Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Gud kan bara älska

Orden i rubriken hämtar jag från titeln till en bok skriven av grundaren av Taizé, broder Roger. Det är ord som både fyller mig med glädje, längtan och tillförsikt, men som också stör och utmanar. För vad betyder det att Gud inte kan annat än att älska? Vad gör det med min bild av Gud, av världen jag lever i, av mina medmänniskor och av mig själv? På sätt och vis är det omöjligt att svara på det, men det måste få påverka mitt liv.

Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 4:16). Gud är kärlek, där finns svaret på varför broder Roger så frimodigt hävdar att Gud inte kan göra annat än att älska. Kärlek är Guds innersta väsen! När allt annat är gjort och sagt, då är det detta som står kvar: Gud kan bara älska.

Allt Gud gör sker utifrån detta centrum. Skapelsen, Jesu död och uppståndelse, den framtid vi nu ser men ännu inte erfar—allt är uttryck för denna kärlek. Och så erbjuder Johannes oss att förbli, leva och bo i den kärleken. Du och jag i Gud och Gud i oss. Jesus använder samma uttryckssätt i Joh 15 om relationen mellan vinstocken och grenarna och beskriver den relation som är själva livsflödet i det kristna livet.

Gud inbjuder oss ständigt att fördjupas i vår relation med honom. I Joh 15 säger Jesus att det sker när hans Ord bor i oss, när vi lever i bönens livsrymd och när kärleken blir praktisk och konkret i förhållande till andra och varandra. Så enkelt och så tydligt! Jag önskar att den här sommaren skulle få präglas av detta så att vi kan skapa rum för kärleken, respekten och glädjen i varje möte med en annan människa.

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig” (PoS 96:1)

 

Annonser


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra

Under hösten kommer jag att blanda in några reflektioner över Romarbrevet 12 i den här bloggen. Dessa är i första hand underlag för bibelstudier och samtal om hur vi kan leva som kristna i relation till Gud, varandra och våra medmänniskor som vi kommer att ha i Församlingen Brofästet i Färjestaden varannan söndag.

Romarbrevet 12 är ett kapitel som utmanar till fördjupad efterföljelse och som ger tydliga riktlinjer för vad denna efterföljelse kan innebära i olika situationer. Och trots både ett stort tidsmässigt och kultuellt avstånd till Paulus tid och miljö är hans undervisning och slutsatser i mycket hög grad överförbara rakt in i 2000-talets situation. Det ger en extra tyngd åt det som han skriver. Den radikalitet som kapitlet har är både en stark utmaning och en stark uppmuntran till den som vill läsa, reflektera och leva efter det som Paulus här skriver.

Rubriken ”Ett liv i hängivenhet till Gud och uppriktig kärlek till varandra” ger en fingervisning om hur jag vill arbeta med texten och det sammanhang jag tror att den hör hemma i. Välkommen att följa också denna serie och att använda den i de sammanhang du upplever att den är brukbar.

Till varje inlägg följer några referensbibelställen att använda i samtalet eller för sin egen reflektion, dessutom finns det några samtals/reflektionsfrågor, ett bönefokus och en utmaning inför den kommande veckan.


Lämna en kommentar

Söka fast grund

Under juli skriver jag reflektioner över kommande söndags text i Ölandsbladet. Här följer tankarna inför kommande söndag – 8 sönd e Tref.

Finns Gud? Ja. Nej. Kanske.

Om Gud finns, vad skulle du vilja fråga honom om då?

Det här är frågeställningar som det samtalas om i Alphakursen. Alpha är en grundkurs i kristen tro som många kyrkor i vårt land erbjuder. En Alphakurs pågår i 10 veckor. Varje kurskväll äter man tillsammans, lyssnar på ett föredrag, samtalar och så avslutas hela kursen med en fest. På en sådan fest för några år sedan berättade en kvinna i 60-årsåldern om vad som hade hänt i hennes liv under Alphakursen.

Hon hade fått ett litet radband av sin dotter, en Frälsarkrans. (En Frälsarkrans består av ett antal pärlor som vill påminna oss om olika saker i vår relation till Gud. När man navänder Frälsarkransen börjar och slutar man alltid med den gyllene Gudspärlan.) En dag var hon barnvakt till sitt lilla barnbarn. Barnet fick tag i radbandet och du förstår säkert vad som hände. Tråden brast och pärlorna rullade ut över golvet. Hon letade reda på dem och försökte att sätta ihop sin Frälsarkrans igen. Men det gick inte. En pärla fattades. Den viktigaste. Utan den blev det ingen Frälsarkrans. Hon kunde inte hitta Gudspärlan. Den var borta. Så var det också i hennes liv, berättade hon. Men under Alphakursen den hösten hade något hänt. Hon hade funnit Gudspärlan. Livet började att gå ihop för henne och bli mera helt. Hon hade hittat tillbaka till sin tro på Gud.

I den kommande söndagens evangelietext talar Jesus om vad vi bygger våra liv på. Den som lyssnar till mina ord, säger han, är som en man som bygger sitt hus på berggrunden. När sedan livets stormar och svårigheter kommer finns det fast grund att stå på. Huset står kvar.

Att hitta den grunden för sitt liv och att hitta Gudspärlan är så oerhört viktigt. Du kan bygga upp ett gott liv. Du kan tycka att allt är perfekt. Men när det kommer till kritan, utan en fast grund riskerar allt du byggt upp att falla.

Men var hittar man grunden? Var finner man den Gudspärla som fogar samman livet och gör det helt? Den grunden finns hos Jesus. Den grunden finns i att söka sig nära honom och lyssna till hans ord, men också i att öppna sitt liv för honom. Bara han kan lägga den grund som du behöver. Han är vägen till att finna Gudspärlan – den relation som innesluter dig i tryggheten och kärleken hos Gud.

Under hösten kommer många kyrkor utöver vårt land att erbjuda en Alphakurs. Det gör vi också i församlingen Brofästet i Färjestaden, där jag finns med. Om du längtar efter att hitta fast grund för ditt liv, om du längtar efter att hitta den Gudsrelation som gör dit liv mera helt, eller om du bara är nyfiken på frågorna jag började med att ställa är du välkommen att söka dig till en sådan kurs.

Så önskar jag dig en fortsatt skön Ölandssommar. Gud välsigne dig!

PS Kvinnan hittade till slut sin pärla längst in under soffan! DS


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)