Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Se på Jesus!

Det är lika bra att säga det från början. Det finns ett ord som sköljer över oss just nu och som är på allas läppar och som ständigt fyller människors tankar – Coronaviruset

Det är som en ostoppbar storm, som en flodvåg, som en okontrollerbar kraft, omöjlig att förstå och veta när den slår till.

Du har säker funderat på om vi över huvud taget skulle mötas idag. Och det är en viktig och helt normal fundering i dessa tider, men jag tänker att vi ännu mer behöver fundera över vad detta ord gör med våra hjärtan och sinnen.

Jag har alltid varit en person som gärna följer med i nyhetsflödet och intresserar mig för samhällsutvecklingen och de trender vi ser i vår värld, men jag har känt att ju mer nyheter jag ser på, ju mer deprimerad och lamslagen känner jag mig. Det bara fortsätter att skölja över oss. Och allt vill bara äta sig in i min själ och dra ner mig och få mig att tappa modet.

Och jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Vi är alla insvepta i den här stormen. Vi är alla i samma båt. Jag gick och tänkte på vägen hem här om dagen på bilden av en liten, liten barkbåt som guppar i ett stort och stormigt hav. Helt utlämnad åt vågorna och vinden och utan möjlighet att styra eller bestämma vart den ska. Vi har tappat kontrollen över våra liv, över vår situation, över framtiden, över vad som ska komma att ske.

1997 publicerades Sebastian Jungers bok The Perfect Storm som tre år senare blev till en film med George Clooney i huvudrollen. Boken handlar om fiskefartyget Andrea Gail och dess kapten Billy Tyre som kämpar mot en övermäktig storm och som till slut går under med man och allt. Det visade sig att det oväder de trodde de skulle kunna trotsa för ytterligare en fisketur p g a en rad ogynnsamma väderfenomen utvecklade sig till en aldrig tidigare skådad storm. Efter den här berättelsen har uttrycket ”den perfekta stormen” kommit att bli ett uttryck för ett ”worst case scenario” – sämsta tänkbara situation.

Skärmavbild 2020-03-24 kl. 11.43.28

Det finns många tecken som talar för att vi är på väg in i en perfekt storm. Vad gör vi då?

Bibeln berättar en rad berättelser om människor som befinner sig i omöjliga situationer – de är fångade i en perfekt storm.

En av dessa var kung Joshafat. Vi kan läsa om detta i 2 Krönikerboken kapitel 20. Du vet kung Joshafat var en av de där kungarna som hade vigt sitt liv till att följa Herren och söka Gud och i kapitel 19 i Krönikerboken berättas om hur han reser igenom landet för att uppmana människor att lämna avgudadyrkan och helhjärtat vända sig till Herren. Och så börjar kapitel 20 med att det berättas för Joshafat att en stor armé är på väg mot Jerusalem och att den inte är långt borta.

Vad händer då? Joshafat reagerar som många av oss i dag när alla nyheter om Coronaviruset hela tiden sköljer över oss. Joshafat blir rädd. Är det inte skönt att Bibeln berättar om människor precis sådana som de är, och att de inte är så olika oss? Joshafat blev rädd. Och han hade anledning att vara rädd. Hans familj, hans folk, allt som han hade uträttat, allt som han trodde på och älskade var hotat.

Men Joshafat gör det han lärt sig att göra i nödens tid. Han ber. Mitt i den här tiden med så mycket förvirring och så mycket rädsla vill jag uppmana dig att be! Be för den situation som vi är i! Be för vårt land! Be för våra ledare! Be för våra familjer, vår församling och för människor omkring oss! Be om att Gud ska gripa in! Vi har i den här tiden som församling en fantastisk möjlighet att få gå in i en förbönstjänst och be fram förändringar och lösningar i hela den problematik som vi som land befinner oss i.

Joshafat bad. Det är några saker som jag skulle vilja lyfta fram här i den bön som Joshafat bad.

  1. Bönen börjar med att fokusera på vem Gud är. ”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå emot dig.” (2 Krön 20:6) Gud råder! Gud har kraft och makt! Det finns ingen och inget som kan stå emot Gud! Det får också vara utgångspunkten för vår bön. Vi ber inte utifrån en position av nederlag, rädsla och självömkan. Vi ber utifrån en position att vi har en Gud som har all makt! Gud råder! Ingen kan stå emot honom!
  2. Så berättar Johsafat om hur situationen ser ut. ”Gud, du ser den här hären. Du ser hur många de är. Du ser att den är oss övermäktig.” Vi får säga till Gud hur det är. Är du rädd, säg det till Gud! Är du orolig, så säg det till Gud! Är du förtvivlad, så säg det till Gud! Han hör, han inbjuder oss att komma till honom med alla de saker som våra liv innehåller.
  3. Till slut bekänner Joshafat att han inte vet vad han ska göra. ”Vi förmår inget mot denna stora skara som kommer emot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.” (v. 12)

Är det inte precis där vi befinner oss just nu? Vi vet inte vad vi ska göra? Så folk hamstrar toapapper och jäst. Folk köper torrvaror och går till Systemet. Man vet inte vad man ska göra och hur man ska får kontroll över sin situation.

Det är förfärligt att vara där, mitt i stormen. Och det är så lätt att flytta blicken mot det som skrämmer istället för till där lösningarna finns. Joshafat säger i sin bön: ”Vi vet inte vad vi ska göra. MEN våra ögon är vända till dig.”

När Hebreerbrevets författare har berättat om alla trons hjältar från det Gamla Testamentets tid i Hebr kap 11. Förflyttar han läsarens fokus från dessa, Abraham och Moses och alla dessa namnlösa som räknats upp, till den punkt i tillvaron som är den enda fasta för vår tro. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” (11:2) Joshafat kände den hemligheten. Känner du och jag den? Blicken på Jesus! Se på Jesus! Se inte på det runt omkring. Se på Jesus!

Några som fick göra det var Jesu lärjungar, när de mitt ute på Genesarets sjö drabbades av en fruktansvärd storm och trodde att det höll på att gå under. Lukas berättar:

En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar, och han sade till dem: ”Vi far över till andra sidan sjön.” De lade ut, och medan de seglade somnade han.

Då kom en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de var i fara. De kom fram och väckte honom och sade: ”Mästare, Mästare, vi går under!” Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev stilla. Sedan frågade han dem: ”Var är er tro?” (Lukas 8:22-25a)

Så är vi tillbaka i den perfekta stormen igen. Tillsammans med lärjungarna seglar vi över den sjö som de tyckte de kände till så väl. De hade kontroll. De hade gjort det här förut. De visste att det kunde blåsa upp ibland, men de hade ridit ut stormar förut. Men den här stormen var annorlunda. Paniken lyste ur deras ögon. Adrenalinet bankade i deras kroppar. De kämpade mot vinden och vågorna. Och till slut tog deras egen förmåga slut.

Och kanske är det dit som vi behöver komma. Det var den punkten som Joshafat och människorna i Jerusalem hade kommit när de mangrant, med hela sina familjer, trädde fram inför Gud i bön. De hade kommit till vägs ände. Resurserna var slut. ”Vi et inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig!”

När fruktan och missmod och den där gnagande känslan – att det är inte lönt att anstränga sig längre, för det kommer ändå att gå åt skogen – infinner sig, har vi ett val att göra. Att ge efter för rädslan, att fortsätta att ge den utrymme och kanske t o m mata den med information och fler nyheter. Och stormens vågor blir allt större och allt högre och allt kraftigare och vi, precis som i filmen, väljer att gå under med vårt skepp.

Vi har ett val att göra. Att ge efter för rädslan – eller sätta vår tro till honom som har all makt, också över livets stormar och coronavirusattacker. För även om Jesus sover i godan ro där i vår livs båt, så är han där! Och jag har svårt att tänka mig att den båt som Jesus befinner sig i skulle gå under ute på Genesarets sjö. För Jesus kom ju till den här jorden för att dö på ett kors för våra synder, inte drunkna i en sjö för att han var sömning och inte vaknade när båten fylldes av vatten.

Min vän, vad som än händer får vi sätt vår tro till Jesus! Han är med dig där ute i stormen, och i rätt tid, den tid som är hans tid kommer han att stilla stormen.

Så se på Jesus! Ha din blick fäst på Jesus, inte på stormen! Be Jesus stilla stormen! Jag tror att det är en av de viktigaste böner vi kan be just nu. Jesus som har all makt i himlen och på jorden. Jesus som äger det namn som alla andra namn ska böja sia knän inför. Denne Jesus får vi komma till och be att stilla den storm som sveper ner över oss just nu i och med Coronavirusutbrottet. Jesus, hjälp oss! Mästare, ser du inte att vi går under!

Och det är klart att Jesus ser. Det är klart att Jesus förstår hur du har det, hur vi har det, vad som sker i vårt samhälle och den rädsla som vi och många andra känner.

Att tvätta händerna, som vi alla ska göra i minst 30 sekunder, hindrar oss inte från att sedan också knäppa samma händer i bön och förbön. Det är där vid böneplatsen som vi tydligast visar på hur vi väljer tro istället för rädsla. Det sker inte genom att kritisera regeringens beslut, eller församlingar som ställer in sina gudstjänster och istället sänder på webben. Eller genom att inte ta situationen på allvar. Det sker genom att komma till Gud i bön. ”Vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.” ”Mästare, vi går under!”

Det är intressant att det var inte stormen, eller vågorna, eller att båten fylldes av vatten som väckte Jesus – det var bönen. Och Jesus talade till stormen…

”Jesus, vi ber dig, tala till stormen också idag! Jesus, vi ber dej, tala till Coronaepedemin! Jesus, vi ber dej, tala till vår rädsla, vår oro, vår uppgivenhet. Säg ditt ”tig, var stilla” också idag!”

Var är er tro? frågade Jesus sina lärjungar. Svaret finner vi i orden från Hebreerbrevet: ”Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Jesus är både utgångspunkten, den grund som vår tro vilar på och den som för tron till fullbordan. Vi får tro på Jesus!

I 2 Krönikerboken 20 träder en man fram med ord fyllda av tro, ord som förändrade hela situationen. Jag vill ge dig dem här idag som en hälsning till dig från himmelens Gud om vad Gud vill göra för den som fäster sina ögon vid Jesus.

”Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Matalja, en levit av Asafs söner. Han sade: ”Lyssna alla ni i Juda och ni Jerusalems innevånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er. Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.”” (2 Krön 20:14-15)

Guds Ande säger till oss idag:

Var inte rädda! – välj tro istället för rädsla!

Striden är inte er utan Guds! – se på Jesus, han har all makt!

 


Lämna en kommentar

New Life, Stockholm

Skärmklipp New Life

Det är i dagarna 11 år sedan jag svarade ja på Svenska Missionskyrkans kallelse att börja arbeta som samordnare för samfundets församlingsgrundande arbete. Den 1 oktober 2008 började jag min tjänst där och har sedan fått förmånen att leda och utveckla det församlingsgrundande arbetet i SMK och senare också i Equmeniakyrkan. Det finns så många saker som fyller mig med tacksamhet och som skulle kunna berättas om hur Gud har verkat under dessa år, om människor jag har fått förmånen att möta, vandra ett stycke väg genom livet med, fått arbeta tillsammans med, fått be för, utrusta, sända ut och se blomstra i sin kallelse. Det är berättelser om glädjeämnen och svårigheter och om kamp och seger i det pionjära arbetet. Det är församlingar och gemenskaper som fötts fram och projekt som aldrig blev det vi önskade och hade vision för. Det är inspirerande och goda kollegor. Det är stöd och förbön och erfarenheten av att utan Guds Andes kraft går det inte.

Förra veckan bejakade jag på nytt Guds kallelse att gå in i ett nytt sammanhang. Det betyder att jag i och med denna sommar avslutar min tjänst i Equmeniakyrkan. Istället kommer jag att från mitten av augusti verka som pastor med ansvar för att utveckla ledare och träna nya församlingsplanterare inom församlingen New Life i Stockholm. Under vintern och våren har Gud lagt kallelsen och längtan att arbeta i Stockholm starkt i mitt hjärta. Och på ett underbart sätt har möjligheten öppnats för mig att få ta nästa steg i min tjänst i New Life och det närverk av församlingar och församlingsplanteringar som utgör den församlingens liv. En av de saker som jag kommer att arbeta med är det nya ”internship program” som startar i höst. Målet för det programmet är att identifiera, utrusta och sända ut människor för att plantera nya sajter och församlingar inom New Life Network i Sverige och i andra länder. Jag känner en stor glädje över att få vara del av detta och tror att det är en plats som Gud har designat för mig där mina erfarenheter, kunskaper och gåvor kan komma till sin fulla rätt.

Detta innebär att vi också räknar med att som familj flytta till Stockholm mot slutet av sommaren. Det är början på en ny tid, en ny framtid och ett nytt liv i tjänsten i Guds rike. Mer info om hur framtiden kommer att utforma sig kommer senare.


Lämna en kommentar

Att vandra i gemenskap med Gud

Predikan i Församlingen Brofästet – kristen gemenskap i Färjestaden 180128

I det som vi brukar kalla ”Trons kapitel”, Hebreerbrevet kapitel 11, berättar brevets författare om människor med fel och brister, precis som vi, men som alla har det gemensamt att de vandrat i gemenskap med Gud. Och det är den gemenskapen som är den innersta kärnan i det som uttrycks genom de där orden som återkommer gång efter annan i det här kapitlet: ”genom tro” eller ”i tro”. Men det är också den gemenskapen Gud som gör att de får hans bekräftelse över sin tro och sina liv. Och det kan låta både allt för stort och allt för avlägset i våra öron. Men utgångspunkten för Hebreerbrevets författare är att denna trons gemenskap är möjlig också för oss. Om de vandrade med Gud betyder det att vi också inbjuds att vandra med Gud. Om Gud lade sin bekräftelse över deras tro och deras liv så längtar han efter att göra det också över vår tro och våra liv.

De första exemplen vi möter i detta kapitel här knutna till tre berättelser från den bibliska urhistorien och vill illustrera vad det innebär att leva i denna trons gemenskap med Gud. Här ger oss författaren tre förebilder för trons vandring i våra liv. Och samtidigt som vi läser om dessa människor behöver vi vara medvetna om att Hebreerbrevets budskap är att det nya förbundet, och det vi får del av där, är överlägset det gamla. Det är ett bättre förbund som vilar på bättre löften (Hebr 8:6). Men det gamla är en bild för och en försmak på vad som ska komma genom Jesus och det som vi får del av genom den helige Ande. Låt oss nu läsa om Abel, Henok och Noa.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död. Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. (Hebr 1:4-7)

Abel – trons vandring har med vårt hjärta att göra

Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 om Kain och Abel handlar om två bröder med två helt olika inställningar till både livet och till Gud. Vad är viktigt? Vad har värde? Det är svaret på frågor som dessa som förklarar skillnader på handlingar som till det yttre ser väldigt lika ut. I berättelsen bär Kain och Abel fram var sin offergåva till Gud. Och vi kan med våra moderna ögon ha svårt att förstå varför det skulle vara skillnad på deras offergåvor, men det var något som var helt uppenbart för Gud. Det står att Gud ”såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte.” (1 Mos 4:4-5) Hur kan det vara så? Och hur kan Hebreerbrevets författare säga att Abels gåva var bättre?

Det handlar om hjärtat och det handlar om tron. Abel insåg att en människa inte kan närma sig Gud – utom genom det offer som Jesus gjort när han dog på korset! What! Vad menas med det? Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 är den första offerberättelsen i Bibeln. Och Hebreerbrevets författare resonerar som så, att varje berättelse och varje lag som talar om offer och om hur man kommer inför Gud i det gamla förbundet, är ett föregripande av och får sitt fullbordande i Jesu offer på korset. Han skriver att Jesus gick ”in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr 9:12). ”En gång för alla” och ”evig” syftar också bakåt i tiden, tillbaka till Abels offer i 1 Mosebok kapitel 4. Genom sin offergåva visade nämligen Abel att han behövde Guds nåd och förlåtelse. Hans hjärta var riktat mot Gud och Gud såg till hans offer, eftersom det skedde i tro.

Kains offer däremot hade sitt fokus på honom själv. Det kom från hans egen möda. Det beskriver ett hjärta som ville visa sin egen självtillräcklighet. Erik Bernspång skriver i sin kommentar till 1 Mosebok:

Kain representerar alla de människor som försöker vinna frälsning genom sina egna gärningar. De bär fram frukten av sitt eget arbete till Gud. De menar att om de gör så gott de kan, så kan ju Gud inte kräva mer av dem. Abel representerar alla de människor som förlitar sig på Guds nåd. De har inget att erbjuda Gud, men de tar emot i tro vad Kristus gjort för dem (sid. 88).

När du och jag kommer till Gud med samma ödmjuka hjärta som Abel och vet att vi inget har att erbjuda Gud, gäller orden i Hebreerbrevet 11:4 också oss: ”genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig.” Gud bekräftar att vi har ett rätt förhållande inför honom. Det förhållandet hade inte Kain. Hans hjärta fylldes av vrede. Han ögon blev mörka. Trots Guds varning valde han att gå syndens väg. Han dödar sin bror.

I trons vandring ligger att med hjärtat söka Gud, söka följa Guds väg, önska att ära och upphöja honom, låta mitt liv ledas av, formas av och efterlikna honom. Det var detta som utmärkte Abel, men också nästa person som Hebreerbrevets författare lyfter fram, Hanok.

Hanok – trons vandring har att göra med vår vilja att söka, följa och behaga Gud

Berättelsen om Hanok är en fascinerande och fantasieggande berättelse som tar oss rakt in till centrum av vad tro handlar om. I 1 Mosebok kapitel 5, mitt i Adams släkttavla, kommer det ett par verser som handlar om Hanok. Vers 22 berättar att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och födde söner och döttrar.”

Vad innebär det att vandra med Gud? Det beskriver för det första en varm och nära gemenskap men också en andlig gemenskap i lydnad inför Gud. Det viktigaste är att det beskriver något som också står öppet för oss. I det gamla förbundets tid var denna gemenskap förbehållen endast några få unika personer. Men i det nya förbundet och i och genom den helige Ande är detta en möjlighet för alla! Du och jag får vandra i gemenskap med Gud. Den helige Ande, Guds Ande, finns i våra hjärtan och gör Guds innersta uppenbart för oss så att vi kan lära känna hans hjärta och hans innersta (1 Kor 2:9-12). Men den helige Ande går längre än så. Den berättar för oss att vi är barn till Gud och bär i samklang vår egen ande vittnesbörd om att det verkligen är så (Rom 8:14-16). Vi får leva i en ständigt djupare gemenskap med den levande Guden i och genom den helige Ande!

Henoks gemenskap med Gud och hans livslånga vandring med Gud ledde till att Gud sa om honom att han hade funnit nåd hos, eller med ett annat ord, behagat Gud. Hebreerbrevets författare låter oss veta hemligheten bakom detta. Han skriver: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr 11:5). Tre viktiga saker lyfts fram i den här versen:

  1. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Hanok tillhör det sjunde ledet efter Adam i Adams släkttavla. Och precis som Abel fick sin motpol i Kain, finns det en motpol till Hanok i det sjunde ledet efter Adam. Han heter Lemek. Lemek skrävlar om sin förmåga att hämnas, bruka våld emot och injaga skräck i sina fiender. Han har gått så långt det går att komma bort från Gud. Hanoks berättelse däremot visar vad Guds nåd kan åstadkomma när en människa lever i hel överlåtelse åt honom. Det var den slags tro som behagade Gud.
  2. Den som kommer till Gud måste tro att han finns. Trons vandring och trons gemenskap bygger på en levande relation med en levande Gud. Tron är en visshet om det vi inte ser (Hebr 1:1). Vi ser inte Gud med våra fysiska ögon, men vi kan skåda honom med trons ögon och det övertygar oss, det ger oss visshet. Men det finns ett steg till.
  3. Tro att Gud lönar den som söker honom. Gud är närvarande i och intresserad av vad som sker i ditt och mitt liv. Han vill ge det som är gott när vi ber.

Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd? Eller en orm när han ber om en fisk? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till den som ber honom? (Matt 7:7-11)

Gud ger det som är gott till den som ber honom! Gud är god och Gud ger oss goda gåvor. Gud vill dig väl. Att tro detta och att tro att Gud handlar på det här sättet är en tro som behagar Gud och som gör att du finner nåd hos honom. Du får favör hos Gud! Det gör att du och jag får och kan söka honom med frimodighet och att vi kan leva våra liv med frimodighet.

Noa – när trons vandring är ett vittnesbörd inför andra

Berättelsen om Noa har du säkert hört många gånger. I alla fall den om arken och alla djuren. Men i grunden är det en berättelse om tro och om Guds stora frälsningsplan. I 1 Mosebok kapitel 6 står det:

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade inför Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem , Ham och Jafet. Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. (1 Mos 6:9-11)

Precis som Hanok vandrade Noa i gemenskap med Gud och Guds vittnesbörd om Noa är att han är rättfärdig och fullkomlig. Noa är Hanoks barnbarnsbarn och levde i samma överlåtelse och tro inför Gud som Hanok. Men precis som Abel hade Kain och Hanok Lemek finns det en motpol till Noa i den här berättelsen. På ena sidan ser vi Noa och hans familj. På den andra sidan alla andra människor. Och kontrasten var stor mellan dessa två poler. Det är den kontrasten som Hebreerbrevets författare tar upp. Varje sak Noa gjorde i sin vandring med Gud blev samtidigt en dom över en värld som vänt Gud ryggen. Gud varnade Noa för vad som skulle komma. Noa trodde Gud och byggde, trots omgivningens hån och otro, den ark Gud bett honom bygga.

När Jesus talade om den sista tiden använder han Noa och hans tid som exempel. ”Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer” (Matt 24:37). Hur var det på Noas dagar? Vi har redan läst orden i 1 Mosebok 6 om hur jorden blev allt mer fördärvad och uppfylld av våld. Den beskrivningen känns oss allt för bekanta. De är också en beskrivning av vår tid. De är en skrämmande sammanfattning av allt det som sköljer över oss genom nyhetsflödet varje dag: klimathotet och en skapelse som blir allt mer ansträngs under människans påverkan, en värld uppfylld av våld och konflikter. Människor som varken har respekt för skapelsen eller Skaparen, inte heller sina medmänniskors rättigheter, behov och gränser.

Under 500 år hade Noa vandrat med Gud mitt i en sådan värld som ett vittnesbörd om hur det liv ser ut som får Guds välbehag! Noa levde med Gud. Han tog inte intryck av och drogs in i det andliga och moraliska förfall som omgav honom. Min fråga är om det kan vara så att berättelsen om Noa finns med i trons kapitel för att vi som följer Jesus:

  1. Har en motsvarande kallelse som Noas, men i vår tid? Ibland känner vi oss vilsna i den här världen. Skillnaden mellan vad vi förstår att den helige ande visar oss om vad det innebär att leva ett heligt och rättfärdigt liv och den värld vi lever i är ibland smärtsamt stor. Det krävs tro att stå kvar.
  2. Inte ska ge upp? Trots allt motstånd och hån gav inte Noa upp. Han hade hört Gud tala. Han vandrade med Gud. Han visste vad Gud hade sagt. Han gav inte upp.
  3. Se vad Gud har för framtid åt oss? Noa fann nåd inför Gud. Han vandrade i Gemenskap med Gud och såg något bortom det nuvarande. Han såg nya himlar och en ny jord.

Abel, Hanok och Noa – är de endast avlägsna legender från den bibliska urhistorien? Eller är det så att deras berättelser är mer aktuella idag än någonsin? Jag tänker det senare. För trons vandring har

  • Med vårt hjärta att göra.
  • Med vår vilja att söka, följa och behaga Gud att göra.
  • Med vårt liv som ett vittnesbörd om Guds godhet mitt i en mörk och ond värld att gör.

Idag inbjuder Gud oss att precis som Abel, Hanok och Noa leva i denna trons vandring och gemenskap med honom.


Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År

God Jul!

Församlingen Brofästet

Det är Jul på Öland och ut över hela världen 2018!

Julen bär med sig budskap om hopp, fred, befrielse och en ny framtid. Det är ett tidlöst budskap som möter människors allra djupaste längtan och behov. Bibeln berättar för oss att Gud i sitt innersta väsen är kärlek och att den kärleken tar sig uttryck i att Gud ger sig själv till den här världen i och genom Jesus. Guds storhet består inte bara i hans förmåga att skapa och forma universums alla galaxer. Guds storhet finner vi i att han väljer att komma till den här världen som ett barn som föds i ett fattigt stall. Paulus skriver i Filipperbrevet att Jesus ”avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil2:7). Den identifikationen med oss och våra liv leder Jesus också till korset. Krubban och korset hör samman, både med varandra och med vår värld…

Visa originalinlägg 166 fler ord


Lämna en kommentar

Tro – relation och förvissning

Församlingen Brofästet

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag…

Visa originalinlägg 1 235 fler ord


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 


Lämna en kommentar

Saliga de ödmjuka

Församlingen Brofästet

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

I 1 Mosebok berättas det om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå honom väl. Men så en…

Visa originalinlägg 793 fler ord