Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 

Annonser


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.


Lämna en kommentar

Vad utgår från ditt hjärta?

Matteus kapitel 15 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så är bespisningsunder och gåendet på vatten bakom oss och berättelsen verkar gå mot en höjdpunkt i lärjungarnas erfarenhet av vem Jesus är. Efter upplevelsen ute på sjön, där Jesus kom gående emot dem mitt i stormen, faller de ned inför Jesus och utbrister: ”Du måste vara Guds son.” (14:33). Här på andra sidan sjön blir sedan en mängd människor botade av Jesus och man skulle kunna förvänta sig ytterligare en ny höjdpunkt när också anhängarna upptäckte samma sak som lärjungarna just upptäckt. Men så blir det inte.

Istället för bekännelse och erkännelse utmanas Jesus av en patrull religiösa poliser utsända från Jersualem. Den gudstrikeskung som just mättat de 5000 och deras familjer ställs nu till svars varför hans efterföljare inte iakttar de religiösa lagarna att tvätta händerna innan man äter. Återigen kommer denna fundamentala oförmåga att förstå både vem Jesus är och vad det är som sker i dagen. Det är en oförmåga som de inte sällan också delar med oss som är så vana och så klara med hur livet i kyrkan ska vara. De religiösa ledaren är oroade av paragraffrågor till den grad att de inte se hur Gud gör under och hur Guds rike blir synligt mitt framför deras näsor. Varifrån kommer då denna oförmåga?

Det handlar om hjärtat förstår vi av vad Jesus säger. Och här ställs efterföljare, anhängare, motståndare, ja, Jesus själv på samma linje. Det handlar om hjärtat och om vad som det producerar. Den slags religiositet som skiljer mellan yttre ordningar och följade av riter och ritualer och det inre livet leder till hyckleri. Och det är vad Jesus så tydligt avslöjar. Genom att ställa olika bud i lagen mot varandra kan en person till det yttre vara fullkomligt trogen lagen samtidigt som hon åsidosätter de mest naturliga, medmänskliga och sunt morliska sätt att möta sina medmänniskor – i det här fallet att ta hand om sina föräldrar. Människors påbud åsidosätter Guds ord. Och Jesus tydliggör att detta handlar om hjärtats inställning.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär hela tiden att kalibrera sitt hjärta utifrån honom som centrum för livet och att lyssan in Guds ord för att i Jesu efterföljd leva det liv som Ordet vittnar om. Det är en gemenskap som utan tvekan omformar också vad som kommer ut ur en människas hjärta. Frågan om vad det är som orenar en människa – det yttre kultiska eller det inre oöverlåtna – är viktig, för den förflyttar efterföljelsen från att handla om regler till att handla om en transformerande relation med Jesus Kristus. Och när Jesus sedan räknar upp allt det som orenar en människa och som har sitt ursprung i hennes hjärta så beskriver han människorhjärtat som det är utan att ha blivit berört av Andens förvandlade kraft.

Kanske är det just detta slags hjärta – med ”onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal” (v. 19) – som på något sätt är uttydningen av det hjärta av sten som Hesekiel talar om och som Gud vill byta ut till ett hjärta av kött, det som är utrycket för det verk som Anden gör i våra liv. Stenhjärtat, det är det slags hjärta som gör en människa oren; hennes ovilja och oförmåga att följa och lägga sitt liv ned in under Jesu ledarskap. Och så för tanken om vad hjärtat producerar oss vidare till det som skrivs i Galaterbrevet om Andens frukt – nog handlar just denna vers om ett annat hjärta och vad som kommer ut ur ett sådant hjärta. Den människa som i sitt liv, sina relationer, sitt förhållningssätt, sitt sätt att bemöta andra och sitt sätt att tala kännetecknas av Andens frukt (Gal 5:22-23), med den människan har något hänt som har helat och förvandlat hennes hjärta, hennes inre. Utur ett helt hjärta flödar också ett helt liv. Det är Jesus ett tydligt bevis på.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär att avsäga sig dualismen mellan det yttre och det inre, mellan andligt och världsligt, mellan heligt och vardagligt för att leva ett liv – heligt, helt och genomsyrat av Jesus själv. Där finns vår utmaning idag. Följer vi den utmaningen blir våra hjärtan uppfyllda av Jesu hjärta och vi börjar se vår omgivning på ett nytt sätt.

I Matt 15 beskriver Matteus några tillfällen där Jesus möter människors nöd, längtan och enträgna bön. En ung flicka botas därför att hennes mammas nöd berört Jesu hjärta, sjuka människor kom till honom och han höll helande möte med dem i tre dagar – varför? Jesu hjärta var berört av deras nöd. Där är också anledningen till att Jesus gör ytterligare ett bespisningsunder. Vilken nöd är det som berör dig och mig? Vad gör Jesu hjärta med våra ögon, vårt sätt att se på världen omkring oss? Var finns de vilkas liv behöver upprättas, helas. Var finns de människor där vårt delande av de resurser vi fått blir till nya möjligheter och kraft och liv?