Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 1)

I detta och några kommande blogginlägg vill jag reflektera över församlingsgrundande varför det är viktigt.

”Kyrkan finns till genom mission precis som elden genom att brinna.”

Orden, som är Emil Brunners beskriver mission som både syftet och drivkraften i det som är kyrkans innersta väsen. Församlingsgrundande är både en central och en vital del av denna Guds mission (Missio Dei).

På få ställen i Nya Testamentet blir detta så tydligt som i berättelsen om Paulus missionsresor i Apostlagärningarna. Nya församlingar är både anledningen till och resultatet av hans och hans medarbetares arbete, precis som de är det nödvändiga resultatet av att Guds mission når nya människor och nya kontexter. I Apostlagärningarna möter oss berättelserna om hur evangeliet kommer till och slår rot bland människor på en rad olika platser: Antiochia, Filippi, Thessalonike, Korinth, Efesos och slutligen Rom. Men mellan dessa berättelser läser vi ständigt om hur Paulus och hans team förkunnar evangeliet om Jesus. Och överallt där detta sker och människor kommer till tro formas nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper. Det är det bibliska mönstret. Lukas beskriver i Apostlagärningarna hur detta sker genom att människor på olika platser kommer till tro på Jesus och läggs till församlingen, eller förenar sig med de troende (Apg 2:47, 5:14, 11:24). Och det är tydligt av sammanhangen att dessa nykristna inlemmades i församlingens gemenskap eller formade nya församlingsgemenskaper i sin närmiljö.

Det är svårt att tänka sig mission och evangelisation utifrån ett nytestamentligt perspektiv utan att nya församlingar grundas.

I brevet till de troende i Rom beskriver Paulus sin missionsstrategi. Hans fokus är hedningarna och hans ärende att göra Jesus Kristus känd och efterföljd bland dem. Detta har skett i ord och handling, genom tecken och under, genom Andens kraft. ”Så har jag, skriver han, överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Jesus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan lagt (15:19-20). Paulus hjärta klappar för dem som ingen annan nått. Det är missionärens hjärta. Det är apostelns hjärta. Det är församlingsplanterarens och pionjärens hjärta vi ser i de här verserna. Att grunda nya församlingar innebär just detta, att gå dit andra inte tidigare gått och söka möta och nå människor som inte annars skulle fått ta del av evangeliet om Guds rike genom Jesus. Och att där synliggöra evangeliets goda nyheter i en gemenskap av människor som fått sina liv förvandlade i mötet med Jesus Kristus.

Men Paulus lever inte bara ett kringflackande liv. Vid några tillfällen berättar Apostlagärningarna att han stannar under en längre tid på en plats. I Korinth stannade han ett och ett halvt år och i Efesos i två år. De är strategiskt viktiga platser. De är centrala platser och kulturella knytpunkter i den antika världen. Han undervisar människor. Han utrustar människor. Han sänder ut sina medarbetare. Han är på detta sätt med och planterar evangeliet runt om i hela regioner. Man skulle kunna tycka att Lukas ord om vad som skedde i Efesos är överdrivna: ”Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herre” (Apg 19:10). Men Paulus strategi verkar ha varit att förkunna evangeliet, plantera församlingar, utrusta människor som i sin tur planterar församlingar för att nå hela regioner och slutligen hela den värld han kände till. Han ville att alla skulle få höra evangeliet om Jesus!

Det är därför vi grundar nya församlingar på nya platser och i nya kontexter, för människor av olika bakgrund och från olika kulturer i vårt land idag.

Alla ska få möjligheten att få höra evangeliet om Jesus!

 

Annonser


Lämna en kommentar

Gud kan bara älska

Orden i rubriken hämtar jag från titeln till en bok skriven av grundaren av Taizé, broder Roger. Det är ord som både fyller mig med glädje, längtan och tillförsikt, men som också stör och utmanar. För vad betyder det att Gud inte kan annat än att älska? Vad gör det med min bild av Gud, av världen jag lever i, av mina medmänniskor och av mig själv? På sätt och vis är det omöjligt att svara på det, men det måste få påverka mitt liv.

Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1 Joh 4:16). Gud är kärlek, där finns svaret på varför broder Roger så frimodigt hävdar att Gud inte kan göra annat än att älska. Kärlek är Guds innersta väsen! När allt annat är gjort och sagt, då är det detta som står kvar: Gud kan bara älska.

Allt Gud gör sker utifrån detta centrum. Skapelsen, Jesu död och uppståndelse, den framtid vi nu ser men ännu inte erfar—allt är uttryck för denna kärlek. Och så erbjuder Johannes oss att förbli, leva och bo i den kärleken. Du och jag i Gud och Gud i oss. Jesus använder samma uttryckssätt i Joh 15 om relationen mellan vinstocken och grenarna och beskriver den relation som är själva livsflödet i det kristna livet.

Gud inbjuder oss ständigt att fördjupas i vår relation med honom. I Joh 15 säger Jesus att det sker när hans Ord bor i oss, när vi lever i bönens livsrymd och när kärleken blir praktisk och konkret i förhållande till andra och varandra. Så enkelt och så tydligt! Jag önskar att den här sommaren skulle få präglas av detta så att vi kan skapa rum för kärleken, respekten och glädjen i varje möte med en annan människa.

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig” (PoS 96:1)

 


1 kommentar

En trovärdig församling – igår, idag och i framtiden

Predikan vid Kumla Metodistförsamlings 100-årsjubileum 29 april 2012. Text: Joh 8:1-11.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med 10 av Svenska Missionskyrkans unga församlingsplanterare. Vi var tillsammans för att be, dela erfarenheter, glädjeämnen, svårigheter och våra liv med varandra. Framför allt var vi tillsammans för att söka Gud för det arbete som vi står i. I ett av samtalen funderade vi över var det innebär att vara församling. När blir man församling? Vad är det som konstituerar att man är en församling? Någon i gruppen delade sina tankar och sa ungefär så här:

Jag tänker mig att det är tre saker specifikt som konstituerar att en grupp kristna människor blir en församling: Kärleksfulla relationer, att Jesus är i centrum och att man är drabbad av missionsbacillen.

 Och när jag hörde detta, och utifrån det samtal vi sedan hade, tänkte jag att detta gäller ju inte bara en nyplanterad församling utan varje församling oavsett ålder eller storlek. När dessa tre saker finns där, kan man kalla sig församling. När de saknas…?

Vi har samlats idag för att fira att det för 100 år sedan fanns en grupp människor som utifrån dessa kriterier slöt sig samman och planterade en församling i Kumla stationssamhälle, en församling som fick namnet Salems Metodist-Episkopalförsamling. Fem år senare blev en ung man och en ung kvinna frälsta i församlingens möten och senare medlemmar. Det var min mormor och min morfar. Och så har mitt liv och min familjs liv flätats samman med den här församlingens liv och färgats av de där tre sakerna: kärleksfulla relationer, Jesus i centrum och missionsbacillen.

I veckan redovisade Gemensam Framtid en undersökning omkring kyrkans trovärdighet och fick en mängd svar – många ganska negativa omkring hur folk ser på frikyrkligheten i vårt land. Det kommer säkert att debatteras flitigt den närmaste tiden, och jag tänker inte ge mig in på det här och nu. Inte mer än att jag tror att när dessa tre saker får vara det centrala i vårt församlingsliv så blir tron och så blir kyrkan trovärdig. Så var det en gång, så är det idag och så kommer det att vara i framtiden.

Kärleksfulla relationer

En av de saker som kanske allra tydligast kännetecknat den här församlingen är att människor så ofta vittnat om att man har upplevt sig sedd och älskad och accepterad här. Man har kommenterat hur varmt det känts att komma hit. Det är så jag har upplevt min uppväxt här. Det är så mina barn upplevt sin uppväxt här. Man var sedd. Man var älskad. Det fanns plats och utrymme för små och stora, för stökiga och stilla, för nya osäkra sökare och gamla invanda läsare. Och tonen var innerlig, varm och kärleksfull.

En av de vackraste bilderna från Nya testamentet när det gäller församlingen är ”församlingen som Guds familj.” Vi föds på nytt in i en ny gemenskap genom tron på Jesus. Det skapas en familj. Vi är syskon och Jesus är vår storebror. I en familj finns det plats för olikheter, för olika åsikter, för olika uttryck. Det förändrar inte det faktum att man är en del av familjen. När mina församlingsplanterarvänner pratar om sina drömmar om församlingen talar de väldigt ofta och gärna om den som en familj. Det är i den familjära gemenskapen, där man får vara sig själv, där man kan dela sitt liv med varandra som kärleken till varandra och till Jesus växer. Och så växer församlingen. Som Andreas berättade från församlingsplanteringen i Söderköping. När de hade Huskyrka senast så var det en handfull människor med som inte var troende och som nyligen börjat söka sig till gemenskapen. Deras reaktion var: ”Det är så skönt att vara med här, det är inte som andra kyrkor, det är mer som att vara del av en familj.” Och så är det också med den här gemenskapen.

Vänner, den här församlingen har aldrig varit en stor församling. Som mest fanns det dryga 100-talet medlemmar någon gång på 50-talet. Det har varit både församlingens kamp och styrka. Man har aldrig varit större än att alla fått rum och plats i gemenskapen. Man har varit tillräckligt liten för att ingen ska glömmas bort eller behöva vara utanför. Det har många gånger varit mer familj än kyrka. Vänner, sluta inte med det. Fortsätt att vårda relationer och leva i kärlek till Jesus och tillvarandra.

Ständigt måste den kärleken återerövras. Ständigt måste öppenheten vårdas. Risken är att om/när man tar den för givet dör den och ersätts av ord utan täckning i livet. Det är just där vi möter situationen i dagens evangelietext. Några fariséer kommer släpande till Jesus med en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Och så säger de: Enligt vår lag ska den här kvinnan stenas till döds. De hade en lag som skapade gränser, som definierade innanför och utanför och som de kunde använda både mot de som var svaga, utsatta, utnyttjade och mot Jesus själv.

En församling som kännetecknas av kärleksfulla relationer sorterar inte människor utifrån deras bakgrund, vad de gjort eller vilka de är. Snarare är det just i den gemenskapen som människor får känna att de älskas in i Guds rike och får uppleva befrielsen och förlåtelsen och upprättelsen och helandet som finns hos Jesus.

Vänner, än en gång: älska varandra! Älska människor i Kumla! Älska och låt er gemenskap fortsätta att föra människor in i den kärlekens atmosfär som är en av Kumla Metodistförsamlings kännetecken.

Jesus i centrum

Kanske skulle jag börjat med Jesus, men jag har valt att ha honom i mitten – det är han som är predikans centrum, mitt livs centrum, församlingens centrum. Och detta är viktigt. Det är inte våra tankar om Jesus, eller våra olika teologiska betoningar som är församlingens och livets centralpunkt. Det är en person – Jesus. Och allt vi är har sin grund i honom, definieras utifrån honom och har sitt mål i honom.

Lars Lindberg myntade på sin tid begreppet att ”församlingen definieras in av sina gränser utan utifrån sitt centrum”. Så sant. Jesus är församlingens centrum. Och det gör det ännu viktigare vilken bild av Jesus vi förmedlar, för det berättar också vilken slags församling vi vill ha.

Man skulle ju kunna säga att fariseérna i dagens text också hade Jesus i centrum. De vill få in honom under sina begränsningar och strukturer och få med honom i dömandets och utestängandets gemenskap. Men Jesus avslöjar deras hjärtan och deras hyckleri.

Och det är nog detta som händer när vi för Jesus in i centrum för gemenskapen och för livet: vi avslöjas och våra hjärtans dubbelhet läggs i dagen. Inte därför att Jesus är dömande utan därför att han är äkta. I texten är det de som dömer som mest behöver be om nåd och förlåtelse. Det är de – mer än kvinnan – som behöver befrielse. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, säger Jesus. Så gick de bort. De äldste först sedan de yngre.

Ibland undrar vi vad Jesus skrev där på marken. Kanske var han bara så upprörd eller så generad över människors hårdhet och förslagenhet att han inte kunde annat än att sprätta med en pinne i gruset. Guds rike byggs inte genom att skapa gränser utan genom att peka på centrum, på Jesus.

John Wesley hade ett uttryck som återkom ständigt i hans dagboksanteckningar: ”I offered them Christ” (Jag erbjöd dem Kristus). Det är detta som är det centrala: att erbjuda människor Jesus. För Wesley, precis som för metodister (och missionare) i alla tider, har det alltid handlat om den Jesus som förlåter, frälser, helar och upprättar människor. Det är ju detta som sker i kvinnans liv när hon möter Jesus. Och den upprättelsen är så total och så radikal att man i urkyrkan inte tog med den här berättelsen i vissa handskrifter. Det är därför texten står inom parantes i många Biblar. När Jesus är i centrum blir upprättelsen och frälsningen radikal och påtaglig och utan finstilta ”om och men”.

Är det ingen som dömer dej? Inte heller jag dömer dej! Radikalt, ovillkorligt, befriande. Det är sådan Jesus är. Allt annat är våra tillägg. Allt annat är våra försök att smyga in fariseismens finstilta lagbundenhet. Men du ska bli hel och du ska bli fri! Och det är det som sker när Jesus får vara Jesus i våra liv. Men… sa han inte ”gå och synda inte mer.” Jo, och..? Det säger han till dej och mej också. Så är det med all befrielse och all frälsning och allt vårt liv tillsammans med Jesus. Det sker i detta ”gå och synda inte mer”.

När Jesus får vara i centrum och får definiera ditt liv och församlingens liv skapas rum för honom att befria och upprätta människor. Där ligger idag och i morgon precis som i går församlingens stora uppdrag.

Missionsbacillen

Det är därför vi också måste tala om missionsbacillen. Vilket härligt ord. Det är ju den bästa bacill man kan tänka sig att bli drabbad av. Församlingens uppdrag är att leva i mission. Det måste vara själva drivet i allt som sker. Det måste vara det nav som allt annat i församlingens liv definieras utifrån.

Förr i tiden fanns det alltid några ord i Metodistkyrkans kyrkoordning som löd ungefär såhär:

Metodistkyrkan tror idag som hon alltid gjort att det enda säkra tecknet på en sann Kristi kyrka är dess förmåga att uppsöka och frälsa de förlorade, sprida Pingstens anda och liv, utbreda skriftenlig helighet över landet och förvandla länder och folk genom Kristi evangelium.

Missionsbacillen är en del av vårt DNA och vi får aldrig glömma bort detta. Det var därför våra fäder bildade församlingar och spred väckelsens eld vidare över vårt land. Det var därför som man i början av maj 1912 bildade den församling vars 100-årsjubileum vi firar idag. Man var drabbad av missionsbacillen.

Här om ett par veckor har Gemensam Framtid sin första kyrkokonferens och i verksamhetsplanen uttrycker man det så tydligt vad kyrkans uppdrag handlar om: Kyrkans väsen är mission. Och jag tror att jag vågar säga att också vår nya kyrka är drabbad och driven av missionsbacillen.

Vänner, mission handlar om att vara sända och om ett uppdrag. Jesus andades på sina lärjungar när han visade sig för dem efter sin uppståndelse och sa: ”ta emot Helig Ande! Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Till kvinnan anklagad för äktenskapsbrott säger Jesus också ”Gå”. Befriad och förlåten lämnar hon det gamla bakom sig och går. Vad som händer vet vi inte. Parentesen slutar där. Kanske gör hon som kvinnan vid Sykars brunn. Går in i staden och berättar om Jesus och mötet med honom. Vi vet inte, men det vore ju naturligt. Hon hade ju fått ett nytt liv.

Du och jag har också fått ett nytt liv i mötet med Jesus. Vi har också något att berätta. Vi är också insatta i den stora berättelse som handlar om Guds kärlek genom Jesus till hela världen och Guds stora syfte att befria, rädda och upprätta hela sin skapelse. Så det handlar inte om olika kyrkosamfund, eller vissa församlingar, eller att samla anhängare till en viss trosriktning. Guds uppdrag är större än så. Och det är i det uppdraget han inbjuder dej och mej att vara med. Det är för det uppdraget han använder församlingen som redskap och som försmak.

När man går på bio så är det ju alltid några trailers alldeles innan filmen som vill få oss att vilja komma tillbaka och titta igen. Och de är ju så finurligt gjorda att man varenda gång tänker: Den där filmen är nog bra. Eller, den där filmen måste jag se. Eller (oftast den sista), den filmen får jag bara inte missa. Församlingens uppgift är att fungera som en sån trailer för Guds rike. Människor ser den, de möter gemenskapen, de blir en del av det som sker där och de säger: Om det är såhär Guds rike är, vill jag inte missa det.

Allt det vi fick vara med om under den tid då vi byggde om kyrkan och ändrade gudstjänsttid och spelade drama och sjöng lovsång och inbjöd till sökargudstjänster och talade om en kyrka för vanligt folk var uttryck för att Gud vill använda sin församling som ett redskap för att människor ska få lära känna Jesus och bli hela och fria. Det uppdraget står kvar. Det är därför Kumla Metodistförsamling finns till.

Vänner, Guds hjärta är överfyllt av kärlek till människorna i Kumla. Han ser på var och en med en sådan brinnande längtan. De är betydelsefulla för honom. Gud brinner för Kumla och jag önskar att du och jag skulle smittas av samma kärleksbrand. Det är därför som kärleksfulla relationer är så viktigt. Det är därför som Jesus måste vara det självklara centrumet för våra liv. Det är därför som Gud sänder oss ut.

Och vilken glädje det kommer att bli! Tänk dig att få se människor här i Kumla komma till tro på Jesus. Tänk dig när grannar och vänner du länge bett för kommer att ta emot Jesus. Tänk dig att du en dag kommer att stå där tillsammans med kända och okända kumlabor inför Guds tron – därför att du var med och bar evangeliet till dem, därför att det fanns en församling som ville offra sin bekvämlighet för att uttrycka att de var betydelsefulla för Gud. Det är därför som det är så viktigt vad vi gör med våra liv och med vår gemenskap. Det som sker här är ingen lek. Det som sker är allvar.

Jag önskar att den här förmiddagen skulle bli början på en ny tid och en ny överlåtelse. Kallelsen är inte över. Åter igen kallar Gud den här församlingen till att leva i kärleksfulla relationer till varandra och till människor runt omkring. Åter igen kallar Gud den här församlingen att söka sig allt närmare centrum – Jesus själv– och överlåta sina liv till honom. Åter igen kallar Gud den här församlingen att bli drabbad av missionsbacillen. För församlingen är världens hopp – igår, idag och i framtiden.


Lämna en kommentar

Liten båt – stort hav

Söndagen den 8 januari hade Församlingen Brofästet sin första samling för året. Det var Huskyrka hemma hos Sandbergs. Dagens bibeltext var den i Johannes 6:16-21 om när Jesus går på vattnet. I samtalet som följde utgick vi från fyra frågor: Vad säger berättelsen om oss människor? Vad säger den om Jesus? Vad säger den till mej/oss personligen? Vem behöver jag berätta detta för under veckan?

Det är med anledning av den fjärde frågan som jag skriver. Jag tror att vi under samtalet där i soffan hos Sanbergs upplevde hur berättelsen om lärjungarna som rodde sin båt i motvind och på ett stort hav på något sätt handlade om oss som församling. En liten båt på ett stort hav. Vi har rott länge och ibland känns det som orken börjar ta slut. Det är då som Jesus kommer över vattnet. Han säger: Var inte rädda! Det är jag! Och så sker ett ”transportunder”. Utan att de förstår det är de över på andra sidan och båten är i hamn.

Jag tror att Gud uppmuntrade oss att förvänta oss besök av Jesus under det år som ligger framför. Vi samtalade om vikten att be för människor som vi har runt omkring oss, att be om deras frälsning. Peter A berättade om hur man gjoder just så under arbetets första tid och att flera av dem som idag är med i församlingen fanns med på de bönelistorna och har blivit troende som svar på människors böner.

Med en liten båt på ett stort hav är vi beroende av Jesus. Det var Jesus som förde båten med lärjungarna över till andra sidan, inte deras förträffliga roddteknik eller muskelstyrka. Detta nya år är vi beroende av Jesus för att få rätt riktining och komma dit han vill.

  • Be Gud visa dej tre personer som han vill att du ske be för under det här nya året. Skriv deras namn på en lapp och förvara i din Bibel.
  • Var med i vår 10:02-bön! I Lukas 10:02 står det: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” 10:02 bönen går ut på att du ställer din klocka eller mobil på att pipa varje dag 10:02 och då tar en minut och släpper det du just då gör för att be för namnen på din lista.
  • Bjud in andra att be för tre och vara med i 10:02-bönen. Låt detta få växa till en ny bönerörelse!

Vår båt är kanske liten och havet omkring oss stort och vågorna och blåsten går emot. Men när Jesus är med kommer båten fram dit den ska.

Jesus, du som älskar mig,

du min enda tillflykt är.

Storm och vågor hotar mig.

Inre oro mig förtär.

Låt din närhet bli en famn,

medan stormen rasar ut.

Hjälp mig komma tryggt i hamn

och tag mot min själ till slut.

(Charles Wesley, PoS 377:1)


4 kommentarer

Omvändelse

Klockan närmar sig 12 och gudstjänsten håller på att gå mot sitt slut. I en av bänkarna sitter en ung man och bredvid honom en dam som han är inneboende hos. Hon har bjudit med honom till kyrkan och den här dagen har hon en märklig bön. Om pastorn lämnar den upphöjda predikstolen för att gå ner innanför altarrunden i avslutningen och där inbjuda till avgörelse och förbön så ska hon fråga Lars om de inte ska gå fram dit tillsammans. Så sker det märkliga att pastorn gör precis som kvinnan ber om (och det var den enda gången under hans tid i församlingen som han gjorde så) och fram längs gången går den unge man som skulle komma att bli min far för att lämna sig åt Gud.

Den dagen, den 27 september 1953, brukade min far ofta referera till som sin andliga födelsedag. Det som skedde den dagen innebar en omvändelse som var tydlig och radikal och som påverkade resten av hans liv. På vägen till kyrkan rökte han sin sista cigarett. Det som skedde därinne den söndagen befriade honom från röksuget. Många år senare när vi renoverade kyrkan hittade jag ett tillknycklat cigarettpaket inkastat genom en av gluggarna i grunden. Och jag tänkte att kanske var det far som kastat in det på vägen in i kyrkan den där söndagen strax innan sin omvändelse.

Även om berättelsen om det som skedde en gång i Kumla Metodistkyrka är gammal så bär den med sig drag som för de allra flesta kännetecknar vad omvändelsen handlar om. Det är en människa som kommer till tro på Jesus Kristus, det är ett offentligt skeende som respons på förkunnelsen av Guds ord, det finns ett tydligt före och efter, det har verkliga konsekvenser i liv och livsinriktning. Omvändelsen är den avgörande punkten, det centrum runt vilket det nya livet som kristen orienterar sig.

Men allt för sällan nu för tiden vågar vi tala om vikten av omvändelse. Hur kommer det sig? Eller är det så att det är fokuseringen vid det personliga och momentana i omvändelsen som har tonats ner och allt fler idag ser omvändelsen som både en process fram till ett ställningstagande för Kristus och som något som sedan också fortsätter; att vi ständigt behöver vända om och vända oss mot Gud.

Den bibliska innebörden av omvändelse bygger huvudsakligen på tre olika ord eller begrepp. Ett från Gamla Testamentet (GT) och två från det nya (NT). All tre har med sig i sin innebörd detta med att vända om, men med lite olika betoning. Från GT hämtar vi ordet shubh som helt enkelt betyder att återvända eller vända hem. Det förekommer över ett tusen gånger. Det är ett ord som får sin mening från den förbundsgemenskap som Gud har med sitt folk och när folket går vilse, när folket vänder Gud ryggen kallar Gud de sina till omvändelse, till att återvända hem in i den gemenskap som de är skapade att ha med honom.

I NT motsvaras shubh av epistrephein och metanoein. Och om det skulle vara någon gradskillnad mellan dessa ords betydelse så talar det första oftare om riktningsförändring och det senare om  sinnesförändring. När så Jesus träder fram i början av sin offentliga verksamhet och förkunnar att Gudsriket är nära och kallar till omvändelse (metanoein) vad menar han då? Är det en sinnesförändring, en förändring av livsinriktningen eller är det så att han kallar människor att återvända till den Gud som genom sin nåd och kärlek söker och drar dem till sig? Och när jag så tänker på de berättelser som Jesus berättar finns det kanske ingen som bättre beskriver vad omvändelse innebär än den om den förlorade sonen. I den berättelsen finner vi också vart och ett av de tre uttrycken för omvändelsen tydligt beskrivna.

När jag så funderar vidare över fars omvändelse så blir det allt tydligare att den inte bara var något som skedde sådär plötsligt. Där fanns också en bakgrund med bedjande morföräldrar och söndagsskolan i Ljungby Missionskyrka och många andra erfarenheter. Hans omvändelse handlade om livsförändring, riktningsförändring, men framför allt om att återvända hem till en kärleksfull och älskade Gud full av nåd. En Gud som förvandlar människors liv.

(Den här artiken publiceras också i veckans nummer av Hemmets Vän.)


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Brofästet – en missionell gemenskap

Under januari och februari har min undervisning i församlingen Brofästet handlat om att hitta rätt utgångspunkter för livet, gemenskapen och uppdraget som kristen och som församling.

Först funderade vi över Att leva utifrån gärningarnas eller nådens utgångspunkt för mitt liv och beskrev två olika utgångspunkter för ett kristet liv: att genom gärningar förtjäna Guds kärlek eller att med utgångspunkt i Guds kärlek och nåd få ta del i Gudsrikets uppdrag.

Sedan undersökte vi skillnaden mellan att vara en församling där söndagens gudstjänst är den centrala organisationsprincip som styr församlingens liv och att ha Kristi missionsuppdrag som utgångspunkt och hur det påverkar och ger energi till det övriga församlingslivet.

Slutligen funderade vi över hur dessa två principer: Nådens väg och den missionella församlingen kunde landa i vår egen församlingskontext under temat Kallad och sänd. Det hela avslutades med fem enkla vanor som alla kan ta in i sitt liv. Att varje vecka:

  • Välsigna 1-3 personer
  • Dela måltidsgemenskap med 1-3 personer utanför den ”vanliga” kretsen av familj och vänner
  • Lyssna och vara lyhörd för vad som pågår i andra människors liv som ett tecken på att Gud är verksam och drar dem närmare honom
  • Lära utifrån Guds Ord och söka omsätta Guds Ords principer i mitt vardagsliv
  • Leva på ett sådant sätt att jag ständigt söker göra mig tillgänglig för Gud och det han vill göra genom mig.

Dessa fem vanor är enkla vägar till att leva ett mer missionsinriktat liv. 

Här nedan finner du länkar till de bildspel jag har använt under de tre predikningarna:

Att leva utifrån gärningarnas eller nådens utgångspunkt för mitt liv

När jag tänker på församlingen

Kallad och sänd