Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Simon Ådahl i Brofästet 2 mars kl 16

Församlingen Brofästet

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVälkommen att lyssna till Simon Ådahl i Brofästet i Färjestaden! Simon har under några år rest runt i Sverige och även andra länder med det underbara budskapet: Du ska bli hel och du ska bli fri! Simon kommer att sjunga egna sånger och berätta vad Gud har gjort och gör i hans och andra människors liv. Det kommer att bli ett möte som stärker din tro och fyller dig med tacksamhet till Gud. Det blir tillfälle till förbön.

Simon kommer också att informera om tidningen Dagen och om IBRA.

Visa originalinlägg


Lämna en kommentar

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 3,800 times in 2013. If it were a NYC subway train, it would take about 3 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.


Lämna en kommentar

Brita Molin

20131223-172717.jpg

Den 23 december hölls begravningsgudstjänst för Brita Molin i Salemkyrkan i Kumla. Jag fick förmånen att hålla begravningstalet. Det följer här i sin helhet.

För i dagarna 85 år sedan gjorde Brita Molin sitt första offentliga framträdande på en söndagsskolfest i den här kyrkan. Idag har vi samlats för att vara med om hennes sista.

I mittgången hade hon placerats på en margarinlåda och på den stod hon och sjöng. Det var nog inte vad vi skulle kalla för en barnsång för refrängen löd:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.

Till berättelsen hör att söndagsskolläraren ville att församlingen skulle sjunga med i refrängen. Men det vill inte Brita. Så ju mer församlingen sjöng, desto starkare sjöng hon och stampade med foten på margarinlådan. Och det har berättats hur hon sjöng med sådan kraft att hon var högröd i ansiktet när hon slutade.

Jag börjar här, därför att jag tror att orden i Britas första sångframträdande skulle kunna tjäna som en refräng för hennes liv. Där fanns tro på Gud, där fanns glädje och sång, där fanns tryggheten i att vad som än sker bars hon av Guds omsorg.

Och om vi skulle ge den där refrängen några verser så tror jag att de får handla om fyra viktiga delar i Britas liv: frälsningen, familjen, fabriken och församlingen.

Frälsningen

Ett av Britas favoritbibelord hittar vi i Ef 2:8: ”Ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, en Guds gåva är det.” Denna gudagåva har nog varit Britas hela livet, men hon berättar om ett tillfälle här i den här kyrkan som betydde mycket för henne. Det var väckelseserie hösten 1935. Hon kände en stark längtan att få lämna sig åt Gud, men predikanten frågade aldrig om hon ville få förbön. Då tog hon saken i egna händer och bad själv där hon satt och överlät sitt liv till Gud. Och det som skedde där har burit henne livet igenom hela vägen hem. Det visade sig senare att min mormor just den där kvällen bett speciellt att Brita skulle ge sitt liv åt Gud.

Frälsningen är den verklighet som hela tiden bär oss och som definierar våra liv. I slutet av gudstjänsten kommer vi att sjunga om hur

I himmelen sjunger kring Lammets tron mångtusende helgons skara.
Om frälsningen talar var jublande ton och alla Guds änglar svara:   
Vår Gud vare ära och tack och lov, från nu och i evighet. Amen.

Den frälsningen räckte hela vägen hem. Den frälsningen var den trygghet i vilken Brita den sista natten i sitt liv i lugn och ro kunde somna in i. Den frälsningen är livets stor och största gåva.

Familjen

En annan stor gåva i Britas liv var familjen. Nu fick hon ju inte någon egen familj. Och jag har aldrig hört henne vara ledsen eller klagat över det. Hennes liv hade en annan väg. Jag skulle förklara för någon som inte kände henne hur mitt förhållande var till Brita och sa ungefär såhär. Jag har haft en familj som bestod av mor, far, moster och min syster och mig själv. Mor, far och moster – vilken rikedom! Under stor del av min uppväxt bodde vi också i samma hus. Jag vet att Katarina och jag betydde mycket för Brita och att hon gladde sig oerhört över våra familjer. Men jag vet att så många fler egentligen tillhörde Britas familj. Många av oss som är här idag känner det nog så. Många av dem som kom nya in i församlingens gemenskap adopterades nog också in i hennes familj av förbön och omsorg.

Familjeerfarenheten var också för Brita en viktig troserfarenhet. Johannes tolkar det så väl i en av texterna vi hörde förut. ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.” (1 Joh 3:1) Och om det är någon sång som kännetecknar Britas förhållande till Gud är det sången som börjar med orden, Guds barn jag är.

Fabriken

Kumla har väl mer än någon annan ort i vårt land präglats av skoindustrin. Här utanför stod partiskomakeriets vagga. Och många var skomakarna, inte bara i stugorna häromkring, utan också i församlingen. Morfar arbetade i 39 år på A G Anderssons skofabrik. Brita på Wilh. Carlssons i 44. Så nog var skorna och fabriken en mycket stor del av livet. Brita började efter 6 klass på kontoret. Som 16-åring var hon ensam ansvarig för företagets ekonomi. Som 24-åring började hon resa som handelsresande. (Sveriges första kvinnliga) Och innan hon slutade hade hon varit företagets VD i 15 år.

De där sista 15 åren drevs fabriken tillsammans med bröderna Jovander. Pingstvänner. Och många gånger var det bönemöte nere i modelleringsrummet för företaget. Men bönemöte blev det också på många ställen dit Brita kom med sina skor. Vänskapen med skohandlare och deras familjer växte till förtrolighet och inte sällan till andliga samtal. Några av dessa slutade med att Brita fick leda människor till tro och till att ge sina liv till Gud.

En av dessa vänskaper var med en familj i Mönsterås. Där inköptes också mina allra första barnskor. Affären hette Arvid Nilssons skoaffär och startades av Eva-Lenas mormor och morfar. Och familjen var Eva-Lenas morbrors. Så kom fabriken att bli en länk i livets kedja också i våra liv.

Paulus skriver och uppmanar församlingen i Efesus att när de tar på sig den andliga vapenrustningen också ta på sig alldeles speciella skor – villighetens skor. De skorna ägde Brita. Hon var villig att ställa upp, att ta uppdrag, leda och hjälpa. Hon var villig att gå när Gud kallade. Och vid 57-års ålder kom kallelsen i en fråga från Martin Bringman, då kyrkostyrelsens ordförande, om hon kunde tänka sig att bli kamrer på Metodistkyrkans expedition i Stockholm. I nästan 10 år hade hon det uppdraget. Rika år och meningsfulla år i hennes liv.

Församlingen

I september 1938 stod Brita vid den med röd sammet klädda altarrunden här i kyrkan och gav Gud och församlingen sina medlemslöften. Min mormor och morfar var bland de tidiga pionjärerna i församlingen. Morfar var med och byggde kyrkan här. Och hela familjen var engagerad i församlingens liv. Så blev det också för Brita. Och med villighetens skor på fötterna gick hon in i många uppdrag allt från söndagsskolans sandlåda till sångledare och organist och under mer än 60 år också dess kassör. I ett brev från en av dessa som Brita varit ledare för i ungdomsarbetet berättas om hur hon tagit mycket tid för att under långa promenader samtal med honom om tro och kallelsen. Och om det stöd hon gett, och om den vänskap som räckte livet ut.

Jag har redan berört att församlingen var som en utökad familj för Brita. Bibeln talar ju också om församlingens gemenskap som en familjs gemenskap där Gud är vår far, Jesus vår bror och vi alla syskon. En dag som denna är det omöjligt att nämna allt som församlingen betytt i Britas liv. När hon själv skulle sammanfatta församlingens betydelse brukade säga att för henne var den ”en kamp, ett fäste och ett hem.”

Under de många år jag hade förmånen att vara församlingens pastor brukade Brita hjälpa mig med att skriva parentationer över de som fått hembud. I dessa var det ofta en sak hon brukade betona. Människors trohet i tjänsten i församlingen och i överlåtelsen till sin frälsare. Idag gäller detta i allra högsta grad henne själv. 75 år som medlem. Nästan lika många år som organist. Över 60 år som kassör. Och så brukade hon avsluta med att citera kungens ord till den trogne förvaltaren: Väl gjort ”du gode och trogne tjänare. Du var trogen i det lilla. Jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” (Matt 25:21) Och nu till slut var det hon själv som fick mötas av de orden när livet här på jorden var över.

I en metodistkyrka har altarrunden en symbolisk innebörd. Den halvcirkel man ser i kyrkans rum tänks fortsätta på andra sidan – i evighetens värld. Det är den kämpande och triumferande församlingen som möts varje gång vi böjer våra knän vid altarrunden. Idag sitter vi här i den kämpande församlingen medan Brita deltar, fast från andra sidan. Där sjunger hon säkert lika starkt och livfullt som den dag hon stod på margarinlådan i mittgången här i denna kyrka.

Idag står hon för sista gången i mittgången i sin älskade kyrka. Margarinlådan är utbytt mot den kista som ska ta henne till den sista vilan. Däremellan har det legat ett långt och innehållsrikt liv, ett liv fyllt av erfarenheter av glädje, sorg, arbete, kamp, vila, trygghet, bön och mycket mer. Nu är det livet minnen vi bär med oss och som skänker tacksamhet. Och till slut, om det är något Brita nog skulle vilja att du och jag tar med oss från den här dagen är att vi med allt kraft och med hela våra liv stämmer in i den refräng som var hennes livs refräng:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.


1 kommentar

Doften av en ny tid

Pionjärbloggen

Jag heter Peter Svanberg och fortsätter här att berätta från FG-nätverkets Böneforum.

Min svärmor hade ett uttryck som var väldigt typiskt för henne. Hon kunde rätt ofta titta ut genom köksfönstret en mulen dag och så utbrista ”det lyser upp!” Hon såg solen och ljuset långt innan vi andra kunde ana det.

När vi började Böenforumet på Liljeholmens folkhögskola fick jag orden ”doften av en ny tid.” Och senare bad vi om att få ynnesten att i tro få tala ut det vi ännu inte ser vara till så att det blir till. Det var det som min svärmor gjorde där hemma i sitt kök.

Det är en ny tid på gång. Efter lång tid av torka i Guds rike verkar något nytt börja bryta fram. Jag fick orden från 1 Kungaboken 18:41-46 som en hälsning till oss. Efter konfrontationen med Baalsprofeterna säger Elia: ”Jag hör regnet komma.” Många talar…

Visa originalinlägg 512 fler ord


Lämna en kommentar

Fasta

Just nu så gästbloggar jag på Pionjärbloggen. Följande inlägg är publicerat där.

Pionjärbloggen

Det är få saker som gett mig så dåligt samvete när det gäller det andliga livet som detta med fasta. Någonstans har jag varit medveten om den andliga kraft som ligger i att fasta. Det är t o m så att när jag skulle ordineras till pastor fick jag svara jakande på frågan om jag ville praktisera och undervisa om fasta, men det har inte blivit av. Kanske därför att jag upplevt att de människor som talat om och praktiserat fasta ofta varit lite överspända i sin andlighet.

Men när Richard Cruz, under FG-nätverkets Böneforum, talade om bön och fasta och hur man i Helsingborgs husförsamlingsnätverk praktiserat och praktiserar bön och fasta som en grundläggande praktik i sitt liv tillsammans kändes det så oerhört rätt. Det är ju självklart att när vi söker Gud för vägledning i olika frågor och inför beslut som vi ska fattat också gör det under…

Visa originalinlägg 448 fler ord


Lämna en kommentar

Böneforum

Pionjärbloggen

Jag som skriver den här veckan heter Peter Svanberg och arbetar som samordnare för det församlingsgrundande arbetet inom Equmeniakyrkan. Jag är också med i det FörsamlingsGrundande nätverket (FG-nätverket).

FG-nätverket arbetar med att främja det församlingsgrundande arbetet i vårt land och består av ledare från de flesta frikyrkosamfunden samt EFS. Bl a står nätverket bakom Sverigeundersökningen, är med och anordnar Pionjärkonferenserna, tränar församlingsplanterare och deras team genom M4. Om allt detta kan du läsa på nätverkets hemsida.

En viktig uppgift för detta nätverk handlar om bön. Varje gång som vi möts avsätter vi en kväll tillsammans för att be för varandra och be för vårt land. Vi tror att bön är nyckeln till ett förvandlat Sverige. Därför vill vi lyfta fram bönen som en nyckel i det församlingsgrundande arbetet och mobilisera förebedjare till bön för församlingsgrundande arbete i Sverige

Den gångna helgen inbjöd FG-nätverket till ett böneforum, där pionjärer och…

Visa originalinlägg 262 fler ord


3 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 4)

Genom några korta inlägg har jag försökt att dela några för mig viktiga tankar omkring att det verkligen har betydelse för vad vi gör och hur vi lever som kristna vad vi säger om Jesu försoning. Nu skulle jag slutligen vilja belysa några stråk som växer fram som svar på frågan Vad betyder detta för ett vårt uppdrag och vår syn på vad mission är i vår postmoderna tid?

CentrifugalGuds rike är centrifugalt inte centripetalt! Riktningen är utåt och inte inåt. Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er, sa Jesus. I denna sändning behöver evangeliet om en ny och återupprättad relation med Gud och skapelsen möta människor på deras egen mark och på deras eget språk. Inkarnationen är förebild i att evangeliet får förkroppsligas och bli till kött och blod i varje ny kontext. Det handlar inte bara om att översätta eller göra något relevant. Det är något mycket mer genomgripande. I ett inkarnationellt synsätt växer tron underifrån med utgångspunkt i varje kontexts specifika förutsättningar där det sker en stark identifikation där de som är bärare av evangeliet in i ett sammanhang blir en del av den kulturen. Alan Hirsch talar om att evangeliet både behöver spridas ut och myllas ner. Det är de två riktningar som ligger i att vara missionell och inkarnationell.

Vår västerländska postmoderna kultur är både tydligt individualistisk och starkt relationell. När vi kommunicerar med denna kultur fungerar det inte att göra det på avstånd eller från ett uppifrånperspektiv. Den äkthet som fanns i Jesu sätt att möta människor behövs i allra högsta grad också idag. Allt vilar på relationer och förtroende. Frågan om drivkrafter och vilken slags kärlek som finns hos oss är avgörande. Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus och som möter oss genom Ande inbjuder oss ständigt till gemenskap. Det får inte handla om att värva människor in i våra församlingssammanhang (hur gott och vällovligt det än kan tänkas). En missionsstrategi för vår tid måste ha högre mål och syften än så. Den behöver ha som mål att inbjuda människor till ett nytt och förvandlat liv tillsammans med Jesus där alla relationer i livet blir helade och upprättade.

Vi tror att Jesus genom sitt försoningsverk, sin död och uppståndelse, besegrat synd, ondska, djävulen och döden. Därför får vi vara frimodiga att tala om hur människor också idag kan bli frälsta, helade, befriade och upprättade genom mötet med Jesus och genom den helige Andes kraft. Människor i vårt land och i vår tid söker efter andliga erfarenheter, kroppsligt och inre välbefinnande och helande, de söker efter helhet, mening och livsinnehåll. I Jesus och genom Anden finns allt detta att tillgå. I en relevant missionell syn på vårt uppdrag ingår att också erbjuda människor helande och befrielse i den helige Andes kraft.

I allt handlar våra liv om att följa Jesus. Jesus är vår förebild, vår utgångspunkt och vårt mål. I detta finns en realiserad eskatologi som tar sikte på att redan här och nu leva Guds rikes liv. Frågorna måste ställas i varje del av livet och i varje del av världen: Vad skulle det betyda om Guds rike fick bli synligt just här? När vi ber om att Guds vilja ska ske ”på jorden såsom i himlen” och om att Guds rike ska komma, vad ber vi om då? Och hur ser det ut när det sker? Och enligt Jesu befallning får vi gå ut i hela världen för att göra människor till hans lärjungar. Här finns Guds rikets utbredande som en tydlig befallning och omistlig dimension i våra liv.

size_550x415_ihopI John Wesleys dagbok fanns det ett uttryck som ständigt återkom när han beskrev vad som skedde när han kom till olika platser. Det stod I offered them Christ (jag erbjöd dem Kristus). Så är det också i dag. Där finns vårt uppdrag och vår kallelse. Varken mer eller mindre än att erbjuda människor Kristus. Och detta erbjudande innehåller allt och öppnar dörren till evigheten. Det är genom att ta emot det erbjudandet som allt det som Jesu försoningsverk handlar om blir verksamt i en människas liv.

Vad vi säger om Jesus spelar roll och gör skillnad – också på det plan som beskriver vår ecklesiologi. Vad kännetecknar de slags församlingar som formas utifrån de synsätt på Jesus och försoningen som vi skissat och som lever utifrån de förhållningssätt till uppdraget som vi just rört vid?

Några få enkla saker:

  • De är enkla avskalade gemenskaper där människor möts, äter tillsammans och delar livet och tron tillsammans. Jesus är själva centrum och den som är församlingens ledare. De är relationella i sin grundkonstitution.
  • De lever inifrån och underifrån kulturen och kan därför vara inkarnationella i sitt förhållningssätt. De förkroppsligar evangeliet och Guds rike i sin speciella kontext.
  • De ser sig som en del av en rörelse med utgångspunkt i Guds eget väsen av utgivande och sändande. Deras fokus ligger inte så mycket i att samla in till sin egen grupp som i att sända människor vidare för att forma nya gemenskaper.
  • De multiplicerar enkla strukturer för att göra lärjungar och växa i Kristuslikhet. Det är den missionella drivkraften.
  • De praktiserar Jesus närvaro genom den helige Ande och förväntar hans ledning, hans kärlek och hans kraft i sina liv.
  • De lever ett Kristi-kropps-liv tillsammans där ingen står över den andre utan var och en har något att bidra med och beslut fattas tillsammans i samstämmighet och genom Andes ledning.
  • De erbjuder människor Kristus och en livsförvandlande trosgemenskap med honom.


2 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 3)

Hur ska vi då tala om Jesus och försoningsverket på ett sätt som är sunt bibliskt och missiologiskt  relevant? Jag skulle vilja skissa några saker som jag tror vi behöver ta med oss in i ett sådant samtal.

reconciliation_01Genom hela frälsningshistorien handlar Gud med oss människor utifrån ett relationellt förhållningssätt. Det tydliggörs genom att Gud tar initiativ till att sluta förbund med olika människor och senare också med ett specifikt folk. Det är inom ramen för detta förbundstänkande som frågorna omkring synd, skuld, försoning och återupprättade relationer mellan Gud och människa regleras. Det som sker med, i och genom Jesus har sin utgångspunkt i och får sin förklaring i det förbund som Gud sluter med människor, sedan ett folk och genom Jesus med hela mänskligheten och hela skapelsen. När vi talar om Jesus och om försoningsverket är det här vi hittar den röda tråden för hur vi behöver förstå dess innebörd och omfattning. Och syftet är återupprättade relationer mellan Gud, mänskligheten och skapelsen.

Till denna röda tråd hör tanken på shalom – det tillstånd då alla relationer i alla riktningar inkl. den mellan Gud och mänskligheten är återupprättade och Guds fullkomliga vilja får genomsyra allt. Det är för denna shalom Jesus dör och uppstår. Hans första hälsning till sina lärjungar efter uppståndelsen är ”min shalom ger jag er.”

Vi behöver också tala om Jesus utifrån ett trinitariskt perspektiv. Det Jesus är och gör kan inte skiljas från vem han är som en del av treenigheten. Detta sker i allt för många sammanhang idag. Det är modernt och riktigt att betona Jesu mänsklighet, men den klassiska kristna tolkningen av detta är att Jesus hela tiden är både fullt ut Gud och fullt ut människa. Så är fallet när han i Andens kraft demonstrerar Gudsrikets kommande med tecken och under. Så är också fallet när han lider och dör på korset.

I den fantastiska kristushymnen i Filipperbrevet beskrivs inkarnationen, människoblivandet, utifrån begreppet kenosis – uttömmande. Jesus identifierar sig med oss människor på ett sådant sätt att han avstår och tömmer sig på den himmelska härligheten för att utifrån ett underifrånperspektiv tjäna oss människor ända in i döden. I kenosis uppenbaras Guds innersta väsen. Diskussionen är om det handlar om ett val Jesus gör eller om Jesus gör detta utifrån att Guds innersta väsen är kärlek, utgivande och sändande. Varje synsätt som vill hävda andra drivkrafter hos Gud än en kärlekens nödvändighet utifrån kärnan och det mest centrala i vem Gud är behöver avvisas.

När vi talar om Jesus, hans människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande och död får vi inte gå förbi det som är hans egen självbild. Inte minst i Johannesevangeliet pekar Jesu genom att använda ord som upphöjelse, att dra alla till sig, att ge sitt liv av eget val mot korset som en segerplats. Paulus fyller på med att tala om hur Gud genom korset triumferat över ondskans alla makter, hur Jesus besegrar döden och hur hans uppståndelse medför liv och oförgänglighet.

En stor del av Jesu tjänst handlade om tecken och under, att möta människors nöd, längtan och behov. När vi talar om Jesus är detta en viktig del av evangeliet att Jesus är densamme idag. Också idag botar Jesus de sjuka och befriar den bundna och binder den ondes makt. Genom den helige Ande utrustar och sänder han sina efterföljare att göra hans gärningar.

Slutligen behöver vi tala om Jesus på ett sådant sätt att det är tydligt att det är Gud som tar initiativet till hela försoningsverket och genom Jesus försonar – mej, dej och världen – med sig själv. Det är därför den som är i Kristus också är en ny skapelse och det gamla är förgånget och något nytt har kommit. Det är till att leva detta nya liv som Jesus kallar oss när han säger sitt ”följ mig”. Lärjungaskapet är att ständigt leva i Jesu efterföljd och dag för dag förvandlas till hans likhet. Det är att leva i försoning och vara försoningens sändebud.

I det sista inlägget i den här serien vill jag undersöka vad det jag hittills skrivit betyder för hur vi ser på missionsuppdraget och församlingens väsen.


1 kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 2)

Vad vi säger om Jesus har betydelse och vad vi säger om hans död och uppståndelse är avgörande. Ibland vill vi så väl i våra försök att tala begripligt om de här sakerna och ändå hamnar det vi säger vid sidan av vägen. I det följande inlägget vill jag belysa två diken som debatten om försoningen lätt hamnar i.

lady-justice_w446Det ena diket är att försöka förklara hela försoningshändelsen utifrån ett ”brott och straff-perspektiv”. Genom sin synd har människan kränkt Guds ära och därför måste det utmätas ett straff. Men eftersom Gud samtidigt är barmhärtig låter han det straffet drabba Jesus istället för oss. I debatterna omkring försoningen brukar de som hävdar den här grundsynen framför allt vilja försvara Guds ära och Guds vrede. Guds kränkta heder måste gottgöras och hans vrede måste släckas. Även om detta sker utifrån ett kärleksperspektiv att Gud älskar världen så mycket att han lät offra sin egen son så driver det bilden av Gud som lättkränkt, nyckfull, despotisk och blodtörstig. Att denna syn blev populär under medeltiden är lätt att förstå. Det var så som både den världsliga och den kyrkliga makten fungerade och utövades.

Utifrån detta synsätt är det Gud som står i behov av försoning. Det är hans inställning som behöver förändras genom Jesu lidande och död. Det är hans vrede som behöver blidkas. Genom tron på det ”fullbordade försoningsverket” räknas det som Jesus gjort oss människor till godo. När Gud ser på oss, ser han på oss genom Jesus och hans försoning. Människan, eller syndaren, måste leva i en ständig medvetenhet om sin synd och ständigt söka syndernas förlåtelse. Någon reell förändring i människans natur medför inte försoningen utifrån det här synsättet. Att det i alla tider varit maktkyrkan som stått för den här försoningssynen är inte svårt att förstå. Och med maktkyrka menar jag inte bara olika statskyrkor utan också de kyrkosammanhang där en hierarkisk kyrkostruktur varit den förhärskande. Detta är ju en syn på försoningen som lägger makten att förmedla förlåtelsen och på så sätt också befrielsen från att drabbas av Guds vrede i ett manligt ledarskaps maktutövning utifrån sina ämbeten (biskop, präst, äldstekår).

Det motsatta diket är utifrån ett perspektiv av att vara utsatt för denna maktutövning i Guds namn helt förståeligt. För detta är ju inte den bild av Gud som Bibelns vittnesbörd ger oss. I Jesus möter vi nådens och kärlekens Gud och om Jesus är den som förkroppsligar hela Guds fullhet borde det ju betyda att Gud inte är något annat än det vi ser hos Jesus – fast bara så mycket mer. Och så långt är man på säker mark. Men att sedan göra korshändelsen till ett misstag eller Jesus till en martyr som dör för en god idé eller till något som är motbjudande och onödigt för hela resonemanget snabbt ned för den branta dikeskanten. Korsdöden blir då i bästa fall ett uppror mot död och ondska och i sämsta fall något vi helst ska ta avstånd från. Framför allt behöver vi avvisa den syn på försoningen som hävdar att något väsentligt inte skett i och genom Jesu död och uppståndelse. De blir inget annat än bilder och förebilder för kampen mot förtryck och ondska. Men vad gör de med min ondska? Hur försonas den?

Det här synsättet gör missionsuppdraget till något mestadels inomvärldsligt. Försoning handlar framför allt om fred mellan människor och i olika konflikter i vår värld. Betoningen ligger på att stå på de förtrycktas sida, att föra de svagas talan, att hitta vägar att upprätta de som är marginaliserade och utan röst i samhället osv. Och det är en viktig betoning, men inte den enda utifrån evangeliets budskap. Kyrkan blir här mer som en politisk aktiviströrelse. Och ibland blir detta också ett sätt att behålla sin plats i samhällets och maktens centrum.

Den senaste tidens debatt har handlat om just detta senare synsätt. Och en del kritiker menar att det är ett synsätt som halkat så långt ned i diket att det är helt vid sidan av vägen. Och visst finns det mycket att kritisera men det finns också saker att ta vara på. Inte minst i en tid där människors utsatthet blir allt tydligare behöver Bibelns och Jesu profetiska perspektiv lyftas upp på ett tydligare sätt. Försoning har inte bara med min personliga synd att göra. I Jesu död på korset inlemmas hela världen i försoningsverket. Dessutom behöver vi ställa frågor omkring t ex våld, våldsutövning, fred och pacifism i förhållande till det vi berättar och förkunnar omkring försoningen. Där finns det på den här sidan viktiga bidrag att lyfta fram och ta vara på.

I nästa inlägg vill jag försöka skissa några stråk som jag tror vi behöver ha med oss för att kunna tala om Jesus och försoningen på ett sätt som både är sunt bibliskt och missiologiskt relevant.