Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Ett hängivet andligt liv

 Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. (Rom 12:11-13)

Det tredje uttrycket för uppriktig kärlek som Paulus lyfter fram handlar om hängivenhet. Och som jag ser det så står det både för glöd och för överlåtelse; både för hjärta och vilja. Paulus använder en rad ord som är oerhört laddade med positiv energi. Han talar om att söka överträffa varandra. Han talar om att vara brinnande. Han talar om iver och ihärdighet. Han talar om hängivenhet och om en inre göd.

Men denna hängivenhet har en riktning. Först och främst är riktningen mot Gud. Det är så som detta välkända kapitel i Romarbrevet börjar. Det är att bära fram oss själva och våra liv som en offergåva till Gud. Det är den riktningen som en brinnande ande och en ihärdig bön har först och främst. Men i Paulus och i sant nytestamentligt tänkande är denna hängivenhet aldrig bara en sak mellan Gud och mig. Den måste ständigt få ett utlopp i relationen till de människor som finns runt omkring mig. Det är därför som Paulus tillägger orden ”tjäna Herren”. Och hur gör man det?

Rich Warren säger gång på gång i sin bok Leva med mål och mening: ”Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.” Man kan aldrig älska Gud utan att älska andra människor. Och en gemenskap som säger sig vilja vara hängiven i att tjäna och älska Gud måste också vara hängiven i att tjäna och älska varandra och andra.

Hur ser hängivenheten ut i ditt liv? Och i mitt liv? Fastnar vi i sökandet efter andlig glöd och ivrigt böneliv? Eller blir detta delar i en hängivenhet för Gud och andra som gör mig ännu mer brinnande och ännu mer ivrig i min bön. (Och inom parentes. Kan det vara så att bristen på hängivenhet för människor i min omgivning faktiskt är en orsak till att kärleken och ivern i mitt hjärta så lätt kallnar?) Här behöver du och jag och vi som församling söka efter vägar som är sanna uttryck för våra personligheter för att uttrycka denna hängivenhet i kärleken till Gud och till varandra. Var hittar du, var hittar jag, var hittar vi möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?

 Paulus menar att det är något som har med vår generositet att göra och huruvida våra liv präglas av detta. Han skriver: ”Hjälp de heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.”(v. 13) En av de starkaste bilder som jag har av detta är från några besök som vi som familj gjorde i en svart baptistkyrka i Lexington, Kentucky, under det år vi bodde i USA. En ung mamma i församlingen hade drabbats av cancer och behövde strålbehandling. Men som ni säkert vet så har de flesta svarta i USA ingen sjukförsäkring och därför inte råd att ta emot den behandling de behöver. Och utan behandling riskerade hon att dö och hennes barn förlora sin mamma. Den är söndagen var det offergång i kyrkan för att hjälpa den här mamman att få sin behandling. Och människor gav rikligt. Nästa söndag stod mannen i församlingen där gråtande över det bevis på kärlek och givmildhet som församlingen visat. Kanske hade det varit ett par hundra personer samlade. Men dessa fattiga människor hade ändå gett över 30 000 dollar.

 Jag vet att berättelser som denna inte riktigt går att förstå i vårt ”trygga” Sverige. Men det finns annat som vi behöver hjälp med – barnvakt så att ett par unga föräldrar kan gå ut på bio tillsammans, skjuts till kyrkan, en korg med en färdiglagad middag när någon är sjuk eller har det jobbigt, det är väl egentligen bara fantasin som sätter gränser för vilka möjligheter det finns att hjälpa varandra. Men det finns också en ytterligare sak att ta fasta på.

Ett av de bästa sätten att hjälpa en annan människa är att öppna dörren till sitt hem och erbjuda gemenskap. Redan i dag kan du göra någon annans värld ljusare genom att bjuda hem någon till dig. Bjud då gärna någon du inte känner så bra och strunta i om det är städat eller om dina soffor inte är av senaste mode. Den som du bjuder kommer ju inte för att göra ett Allt i hemmet-reportage. Det är ju du som är det viktiga och det möte som sker och den generositet som finns i ditt hjärta.

Och så det sista. En uppriktig kärlek är uthållig också mitt i motgångar och svarigheter. En uppriktig kärlek ger inte upp. Inte när det gäller något, eller någon som Gud lagt på våra hjärtan. Kallelsen som Gud ger till oss idag handlar om att leva som församling och som kristna så att människor kan säga: ”Er kärlek har gjort Jesus verklig för mig.” Så vänner, ge inte upp, vad det än må kosta. Det är vår kärlek som gör Jesus verklig för världen!

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • 1 Thess 4:12-22
  • Hebr 13:1-3

Samtalsfrågor

  1. Hur skulle du definiera ett hängivet andligt liv? Vad tänker du om påståendet att man kan inte tjäna Gud utan att tjäna andra?
  2. Var hittar du, var hittar vi, möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?
  3. Hur kan vi använda våra hem för att erbjuda andra människor gemenskap genom våra hem?

Bönefokus

  • Be om att Gud kärlek ska drabba oss så att vår hängivenhet får växa och fler får uppleva vem Jesus är genom våra liv?
  • Be att församlingen ska bli en gemenskap kännetecknad av en kärlek som aldrig ger upp.

Veckans utmaning

Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.

Annonser


Lämna en kommentar

Uppriktig kärlek

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.  (Rom 12:9-10)

Församlingens gemenskap har alltså en riktning – det är mot Gud. Vi finns till för att upphöja och ära honom och för att i ord, liv och handling synliggöra hans rike och hans vägar. Församlingsgemenskapen har också ett livssystem – att vara och fungera som Kristi kropp. I sin funktion är den övernaturlig och till sin natur förkroppsligar den Jesus här i den här världen.

Trons liv och församlingens gemenskap har dessutom ett sammanhang allt leva i. Vi lever mitt i världen, mitt bland människor som inte delar vår tro eller våra värderingar, men som längtar efter allt det som äkta kristen tro och gemenskap har att erbjuda. Den avslutande delen av Rom 12 beskriver hur denna övernaturliga Kristusgemenskap relaterar till både varandra och till människor utanför.  

Men över allt annat och i allt och genom allt säger Paulus – ”er kärlek skall vara uppriktig!” En ung kvinna fast i trafficking skrev följande kommentar på en sajt på Internet: ”Om det ni talar om är sant – varför tog det er så lång tid att hjälpa?” En uppriktig kärlek måste ha konsekvenser i ord och handling. Annars är den bara fejk. Annars är talet om Kristi kropp och varandras lemmar bara tomt prat.

 Den församlingsgemenskap som Paulus beskriver i Rom 12 är en inget fejk! Det är inte någon ”titta i nacken-gemenskap” eller ”kafferepsgemenskap” som han beskriver. Det är originalet. Så är det också med kärleken. Johannes skriver i sitt brev: ”Vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.” Vår kärlek är ett gensvar. Våra liv är ett gensvar. Vår gemenskap är ett gensvar – på Guds kärlek genom Jesus – ett gensvar som måste få genljuda över den här bygden och de människor som lever och rör sig här!

Uppriktig kärlek karaktäriseras av en passion för det som är rätt. När kärleken blir regel för vår gemenskap och för hur vi relaterar till varandra och till människor runt omkring oss så måste rättvisa vara den grundläggande moraliska regeln. Paulus har fått detta från profeten Amos när han skriver:

Hata det onda och älska det goda,

låt rätten råda då ni dömer!

Kanske skall då Herren, härskarornas Gud,

förbarma sig över spillran av Josefs ätt. (Amos 5:15)

Och det är tydligt att det sker något i en gemenskap där man är sann och rättvis i sitt sätt att bedöma varandra och de skeenden som man möter. För hur är det inte många gånger i en del sammanhang. Man hatar det onda och så håller man samtidigt fast vid detta onda. Men då dömer man felaktigt. Då dömer man inte så som Gud vill. Vi ska hata det onda till det yttersta. Vi ska jaga det ut ur vår gemenskap. Vi ska gå till rätta med det i alla dess former. Vi ska fly från det när det försöker att snärja in oss. Men när vi möter varandra, när vi ser på vår nästa, ska vi hålla fast vid det goda. Det är då som Guds välbehag kan börja strömma over våra liv.

 Passionen för rättvisa eller rättfärdighet handlar inte om att i varje situation framhäva andras fel och brister utan om att döma rätt – dvs döma som Gud dömer – och hålla fast vid det goda och döma och bedöma varandra utifrån detta. Och ett av de mest försåtligt ”onda” som nästlar sig in ibland oss är när rätten förvrängs och kärleken blir villkorad av att följa mönster och ytter former. Vänner låt oss avsky ett sådant förhållningssätt och i stället hålla fast vid det som är gott.

 Nästa sak som karaktäriserar uppriktig kärlek enligt Paulus är att den är äkta. Dvs den är fri från självupptagenhet och förställelse. Detta uttrycker han på ett helt underbart sätt. Han skriver: Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (v.10)

Detta patos för att hålla fast vid det goda hos varandra övergår här till en tillgivenhet till andra i den kristna gemenskapen som inte bygger på klichéer eller konstlade hurtfriska tillrop. Utan som är äkta. Men den äktheten bygger på att människor möts på ett annat och djupare plan. Jag tror att avskyn för det onda, fasthållandet vid det goda är en förutsättning för att ett sådant möte ska bli möjligt. För om vi inte har som grundinställning att se varandra utifrån att söka det goda vågar ingen av oss öppna vårt inres sårighet för någon annan.

Jag återkommer ofta till Dietrich Bonhoeffer när hans skriver i sin bok Liv i gemenskap att verklig gemenskap uppstår inte när vi möter varandra som rättfärdiga –  dvs med all vår duktighet, med alla våra spelade roller och fina masker. Verklig gemenskap skriver Bonhoeffer uppstår när vi möter varandra som syndare – avslöjade, med allt bråte i livet frilagt. Här finns inte några masker längre – vi är kända och känner på djupet.

Där skapas en tillgivenhet av ett helt annat slag. Vi gråter med varandra. Vi kämpar samma kamp. Vi vet att ingen är bättre än den andre. Vi har inget annat att komma med är vårt behov av Guds barmhärtighet. Jag har gjort några sådana möten i mitt liv. Egentligen alldeles för få. Men jag vet vad det betyder att mötas på detta djupa och avskalade plan och vilken tillgivenhet och kärlek som växer fram ur dessa erfarenheter. Och jag önskar att vår gemenskap skulle bli så modig att dessa möten skulle bli allt mer vanliga. För där möter vi det som är äkta – där är vi dem vi verkligen är och inget annat. Och det är både skrämmande och befriande.

Paulus uttrycker det förhållningssätt som detta bygger på lite senare i Romarbrevet i uppmaningen: Godtag därför varandra, så som Kristus godtagit er till Guds ära. (Rom 15:7) Jesus Kristus har godtagit dig – det betyder att han accepterar dig så som du är. Och eftersom vi var och en är accepterade och älskade sådan vi är utan masker och utan att uppfylla alla de skrivna och oskrivna lagar som vi sätter upp i våra gemenskaper, så är uppmaningen att lägga undan dessa regler och möta varandra och möta andra människor så som Jesus redan mött oss.

Och utifrån detta växer nästa del av det Paulus skriver i vers 10 fram som något helt naturligt. Ja, det är nog endast då som det veklingen kan kännas äkta. Detta att söka överträffa varandra i inbördes aktning. Men samtidigt beskrivs här en framväxande kultur där varje person är helhjärtad i sin iver att göra församlingen till en kärlekens boning.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • Amos 5:14-15
  • Rom 15:1-7
  • Ef 4:25-5:2

Samtalsfrågor

  1. Hur tänker du när du hör frasen: ”uppriktig kärlek”?
  2. Paulus definierar uppriktighet utifrån rättvisa, tillgivenhet och ömsesidig aktning. Vad skulle en sådan definition betyda i ditt liv?
  3. Hur kan församlingens gemenskap bli mer öppen och trygg så att det blir en plats där jag kan vara ärlig också med mina fel, brister, problem och synder och veta att jag är älskad av syskon i Herren som bara längtar efter att hjälpa och bära?

Bönefokus

  • Bed om att Gud kärlek ska drabba oss som församling och att vi ska fördjupas i överlåtelsen till Jesus och varandra.
  • Be att församlingen ska bli en plats där varje människa ska kunna komma utan att känna sig dömd, utan istället finna kärlek, välkomnande och trygghet.

Veckans utmaning

Att döma sant, så som Gud gör. Att tala rätt, såsom Gud gör. Att möta i kärlek, såsom Gud gör.


Lämna en kommentar

Gåvor i funktion

Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:6-8)

Här lyfter Paulus fram sju olika gåvor och tjänster som är nödvändiga för att en församlings gemenskap ska fungera och utrycka verklig gemenskap i Kristi kropp. Det behöver finnas människor med profetisk gåva som kan lyssna in Guds tilltal till församlingen och uppenbara Guds vilja och väg mot framtiden. Det behövs människor som har tjänandets eller omsorgens gåva så att de behov som finns i gemenskapen kan lyftas fram. Det behövs människor som har gåvan att tydliggöra Bibelns undervisning och under Andens smörjelse och inspiration vägleda människor in i Guds ord och löften. Det behövs människor som har gåvan att trösta och uppmuntra andra, som har gåvan att ge och göra det frikostigt och i överflöd, det behövs människor med gåvan att leda och andra att visa barmhärtighet.

Och att Paulus nämner just dessa gåvor i det här sammanhanget beror på att de alla behövs för att en församling ska kunna leva i sann och djup och överlåten gemenskap där ingen lämnas utanför utan var och en är innesluten i Guds kärleksfulla omsorg – man är varandras lemmar och man är till för varandra.

Den stora och viktiga frågan är hur får vi tag på det här och hur får vi det att fungera i vår gemenskap? Nyckeln ligger i den första raden. Vi har fått olika gåvor och vi har fått dem utifrån Guds nåd, dvs det är inget som vi tar oss själva. Det leder till att om gåvorna ska komma i funktion behöver vi lägga av våra förutfattade meningar, lägga ned vår prestige (som ju också ibland uttrycks i skepsis gent mot allt tal om Andens gåvor) och öppna oss för hur Gud i sin nåd vill använda just oss. Och så behöver vi upptäcka att när Gud gör något i och genom oss och Andens gåvor kommer i funktion så är det något som är helt naturligt.

Paulus skriver att vi har fått olika gåvor. Och det är ju lika självklart som det faktum att vi är olika och har olika personlighet, erfarenhet och längtan. Det betyder att när du känner att Gud har gett dig en, eller flera, gåvor att bruka för honom så kommer just de gåvorna att uttryckas utifrån just dina förutsättningar:
  • Ditt hjärta – vad du brinner för.
  • Dina naturliga gåvor och förmågor.
  • Din personlighet.
  • Dina erfarenheter genom livet.

Och detta är oerhört befriande. För det betyder att du och jag kan slappna av och låta Gud använda oss precis sådan som vi är och precis så som han vill. Det gör tjänandet i de andliga gåvorna till något naturligt och något som är en tillgång till hela gemenskapen.

Man skulle kunna definiera andliga gåvor som gudomliga förmågor som den helige Ande ger till varje troende enligt Guds tanke och nåd för hela församlingens bästa. Och var och en av oss har fått några sådana för att kunna tjäna Gud och andra på bästa sätt.

John Ortberg berättar om sina svenska förfäder att när de emigrerade till Amerika fick de med sig en finservis. Den paketerades omsorgsfullt i en trälåda. Och precis som man förr i tiden hade ett rum i svenska hem som kallades finrum eller salen, ett rum som bara användes vid speciellt fina tillfällen, så skulle denna porslinsservis sparas till ett speciellt fint tillfälle. Och bröllop, dop och födelsedagar kom och gick – men inget var fint nog för att ta fram servicen. Till slut glömdes den på vinden.

Så kan det vara också med våra gåvor. Vi har fått dem av Gud och vill kanske vänta på rätt tillfälle att använda dem. Men det blir inte av och till slut faller allt i glömska. Därför är det så viktigt att varje kristen söker att upptäcka, ta vara på, använda och utveckla sina andliga gåvor! För om din gåva inte kommer i funktion fattas det något viktigt. Paulus undervisar om gåvorna i 1 Kor 12 och säger: ”I var och en visar sig den helige Ande så att det blir till nytta för hela församlingen.” (1 Kor 12:7 LB) När du börjar bli nyfiken på och sedan upptäcker dina gåvor så kommer det att visa dig vägen till Guds vilja för ditt engagemang i församlingen och din tjänst för andra.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • 1 Kor 12:4-7
  • 1 Kor 14:1-5, 26-31
  • Ef 4:11-13

Samtalsfrågor

  1. Mångfalden i församlingen tydliggörs utifrån alla de olika gåvor som den Helige Ande ger till den troende. Hur kan vi ge ännu större utrymme för olika gåvor att komma i funktion i vår församlingsgemenskap?
  2. Vad tänker du om att hur en gåva kommer till uttryck i en människas liv också är beroende av den människans hjärta, naturliga gåvor, personlighet och erfarenheter? Är det bra eller dåligt?

Bönefokus

  • Bed om att Gud ska tydliggöra för dig vilken eller vilka gåvor han har utrustat dig med.
  • Be att fler människor i vår församling ska hitta sina andliga gåvor och komma i funktion i en tjänst i Guds rike.

Veckans utmaning

Bejaka de olikheter som finns i församlingen när det gäller personligheter, hjärta och erfarenheter. Låt det vara en tillgång så att Andens gåvor får fullödiga uttryck i församlingsgemenskapen.


Lämna en kommentar

Till för varandra

Det finns en rad i det Paulus skriver i beskrivningen av hur vi är som Kristi kropp som utmanar mig och som gör hela beskrivningen av trons liv i gemenskap så spännande. Paulus skriver såhär:

Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. (v.4-5)

Men ordagrant lyder den sista raden: Men var för sig är vi varandras lemmar. Vi är inte bara till för varandra, vi har del i varandra och i varandras liv. Det som sker i mitt liv angår dig och det som sker i ditt liv angår mig. Det finns så mycket av kristen individualism i vårt tänkande där den enskildes fokus blir på sin egen tro och eget liv. Men du kan aldrig tjäna och tillbe Jesus, du kan aldrig tjäna och älska Gud – utan att tjäna och älska din nästa och din bror och syster i Kristi kropp.

När jag samtalar med människor runt omkring vårt land om att se nya församlingar växa fram hör jag ofta att man längtar efter ett sätt att vara församling där människor är överlåtna till varandra och tjänar varandra och är delaktiga i och delar varandras liv. Man längtar efter att se församlingar växa fram som uttrycker en Kristi kropps gemenskap – inte bara verksamhet och allmänmänsklig gemenskap.

Delaktigheten i varandras liv bygger på att du och jag har framburit våra liv i överlåtelse till Jesus. Vi har gett oss som offergåva i tacksamhet för allt han gjort för oss. Och så utrustar Gud oss genom den helige Ande med gåvor – övernaturliga gåvor. Eftersom församlingen Kristi kropp är övernaturlig i sin konstitution så byggs den också upp, uppehålls och leds genom övernaturliga gåvor och tjänster. Också detta är så tydligt i alla de sammanhang där Paulus beskriver församlingen som Kristi kropp. Vi är en kropp med många lemmar och vi tjänat varandra och Guds rike i en mångfald av gåvor som alla är uttryck för Guds Ande och Guds nåd i och genom våra liv.

I vår text lyfter Paulus fram sju olika gåvor och tjänster som är nödvändiga för att en församlings gemenskap ska fungera och utrycka verklig gemenskap i Kristi kropp. I en församlingsledning behöver det finnas människor med profetisk gåva som kan lyssna in Guds tilltal till församlingen och uppenbara Guds vilja och väg mot framtiden. Det behövs människor som har tjänandets eller omsorgens gåva så att församlingens ledning kan lyssna in vad som sker i gemenskapen. Det behövs människor som har gåvan att lyfta fram Guds ords undervisning och under Andens smörjelse och inspiration vägleda människor in i Guds ord och löften. Det behövs människor som har gåvan att trösta och uppmuntra andra, som har gåvan att ge och göra det frikostigt och i överflöd, det behövs människor med gåvan att leda och andra att visa barmhärtighet.

Och att Paulus lyfter fram just dessa gåvor i det här sammanhanget beror på att de alla behövs för att en församling ska kunna leva i sann och djup och överlåten gemenskap där ingen lämnas utanför utan var och en är innesluten i Guds kärleksfulla omsorg – man är varandras lemmar och man är till för varandra.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • 1 Kor 12:4-11
  • Ef 4:11
  • 1 Petr 4:10-11

Samtalsfrågor

  1. Beskriv din längtan efter gemenskap och delaktighet?
  2. Är det skillnad mellan en kristen gemenskap och annan gemenskap? Och om det är så, hur uttrycker sig den skillnaden?
  3. På vilket sätt kan vi vara varandras lemmar, som Paulus uttrycker det?
  4. Mångfalden i församlingen tydliggörs utifrån alla de olika gåvor som den Helige Ande ger till den troende. Hur kan vi ge ännu större utrymme för olika gåvor att komma i funktion i vår församlingsgemenskap?

Bönefokus

  • Bed om en fördjupad erfarenhet av gemenskap i vår församling.
  • Be att fler människor i vår församling ska hitta sina andliga gåvor och komma i funktion i en tjänst i Guds rike.

Veckans utmaning

Läs de olika bibeltexterna som handlar om de andliga gåvorna och be Gud visa dig på vilket sätt han vill använda dig och utrusta dig för tjänst för andra och för Guds rike.


Lämna en kommentar

Hitta din rätta självbild

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. (Rom 12:3)

I vår svenska kultur känns det ibland svårt att omedelbart relatera till det Paulus skriver i den här versen. Vår första reaktion är nog den att de flesta människors självbildsproblem inte handlar om att de har för höga tankar om sig själva utan att man i sann janteanda tänker för lite eller för lågt om sig själv. Det är ju också något som spiller över på vårt andliga liv och gör att många kristna har förlorat sin frimodighet. Så innan vi tittar lite mer noga på versen och vad den kan betyda i våra liv så vill jag uppmana dig att vara frimodig i din tro, frimodig i ditt vittnesbörd om Jesus, frimodig i din bön och frimodig i din förväntan på Gud. Alla de sakerna hör samman med att tänka ”som man bör tänka” som kristen. Vi har nog av janteanda i vårt samhälle och som Guds barn har vi blivit något som är så underbart och dyrbart att inget borde få möjligheten att slå ned oss. I Rom 8:31 står det: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” Är inte det underbart? Ta emot det ordet som en hälsning rakt in i ditt liv idag!

Men hur hittar vi rätt självbild? Någonstans i denna janteanda smyger det sig också in en känsla av att man är förmer än andra. Vi i vår församling, eller vi i vår grupp, eller vi som gjort de här andliga upplevelserna, eller vi som har varit kristna länge, vi kan det här och ser på de andra på ett sätt som kan upplevas vara lite förmer. Det är just det som Paulus talar om här. Att inte ha för höga tankar om sig själv är en uppmaning till att inte skapa vi och dom kategorier, där man favoriserar sig själv på andras bekostnad.

Det måste finnas en annan måttstock för hur man mäter vad som är en rätt självbild än att medvetet eller omedvetet upphöja sig själv genom att dra gränser mot andra människor – framför allt dem som inte ännu hittat en tro eller uttrycker sin tro som jag gör. Din rätta självbild bygger inte på vad du gör eller upplevt utan på vem du är i Kristus! Det är en av de viktigaste upptäckter du kan göra. När det talas om att rätta sig ”efter det mått av tro som Gud har tilldelat” är det just detta som ligger i fokus.

Gud har gett dig något som gåva. Det är utifrån denna gåva som din nya självbild i Kristus byggs och det är utifrån denna gåva som den nya Kristi kropp- gemenskapen i församlingen byggs. Ibland har orden tolkats som om man fått olika mycket tro och därför inte bör förhäva sig utan hålla sig på sin plats. Men ingen annan stans i Romarbrevet talas det om tron på det sättet. Snarare är tron den måttstock som våra liv och våra attityder måste mätas efter. Tron är också något som förmedlas in i våra liv genom att vi lyssnar till och tar emot Guds ord (Rom 10:17). Den bygger på evangeliet och får uttryck i våra liv när de förs i samklang med vad Gud vill. Det är alltså också i ett sammanhang av att förvandla sitt sinne och ge sitt liv till Gud i tillbedjan och tjänst som orden om rätt sätt att tänka om sig själv bör läsas.

Att varken göra sig bättre eller sämre än det man är i Kristus är själva kärnan i versens budskap. Vår utmaning idag ligger oftast i att vi lever med ett underskott av frimodighet i vårt andliga liv och därför skapar gränser för varandra. Sättet att tänka rätt betyder att bejaka det Gud har lagt ned i mitt liv och andras liv och i frimodighet förlösa det till tjänst för allas uppbyggelse. Och det är det som fortsättningen av det här kapitlet i Romarbrevet handlar om.

Bibeltexter att läsa och fundera över:

  • Rom 11:17-18
  • 2 Tim 1:6-7
  • 2 Kor 5:17

Samtalsfrågor:

  1. På vilket sätt upplever du att jantelagen påverkar din bild av dig själv och ditt liv som kristen?
  2. På vilka områden upplever du att du behöver bli mer frimodig i ditt liv?
  3. Är vi en församling där vi – dom tänkandet har fått skapa gränser i förhållandet till människor som inte gjort samma upplevelser som vi själva?
  4. Hur kan vi undvika att se ner på andra för att se oss själva i bättre dager?
  5. Hur kan vi uppmuntra varandra att leva med evangeliet och tron som måttstock i våra liv och att bli mer frimodiga i vår tro?

Bönefokus:

  • Be om ledning genom den helige Ande att hitta till en rätt självkänsla både som person och i det andliga livet (fast oftast hör de samman).
  • Be om frimodighet i din tro, ditt vittnesbörd, din bön och din förväntan på Gud.

Veckans utmaning:

Ta reda på och läs bibelord under veckan som berättar om vem du är i Jesus Kristus så att du får en djupare insikt om din identitet i honom och kan börja tänka om dig själv med tron och evangeliet som måttstock.


Lämna en kommentar

Tankelivets omvändelse

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:2)

Till kroppens frambärande i gensvar och överlåtelse till Gud hör en sinnets omvändelse. Du och jag behöver omvända oss! Vi behöver göra upp med vårt egocentrerade tänkande. Vi behöver göra upp med hur vi blivit färgade av tidsandan i försagdhet och försiktighet när det gäller vår tro på Jesus.

Anpassa er inte efter denna världen, skriver Paulus! O, vad vi har anpassat oss! O, vad vi har låtit våra liv formas av tidsandan och omgivningen istället för Guds vilja och ledning. Men det är inte tidens nickedockor som formas till den nya slags Kristi-kropp-gemenskap som beskrivs i Rom 12. Det är människor som gett upp något för att vinna det som är större och rikare – ett liv i Kristi fullhet och i Andens kraft. Vår tid är trött på föreningskristendom! Vår tid är trött på människor som inte står för något eller lever för något. Vår tid – en tid då ensamhetens förgörande gift håller på att förgifta ett helt folk – längtar efter en gemenskap med äkthet och delaktighet, med mål och sammanhang och mening. Och bara församlingen – Kristi kropp – kan vara den gemenskapen! För inget är som den kristna församlingen när den fungerar som Gud har tänkt.

Jag tror att en förutsättning för att våra församlingsgemenskaper ska bli fungerande och attraktiva är att något sker först och främst i vårt sätt att tänka på och se på både församlingen, varandra och framför allt på hur Gud verkar i och genom oss med sin helige Ande. Sinnets förnyelse, ett nytt sätt att tänka, ett sökande av Guds vilja och ledning och ett sunt sätt att se på sig själv och sitt eget liv är alla förutsättningar för den gemenskapen.

Denna förnyelse av vårt inre tar sin början i mötet med den levande Guden. När vi riktar vårt liv mot Gud, lever i hans närhet, låter oss beröras av hans härlighet och helighet och sedan omfamnas av hans kärlek och upprättande kraft måste något också ske med vårt inre. Ett liv i tillbedjan och ett liv där jag söker att förändra mitt tankemönster så att det kommer allt mer i samklang med hurdan Gud är, vad Gud förmår och vad Gud säger i sitt Ord hör ihop.

Människor pratar ofta om att det är så svårt att förstå Guds vilja eller att urskilja den. Jag tror att anledningen till att man säger så är att man inte själv vill omvända sig från sin egen viljas makt och mönster i sitt liv. I Ef 4:23 uppmanar Paulus läsaren att ”förnyas i ande och förstånd.” Och han gör det i ett sammanhang där han först säger ”sluta lev som förut” och sedan ”klä er i den nya människan, som skapats efter Guds bild.” Att förstå Guds vilja, att hitta rätt i livet med Gud innebär alltså både ett medvetet avklädande och ett påklädande av något nytt.

Jag tror att vi mycket mer medvetet än någon gång tidigare i historien behöver vaka över vad vi fyller våra sinnen, våra tankar och våra liv med. För det är utifrån vårt tankeliv som våra handlingar styrs. Det är utifrån vårt tankeliv som våra attityder formas – när det gäller vad vi värderar, hur vi ser på tron och hur vi lever. Att ta av sig det gamla och ta på sig den nya och att låta sig förvandlas genom sinnets förnyelse är vägen till ett nytt och segerrikt liv tillsammans med Gud. Det förnyade tankelivet är ett tankeliv som släpper in och räknar med Gud, hans kraft och ledning och som ständigt söker att vara i samklang med Guds vilja.

Det är i denna process som en förvandling äger rum. Ditt sinne förändras. Dina tankar förändras. Din längtan förändras och kommer i samklang med Gud. Det är där som en ny förmåga inträder, förmågan att urskilja Guds vilja – ”det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Där läggs också grunden för en sund självbild och att kunna se på sig själv på ett riktigt sätt, något som nästa avsnitt kommer att handla om.

Bibeltexter att läsa och fundera över:

  • Ef 4:22-24
  • Fil 4:8
  • 1 Petr 1:14-15

Samtalsfrågor

  1. Instämmer du i att kristenheten i allmänhet har anpassat sig för mycket till tidsandan?
  2. Fundera över var andra människors åsikter om tron, vad Gud förmår eller att du är kristen har påverkat ditt sätt att tänka?
  3. Tankelivets omvändelse innebär att leva i en förnyelseprocess som påverkar både tanke och känsla, värderingar och livsval. Var hittar du vägledning för den förnyelsen?
  4. För egen reflektion: Vad behöver du lägga av som hindrar dig att urskilja Guds vilja och leva i det som är gott, behagar honom och är fullkomligt?

Bönefokus

  • Låt bönestunden bli en tid av reflektion och tillfälle för den helige Ande att visa på områden där omvändelse och förnyelse behöver ske i ditt liv.
  • Be Gud genom sin Ande leda dig igenom en process av avklädande av det gamla, påklädande av det nya och in i ett liv fyllt av hans vilja och kraft.

Veckans utmaning

Var särskilt uppmärksam på hur sociala medier, TV-program, musik och vad du själv säger och du hör andra omkring dig säga påverkar ditt sätt att tänka, dina känslor och din andliga frimodighet.


Lämna en kommentar

Ett gensvar på vad Gud har gjort

Därför ber jag er [] vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det ska vara er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)

När Paulus börjar det här kapitlet med ordet  därför  hänvisar han till allt han redan skrivit. Det som nu kommer har sin grund i:

  • vad Gud gjort genom Jesus (3:23-24)
  •  försoningens verklighet (3:25-26)
  • Guds stora kärlek (5:5-8)
  • att vi har dött och uppstått med Jesus och att det därför inte finns någon fördömelse för den som är i honom (6:4-8, 8:1-2)
  • att vi har fått Hans sons ande i oss och ropar Abba Fader till Gud (8:15-17)
  • att Gud gett oss allt med Jesus (8:31-32)
  • att inget kan skilja oss från hans kärlek (8:38-39)
  • Guds handlande med oss människor och med sitt egendomsfolk (kap 9-11)

Därför uppmanar jag er, säger Paulus, att gensvara på Guds handlande i era liv…

Trons liv är alltid ett gensvar på vad Gud har gjort för oss genom Jesus! Och att leva i det gensvaret är utgångspunkten för den slags gemenskap som Paulus vill beskriva i Romarbrevets tolfte kapitel!

Det gensvaret är anledningen till att det finns en riktning i våra liv. Det är den riktning som vi från början varit skapade till men som så ofta kommer ur kurs. Det är riktningen mot Gud!

Vi talar mycket om lovsång och tillbedjan i vår tid – och det är både riktigt och gott. Men det kan, paradoxalt nog, väldigt ofta hamna i både yta och känslor. Det är känslan som tillbedjan ger som vi söker – när det egentligen är föremålet för vår tillbedjan – Gud – vi borde söka. Det som Paulus uppmärksammar oss på är en form av tillbedjan utan ord och utan känslosvall. ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer” står det i B2000. Ordagrant står det ”frambär era kroppar”.

När Jesus gav sitt liv för oss på korset frambar han sin kropp som ett offer för vår skull. På ett motsvarande sätt får vi frambära våra kroppar som ett ständigt utgivande där vi ger oss till Gud i kärlek och lovsång till honom. Det är det som är korsets paradox och kraft i den troendes liv.

Det är när inte bara känslan får vara med utan hela livet – hela min fysiska existens – som min tillbedjan blir verklig. Att ge sin kropp, att ge sitt liv, att ställa sig helt till Guds förfogande och att göra det kontinuerligt – dag för dag – det är denna lovsång och tillbedjan och överlåtelse som är det gensvar som behagar Gud. För när du burit fram dig själv – din kropp – till Gud tillhör du inte längre dig själv utan honom. Och jag tror att det är själva grunden för församlingens sanna och djupa gemenskap.

Bibeltexter att läsa och fundera över:

  • Matt 16:24-25
  • Hebr 13:15-16

Samtalsfrågor:

  1. Berätta vad Gud har gjort i ditt liv – t ex hur du blev frälst. På vilket sätt känner du att ditt liv är ett gensvar på vad Gud har gjort för dig?
  2. Ibland upplever man en slags motsättning mellan det som är andligt och mänskligt i vissa sammanhang. Paulus är tydlig med att inte göra den uppdelningen här. Hur kan vi följa Paulus i spåren och hålla samman det andliga och det kroppsliga i vår relation till Gud?
  3. Jesus bar fram sin kropp som ett offer för vår skull, när han dog på korset. Vad betyder Jesu förebild för hur vi bär fram vårt liv som offergåva till Gud.
  4. Formulera din egen bön/dikt/sång där du uttrycker ditt gensvar till Gud för vad han har gjort för dig – låt dina tankar formas till ord för att kunna bli till handling.

Bönefokus:

  • Låt bönestunden bli ett tillfälle till överlåtelse och tacksägelse.
  • Använd dina/era böner/diktier/sånger.

Veckans utmaning:

Hela ditt liv är menat att vara ett gensvar på Guds kärlek! Hitta några praktiska sätt där du kan ge uttryck för det gensvaret i relation till andra människor.