Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


Lämna en kommentar

Att se som Jesus

I söndags hade jag förmånen att predika i Fiskebäcks Missionskyrka. Temat var Det bästa för din nästa och det bibelord jag fått att arbeta med var från Matteus 9:36-38.

När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Bed därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Med detta som utgångspunkt funderade vi i predikan omkring vad som skulle ske om vi började se människor omkring oss med samma ögon som Jesus och vad som skulle ske om vi började be för våra medmänniskor så som Jesus bad och sedan var villiga att ge av våra liv på samma sätt som Jesus.

Låter detta spännande? Här kan du lyssna till predikan. Det bästa för din nästa finns också som power point-presentation att titta på under tiden du lyssnar på ljudfilen.


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.


Lämna en kommentar

Vad utgår från ditt hjärta?

Matteus kapitel 15 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så är bespisningsunder och gåendet på vatten bakom oss och berättelsen verkar gå mot en höjdpunkt i lärjungarnas erfarenhet av vem Jesus är. Efter upplevelsen ute på sjön, där Jesus kom gående emot dem mitt i stormen, faller de ned inför Jesus och utbrister: ”Du måste vara Guds son.” (14:33). Här på andra sidan sjön blir sedan en mängd människor botade av Jesus och man skulle kunna förvänta sig ytterligare en ny höjdpunkt när också anhängarna upptäckte samma sak som lärjungarna just upptäckt. Men så blir det inte.

Istället för bekännelse och erkännelse utmanas Jesus av en patrull religiösa poliser utsända från Jersualem. Den gudstrikeskung som just mättat de 5000 och deras familjer ställs nu till svars varför hans efterföljare inte iakttar de religiösa lagarna att tvätta händerna innan man äter. Återigen kommer denna fundamentala oförmåga att förstå både vem Jesus är och vad det är som sker i dagen. Det är en oförmåga som de inte sällan också delar med oss som är så vana och så klara med hur livet i kyrkan ska vara. De religiösa ledaren är oroade av paragraffrågor till den grad att de inte se hur Gud gör under och hur Guds rike blir synligt mitt framför deras näsor. Varifrån kommer då denna oförmåga?

Det handlar om hjärtat förstår vi av vad Jesus säger. Och här ställs efterföljare, anhängare, motståndare, ja, Jesus själv på samma linje. Det handlar om hjärtat och om vad som det producerar. Den slags religiositet som skiljer mellan yttre ordningar och följade av riter och ritualer och det inre livet leder till hyckleri. Och det är vad Jesus så tydligt avslöjar. Genom att ställa olika bud i lagen mot varandra kan en person till det yttre vara fullkomligt trogen lagen samtidigt som hon åsidosätter de mest naturliga, medmänskliga och sunt morliska sätt att möta sina medmänniskor – i det här fallet att ta hand om sina föräldrar. Människors påbud åsidosätter Guds ord. Och Jesus tydliggör att detta handlar om hjärtats inställning.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär hela tiden att kalibrera sitt hjärta utifrån honom som centrum för livet och att lyssan in Guds ord för att i Jesu efterföljd leva det liv som Ordet vittnar om. Det är en gemenskap som utan tvekan omformar också vad som kommer ut ur en människas hjärta. Frågan om vad det är som orenar en människa – det yttre kultiska eller det inre oöverlåtna – är viktig, för den förflyttar efterföljelsen från att handla om regler till att handla om en transformerande relation med Jesus Kristus. Och när Jesus sedan räknar upp allt det som orenar en människa och som har sitt ursprung i hennes hjärta så beskriver han människorhjärtat som det är utan att ha blivit berört av Andens förvandlade kraft.

Kanske är det just detta slags hjärta – med ”onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal” (v. 19) – som på något sätt är uttydningen av det hjärta av sten som Hesekiel talar om och som Gud vill byta ut till ett hjärta av kött, det som är utrycket för det verk som Anden gör i våra liv. Stenhjärtat, det är det slags hjärta som gör en människa oren; hennes ovilja och oförmåga att följa och lägga sitt liv ned in under Jesu ledarskap. Och så för tanken om vad hjärtat producerar oss vidare till det som skrivs i Galaterbrevet om Andens frukt – nog handlar just denna vers om ett annat hjärta och vad som kommer ut ur ett sådant hjärta. Den människa som i sitt liv, sina relationer, sitt förhållningssätt, sitt sätt att bemöta andra och sitt sätt att tala kännetecknas av Andens frukt (Gal 5:22-23), med den människan har något hänt som har helat och förvandlat hennes hjärta, hennes inre. Utur ett helt hjärta flödar också ett helt liv. Det är Jesus ett tydligt bevis på.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär att avsäga sig dualismen mellan det yttre och det inre, mellan andligt och världsligt, mellan heligt och vardagligt för att leva ett liv – heligt, helt och genomsyrat av Jesus själv. Där finns vår utmaning idag. Följer vi den utmaningen blir våra hjärtan uppfyllda av Jesu hjärta och vi börjar se vår omgivning på ett nytt sätt.

I Matt 15 beskriver Matteus några tillfällen där Jesus möter människors nöd, längtan och enträgna bön. En ung flicka botas därför att hennes mammas nöd berört Jesu hjärta, sjuka människor kom till honom och han höll helande möte med dem i tre dagar – varför? Jesu hjärta var berört av deras nöd. Där är också anledningen till att Jesus gör ytterligare ett bespisningsunder. Vilken nöd är det som berör dig och mig? Vad gör Jesu hjärta med våra ögon, vårt sätt att se på världen omkring oss? Var finns de vilkas liv behöver upprättas, helas. Var finns de människor där vårt delande av de resurser vi fått blir till nya möjligheter och kraft och liv?


Lämna en kommentar

Världens fest och Gudsrikets fest

Matteus kapitel 14 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det var en gång två kungar som höll var sin fest. Den ene kungen var rik och mäktig och bjöd sina mest inflytesrika vänner att fira sin födelsedag. Den andre var fattig, ja, han ägde inget här på jorden, men ordnade ändå med fest bara för att hans vänner var hungriga och behövde något att äta. Den ene var fylld av maktbegär, men också driven av rädsla för att förlora den makt han hade. Därför vågade han inte stå upp för det som var rätt eller fel. Den andre dervs av kärlek och längtan efter rättvisa och ett nytt rike där Guds goda vilja och kärleksfulla ordningar råder. Den enes fest var full av intirger, dryckenskap, avundsjuka och sexuella anspelningar och slutade med att någon fick plikta med sitt liv. Den andres fest mättade hungrande människor och föregrep en ny tid då rättvisa och rättfärdighet råder och människors får ett nytt liv. Den enes fest beskriver den värld vi så ofta lever i och är så hemtama i, en värld av makt, rädsla, intriger, synd, orättfärdighet, förtryck, överflöd av mat för överflödets egen skull och till slut tomhet och skam. Den andres fest berättar om Gudsrikets kommande och mättade 5000 män och deras kvinnor och barn med hjälp av två fiskar och fem bröd, delade ut ur någons fattigdom och brist. Men i Herrens händer förmerade att räcka så att ett överflöd blir över – ett överflöd vi fortfarande tar del av varje gång vi bryter brödet och delar måltiden som börjar med den stora tacksägelsen till Gud. Den enes kungavärdighet var egentligen inte så stor. Han hade den makt som gavs honom och han var beroende av alla dessa andra som fanns där på festen för sin possition. Den andre var den ende som de facto kunde kallas kung. Han var inte beroende av någon annan än sin Far. Det är om honom evangeliet handlar. Han som är Davids son och Guds son och som Matteusevangeliet i varje kapitel målar som den vars värdighet att vara både Herre och kung vida överstige någon annan människas. Och när den enes födelsedagsfest slutar i ytterligare rädsla och kaos slutar den andres fest i glädje, förundran och tacksamhet för den kung och det rike som regerar utifrån barmhärtighet och kärlek och som aldrig skulle låna sig till att använda någon människa för sina egna syften.

När vi funderar över de två inledande berättelserna i det fjortonde kapitlet kan man inte undgå att läggamärke till alla dessa och säkert många fler olikheter mellan berättelserna. Och frågan måste ju någonstans ställas om varför Matteus berättar om Herodes födelsedagsfest och Johannes döparens avrättning. Det är ju en berättelse som ju inte riktigt passar in – om det inte vore som relief till vad som sker på bergssluttningen den där kvällen när Jesus botat deras sjuka och undervisat och alla är trötta och hungriga. Och därifrån, denna berättelse med så många bottnar och symboler i sig sänder Jesus iväg sina lärjungar i en båt över sjön. Själv drar han sig ännu mer tillbaka, upp på berget för att be.

Kankse bad Herodes Antipas också den där natten efter festen. Men en bön i desperation och ångest över vad som hade skett, vad han hade ställt till med och vad följderna skulle bli. Vi vet inget om det. Men vi vet att om Jesus står det på flera ställen i evangelierna att han gick undan ensam för att be. Kanske var det en annan kamp som pågick hos honom. Han hade brutit brödet och symboliskt föegripit den dag, som var hans livsmål, då hans kropp skulle brytas för att ge liv åt de många. Hur som helst, samtidigt som Jesus kämpade med sin fråga, kämpade hans lärjungar mot storm och vågor mitt ute på sjön. Då kommer Jesus till dem.

De tror att han är ett spöke och blir skräckslagna – och vem skulle inte det om någon man kände kom gående emot sin mitt ute på en sjö (det är inte vinter och han vet inte var stenarna finns)? Inte så ofta blir Jesus ett spöke för oss som kommer när och på ett sätt som vi inte tänkte oss. Och då känner vi inte igen honom. Vi kämpar med våra problem, med vårt liv, med församlingarnas interna frågor eller andra saker, men vi förväntar egentligen inte att Jesus skulle kunna komma och ha något med vår kamp att göra. Vi vill ju kunna klara detta själva. Vi blir rädda för hans närvaro. Men Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda!” (v. 27) Och kanske är det just de orden du behöver höra just idag. Lugn! Var inte rädd! Det är jag, Jesus! Du behöver inte gå på vatten, du behöver inte utmana ödet, du behöver inget. Men nya verkligeheter finns där för dig, om du vill. Ett steg. Ut i det okända. 70000 famnars djup. Jesu hand räcks dig. Hans ögon möter dig. Vattnet bär! Det bär!!! Trots stormen – så länge du ser på honom.

Men gör inte som Herodes och som Petrus. De drabbades av fruktan när de tänkte på och såg stormen de befann sig i. Det gjorde att de sjönk. Men bara en av dem hade förståndet att be om hjälp. Men det är det enda som behövs. Då räcks en hand, då delas ett bröd, då dukas en fest på stranden och en ny tid väntar. Stormen är inte slutet för det finns en kung som har allt i sin hand och vars hjärta är fyllt av barmhärtighet (v. 14) och kärlek. Och med på vägen har vi tolv korgar bröd som ständigt kommer att påminna oss om Gudsrikets överflöd och fest.


Lämna en kommentar

Höra, se och förstå – eller inte?

Matteus kapitel 13 httar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så har vi kommit till det tredje stora talet som Jesus håller i Matteusevangeliet – liknelsetalet. Här finner vi många av våra favoritliknelser om Guds rike och centralt i kapitlet står den berömda liknelsen om den ”fyrahanda sädesåkern”, som den har kommit att kallas. Samtidigt så medför det välkända en fara: redan innan vi läser tror vi oss veta vad det handlar om. Så är det med liknelserna. Vi har hört dem berättas sedan söndagsskolan. Och så har de förlorat sammanhang och innehåll.

Liknelsetalet fortsätter med att tydliggöra skillnaden mellan att vara en anhängare och en efterföljare till Jesus. Med kallelsen att följa honom och uppbrottet från anhängarskaran följer en dyrbar gåva – och här hittar vi nyckeln till hela talet – att på något sätt börja förstå vad det hela handlar om. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.” (v. 11) Och så följer ett antal ställen i talet där just frågan om att höra, se och förstå – eller inte – antyds (v. 9, 11, 13-15, 19, 23, 34-35, och 36). Och allt avslutas med att Jesus frågar lärjungarna om de har förstått. (v. 51)

Att höra, se och förstå – det är detta som den första liknelsen handlar om. Alla i kretsen omkring Jesus, folkskaran, anhängarna och lärjungarna, hör samma undervisning, hör samma saker om Jesus och om Guds rike och om vad detta rike innebär. De möts alla av kallelsen att följa, men… Man tar emot budskapet olika, och vad som är ännu tydligare, man låter budskapet/ordet/ få olika förutsättningar att bära frukt i ens liv. Olika skaker gör att det som så entusiastiskt mottas blir verkningslöst i en människas liv.

  • Den onde stjäl bort det som såtts. Vi får aldrig glömma att kampen om Ordet är en kamp mellan olika herravälden och riken. ”Tjuven kommer bara för att slakta, stjäla och döda”, säger Jesus i Joh 10:10.
  • Motstånd och förföljelse gör att man backar. Det är lätt att dras med, att vilja vara radikal, att snabbt ge löften eller göra avgörelser under starkt känslosvall. Men när saker sker omkring oss, när kompisar, familj, vänner, studier, ”tidsandan” kommer in och motsäger ordet – väger den där känsloupplvelsen inte så tungt längre.
  • Rikedom, välstånd, omsorger och bekymmer kväver insikten. Sällan har väl dessa ord varit så viktiga som i vår tid. Vi möter kanske inte så ofta demoner eller dödshot. Men den trygghetsnarkomaniska, välfärdsorienterade, ekonomifixerade och ständigt tillväxtberoende livsstil som är vår hotar hela tiden att kväva det som budskapet om Guds rike talar om. Inte för att det inte är viktigt, utan därför att det drunknar i allt annat – inte minst i kyrkans ofta febriga verksamhetshets.

Efterföljelse bygger på en insikt om vem Jesus är och om Guds rikes radikalitet och anspråk på mitt liv och medför en aktiv vaksamhet gent mot den onde, de allt för snabba besluten och en livsstil som kväver det verkliga livet. Det handlar om att förstå, att se vidare och längre, att begrunda, grunda och bygga på den som ordet handlar om och endast på honom – på Jesus. För varje liknelse är bara en del i insikten om Guds stora liknelseberättelse – den som är evangeliet om Jesus. Han är Guds liknelse som berättar det verkligt viktiga om oss, våra liv, om Gud och om gemenskapen med honom. Efterföljelsens innebörd ligger i att låta denna övergripande liknelse vara den som formar och ger grund och mening till mitt liv. Och i den insikten ligger förståelsen av att jag egentligen inte kan förstå vem Jesus verkligen är, inte här och inte än. Men att en dag ska vi förstå helt och fullt.

Det finns en skiljelinje i liknelsetalet som blir tydlig när man läser det så här. Men den handlar inte bara om anhängare och efterföljare, om dom som tror att de förstått allt och dom som insett att de nog inte förstått så mycket och därför förstått tillräckligt för att ordet i deras liv ska kunna producera den skörd som ordet, budskapet om Guds rike, naturligt kommer att bära i deras liv. Det är ett skiljande som börjar här och nu och somväxer sig vidare fram till en dag då den stora skilsmässan är definitv. Liknelserna om ogräset och om fiskarna beskriver detta med tydlighet och kraft. Och fast vi inte här och nu har mandatet att kategorisera människor och säga hur deras evighet kommer att bli, kommer det till slut ändå bara att finnas två sorters människor inför Guds tron: de som sagt till Gud ”Ske Din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske Dig som du vill” (C S Lewis, Den stora skillsmässan, s. 61).

Det är allvaret i det valet som ligger som bakgrund i liknelserna om skatten och prälan. Att finna Guds rike, att förstå dess hemligheter, kostar något. Eller rättare sagt, det kostar allt. Allt annat väger i jämförelse med den insikten och den erfarenheten väldigt lätt. Den som valt att bejaka Jesu kallelse att lämna allt bakom sig för att följa honom, har visserligen i världens ögon säkert missat mycket, men vunnit det enda väsentliga – skatten, pärlan – livet tillsammans med Jesus. Det är ett radikalt beslut. Och vi vet inte vad det kommer att innebära. Men det är det enda beslut som kan föra oss djupare in i att förstå ”himmelrikets hemligheter” (v. 11).

Det handlar till syvende och sist om att radikalt följa Jesus och låta sitt liv präglas på honom och säga: ske din vilja – inte min.


Lämna en kommentar

När ljuset kallas mörker

Matteus kapitel 12 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

I det här kapitlet möter oss några välkända berättelser. Jesu lärjungar äter ax på en åker på sabbaten, Jesus helar en man med en förlamad hand, Jona-tecknet och till slut berättelsen om när Jesu familj kommer för att tala med honom. Centralt i kapitlet hittar vi dock ett avsnitt som tillhör något av det mer svårtolkade i evangelierna.

Verserna 31-37 handlar om hädelsen mot den helige Ande och jag låter det här avsnittet tjäna som tolkningsnyckel till resten i kapitlet. För det är just så som det Jesus säger om hädelsen mot den helige Ande blir förstålig. Vers 31 börjar med ordet därför. Det Jesus nu säger beror på och bygger på det som just hänt. Det är själva klimax på en händelseutveckling som tar sin början när fariséerna anklagar Jesus för att inte se efter så att hans lärjungar följer sabbatsbudet. Och fortsätter med att Jesus botar en man med en förlamad hand. Så eskalerar det hela ytterligare i samband med att en besatt blir botad och fariseérna inte bara funderar på hur de ska bli av med Jesus utan de anklagar honom för att vara utsänd från djävulen själv. Men det är något man inte verkar vilja se och något man inte verkar vilja förstå.

Tre gånger i kapitlet återkommer en ordsekvens som är yttersta vikt: ”här finns det som är större än…” I vers 6 handlar det om templet (och indirekt kung David), i vers 41 om Jona och slutligen i vers 42 om Salomo. I och med att Jesus har kommit är alla dessa överspelade. Dess vikt som inikatorer på Guds rike och Guds närvaro i sitt folk är överspelad. Nu har en ny tid kommit. ”Människosonen är herre över sabbaten”. (v. 8 ) Där har vi hela skillnaden. Och det sätt som Jesus tolkar sabbat och tempel på handlar om barmhärtighet, inte om offer eller att sätta upp regler som är omänskliga.

Det hela ställs på sin spets när Jesus möter den lame mannen. För fariseéna kunde hans behov och hans helande gärna vänta till en annan dag – då man fick arbeta. Samtidigt skulle ingen av dem undgå att rädda sitt eget får om det var i fara, inte ens på sabbaten. Det som sker i synagogan är att nu är Jesus där och nu möts Gudsriket förkroppsligat – templet förkroppsligat – och en människa som lidit länge. Skillnaden mellan Gud och människor är att Gud inte säger: vänta till i morgon, utan Gud säger. ”Håll fram din hand”! (v. 13) Gud handlar utifrån sitt hjärta och inte efter människors regler.

Där sker ett skiljande. Fariseérna går därifrån för att planera hur de ska bli av med Jesus. Jesus går därifrån och människor kommer till honom och han botar alla. Sedan följer min favoritbeskrivning av Jesus:

Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. (v. 18-21)

Och så målas bilden av Jesus som uppfyllelsen av löftena om Guds tjänare. En som gör det tydligt och synligt innebörden i orden ”barmhärtighet vill jag se och inte offer.” (v. 7) Till denna Jesus, vars namn ger hopp till folken kom man också med en besatt som var blind och stum, och Jesus botade honom. Men fariseérna har ännu inget förstått, eller som vi snart ska se, de har förstått, men vägrar att acceptera det de förstått och kallar det för mörker istället för ljus. För än en gång hänför de Jesu verksamhet till den onde. Jesus måste vara en ondskans hantlangare.

Det är därför Jesus talar om hädelsen mot den helige Ande. Det är OK att säga saker om Jesus. Petrus förnekade Jesus tre gånger – inte därför att Petrus var ond – utan därför att han var rädd. Att vara rädd är något som kan förlåtas. Men de människor som ser och förstår vem Jesus är och ändå inte bara förnekar honom men gång på gång vidhåller att han är ond, har gjort sitt val. De har försatt sig bortom förlåtelsens räckvidd.

Här är något som är förmer än sabbaten, templet, David, Jona, Salomo, fariséer och allt annat. För ”om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (v. 28), säger Jesus. Och i det riket är grundhållningen ”barmhärtighet och inte offer”. I det riket befrias människor inte bara under ”kontorstid”, utan ständigt, därför att det inte för Gud existerar någon annan tid än den heliga tid som kallas nu. I det riket utvidgas också förståelsen av gemenskap och familjeband och ensamhetens fängelse bryts. Jesus ”visade med handen på sina lärjungar och sade: ‘Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och bror.'” (v. 48-50) Dessa har förstått något fundamentalt om Jesus, något de bejakat och valt att följa. De kommer att falla, förneka, skingras, drabbas av tvivel och förtvivlan. De kommer att säga saker de önskar kunde vara osagt. Men de kommer aldrig att hamna i den situationen att det inte finns förlåtelse, barmhärtighet och upprättelse i deras liv – inte så länge deras hjärtas innersta önskan är att följa Jesus och vara en del av hans rike.