga uttalanden. Först säger han: ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” (v. 20) Och så avslutas alltihop med: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (v. 48) Inget av detta är möjligt utan Jesus. Där finns poängen. Inget liv i Guds rike är möjligt utan Jesus och utan den kraft han ger oss för varje dag att leva det livet!

Det är i det ljuset jag vill läsa resten av bergspredikan och inte minst de sex områden där Jesus fördjupar Mose lag och går till att belysa inte symptomen utan själva kärnan i varje område. ”Ni har hört… men jag säger er:” Och så handlar budet om att inte dräpa i Jesu version om min vilja eller ovilja att förlåta och min önskan att få hämnd där dödandet av min medmänniska pågår imitt inre. Eller så handlar frågan om äktenskapsbrott och skilsmässa inte längre om sociala makt- och ägandestrukturer utan om att leva rent, ärligt, överlåtet och heligt i äktenskapet. Och så blir frågan om att kunna lita på en männskas ord inte längre en fråga om bara juridik utan om moral och ytterst om integretet och ärlighet.

Till slut vänder Jesus ut och in på begreppen omkring hur vi reagerar på och möter ondska och förtryck. Att vända andra kinden till, att gå utöver det som skulle förväntas enligt lagens bokstav, beskriver ett icke-våldsfärhållningssätt som överraskar och övervinner ondska och förtryck. Det är kärleken som segrar i Gudsrikets människors liv och gemenskap. Även kärleken till den som är ens fiende, till den som förtalar, förtrycker och förföljer. Jesu eget lidande och hans död på korset är det yttersta exemplet på det han säger här. Det är så som Guds rike växer och utbreds. Det är så som saltet förblir salt och ljuste fortsätter att sträla klart och standen fortsätter att synas och livet fortsätter att skörda tacksamhetens böner till Gud från dem som blir berörda av detta saliga, välsignade, omöjliga och fantastiska liv som erbjuds och blir möjligt i efterföljelsen av Jesus.