Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Samhällsansvar

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät dess frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:4-7)

devider

De senaste veckorna har frågorna om att ta ansvar – för landet och för samhället – varit mer aktuella än på länge. Vi har fått lära oss om talmansrundor och politiskt spel. Vi har diskuterat sannorlikheten för olika konstellationer och regeringsalternativ. Vi har reflekterat över demokrati och ansvar. Och hur man än ser på det hela måste man konstatera att det inte är lätt. Att ta samhällsansvar låter både svårt och tungt.

Så vad handlar det om? Och mer specifikt, vad handlar ett kristet samhällsansvar om? Profeten Jeremia hjälper oss på traven i sitt brev till de judar som befann sig i exil i Babel. Han uppmanar dem söka den stads bästa dit de kommit och be för den platsen. För ”när det går väl för den, går det väl för er” (Jer 29:7). Samhällsansvar skulle alltså kunna handla om att främja människors och samhällets blomstrande och välgång. Jag tror att vi alla vill att den plats och region där man bor ska blomstra. Att det ska gå bra för människor och företag. Att det ska finnas god service och ett tryggt liv för alla, oavsett ålder, härkomst eller var man bor, osv. Och ändå så är detta bara ett uttryck för ett gott samhällsansvar.

Människors och samhällets blomstrande och välgång skulle också kunna definieras ur en annan aspekt. En djupare och mer grundläggande. En av de personer som genom historien kanske påverkat vårt västerländska tänkande mest är kyrkofadern Augustinus. Han levde på 400-talet. I sin bok, Guds stad, beskriver han människans och samhällets blomstrande som att ”njuta Gud, och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.” Eller, att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv, för att citera Jesus.

Bakgrunden till det Jeremia skriver är att stora delar av folket i Jerusalem blivit bortförda i fångenskap, eller i exil, som vi ibland också säger. Och det är klart att de längtar efter att snabbt komma tillbaka till sina hem och till ett vanligt normalt liv. Men det ser ut att dröja med återvändandet. Och så ställs de inför samma dilemma som miljontals människor på flykt eller som frivilligt lämnat sina hem för att bygga ett nytt liv och en ny framtid någon annan stans än där de kom ifrån. Ska vi rota oss eller ska vi leva som om vi ska flytta hem igen i morgon? Guds svar till dem som befann sig i Babel var: varken rota er eller var beredda på uppbrott. Däremot hade han ett uppdrag för dem just där de var.

På många sätt kan det sägas, att vara kristen också är att leva i ett slags utanförskap, en slags exil. Vi är en del av den här världen, men vi hör inte till den här världen. Djupast sett tillhör vi Guds rike och måste ha detta som vår djupaste och sannaste identitet. Därför känner vi oss ibland inte riktigt hemma här. Hebreerbrevets författare talar om att vara gäster och främlingar. Det skulle ju kunna föra med sig att vi inte bryr oss om det som finns omkring oss. Men snarare måste det betyda en kallelse att samtidigt leva här och nu och ta ansvar och söka människors och samhällets blomstrande och välgång. Men hur gör vi det? Jag tror att det är det som orden i Jeremias budskap vill lära oss. Vi gör det genom att…

Leva ett liv som visar på Guds rike

Det första som Gud ville säga till de människor som lever i exil långt borta från Jerusalem är: Lev som om ni var hemma. Och inte bara som om ni var hemma. Gör den plats där ni nu är till ert nya hemma! Bygg hus, bo i dem. Skaffa familj och låt den växa. Tänk inte kortsiktigt utan hållbart och långsiktigt. Föröka er! Allt det här hör samman med att leva ett gott och blomstrande liv. Och än mer hörde det samman med synen på att leva under Guds välsignelse. När man läser hur människor välsignade varandra i Gamla Testamentet handlar deras välsignelseönskningar alltid om välgång, långt liv och att föröka sig. Så mitt där i vilsenheten och exilen säger Gud till sitt folk. Jag har en uppgift för er. Jag vill välsigna er här. Och lite längre fram läser vi de välkända orden om fridens tankar och framtid och hopp. De skulle vara skyltfönster för Guds godhet och välsignelse mitt i en kanske fientlig omgivning. Och faktisk ännu mer. Deras närvaro skulle på det sättet förmedla Guds välsignelse till de platser dit de hade kommit för att bo!

Den kristna kyrkan har ett viktigt uppdrag i vår tid att leva på ett sådant sätt att människor ser Gud i och genom våra liv. Vi är skyltfönster för Guds rike. Vår gemenskap är menad att vara en försmak på livet i Guds rike. Är det någonstans där Augustinus definition av människans och samhällets blomstrande borde ha högsta prioritet så är det i vår gemenskap: njuta Gud och njuta varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap. Men hur gör vi det? Hur blir detta till? Den kroatisk-amerikanske teologen Miroslav Volf pekar på fyra saker:[1]

  1. Gud är inte en opersonlig kraft någonstans i världsaltet utan en person som älskar och kan bli älskad tillbaka. Gud är relationell.
  2. Att vara människa innebär att älska. Vi kan välja vad vi vill älska, men slutar vi älska upphör vi vara mänskliga.
  3. Vi lever väl när vi både älskar Gud och vår nästa.
  4. Vi blomstrar när vi upptäcker glädjen i att älska både Gud, som vi inte kan se, och vår nästa, som vi kan se.

Det här handlar om att leva sitt liv synligt och frimodigt mitt ibland de människor som finns omkring oss, inte som om Gud inte fanns, utan med Gud och kärleken till Gud och min nästa som centralpunkt och ledstjärna för hela mitt liv. Samhällsansvar handlar om att leva på ett sådant sätt att den Gud som samhällets blomstrande bygger på blir synlig och älskad i och genom våra liv.

Vara en välsignelse för din omgivning

Hur söker man stadens bästa? Det är ju detta som folket i exilen i Babel får i uppgift att göra. Och hur gör man det när man lever i utanförskap, fångenskap och allra mest bara önskar Guds dom över allt och alla? Först tror jag att det behöver ske en omvändelse från ett fokus på oss själva till det som är Guds kallelse. Så var det i allra högsta grad för exilens människor i Babel. Det är så lätt att tänka: Vad är bra för mig? Eller Vad är bra för församlingen? Kanske är det andra frågor som vi istället behöver ställa? Vad är bra för min nästa? Vad gagnar vårt samhälle? Vad främjar blomstrande och välgång på alla områden?

Jag har en vän som var med och planterade en ny församling i ett bostadsområde i utkanten av en medelstor svensk stad för en del år sedan. Det var ett område med en hel del problem. När de skulle definiera vad som var viktigt för församlingen att göra började de att tala om vad det skulle betyda att söka just det områdets bästa. För deras del handlade det om att engagera sig i lokala idrottsföreningar, hjälpa till i fritidsgården, öppna en förskola och inbjuda till en djup och äkta kristen gemenskap oavsett bakgrund och härkomst. Idag 30 år senare är det just dessa saker som församlingen är känd för i sitt samhälle.

Vad vill din församling vara kända för där du bor? På vilket sätt vill ni söka stadens eller platsens bästa? Vad skulle ni vilja att människor skulle säga att de saknade om inte den församlingen fanns kvar en dag?

Paulus skriver i Romarbrevet om att inte vara någon något skyldig, utom i kärlek. På så sätt ger han detta att söka stadens bästa, eller begreppet samhällsansvar, en djupare dimension. Att söka stadens bästa handlar om Guds kärlek i handling till Kalmar och Kalmars innevånare. Hur vill du att det blir veklighet i ditt och i den här församlingens liv?

Bära platsen i bön och förbön

Förbön är del av den kallelse som Gud gav sitt folk i Babel. Be för staden. Be för dess välgång och framgång! För när det går den väl, går det er väl. I många sammanhang är förbön något både underskattat och förbisett som medel för samhällsansvar. Paulus skriver till Timotheos och uppmanar honom också till förbön:

”Först av allt uppmanar jag dig till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4).

Förbönen kopplas här samman med två saker: att de kristna ska kunna leva sitt liv utan inskränkningar av myndigheterna och att människor ska komma till tro på Jesus och bli frälsta. Stadens välgång mäts här med Guds rikes mått och inte med människors mått. Gud vill att hans rike ska ha framgång på varje plats, också i Kalmar. Därför uppmanas vi idag till bön och förbön!

I vår församling i Färjestaden samlas vi varannan onsdag till en bönekurs utgiven av Alpha. I onsdags handlade samlingen om förbön. Och frågan ställdes hur vi praktiskt kunde gå till väga. I undervisningsvideon berättades det om en missionär som reste till Korea under Koreakrigets dagar. I sin Bibel skrev han några ord som blivit välkända. En bön. ”Gud krossa mitt hjärta över det som krossar ditt.” Egentligen var det ju en bön om att få se situationen med Guds blick. Bönekursen gav oss fyra praktiska råd när det gäller förbön:

  1. Håll er informerade. Ta reda på vad som sker. Hur saker ser ut. Vilka behov som finns.
  2. Bli inspirerade. Tänk på Guds möjligheter och kraft och bli inspirerade av vad han kan och vill göra.
  3. Bli upprörda. Men bli upprörda på rätt saker. Sök Guds hjärta och be att få se med Guds blick.
  4. Be tillsammans. Möts för bön och förbön för människor och för Kalmar och be konkret och enkelt i gemenskap med varandra och den helige Ande.

devider

Temat idag är samhällsansvar. I dagens evangelietext får Jesus frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Som så många andra gånger när Jesu motståndare ställer frågor till Jesus är deras syfte att hitta sätt att få något att anklaga honom för. Jesus svarade dem genom att be att få se det mynt som användes för skatteinbetalningen och frågar sedan vems bild som är präglad på myntet. Kejsarens bild, blir svaret. Varpå Jesus svarar dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt 22:21)

När vi funderar över samhällsansvar och över att främja människors och samhällets blomstrande och välgång är det lätt att hamna i det som tillhör kejsaren, dvs i de praktiska, ”hårda” frågorna om ekonomi, politik och samhällets utveckling. Jag tror att Jesu svar till sina motståndare angående skattefrågan också innehåller ett bejakande av dessa praktiska frågors betydelse, men att han menar att det finns en sak som är mer betydelsefull än detta och det är vem och vad som får prägla ditt och mitt liv. Det handlar i slutändan om vem vi tillhör och vem som är centrum för våra liv.

Ge Gud det som tillhör Gud. Tydligare och rakare kan det inte sägas. Det är Jesu utmaning till sin samtid och till oss idag. Människors och samhällets blomstrande och välgång är nämligen beroende av människor som gett sitt liv helt till Gud. Ja, kanske är det i vår tid det viktigaste bidrag till samhället en kristen församling kan ge. Att älska Gud och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.

Samhällsansvar är att människor präglade av livet med Gud och kärleken till Gud och sin nästa, får sätta sin prägel på det som sker i samhället runt omkring dem. Där finns vår möjlighet och vår kallelse.

 

[1] Miroslav Volf, A Public Faith, s. 71

Annonser


Lämna en kommentar

Korset – centrum i den kristna tron

11611-CrossChristArticle

Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: ”Jag ska göra slut på de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd.” Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är denna världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. (1 Korinthierbrevet 1:18-24)

Sökande människor i vår tid har ofta inte några större problem att tala om Gud. Inte heller att uppleva den helige Ande. Men när man kommer till Jesus och frågan om varför Jesus måste dö får många svårigheter att följa med. Varför är det så? Med Jesus kommer det hela till en helt annan nivå där våra mänskliga erfarenheter och referensramar utmanas och bli oanvändbara. Gud kan vi alltid skapa oss vår egen hemmagjorda bild av. Att vara andlig och tro på en högre makt är det nästan 60 % av svenskarna som bejakar. Men med Jesus är det annorlunda. Han förstör våra hemmabyggen och ställer saker och ting över ända.

Detta är dock inte något som är unikt för vår tid. Den första kristna församlingen levde i ett sammanhang där deras tro på och förkunnelse av en korsfäst Gud mötte hårt motstånd. För det är ju just så som evangeliet beskriver Jesus. Han är den korstfäste. Att tro på och följa någon som avrättats på den tidens mest förfärliga och förnedrande sätt var ju fullständigt absurt. Och ändå är det just detta som är centrum för den kristna tron. Paulus skriver att detta budskap är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.

För en jude var det otänkbart att Gud skulle kunna handla genom en sådan händelse som korset handlar om. Den som hängdes på ett kors var förbannad, utestängd och utesluten ur Guds gemenskap. Inte kunde någon som behandlats så vara deras Messias och kung. De ville se bättre tecken än så som bevis. För en icke-jude var hela berättelsen bara helt absurd. Och att över huvud taget tänka sig en Gud som bär vårt lidande i sin kropp gick långt förbi vad deras gudsuppfattning kunde omfatta. Var fanns visheten i detta, frågade de sig?

Men Gud har gjort korset till den centrala händelsen i evangeliet. Detta trots att vi människor hellre vill ha en hanterbar Gud utan blod och lidande. C K Barrett skriver i sin kommentar till 1 Korintierbrevet att ”i judarnas krav på tecken och hedningarnas sökande efter vishet har vi två olika uttryck, ett religiöst och ett icke-religiöst, för människan i den här världen, skild från Gud och manifesterande sin upproriskhet i en egocentriska tillvaro.” (s. 55) Jesu lidande och död utmanar denna självcentrering som grund för våra liv och byter ut den mot en korscentrering. Det är så som Gud visar sin vishet genom det människor ser som dårskap.

Korset – centrum för den kristna tron. Där förs hela vår historia och vår existens samman i det drama där Gud i Kristus handlar för vår skull.

Johannesevangeliet introducerar Jesus genom att Johannes döparen pekar på Jesus och säger: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” (1:29) Världens synd. Här döljer sig historiens alla illdåd, all ondska och bestialisk grymhet. Här döljer sig alla goda människors tystnad och medlöperi. Här döljer sig vår mänskliga fallenhet för att söka vår egen väg och vända oss bort från Gud. Det är inte bara de ondas handlingar Jesus bär, han bär alla människors bortvändhet från Gud. Där ingår också du och jag. Johannes döparens bild om Guds lamm är hämtad från den stora försoningsdagen där prästen lägger sina händer på ett lamm och bekänner folkets synder över det för att sedan föra det ut i vildmarken. Det lammet bar bort folkets synd. I Jesu död gör Gud detta med vår synd. Han för över den till Jesus. I honom absorberas världens synd och ondska när han dör för vår skull. Passionsberättelsen beskriver hur ett stort mörker kommer över Jerusalem och varar från sjätte till nionde timmen, från 12 till tre på eftermiddagen. Jesus ropar till slut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så stort är det syndens och ondskans mörker som kommer över Jesus att Gud upplever sig övergiven av Gud.

Korset – centrum för den kristna tron. Där avslöjas verkligheten om vår värld och våra liv i en obarmhärtig tydlighet. 

I händelserna runt Jesu korsfästelse blir syndens och ondskans ansikte avslöjat. Här kolliderar Guds rike med mörkrets rike. Här smider maktens människor sina ränker för hur de ska undanröja allt som hotar deras positioner. Precis som i dagens värld är oskyldiga människors liv väldigt lite värda. Också idag offras den oskyldige på maktens altare. Vi ser det dagligen på nyheterna. Det tragiska i Jesu död är hur spelet runt omkring hans död utmynnar i avrättningen av den enda människa som någonsin levt och som har varit helt och fullt utan synd och utan fel. Denna tragik beskriver Petrus i sitt tal inför stora rådet efter att ha botat den lame mannen vid Sköna porten, då han säger: ”Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri. Livets furste dödade ni…” (Apg 3:13-14)

Korset – centrum för den kristna tron. Där uppenbarar Gud sanningen om vem han är och att essensen i hans väsen är kärlek. 

 

Men Jesus är inget viljelöst offer för människors ondska och maktlystenhet. Bibelns mest kända vers lyder: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” (Joh 3:16) Och i Romarbrevet läser vi: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss med an vi ännu var syndare.” (5:8) Jesu död är ett uttryck för Guds kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes och Gud bevisade sin kärlek, säger oss Paulus. Korset handlar inte om att tillfredsställa en kränkt Guds blodtörst och upprätta hans heder. På korset är det Gud själv som utur sitt blödande kärlekshjärta ger sig själv för och till oss. Han försonar världen med sig själv. Korset förändrar inte Gud. Han är den samme. Och hans kärlek är oföränderlig. Korset förändrar oss. Paulus skriver att vi har blivit korsfästa med Kristus. Vårt gamla liv dör där med honom. Genom hans uppståndelses kraft får vi ett nytt liv tillsammans med honom.

Korset – centrum för den kristna tron. Där besegras ondskan, synden och döden och ställs maktlös genom hans död som är utan skuld och utan synd.

 

I Kolosserbrevet beskriver Paulus detta i starka färger: ”Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:13-14) Vilka fantastiska ord! Och vet du vad de betyder? Att du och jag kan bli fria från allt som anklagar oss! Vi lever idag allt mer i en skamkultur. Människor känner att de inte duger, att de är fel. Också denna skam tog Jesus på korset. De krav som hela tiden säger att du inte duger spikades fast vid Jesu kors. Hans uppfyllde dessa krav i sin död. Han lyfte av dem så att du och jag inte behöver bära dem längre. Det är evangelium, goda nyheter! Du är fri. Men än mer gjorde Gud Jesu död på korset till ett tillfälle där han triumferar över ondskans alla makter. De trodde att de kunde krossa Gud genom att döda Jesus. Så fel de tog! När Jesus ger upp andan och säger att det är fullbordat, har han vunnit en evig frälsning för hela världen och för varje människa som någonsin levt eller kommer att leva. Ondskans makt är bruten. Ormen från paradiset har fått sitt huvud krossat. Djävulen är besegrad!

Korset – centrum för den kristna tron. Där försonas världen med Gud och grunden läggs för nytt förhållande till honom och till andra och hela skapelsen.

 

Lyssna till orden från 2 Korinthierbrevet kapitel 5: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.” (5:17-19) Nyckelordet här är försoning. Gud har tagit initiativet. Gud har försonat världen med sig själv. Gud har undanröjt allt som hindrar oss människor att leva i gemenskap med honom. Allt det la han på Jesus. När vi tar emot och går in i den verklighet som denna försoningshandling innebär sker två viktiga saker: Vi blir nya skapelser. Vi får ett nytt liv och en ny relation till Gud, till oss själva och allt runt omkring. Vi ser livet i ett nytt ljus. Vi lever trons liv i gemenskap med Gud. Och det andra är att vi får bli Guds efterföljare i att leva i försoning. Precis som Gud tog initiativet till att försona världen med sig själv kallar han oss att ta initiativet att leva i försoning med varandra och med hela skapelsen. Vi kallas till försoningens tjänst och blir förmedlare av försoningens ord, som är evangeliet om den korsfäste Kristus.

Korset – centrum för den kristna tron. Där vinns frälsning, helande och befrielse genom Jesu död.

 

Tron på en Gud som offrar sig själv i en förnedrande död gör den kristna tron unik. Frälsningens evangelium bygger på det som sker på korset. Att Gud handlar för vår skull. Att Gud genom Jesus bär vår bortvändhet från honom i sin egen kropp. Att din och min synd, skuld, våra misslyckanden och nederlag, alla får ett logiskt slut i Jesu död. Han lyfter dem av oss och förintar dem i sin död. Få har beskrivit denna sanning så starkt som profeten Jesaja. Lyssna! Detta är vad Gud i Jesus gjort för oss på korset! ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor han tog på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:4-6)

Korset är centrum för den kristna tron. Budskapet om den korsfäste Guden som lider och dör så att vi människor får ett nytt liv är en dårskap och en stötesten för världen, både den religiösa och humanistiska. Men det är detta budskap som är evangelium, goda nyheter. För var och en som sätter sin tro till vad Gud gjort på korset betyder det frälsning och ett nytt och förvandlat liv. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1 att denna händelse är både Guds vishet och Guds kraft. Det är den vishet genom vilken Gud ändrar världshistoriens utgång. Det är den kraft som vår tro och våra liv bygger på. Det är därför vi får säga som Paulus: ”Jag har bestämt mig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst!” (1 Kor 2:2 parafras)


Lämna en kommentar

Trons perspektiv – hur Mose hjälper dig att komma ut ur garderoben

I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen kalla sig Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (Hebreerbrevet 11:23-27)

En av den gångna julhelgens toppnyheter, både i TV, press och i kristen media, var att många kristna väljer att dölja sin tro. Genom den forskning som religionshistoriken David Thurfjell gjort, har han visat på att det finns en stark pinsamhetsfaktor i vårt samhälle omkring kristen tro. Det upplevs helt enkelt både töntigt och pinsamt att vara kristen. Andlighet går bra att tala om. Många människor ser på program som Övernaturligt på TV eller tycker inte det är konstigt att gå till ett medium. Men den kristna tron bär med sig en pinsamhetsfaktor som gör att många kristna har ett inre motstånd mot att vara öppen med sin tro. David Thurfjell liknar detta att vara öppen med sin kristna tro med att komma ut som homosexuell. I varje ny situation eller relation måste du och jag välja om vi vill ”komma ut” som kristen eller inte.

Jag vet inte om du känner igen dej i det här. Jag reser en hel del på tåg och det händer ibland att man kommer i samtal med människor på tåget. När frågan vad man arbetar med kommer upp säger jag sällan att jag är pastor. Det är få saker som dödar samtalet eller punkterar stämningen som att säga att man är pastor och professionell kristen. Och på tåget vill man ju inte gärna hamna i pinsamheter. Så, visst känner jag igen mig.

Att följa Jesus – att ta sin tro på Jesus på allvar – har i alla tider setts på med misstänksamhet och skepsis. Detta oavsett om den dominerande kulturen varit sekulär eller religiös. Lagom mycket religion har aldrig setts som något farligt. Bara en människa håller sin tro för sig själv är det inget problem. Men det har alltid varnats för dem som i världens ögon trott för mycket och där tron på Jesus har fått avgörande inflytande på de värderingar och val som människor har och gör.

Men det är just detta som Hebreerbrevets författare vill lyfta fram genom sitt sätt att berätta om Mose. Tron ger ett perspektiv till livet som utmanar oss att trotsa pinsamhetsfaktorn och hjälper oss att bli allt mer frimodiga i att följa Jesus och låta honom få ha det avgörande inflytandet över våra liv. På onsdag börjar vårens Alphakurs. I det första föredraget finns följande ord av C S Lewis med:

”Den kristna tron är om den är osann, fullständigt oviktig. Men om den är sann är den av allra största betydelse. Det enda den inte kan vara är lagom viktig.”

Det är helt tydligt att för de människor som Hebreerbrevets författare skriver till är den kristna tron av allra största betydelse. Men till skillnad från oss lever de i en tid och i en situation där deras tro, inte bara bär med sig en pinsamhetsfaktor. De har gått igenom hårda prövningar som resultat av att de valt att låta sin tro på Jesus synas och lysa och definiera vilka de är och vad som är betydelsefullt i deras liv. Lyssna till de ord som utgör själva introduktionen till trons kapitel.

”Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående. Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” (Hebreerbrevet 10:32-36)

Kasta inte bort er frimodighet!

Ni behöver uthållighet!

Där har vi själva anledningen till trons kapitel. Där har vi också den kontext i vilken vi måste sätta in orden och berättelserna i detta kapitel. Och det är där Mose kommer in i bilden.

Berättelsen om Mose är en typisk komma ut ur garderoben – eller i det här fallet Faraos palats – berättelse där frågor om identitet, identifikation, uppgift och livsmål är centrala. Och allt sker mot den bakgrund vi kan läsa om i de första kapitlen i 2 Mosebok. Istället för att vara en fristad, där Israels folk var skyddade och hade privilegier, hade nu Egypten blivit ett fängelse och folket försatt i slaveri. Och för att försvaga deras möjligheter att resa sig mot egyptierna hade farao beslutat att alla pojkar som föddes skulle dödas. Men Mose föräldrar trotsade detta påbud. De höll Mose gömd så länge det bara gick.

En av höstens mest omtalade böcker var nog Timothy Snyders lilla bok Om tyranni – 20 lärdomar från det 20:e århundradet. Den första lärdom han lyfter fram kallar han: Lyd inte i förväg. Det är så som tyranner, oavsett om de finns på en arbetsplats, i en relation eller i det politiska eller religiösa livet skaffar sig makt. De får människor att lyda i förväg, dvs att vara inställda på att inte stå upp mot det som är fel och orättfärdigt. Mose föräldrar – och Israels folk – vägrade att lyda i förväg! Det står att de ”lät sig inte skrämmas av kungens påbud.” Istället satte de tro till Guds beskydd, Guds försyn och att Gud hade en plan för deras nyfödda barn.

I den slags kultur som breder ut sig i samhället idag, där speciellt kristen tro förväntas vara tyst och inte få påverka hur livet både privat och offentligt levs, är det viktigt att vi inte lyder i förväg och blir tysta. Bibelns ord och kristen tro har massor att säga om hur vi bör leva våra liv och om hur samhället bör fungera för att vara gott och rättvist och rättfärdigt. Många gånger går det stick i stäv mot den kultur som i övrigt råder. Men Hebreerbrevets författare vill uppmuntra dig och mig att vara frimodig i att leva ett kristet liv som syns och som är öppet och som gör att människor blir nyfikna på vad det är som ligger till grund för vår tro.

Jag tror att du är ganska bekant med berättelsen om Mose, om hur han hamnade i faraos palats och om hur han egentligen kunnat förbli där – priviligierad, upphöjd, bekymmersfri. Men han valde en annan väg, en väg som det krävs tro och mod för att gå. Hebreerbrevets författare beskriver denna trons väg genom två ganska drastiska motsatspar:

”Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden.” (11:25)

”Han räknade Kristi vanära som större rikedom än Egyptens alla skatter.” (11:26)

Vilket perspektiv! Det är detta som är trons perspektiv! Tron ser annorlunda på vad som är väsentligt och värdefullt. Tron värderar det större och vidare och längre och djupare perspektivet och sträcker sig bortom det som är begränsat av här och nu. Och det är precis det livet som Gud vill inbjuda dig och mig till att leva. Det finns en bekvämlighet i att leva undangömd och ha sin tro lite lagom synlig. Det finns en bekvämlighet i att befinna sig i garderoben, eller i faraos palats, men tids nog blir den bekvämligheten till ett fängelse och hjärtat tar till slut så mycket stryk att relationen till den levande Guden dör. Så blir det som skulle vara själva drivkraften och energikällan i livet reducerad till handlingar och ritualer med endast begränsad betydelse.

Det kom en dag i Mose liv där han insåg att han hade ett val att göra. Det handlade om vem han var – om hans identitet som människa. Det handlade också om den kallelse som Gud lagt över hans liv. Det valet hette Guds förtryckta folk och Kristi vanära. Jag tror att den helige Ande kallar oss idag till en allt större radikalitet i vår tro och i vår förväntan på vad Gud ska göra i vår tid. Men för att kunna bejaka den kallelsen behöver vi fundera över samma slags val som Mose – bekvämlighet, respekt, rikedom eller Guds folk och Kristi vanära.

Pinsamhetsfaktorn i den kristna tron är som vi ser inget nytt fenomen. Varje generation genom historien har på ett eller annat sätt stått precis i samma valsituation. Guds folk och Kristi vanära eller respekt, rikedom och syndens kortvariga njutning. Vad är det då som får vågskålen att tippa över? Vad är det som gör att människor genom Guds folks hela historia valt Kristi vanära istället för att lyda i förväg? Hebreerbrevets författare ger oss svaret.

Mose ”hade blicken riktad på lönen… Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige” (11:26, 27)

Vi har just avslutat två veckor av olympiska spel i Sydkorea. Sverige har gjort sitt kanske bästa OS genom tiderna med 7 guld, 6 silver och ett brons. Bakom dessa framgångar och bakom varje deltagares insats ligger oerhört mycket arbete, träning, smärta och längtan. Och vad är det som driver människor till att gå igenom allt detta? De har – för att använda Hebreerbrevets ord – blicken riktad på lönen. När de står där med sin prestation och ibland med sin medalj runt halsen säger de: det var värt allt ihop. Paulus skriver att allt detta gör människor för en lön som förgår, medan den lön som finns redo för dig och mig är en som aldrig kommer att förstöras, och tillägger: ”Spring för att vinna den!” (1 Kor 9:24)

Det finns dock en komponent som är större och mer kraftfull än alla andra. Tron är ett öga som ser vad andra inte ser. Mose såg den Osynlige. I nästa kapitel i Hebreerbrevet uppmanas läsaren att ha blicken fäst på Jesus. Målet och lönen är inte bara ett pris eller en belöning en gång i framtiden. Målet och lönen är Jesus. Det är relationen och gemenskapen med Jesus som är det avgörande. Det är vad Jesus får vara och betyda i ditt och mitt liv som till slut gör att vågskålen tippar över. Han har valt att identifiera sig med dig och mig. Han blev en människa som vi. Han utblottade sig själv. Han utstod hån, förakt, tortyr och döden på korset. Han förnedrades offentligt inför hånande och skrattande folkskaror. Han gjorde det för att han älskar dig och mig och varje människa och vill ha en personlig relation med oss. Han har redan burit pinsamheten. Och han har gjort det för att kunna ge oss frimodighet och uthållighet.

Men den hånade och korsfäste Jesus är alltid samtidigt den uppståndne och upphöjde Kristus, för att använda Jürgen Moltmanns språk. Det innebär att när du och jag kallas att identifiera oss med Guds folk och Kristi vanära är det också ett deltagande i Kristi seger, både på korset och i uppståndelsens triumf. Jag tror att det var denna seger som Mose såg och som gav honom kraft att lämna sin trygga värld. Han hade den segern framför sig och såg den i tron. Men oss är det annorlunda.  Vi har facit! Vi vet att Jesus har segrat och vi får vandra i hans seger.

När Gud är verksam med sin Andes kraft i ditt liv. När Guds välsignelse möter dig och din familj. När du får uppleva hans ledning och hör hans tilltal på en daglig basis. När du varje dag får vakna upp och veta att denna dag får du gå igenom livet som Guds älskade barn och får se hur Guds vilja och Guds himmelrike blir verklighet i ditt liv. Då är det värt allt! Det är detta som är att leva i trons perspektiv!

 

 

Predikan i Församlingen Brofästet 180225


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.


1 kommentar

Friheten i Kristus

frihet

Frihet!

Få ord är så starkt laddade med känslor, innehåll och förväntningar som just ordet FRIHET. Det är något alldeles speciellt med det ordet och med vad det ordet innehåller och betyder. Människor i alla tider har längtat efter frihet, de har kämpat för och gett sina liv för frihet.

Vår svenska historia och kanske också vår folksjäl har nog färgats av orden i den frihetssång som Biskop Tomas skrev 1439 som en hyllning till Engelbrekts kamp mot danskt förtryck under Kalmarunionens dagar: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Enligt Wikipedia finns sången i över 900 olika tonsättningar genom åren.

En annan Tomas, Thomas Hobbes som var en av 1500-talets mest inflytelserika politiska filosofer, har gett oss en beskrivning av frihet som fortfarande 500 år senare påverkar vår bild av vad det är att vara fri: ”Fri är den människa som i det han har förmåga och förstång att göra, inte hindras att göra det han bestämt sig för.”

  • Frihet – är att göra det man själv vill och inte hindras av andra.
  • Frihet – är att klara sig själv och ta eget ansvar.
  • Frihet – är att stå ovanför yttre krav, autoriteter och måsten.

Detta är på något sätt också själva kvintessensen av hur vanliga svenskar ser på vad frihet är.

Ingen har beskrivit denna frihet så som Ulf Lundell i sången Jag trivs bäst i öppna landskap. Här hyllas en frihet där den egna förmågan och det egna förståndet inte hindras av för närgångna grannar eller yttre bud eller måsten. I en strof sjunger Lundell: ”Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ. Ingen kommer i min närhet, som stänger in och själ.”

Frihet!

Det är evangeliets och Bibelns starka och omvälvande och livsförvandlande budskap! Det är budskapet om befrielse och frihet från slaveri och förtryck som är Mose kallelse i mötet med Gud vid den brinnande busken. Och så formas och färgas den bibliska berättelsen, men också Guds folk i alla tider, av den stora befrielsehandling som beskrivs i 2 Moseboken. Exodus – uttåg – befrielse. Hela Bibelns berättelse hittar sitt tema och sin utgångspunkt just där.

När Jesus träder fram i Synagogan i Nasaret för att ge sin programförklaring använder han Jesajas profetord om hur Gud sänder sin tjänare för att ”Förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Det är detta som är Jesu glädjebud och ärende. Det är detta som Anden utrustar Jesus till att göra.

Frihet – erbjudandet om upprättelse och befrielse (som det stod i SMKs vision en gång) i mötet med Jesus – borde ju vara den kristna trons huvudnummer. Detta budskap och denna verklighet borde vara den stora anledningen till att människor i skaror skulle söka sig till kyrkor och församlingar i vårt land.

Men i världens mest individualistiska och fria land är det inte så. Och man kan ju undra varför. För några år sedan satt jag på evangelistkårens årliga samling i Donsö Missionskyrka och lyssnade till Torsten Åhman. Han talade om och ställde frågan: ”Varför är Sverige världens mest sekulariserade land?” I föredraget tog han upp en rad orsaker som många brukar lyfta fram: socialdemokratisk retorik om religion som privatsak, Hedenius kristendomskritik, ökad utbildningsnivå, materiell välstånd. Och trots att dessa säkert kan ha spelat in, är det en annan sak som Torsten Åhman menade är den avgörande orsaken. I alla de länder och kulturer där den kristna kyrkan växer och den kristna tron har framgång förknippar människor kristen tro med befrielse och frihet. I vårt land är det tvärt om. Genom århundraden har kristen tro och kyrka förknippats med tvång, yttre krav och måsten. Något som precis som Lundell sjunger ”stänger in och stjäl.”

Den här söndagen är temat ”Friheten i Kristus”. Och vi får återvända till det som är själva kärnan i vår tro. Att Jesus är den som genom sin död på korset och sin uppståndelse från de döda har besegrat alla de makter och gjort upp med och sprängt alla de krafter och begränsningar som håller människor bundna. Den frihet som vi människor strävar efter och försöker skapa oss leder oftast till ett annat slags tvång och en annan slags ofrihet än den yttre – själens ensamhet, livets meningslöshet, rädslans förlamande mekanismer när jag krampaktigt försöker hålla fast vid min frihet.

Evangeliet, det glada budskapet, är ett budskap om frihet. Frihet från något och frihet till något annat. Det är ett budskap om frihet från allt det som binder oss: rädsla, skuld, skam, felaktig självbild. Det är ett budskap om frihet till något – till en relation med den Gud som älskar oss mer än någon annan och som har våra liv i sin hand. Att välja den friheten är nog det viktigaste val du och jag kan göra.

Frihet!

Är ett val.

När jag var 13 år fick jag mitt första egna rum. Vi hade just flyttat och i det nya huset fanns ett rum inrett i garaget. Det blev mitt rum, min plats och min frihet under några år i tonåren. På den gamla radion, en sån där stor rörmottagare i trä med stor högtalare som stod på min bokhylla, hittade jag snabbt ett favoritprogram att lyssna på. Smoke Rings – och den där skrovliga rösten som började varje program med orden ”Hello there, music lovers!” Så blev jazz min stora passion och Duke Ellington en av favoriterna.

Ellington och StrayhornPå den skiva med Ellingtons Second Sacred Consert – där Alice Babs sjunger b la Almigthy God och Heaven – finns en låt som heter Freedom. Frihet. Mot slutet av detta fantastiska stycke berättar Ellington om sin vän och mångårige medarbetare och arrangör Billy Strayhorn. (Se klippet nedan, ca 11:15 in i låten.) Och de orden har följt mig genom livet. Strayhorn var en människa som hade oddsen mot sig i det samhälle han levde. Han var svart och ville spela klassisk musik. Han ville bli tonsättare och kompositör. Något som inte sågs med blida ögon av den vita eliten. Han var också öppet homosexuell i en tid då det var straffart i många länder. Ellington säger på skivan:

” När jag tänker på frihet, tänker jag på Billy Strayhorn och hur han levde utifrån fyra olika moraliska friheter: Frihet från hat, ovillkorligt. Frihet från självömkan. Frihet från rädslan att göra något för någon annan som gagnar den andre mer än sig själv. Frihet från det högmod som säger att man är bättre än eller känner sig överlägsen en annan människa.”

Oavsett vad som sker i en människas liv, vilka omständigheterna är, finns det möjlighet att leva fri och vara fri! Billy Strayhorn valde den friheten.

Frihet!

Jesus säger: ”Den sonen gör fri är verkligen fri” (Joh 8:36). Jesus befriar från hat, bitterhet, självömkan, rädsla, högmod, bundenhet och allt det som synden gör i en människas liv. Att tro på Jesus handlar om att i tillit och förtröstan på att han är den som kan befria mig så att jag blir verkligen fri överlåta mig och lägga mitt liv i hans hand. Där finns frihet. Där öppnar sig nya perspektiv och livet går från svartvitt till High Definition färg!

Evangelierna är fulla av berättelser om detta. Kyrkans och församlingens historia är full av sådana berättelser. Också våra liv vittnar om den befriande kraften i tron på Jesus. Det är därför Paulus kan skriva till församlingen i Korinth: ”Kristus Jesus… har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.” (1:30) Jesus är din och min frihet! Och gång på gång uppmanar oss NT att inte låta den friheten gå förlorad – vare sig genom yttre fiender som vill komma in och begränsa friheten i Kristus eller inre fiender, att använda friheten på ett sådant sätt att den byter skepnad till tvång och bundenhet.

Hur lever vi då denna frihet? Winfried Stinessen skriver: ”En människa är verkligen fri när hon väljer Gud och hans vilja.” Och dag efter dag inbjuds du och jag att välja denna verkliga frihet!

Friheten i Kristus, är precis som Billy Staryhorn levde den, en frihet från en rad olika saker: hat, självömkan, missunnsamhet, högmod. Och mycket annat också som andlig bundenhet, synd, skam och onda makter.

Men friheten i Kristus är också en frihet till något. Och det är här som jag tror den verkliga dynamiten ligger. Jag kan se framför mig fyra friheter i Kristus som alla är med och förvandlar våra liv och vår värld och som när dessa får känneteckna våra församlingssammanhang i Sverige kommer att göra att människor istället för tvång tänker på kristen tro som frihet.

Frihet att älska, ovillkorligt.

Det är sådan Gud är! Det är detta vi ser i och genom Jesus rakt igenom evangelierna och in i våra liv och vår tid. Han ställer inga villkor för att älska. Han sätter inga gränser för sin kärlek. Det är därför du och jag kan sitta här idag. Han ställer inga ultimatum för att möta oss. Gud kan inget annat än att älska. Till samma radikala frihet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att leva med en ny och sann identitet som Guds barn

En av de mest destruktiva rösterna som varje människa kämpar med i sitt inre är den röst som säger att du är egentligen inte värd något. Du är fejkad. Förr eller senare kommer de att upptäcka det och då är ditt liv slut. Och så många människor lever med en identitet av offer, i bitterhet och mindervärde. Men Jesus vill befria dig! Han vill komma in i ditt hjärta med sin Ande och sekund efter sekund ropa i ditt inre: du är mitt älskade barn. Alla andra identiteter är falska identiteter. Guds barn – skapad, älskad och fri – är din sanna identitet i Kristus. Till denna radikala och nya identitet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att tjäna andra med tacksamhet och glädje

I vår överindividualiserade kultur finns en tendens att vårt sökande efter frihet övergår i rädsla för att förlora min personliga frihet och begränsas av andra. Det var den rädslan som Billy Strayhorn redan för mer än 60 år sedan identifierade och vill bekämpa i sitt eget liv. Många frågar sig vad man själv får ut av det jag gör. Och även att hjälpa andra sker ibland mer för sin egen skull än för den som är i behov av hjälp. Jesus kallar oss ut i en frihet där denna rädslans bundenhet inte längre finns. Som han har gett sitt liv för oss får vi följa honom i att tjäna andra – inte av tvång, inte av självförverkligande, utan utifrån att han har förvandlat våra liv och fyllt våra hjärtan med sin kärlek. Det är till denna nya och radikala frihet som Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Friheten att se på dig själv och andra med Guds ögon

Hur ser Gud på dig? Hur ser Gud på de människor som du har omkring dig? Han älskar dig! Du är värdefull! Varje människa är oändligt värdefull i hans ögon. Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad. Det var för din skull, det var för att befria dig och föra dig ut i den frihet som bara finns i gemenskap med den Gud som skapat dig som han sände Jesus för att dö på ett kors och sedan uppstå igen. Inte för att du är bättre än de andra, inte för att du går i kyrkan eller ber till Gud. Bara därför att han älskar dig. Det är till att leva i denna radikala förståelse av hur mycket varje människa betyder för Gud Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Frihet!

Vi – du och jag – är kallade till frihet!

Frihet – är den kristna berättelsens stora honnörsord. Och Jesus vill att den rörelse som bär hans namn ska kännetecknas av den frihet och den befrielse som han med sitt blod på korset betalt priset för. Det är en frihet från allt det som binder och som hindrar en människa att leva det liv Gud har skapat henne till att leva. Det är en befrielse till ett helt nytt och radikalt sätt att leva.

Älskad.

Befriad.

Kallad.

Fri!

(Predikan i Nybro Missionskyrka söndagen den 23 augusti 2015)