Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.

Annonser


1 kommentar

En trovärdig församling – igår, idag och i framtiden

Predikan vid Kumla Metodistförsamlings 100-årsjubileum 29 april 2012. Text: Joh 8:1-11.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med 10 av Svenska Missionskyrkans unga församlingsplanterare. Vi var tillsammans för att be, dela erfarenheter, glädjeämnen, svårigheter och våra liv med varandra. Framför allt var vi tillsammans för att söka Gud för det arbete som vi står i. I ett av samtalen funderade vi över var det innebär att vara församling. När blir man församling? Vad är det som konstituerar att man är en församling? Någon i gruppen delade sina tankar och sa ungefär så här:

Jag tänker mig att det är tre saker specifikt som konstituerar att en grupp kristna människor blir en församling: Kärleksfulla relationer, att Jesus är i centrum och att man är drabbad av missionsbacillen.

 Och när jag hörde detta, och utifrån det samtal vi sedan hade, tänkte jag att detta gäller ju inte bara en nyplanterad församling utan varje församling oavsett ålder eller storlek. När dessa tre saker finns där, kan man kalla sig församling. När de saknas…?

Vi har samlats idag för att fira att det för 100 år sedan fanns en grupp människor som utifrån dessa kriterier slöt sig samman och planterade en församling i Kumla stationssamhälle, en församling som fick namnet Salems Metodist-Episkopalförsamling. Fem år senare blev en ung man och en ung kvinna frälsta i församlingens möten och senare medlemmar. Det var min mormor och min morfar. Och så har mitt liv och min familjs liv flätats samman med den här församlingens liv och färgats av de där tre sakerna: kärleksfulla relationer, Jesus i centrum och missionsbacillen.

I veckan redovisade Gemensam Framtid en undersökning omkring kyrkans trovärdighet och fick en mängd svar – många ganska negativa omkring hur folk ser på frikyrkligheten i vårt land. Det kommer säkert att debatteras flitigt den närmaste tiden, och jag tänker inte ge mig in på det här och nu. Inte mer än att jag tror att när dessa tre saker får vara det centrala i vårt församlingsliv så blir tron och så blir kyrkan trovärdig. Så var det en gång, så är det idag och så kommer det att vara i framtiden.

Kärleksfulla relationer

En av de saker som kanske allra tydligast kännetecknat den här församlingen är att människor så ofta vittnat om att man har upplevt sig sedd och älskad och accepterad här. Man har kommenterat hur varmt det känts att komma hit. Det är så jag har upplevt min uppväxt här. Det är så mina barn upplevt sin uppväxt här. Man var sedd. Man var älskad. Det fanns plats och utrymme för små och stora, för stökiga och stilla, för nya osäkra sökare och gamla invanda läsare. Och tonen var innerlig, varm och kärleksfull.

En av de vackraste bilderna från Nya testamentet när det gäller församlingen är ”församlingen som Guds familj.” Vi föds på nytt in i en ny gemenskap genom tron på Jesus. Det skapas en familj. Vi är syskon och Jesus är vår storebror. I en familj finns det plats för olikheter, för olika åsikter, för olika uttryck. Det förändrar inte det faktum att man är en del av familjen. När mina församlingsplanterarvänner pratar om sina drömmar om församlingen talar de väldigt ofta och gärna om den som en familj. Det är i den familjära gemenskapen, där man får vara sig själv, där man kan dela sitt liv med varandra som kärleken till varandra och till Jesus växer. Och så växer församlingen. Som Andreas berättade från församlingsplanteringen i Söderköping. När de hade Huskyrka senast så var det en handfull människor med som inte var troende och som nyligen börjat söka sig till gemenskapen. Deras reaktion var: ”Det är så skönt att vara med här, det är inte som andra kyrkor, det är mer som att vara del av en familj.” Och så är det också med den här gemenskapen.

Vänner, den här församlingen har aldrig varit en stor församling. Som mest fanns det dryga 100-talet medlemmar någon gång på 50-talet. Det har varit både församlingens kamp och styrka. Man har aldrig varit större än att alla fått rum och plats i gemenskapen. Man har varit tillräckligt liten för att ingen ska glömmas bort eller behöva vara utanför. Det har många gånger varit mer familj än kyrka. Vänner, sluta inte med det. Fortsätt att vårda relationer och leva i kärlek till Jesus och tillvarandra.

Ständigt måste den kärleken återerövras. Ständigt måste öppenheten vårdas. Risken är att om/när man tar den för givet dör den och ersätts av ord utan täckning i livet. Det är just där vi möter situationen i dagens evangelietext. Några fariséer kommer släpande till Jesus med en kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott. Och så säger de: Enligt vår lag ska den här kvinnan stenas till döds. De hade en lag som skapade gränser, som definierade innanför och utanför och som de kunde använda både mot de som var svaga, utsatta, utnyttjade och mot Jesus själv.

En församling som kännetecknas av kärleksfulla relationer sorterar inte människor utifrån deras bakgrund, vad de gjort eller vilka de är. Snarare är det just i den gemenskapen som människor får känna att de älskas in i Guds rike och får uppleva befrielsen och förlåtelsen och upprättelsen och helandet som finns hos Jesus.

Vänner, än en gång: älska varandra! Älska människor i Kumla! Älska och låt er gemenskap fortsätta att föra människor in i den kärlekens atmosfär som är en av Kumla Metodistförsamlings kännetecken.

Jesus i centrum

Kanske skulle jag börjat med Jesus, men jag har valt att ha honom i mitten – det är han som är predikans centrum, mitt livs centrum, församlingens centrum. Och detta är viktigt. Det är inte våra tankar om Jesus, eller våra olika teologiska betoningar som är församlingens och livets centralpunkt. Det är en person – Jesus. Och allt vi är har sin grund i honom, definieras utifrån honom och har sitt mål i honom.

Lars Lindberg myntade på sin tid begreppet att ”församlingen definieras in av sina gränser utan utifrån sitt centrum”. Så sant. Jesus är församlingens centrum. Och det gör det ännu viktigare vilken bild av Jesus vi förmedlar, för det berättar också vilken slags församling vi vill ha.

Man skulle ju kunna säga att fariseérna i dagens text också hade Jesus i centrum. De vill få in honom under sina begränsningar och strukturer och få med honom i dömandets och utestängandets gemenskap. Men Jesus avslöjar deras hjärtan och deras hyckleri.

Och det är nog detta som händer när vi för Jesus in i centrum för gemenskapen och för livet: vi avslöjas och våra hjärtans dubbelhet läggs i dagen. Inte därför att Jesus är dömande utan därför att han är äkta. I texten är det de som dömer som mest behöver be om nåd och förlåtelse. Det är de – mer än kvinnan – som behöver befrielse. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, säger Jesus. Så gick de bort. De äldste först sedan de yngre.

Ibland undrar vi vad Jesus skrev där på marken. Kanske var han bara så upprörd eller så generad över människors hårdhet och förslagenhet att han inte kunde annat än att sprätta med en pinne i gruset. Guds rike byggs inte genom att skapa gränser utan genom att peka på centrum, på Jesus.

John Wesley hade ett uttryck som återkom ständigt i hans dagboksanteckningar: ”I offered them Christ” (Jag erbjöd dem Kristus). Det är detta som är det centrala: att erbjuda människor Jesus. För Wesley, precis som för metodister (och missionare) i alla tider, har det alltid handlat om den Jesus som förlåter, frälser, helar och upprättar människor. Det är ju detta som sker i kvinnans liv när hon möter Jesus. Och den upprättelsen är så total och så radikal att man i urkyrkan inte tog med den här berättelsen i vissa handskrifter. Det är därför texten står inom parantes i många Biblar. När Jesus är i centrum blir upprättelsen och frälsningen radikal och påtaglig och utan finstilta ”om och men”.

Är det ingen som dömer dej? Inte heller jag dömer dej! Radikalt, ovillkorligt, befriande. Det är sådan Jesus är. Allt annat är våra tillägg. Allt annat är våra försök att smyga in fariseismens finstilta lagbundenhet. Men du ska bli hel och du ska bli fri! Och det är det som sker när Jesus får vara Jesus i våra liv. Men… sa han inte ”gå och synda inte mer.” Jo, och..? Det säger han till dej och mej också. Så är det med all befrielse och all frälsning och allt vårt liv tillsammans med Jesus. Det sker i detta ”gå och synda inte mer”.

När Jesus får vara i centrum och får definiera ditt liv och församlingens liv skapas rum för honom att befria och upprätta människor. Där ligger idag och i morgon precis som i går församlingens stora uppdrag.

Missionsbacillen

Det är därför vi också måste tala om missionsbacillen. Vilket härligt ord. Det är ju den bästa bacill man kan tänka sig att bli drabbad av. Församlingens uppdrag är att leva i mission. Det måste vara själva drivet i allt som sker. Det måste vara det nav som allt annat i församlingens liv definieras utifrån.

Förr i tiden fanns det alltid några ord i Metodistkyrkans kyrkoordning som löd ungefär såhär:

Metodistkyrkan tror idag som hon alltid gjort att det enda säkra tecknet på en sann Kristi kyrka är dess förmåga att uppsöka och frälsa de förlorade, sprida Pingstens anda och liv, utbreda skriftenlig helighet över landet och förvandla länder och folk genom Kristi evangelium.

Missionsbacillen är en del av vårt DNA och vi får aldrig glömma bort detta. Det var därför våra fäder bildade församlingar och spred väckelsens eld vidare över vårt land. Det var därför som man i början av maj 1912 bildade den församling vars 100-årsjubileum vi firar idag. Man var drabbad av missionsbacillen.

Här om ett par veckor har Gemensam Framtid sin första kyrkokonferens och i verksamhetsplanen uttrycker man det så tydligt vad kyrkans uppdrag handlar om: Kyrkans väsen är mission. Och jag tror att jag vågar säga att också vår nya kyrka är drabbad och driven av missionsbacillen.

Vänner, mission handlar om att vara sända och om ett uppdrag. Jesus andades på sina lärjungar när han visade sig för dem efter sin uppståndelse och sa: ”ta emot Helig Ande! Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”

Till kvinnan anklagad för äktenskapsbrott säger Jesus också ”Gå”. Befriad och förlåten lämnar hon det gamla bakom sig och går. Vad som händer vet vi inte. Parentesen slutar där. Kanske gör hon som kvinnan vid Sykars brunn. Går in i staden och berättar om Jesus och mötet med honom. Vi vet inte, men det vore ju naturligt. Hon hade ju fått ett nytt liv.

Du och jag har också fått ett nytt liv i mötet med Jesus. Vi har också något att berätta. Vi är också insatta i den stora berättelse som handlar om Guds kärlek genom Jesus till hela världen och Guds stora syfte att befria, rädda och upprätta hela sin skapelse. Så det handlar inte om olika kyrkosamfund, eller vissa församlingar, eller att samla anhängare till en viss trosriktning. Guds uppdrag är större än så. Och det är i det uppdraget han inbjuder dej och mej att vara med. Det är för det uppdraget han använder församlingen som redskap och som försmak.

När man går på bio så är det ju alltid några trailers alldeles innan filmen som vill få oss att vilja komma tillbaka och titta igen. Och de är ju så finurligt gjorda att man varenda gång tänker: Den där filmen är nog bra. Eller, den där filmen måste jag se. Eller (oftast den sista), den filmen får jag bara inte missa. Församlingens uppgift är att fungera som en sån trailer för Guds rike. Människor ser den, de möter gemenskapen, de blir en del av det som sker där och de säger: Om det är såhär Guds rike är, vill jag inte missa det.

Allt det vi fick vara med om under den tid då vi byggde om kyrkan och ändrade gudstjänsttid och spelade drama och sjöng lovsång och inbjöd till sökargudstjänster och talade om en kyrka för vanligt folk var uttryck för att Gud vill använda sin församling som ett redskap för att människor ska få lära känna Jesus och bli hela och fria. Det uppdraget står kvar. Det är därför Kumla Metodistförsamling finns till.

Vänner, Guds hjärta är överfyllt av kärlek till människorna i Kumla. Han ser på var och en med en sådan brinnande längtan. De är betydelsefulla för honom. Gud brinner för Kumla och jag önskar att du och jag skulle smittas av samma kärleksbrand. Det är därför som kärleksfulla relationer är så viktigt. Det är därför som Jesus måste vara det självklara centrumet för våra liv. Det är därför som Gud sänder oss ut.

Och vilken glädje det kommer att bli! Tänk dig att få se människor här i Kumla komma till tro på Jesus. Tänk dig när grannar och vänner du länge bett för kommer att ta emot Jesus. Tänk dig att du en dag kommer att stå där tillsammans med kända och okända kumlabor inför Guds tron – därför att du var med och bar evangeliet till dem, därför att det fanns en församling som ville offra sin bekvämlighet för att uttrycka att de var betydelsefulla för Gud. Det är därför som det är så viktigt vad vi gör med våra liv och med vår gemenskap. Det som sker här är ingen lek. Det som sker är allvar.

Jag önskar att den här förmiddagen skulle bli början på en ny tid och en ny överlåtelse. Kallelsen är inte över. Åter igen kallar Gud den här församlingen till att leva i kärleksfulla relationer till varandra och till människor runt omkring. Åter igen kallar Gud den här församlingen att söka sig allt närmare centrum – Jesus själv– och överlåta sina liv till honom. Åter igen kallar Gud den här församlingen att bli drabbad av missionsbacillen. För församlingen är världens hopp – igår, idag och i framtiden.


Lämna en kommentar

Omvändelsens innebörd

För några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till ett föredrag av Sigfrid Demingen där han talade om missionären och evangelisten E Stanley Jones. Vid flera tillfällen under föredraget stannade Deminger upp och ställde några frågor till sina åhörare. När han hade talat om Jones syn på omvändelsen frågade han oss ”Vilken innebörd ger ni omvändelsen? Vad är det vi erbjuder när vi kallar människor till omvändelse? Hur ser vi på omvändelsens följder?”

Vad är omvändelsens innebörd? Egentligen finns det ingen viktigare fråga när det gäller det kristna livet än just denna. Omvändelsen är ju också Jesu första budskap och är en del av vad det innebär att bli en lärjunge, en Jesu efterföljare.

Markus introducerar Jesu verksamhet i sitt evangelium med orden: ”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Gallileen och förkunnade Guds budskap och sade: ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet.’”(Mark 1:14) Och är det någonstans vi ska börja söka efter omvändelsens innebörd så är det hos Jesus.

Jesus är omvändelsens centralfigur. Det är om honom det handlar. Stanley Jones menar att omvändelsen handlar om att överlämna det självupptagna jaget till Jesus. Det finns en underbar befrielse i det. För jagets självupptagenhet blir till slut ett fängelse ur vilket man behöver hjälp för att komma ut. Och när Jesus kallar lärjungar till efterföljelse så är det också en kallelse till en omvändelsens vandring där det självupptagna gradvis vänds till det Kristuscentrerade. Detta är en process mot en djup förändring i en människas liv. Omvändelsen är både det avgörande beslutet och den process som leder oss mot den förändringen. Det är i den processen som fångenskapen bryts.

Göran Skytte berättar i sin bok Omvänd att människor ibland frågar honom om han är frälst och att han gärna skulle vilja besvara frågan med ett ja, men gör inte det. ”Istället”, säger han, ”brukar jag svara att jag är omvänd. Omvänd är ett fint ord. Det är motsatsen till bortvänd. Och det är mycket finare att vara omvänd än att vara bortvänd. Inte socialt finare, men finare ur aspekten livskvalitet. I alla fall för mig (p. 193).” Ibland blir ordet frälst väldigt statiskt, något man blivit, är och kommer att vara. Det är färdigt. Omvändelsen är en process som hela tiden fortgår och som är en del av det kristna livets innersta kärna.

När Jesus träder fram gör han det med ett budskap om Guds rike och att detta rike nu är nära var och en. För i och genom honom har Guds rike och Guds nya världsordning kommit och blivit verklighet. Och precis som det är med Jesus så måste vi ta ställning till hans inbjudan att bli en del av Guds rike. Omvändelse är att byta hemort för vårt liv och det som livet bygger på. Det innebär en ny identitet och ett helt nytt sätt att leva. Mitt i den värld som vi lever och som ser ut precis som den brukar och fungerar som den brukar lever vi nu på ett nytt sätt. Vi har vänt om, vi har vänt hem, vi har vänt oss till ett annat rike, med andra lagar och andra mål än de som regerar den här världen. Och det är genom att bejaka Jesu inbjudan till efterföljelse och lämna en hel del saker bakom oss som vi kan gå in i det nya livet i Guds rike. Omvändelsen till Guds rike måste få konsekvenser i hur en människa lever, vilka val hon gör och vad som påverkar hennes värderingar.

När vi kallar människor till omvändelse så gör vi det med en övertygelse om att Guds nåd och Ande verkar i alla människors liv för att söka det förlorade och föra det tillbaka in i gemenskap med Gud. Omvändelsen hör ihop med evangelium, det glada budskapet om Guds kärlek och Guds handlande med oss genom Jesus Kristus. Goda nyheter skapar tro och förväntan. När Jesus träder fram och predikar Guds budskap om riket, befrielsen, nytt hopp och en ny framtid så fungerar omvändelsen som själva beviset på att en människa tagit emot hans ord och satt tro till dess inneboende kraft att bli verklighet.

Jag har skrivit om omvändelsen som både något som sker genom viktiga personliga beslut att lita på och tro på evangeliets erbjudande och om en process som ständigt måste vara pågående i en kristen människas liv. Det är som om vi glömmer och behöver påminnas om vilken riktning som leder oss hem. Jag kommer fortfarande ihåg hur den gamle pastorn, Folke Johansson i Mönsterås, en gång predikade om hur det växte sten i hans potatisåker. År efter år behövde stenen rensas bort för att potatisen skulle växa. Omvändelsen som process handlar om samma sak. Vi är ständigt kristna i blivande. Och vårt mål är att steg för steg förvandlas till att bli allt mer lika Kristus. När vi kallar människor till omvändelse så är det det yttersta målet.

 

 


4 kommentarer

Omvändelse

Klockan närmar sig 12 och gudstjänsten håller på att gå mot sitt slut. I en av bänkarna sitter en ung man och bredvid honom en dam som han är inneboende hos. Hon har bjudit med honom till kyrkan och den här dagen har hon en märklig bön. Om pastorn lämnar den upphöjda predikstolen för att gå ner innanför altarrunden i avslutningen och där inbjuda till avgörelse och förbön så ska hon fråga Lars om de inte ska gå fram dit tillsammans. Så sker det märkliga att pastorn gör precis som kvinnan ber om (och det var den enda gången under hans tid i församlingen som han gjorde så) och fram längs gången går den unge man som skulle komma att bli min far för att lämna sig åt Gud.

Den dagen, den 27 september 1953, brukade min far ofta referera till som sin andliga födelsedag. Det som skedde den dagen innebar en omvändelse som var tydlig och radikal och som påverkade resten av hans liv. På vägen till kyrkan rökte han sin sista cigarett. Det som skedde därinne den söndagen befriade honom från röksuget. Många år senare när vi renoverade kyrkan hittade jag ett tillknycklat cigarettpaket inkastat genom en av gluggarna i grunden. Och jag tänkte att kanske var det far som kastat in det på vägen in i kyrkan den där söndagen strax innan sin omvändelse.

Även om berättelsen om det som skedde en gång i Kumla Metodistkyrka är gammal så bär den med sig drag som för de allra flesta kännetecknar vad omvändelsen handlar om. Det är en människa som kommer till tro på Jesus Kristus, det är ett offentligt skeende som respons på förkunnelsen av Guds ord, det finns ett tydligt före och efter, det har verkliga konsekvenser i liv och livsinriktning. Omvändelsen är den avgörande punkten, det centrum runt vilket det nya livet som kristen orienterar sig.

Men allt för sällan nu för tiden vågar vi tala om vikten av omvändelse. Hur kommer det sig? Eller är det så att det är fokuseringen vid det personliga och momentana i omvändelsen som har tonats ner och allt fler idag ser omvändelsen som både en process fram till ett ställningstagande för Kristus och som något som sedan också fortsätter; att vi ständigt behöver vända om och vända oss mot Gud.

Den bibliska innebörden av omvändelse bygger huvudsakligen på tre olika ord eller begrepp. Ett från Gamla Testamentet (GT) och två från det nya (NT). All tre har med sig i sin innebörd detta med att vända om, men med lite olika betoning. Från GT hämtar vi ordet shubh som helt enkelt betyder att återvända eller vända hem. Det förekommer över ett tusen gånger. Det är ett ord som får sin mening från den förbundsgemenskap som Gud har med sitt folk och när folket går vilse, när folket vänder Gud ryggen kallar Gud de sina till omvändelse, till att återvända hem in i den gemenskap som de är skapade att ha med honom.

I NT motsvaras shubh av epistrephein och metanoein. Och om det skulle vara någon gradskillnad mellan dessa ords betydelse så talar det första oftare om riktningsförändring och det senare om  sinnesförändring. När så Jesus träder fram i början av sin offentliga verksamhet och förkunnar att Gudsriket är nära och kallar till omvändelse (metanoein) vad menar han då? Är det en sinnesförändring, en förändring av livsinriktningen eller är det så att han kallar människor att återvända till den Gud som genom sin nåd och kärlek söker och drar dem till sig? Och när jag så tänker på de berättelser som Jesus berättar finns det kanske ingen som bättre beskriver vad omvändelse innebär än den om den förlorade sonen. I den berättelsen finner vi också vart och ett av de tre uttrycken för omvändelsen tydligt beskrivna.

När jag så funderar vidare över fars omvändelse så blir det allt tydligare att den inte bara var något som skedde sådär plötsligt. Där fanns också en bakgrund med bedjande morföräldrar och söndagsskolan i Ljungby Missionskyrka och många andra erfarenheter. Hans omvändelse handlade om livsförändring, riktningsförändring, men framför allt om att återvända hem till en kärleksfull och älskade Gud full av nåd. En Gud som förvandlar människors liv.

(Den här artiken publiceras också i veckans nummer av Hemmets Vän.)


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.


1 kommentar

Att växa i tro

Vilken fantastik vår vi har haft och har! Det är som om vi får kompensation nu fullt ut för all snö och kyla som vintern förde in över vårt vackra Öland. Men nu grönskar det. Och det växer så det knakar över allt. Det är som om man kan se växandet nästan från dag till dag vid den här tiden på året. Och i förrgår hittades den första mogna frilandsjordgubben. Det var rekordtidigt. Och det bådar gott inför en sommar som vi väntar och längtar efter.

Mitt i denna prunkande och sprudlande tid kommer en söndag som handlar om att växa i tro. Kan man växa i tron? Och om man kan det, hur går det till? Jag tror att det är både möjligt och även något som är en del av det kristna livet att den som tror kan växa i sin tro. De allra flesta bilder som Jesus använder för att förklara trons väsen är organiska, dvs hämtar sitt innehåll från naturens sätt att växa. Och till skillnad från vårt mänskliga sätt att tänka när det gäller att växa – det handlar ofta om att bli störst och bäst – fungerar naturen helt annorlunda. Växandets mål är inte att bli större eller bättre än andra, det är att utveckla den inneboende potential som finns hos fröet och bli det som just den arten är ämnad till att bli. Och genomgående för all växt är att till slut bära frukt och förmera sig i nya blommor, träd eller grödor.

Att växa i tro handlar om samma sak, om att få se tron på Kristus och efterföljelsen av honom få bära frukt i den troendes liv och omgivning. Det får aldrig bli ett tävlande i att tro. Vår bestämmelse är att växa så att det Gud lagt ned i våra liv får bli till det han har bestämt det till och så bära god frukt. Men hur kommer man dit? Några av svaren möter vi i den bön som Jesus ber för sina efterföljare och som vi hittar i Johannes kapitel 17.

Det första som bönen tydliggör är att de troende har en tillhörighet, en hemvist, hos Gud. ”De är dina”, säger Jesus till sin far. Växandets grundförutsättning finns där i tillhörigheten, i vilandet, i tilliten att du är i och hos Gud. Martin Lönnerbo beskriver detta så fint i den bön som hör samman med Frälsarkransens gudspärla: ”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.” Där finner du trons djupa mysterium i bara några få ord och rader. Det oändliga i Guds storhet och det oändliga i att jag, lilla människa, får vara lagd i hans hand och omsorg. Vila, tro, tillit – och att få växa utifrån den myllan.

Så vill Gud bevara dig i gemenskap med sig själv och genom sitt ord och sin Ande fortsätta att hjälpa dig att växa i tron. För det är i den gemenskapen som du och jag får bli de människor som han har skapt oss till att vara och så bra frukt och vara till välsignelse bland våra medmänniskor.


Lämna en kommentar

Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå

Livet är det som äger rum under tiden du är upptagen med att göra andra planer.

Kanske känner du igen det där citatet från John Lennon. Vi planerar för framtiden eller så lever i det som varit och så missar vi livet självt. Och vad värre är vi missar det Gud har i beredskap för oss på livets väg. För tendensen till att hela tiden undvika nuet leder antingen till en slags handlingsförlamning av rädsla för att göra fel. Eller så leder det till en förstelning som krampaktigt håller fast vid saker och ting och som inte har förmågan eller modet att släppa taget för att fånga det som Gud vill med mitt liv just nu.

Den här söndagens texter handlar om att inse att Gud är närvarande i mitt liv just nu och alla andra nu som livet innehåller. Jag tror att det är en av de stora och väldigt betydelsefulla lärdomar vi kan dra av berättelsen om eldpelaren och molnpelaren från Andra Mosebok. På ett mycket påtagligt och fysiskt sätt beskriver de Guds närvaro i de människors liv som lämnade fångenskapen i Egypten för att påbörja vandringen mot friheten.

Gud var närvarande och han var det på ett sätt som understryker en rörelse också i denna närvaro. Livet är ju inte statiskt och förutsägbart. Det är en dynamisk process som obönhörligen följer tidens gång. Och jag tror att det är just därför som vi gör så många och ofta misslyckade försök att bemästra det och kontrollera det.

Bilden av molnpelaren och eldpelaren berättar för mig att Gud är en Gud som är i ständig rörelse och att det liv som han inbjuder oss till är en ständigt pågående vandring framåt tillsammans med honom. Såhär står det i 2 Mos 13:21

Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

I söndagens evangelium blir detta ännu tydligare. Det är Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna. Judas har redan lämnat rummet för att förbereda sitt svek. Det är ängslan och uppbrott i luften. Det är då Jesus ger dem budet att älska varandra. ”Det är så man ska se att ni är mina lärjungar”, sa han. Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå. Kärlek, barmhärtighet och generositet. Där finns vägen. Och Jesus säger att det är han som är vägen. Livets väg innebär uppbrott, efterföljelse, nya möten, nya erfarenheter, nya vyer och nya insikter. Det är detta som är att växa både som människa och som kristen.