Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Att vandra i gemenskap med Gud

Predikan i Församlingen Brofästet – kristen gemenskap i Färjestaden 180128

I det som vi brukar kalla ”Trons kapitel”, Hebreerbrevet kapitel 11, berättar brevets författare om människor med fel och brister, precis som vi, men som alla har det gemensamt att de vandrat i gemenskap med Gud. Och det är den gemenskapen som är den innersta kärnan i det som uttrycks genom de där orden som återkommer gång efter annan i det här kapitlet: ”genom tro” eller ”i tro”. Men det är också den gemenskapen Gud som gör att de får hans bekräftelse över sin tro och sina liv. Och det kan låta både allt för stort och allt för avlägset i våra öron. Men utgångspunkten för Hebreerbrevets författare är att denna trons gemenskap är möjlig också för oss. Om de vandrade med Gud betyder det att vi också inbjuds att vandra med Gud. Om Gud lade sin bekräftelse över deras tro och deras liv så längtar han efter att göra det också över vår tro och våra liv.

De första exemplen vi möter i detta kapitel här knutna till tre berättelser från den bibliska urhistorien och vill illustrera vad det innebär att leva i denna trons gemenskap med Gud. Här ger oss författaren tre förebilder för trons vandring i våra liv. Och samtidigt som vi läser om dessa människor behöver vi vara medvetna om att Hebreerbrevets budskap är att det nya förbundet, och det vi får del av där, är överlägset det gamla. Det är ett bättre förbund som vilar på bättre löften (Hebr 8:6). Men det gamla är en bild för och en försmak på vad som ska komma genom Jesus och det som vi får del av genom den helige Ande. Låt oss nu läsa om Abel, Henok och Noa.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död. Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. (Hebr 1:4-7)

Abel – trons vandring har med vårt hjärta att göra

Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 om Kain och Abel handlar om två bröder med två helt olika inställningar till både livet och till Gud. Vad är viktigt? Vad har värde? Det är svaret på frågor som dessa som förklarar skillnader på handlingar som till det yttre ser väldigt lika ut. I berättelsen bär Kain och Abel fram var sin offergåva till Gud. Och vi kan med våra moderna ögon ha svårt att förstå varför det skulle vara skillnad på deras offergåvor, men det var något som var helt uppenbart för Gud. Det står att Gud ”såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte.” (1 Mos 4:4-5) Hur kan det vara så? Och hur kan Hebreerbrevets författare säga att Abels gåva var bättre?

Det handlar om hjärtat och det handlar om tron. Abel insåg att en människa inte kan närma sig Gud – utom genom det offer som Jesus gjort när han dog på korset! What! Vad menas med det? Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 är den första offerberättelsen i Bibeln. Och Hebreerbrevets författare resonerar som så, att varje berättelse och varje lag som talar om offer och om hur man kommer inför Gud i det gamla förbundet, är ett föregripande av och får sitt fullbordande i Jesu offer på korset. Han skriver att Jesus gick ”in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr 9:12). ”En gång för alla” och ”evig” syftar också bakåt i tiden, tillbaka till Abels offer i 1 Mosebok kapitel 4. Genom sin offergåva visade nämligen Abel att han behövde Guds nåd och förlåtelse. Hans hjärta var riktat mot Gud och Gud såg till hans offer, eftersom det skedde i tro.

Kains offer däremot hade sitt fokus på honom själv. Det kom från hans egen möda. Det beskriver ett hjärta som ville visa sin egen självtillräcklighet. Erik Bernspång skriver i sin kommentar till 1 Mosebok:

Kain representerar alla de människor som försöker vinna frälsning genom sina egna gärningar. De bär fram frukten av sitt eget arbete till Gud. De menar att om de gör så gott de kan, så kan ju Gud inte kräva mer av dem. Abel representerar alla de människor som förlitar sig på Guds nåd. De har inget att erbjuda Gud, men de tar emot i tro vad Kristus gjort för dem (sid. 88).

När du och jag kommer till Gud med samma ödmjuka hjärta som Abel och vet att vi inget har att erbjuda Gud, gäller orden i Hebreerbrevet 11:4 också oss: ”genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig.” Gud bekräftar att vi har ett rätt förhållande inför honom. Det förhållandet hade inte Kain. Hans hjärta fylldes av vrede. Han ögon blev mörka. Trots Guds varning valde han att gå syndens väg. Han dödar sin bror.

I trons vandring ligger att med hjärtat söka Gud, söka följa Guds väg, önska att ära och upphöja honom, låta mitt liv ledas av, formas av och efterlikna honom. Det var detta som utmärkte Abel, men också nästa person som Hebreerbrevets författare lyfter fram, Hanok.

Hanok – trons vandring har att göra med vår vilja att söka, följa och behaga Gud

Berättelsen om Hanok är en fascinerande och fantasieggande berättelse som tar oss rakt in till centrum av vad tro handlar om. I 1 Mosebok kapitel 5, mitt i Adams släkttavla, kommer det ett par verser som handlar om Hanok. Vers 22 berättar att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och födde söner och döttrar.”

Vad innebär det att vandra med Gud? Det beskriver för det första en varm och nära gemenskap men också en andlig gemenskap i lydnad inför Gud. Det viktigaste är att det beskriver något som också står öppet för oss. I det gamla förbundets tid var denna gemenskap förbehållen endast några få unika personer. Men i det nya förbundet och i och genom den helige Ande är detta en möjlighet för alla! Du och jag får vandra i gemenskap med Gud. Den helige Ande, Guds Ande, finns i våra hjärtan och gör Guds innersta uppenbart för oss så att vi kan lära känna hans hjärta och hans innersta (1 Kor 2:9-12). Men den helige Ande går längre än så. Den berättar för oss att vi är barn till Gud och bär i samklang vår egen ande vittnesbörd om att det verkligen är så (Rom 8:14-16). Vi får leva i en ständigt djupare gemenskap med den levande Guden i och genom den helige Ande!

Henoks gemenskap med Gud och hans livslånga vandring med Gud ledde till att Gud sa om honom att han hade funnit nåd hos, eller med ett annat ord, behagat Gud. Hebreerbrevets författare låter oss veta hemligheten bakom detta. Han skriver: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr 11:5). Tre viktiga saker lyfts fram i den här versen:

  1. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Hanok tillhör det sjunde ledet efter Adam i Adams släkttavla. Och precis som Abel fick sin motpol i Kain, finns det en motpol till Hanok i det sjunde ledet efter Adam. Han heter Lemek. Lemek skrävlar om sin förmåga att hämnas, bruka våld emot och injaga skräck i sina fiender. Han har gått så långt det går att komma bort från Gud. Hanoks berättelse däremot visar vad Guds nåd kan åstadkomma när en människa lever i hel överlåtelse åt honom. Det var den slags tro som behagade Gud.
  2. Den som kommer till Gud måste tro att han finns. Trons vandring och trons gemenskap bygger på en levande relation med en levande Gud. Tron är en visshet om det vi inte ser (Hebr 1:1). Vi ser inte Gud med våra fysiska ögon, men vi kan skåda honom med trons ögon och det övertygar oss, det ger oss visshet. Men det finns ett steg till.
  3. Tro att Gud lönar den som söker honom. Gud är närvarande i och intresserad av vad som sker i ditt och mitt liv. Han vill ge det som är gott när vi ber.

Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd? Eller en orm när han ber om en fisk? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till den som ber honom? (Matt 7:7-11)

Gud ger det som är gott till den som ber honom! Gud är god och Gud ger oss goda gåvor. Gud vill dig väl. Att tro detta och att tro att Gud handlar på det här sättet är en tro som behagar Gud och som gör att du finner nåd hos honom. Du får favör hos Gud! Det gör att du och jag får och kan söka honom med frimodighet och att vi kan leva våra liv med frimodighet.

Noa – när trons vandring är ett vittnesbörd inför andra

Berättelsen om Noa har du säkert hört många gånger. I alla fall den om arken och alla djuren. Men i grunden är det en berättelse om tro och om Guds stora frälsningsplan. I 1 Mosebok kapitel 6 står det:

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade inför Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem , Ham och Jafet. Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. (1 Mos 6:9-11)

Precis som Hanok vandrade Noa i gemenskap med Gud och Guds vittnesbörd om Noa är att han är rättfärdig och fullkomlig. Noa är Hanoks barnbarnsbarn och levde i samma överlåtelse och tro inför Gud som Hanok. Men precis som Abel hade Kain och Hanok Lemek finns det en motpol till Noa i den här berättelsen. På ena sidan ser vi Noa och hans familj. På den andra sidan alla andra människor. Och kontrasten var stor mellan dessa två poler. Det är den kontrasten som Hebreerbrevets författare tar upp. Varje sak Noa gjorde i sin vandring med Gud blev samtidigt en dom över en värld som vänt Gud ryggen. Gud varnade Noa för vad som skulle komma. Noa trodde Gud och byggde, trots omgivningens hån och otro, den ark Gud bett honom bygga.

När Jesus talade om den sista tiden använder han Noa och hans tid som exempel. ”Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer” (Matt 24:37). Hur var det på Noas dagar? Vi har redan läst orden i 1 Mosebok 6 om hur jorden blev allt mer fördärvad och uppfylld av våld. Den beskrivningen känns oss allt för bekanta. De är också en beskrivning av vår tid. De är en skrämmande sammanfattning av allt det som sköljer över oss genom nyhetsflödet varje dag: klimathotet och en skapelse som blir allt mer ansträngs under människans påverkan, en värld uppfylld av våld och konflikter. Människor som varken har respekt för skapelsen eller Skaparen, inte heller sina medmänniskors rättigheter, behov och gränser.

Under 500 år hade Noa vandrat med Gud mitt i en sådan värld som ett vittnesbörd om hur det liv ser ut som får Guds välbehag! Noa levde med Gud. Han tog inte intryck av och drogs in i det andliga och moraliska förfall som omgav honom. Min fråga är om det kan vara så att berättelsen om Noa finns med i trons kapitel för att vi som följer Jesus:

  1. Har en motsvarande kallelse som Noas, men i vår tid? Ibland känner vi oss vilsna i den här världen. Skillnaden mellan vad vi förstår att den helige ande visar oss om vad det innebär att leva ett heligt och rättfärdigt liv och den värld vi lever i är ibland smärtsamt stor. Det krävs tro att stå kvar.
  2. Inte ska ge upp? Trots allt motstånd och hån gav inte Noa upp. Han hade hört Gud tala. Han vandrade med Gud. Han visste vad Gud hade sagt. Han gav inte upp.
  3. Se vad Gud har för framtid åt oss? Noa fann nåd inför Gud. Han vandrade i Gemenskap med Gud och såg något bortom det nuvarande. Han såg nya himlar och en ny jord.

Abel, Hanok och Noa – är de endast avlägsna legender från den bibliska urhistorien? Eller är det så att deras berättelser är mer aktuella idag än någonsin? Jag tänker det senare. För trons vandring har

  • Med vårt hjärta att göra.
  • Med vår vilja att söka, följa och behaga Gud att göra.
  • Med vårt liv som ett vittnesbörd om Guds godhet mitt i en mörk och ond värld att gör.

Idag inbjuder Gud oss att precis som Abel, Hanok och Noa leva i denna trons vandring och gemenskap med honom.

Annonser


Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År

God Jul!

Församlingen Brofästet

Det är Jul på Öland och ut över hela världen 2018!

Julen bär med sig budskap om hopp, fred, befrielse och en ny framtid. Det är ett tidlöst budskap som möter människors allra djupaste längtan och behov. Bibeln berättar för oss att Gud i sitt innersta väsen är kärlek och att den kärleken tar sig uttryck i att Gud ger sig själv till den här världen i och genom Jesus. Guds storhet består inte bara i hans förmåga att skapa och forma universums alla galaxer. Guds storhet finner vi i att han väljer att komma till den här världen som ett barn som föds i ett fattigt stall. Paulus skriver i Filipperbrevet att Jesus ”avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil2:7). Den identifikationen med oss och våra liv leder Jesus också till korset. Krubban och korset hör samman, både med varandra och med vår värld…

View original post 166 fler ord


Lämna en kommentar

Tro – relation och förvissning

Församlingen Brofästet

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag…

View original post 1 235 fler ord


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 


Lämna en kommentar

Saliga de ödmjuka

Församlingen Brofästet

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

I 1 Mosebok berättas det om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå honom väl. Men så en…

View original post 793 fler ord


Lämna en kommentar

Ödmjukhetens väg

Församlingen Brofästet

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så…

View original post 858 fler ord


Lämna en kommentar

Öppna era hjärtan

Den andra artikeln i serien om Rätt, Barmhärtighet och Ödmjukhet utifrån Mika 6:8

Församlingen Brofästet

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet…

View original post 882 fler ord