Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Se på Jesus!

Det är lika bra att säga det från början. Det finns ett ord som sköljer över oss just nu och som är på allas läppar och som ständigt fyller människors tankar – Coronaviruset

Det är som en ostoppbar storm, som en flodvåg, som en okontrollerbar kraft, omöjlig att förstå och veta när den slår till.

Du har säker funderat på om vi över huvud taget skulle mötas idag. Och det är en viktig och helt normal fundering i dessa tider, men jag tänker att vi ännu mer behöver fundera över vad detta ord gör med våra hjärtan och sinnen.

Jag har alltid varit en person som gärna följer med i nyhetsflödet och intresserar mig för samhällsutvecklingen och de trender vi ser i vår värld, men jag har känt att ju mer nyheter jag ser på, ju mer deprimerad och lamslagen känner jag mig. Det bara fortsätter att skölja över oss. Och allt vill bara äta sig in i min själ och dra ner mig och få mig att tappa modet.

Och jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Vi är alla insvepta i den här stormen. Vi är alla i samma båt. Jag gick och tänkte på vägen hem här om dagen på bilden av en liten, liten barkbåt som guppar i ett stort och stormigt hav. Helt utlämnad åt vågorna och vinden och utan möjlighet att styra eller bestämma vart den ska. Vi har tappat kontrollen över våra liv, över vår situation, över framtiden, över vad som ska komma att ske.

1997 publicerades Sebastian Jungers bok The Perfect Storm som tre år senare blev till en film med George Clooney i huvudrollen. Boken handlar om fiskefartyget Andrea Gail och dess kapten Billy Tyre som kämpar mot en övermäktig storm och som till slut går under med man och allt. Det visade sig att det oväder de trodde de skulle kunna trotsa för ytterligare en fisketur p g a en rad ogynnsamma väderfenomen utvecklade sig till en aldrig tidigare skådad storm. Efter den här berättelsen har uttrycket ”den perfekta stormen” kommit att bli ett uttryck för ett ”worst case scenario” – sämsta tänkbara situation.

Skärmavbild 2020-03-24 kl. 11.43.28

Det finns många tecken som talar för att vi är på väg in i en perfekt storm. Vad gör vi då?

Bibeln berättar en rad berättelser om människor som befinner sig i omöjliga situationer – de är fångade i en perfekt storm.

En av dessa var kung Joshafat. Vi kan läsa om detta i 2 Krönikerboken kapitel 20. Du vet kung Joshafat var en av de där kungarna som hade vigt sitt liv till att följa Herren och söka Gud och i kapitel 19 i Krönikerboken berättas om hur han reser igenom landet för att uppmana människor att lämna avgudadyrkan och helhjärtat vända sig till Herren. Och så börjar kapitel 20 med att det berättas för Joshafat att en stor armé är på väg mot Jerusalem och att den inte är långt borta.

Vad händer då? Joshafat reagerar som många av oss i dag när alla nyheter om Coronaviruset hela tiden sköljer över oss. Joshafat blir rädd. Är det inte skönt att Bibeln berättar om människor precis sådana som de är, och att de inte är så olika oss? Joshafat blev rädd. Och han hade anledning att vara rädd. Hans familj, hans folk, allt som han hade uträttat, allt som han trodde på och älskade var hotat.

Men Joshafat gör det han lärt sig att göra i nödens tid. Han ber. Mitt i den här tiden med så mycket förvirring och så mycket rädsla vill jag uppmana dig att be! Be för den situation som vi är i! Be för vårt land! Be för våra ledare! Be för våra familjer, vår församling och för människor omkring oss! Be om att Gud ska gripa in! Vi har i den här tiden som församling en fantastisk möjlighet att få gå in i en förbönstjänst och be fram förändringar och lösningar i hela den problematik som vi som land befinner oss i.

Joshafat bad. Det är några saker som jag skulle vilja lyfta fram här i den bön som Joshafat bad.

  1. Bönen börjar med att fokusera på vem Gud är. ”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå emot dig.” (2 Krön 20:6) Gud råder! Gud har kraft och makt! Det finns ingen och inget som kan stå emot Gud! Det får också vara utgångspunkten för vår bön. Vi ber inte utifrån en position av nederlag, rädsla och självömkan. Vi ber utifrån en position att vi har en Gud som har all makt! Gud råder! Ingen kan stå emot honom!
  2. Så berättar Johsafat om hur situationen ser ut. ”Gud, du ser den här hären. Du ser hur många de är. Du ser att den är oss övermäktig.” Vi får säga till Gud hur det är. Är du rädd, säg det till Gud! Är du orolig, så säg det till Gud! Är du förtvivlad, så säg det till Gud! Han hör, han inbjuder oss att komma till honom med alla de saker som våra liv innehåller.
  3. Till slut bekänner Joshafat att han inte vet vad han ska göra. ”Vi förmår inget mot denna stora skara som kommer emot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.” (v. 12)

Är det inte precis där vi befinner oss just nu? Vi vet inte vad vi ska göra? Så folk hamstrar toapapper och jäst. Folk köper torrvaror och går till Systemet. Man vet inte vad man ska göra och hur man ska får kontroll över sin situation.

Det är förfärligt att vara där, mitt i stormen. Och det är så lätt att flytta blicken mot det som skrämmer istället för till där lösningarna finns. Joshafat säger i sin bön: ”Vi vet inte vad vi ska göra. MEN våra ögon är vända till dig.”

När Hebreerbrevets författare har berättat om alla trons hjältar från det Gamla Testamentets tid i Hebr kap 11. Förflyttar han läsarens fokus från dessa, Abraham och Moses och alla dessa namnlösa som räknats upp, till den punkt i tillvaron som är den enda fasta för vår tro. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” (11:2) Joshafat kände den hemligheten. Känner du och jag den? Blicken på Jesus! Se på Jesus! Se inte på det runt omkring. Se på Jesus!

Några som fick göra det var Jesu lärjungar, när de mitt ute på Genesarets sjö drabbades av en fruktansvärd storm och trodde att det höll på att gå under. Lukas berättar:

En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar, och han sade till dem: ”Vi far över till andra sidan sjön.” De lade ut, och medan de seglade somnade han.

Då kom en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de var i fara. De kom fram och väckte honom och sade: ”Mästare, Mästare, vi går under!” Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev stilla. Sedan frågade han dem: ”Var är er tro?” (Lukas 8:22-25a)

Så är vi tillbaka i den perfekta stormen igen. Tillsammans med lärjungarna seglar vi över den sjö som de tyckte de kände till så väl. De hade kontroll. De hade gjort det här förut. De visste att det kunde blåsa upp ibland, men de hade ridit ut stormar förut. Men den här stormen var annorlunda. Paniken lyste ur deras ögon. Adrenalinet bankade i deras kroppar. De kämpade mot vinden och vågorna. Och till slut tog deras egen förmåga slut.

Och kanske är det dit som vi behöver komma. Det var den punkten som Joshafat och människorna i Jerusalem hade kommit när de mangrant, med hela sina familjer, trädde fram inför Gud i bön. De hade kommit till vägs ände. Resurserna var slut. ”Vi et inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig!”

När fruktan och missmod och den där gnagande känslan – att det är inte lönt att anstränga sig längre, för det kommer ändå att gå åt skogen – infinner sig, har vi ett val att göra. Att ge efter för rädslan, att fortsätta att ge den utrymme och kanske t o m mata den med information och fler nyheter. Och stormens vågor blir allt större och allt högre och allt kraftigare och vi, precis som i filmen, väljer att gå under med vårt skepp.

Vi har ett val att göra. Att ge efter för rädslan – eller sätta vår tro till honom som har all makt, också över livets stormar och coronavirusattacker. För även om Jesus sover i godan ro där i vår livs båt, så är han där! Och jag har svårt att tänka mig att den båt som Jesus befinner sig i skulle gå under ute på Genesarets sjö. För Jesus kom ju till den här jorden för att dö på ett kors för våra synder, inte drunkna i en sjö för att han var sömning och inte vaknade när båten fylldes av vatten.

Min vän, vad som än händer får vi sätt vår tro till Jesus! Han är med dig där ute i stormen, och i rätt tid, den tid som är hans tid kommer han att stilla stormen.

Så se på Jesus! Ha din blick fäst på Jesus, inte på stormen! Be Jesus stilla stormen! Jag tror att det är en av de viktigaste böner vi kan be just nu. Jesus som har all makt i himlen och på jorden. Jesus som äger det namn som alla andra namn ska böja sia knän inför. Denne Jesus får vi komma till och be att stilla den storm som sveper ner över oss just nu i och med Coronavirusutbrottet. Jesus, hjälp oss! Mästare, ser du inte att vi går under!

Och det är klart att Jesus ser. Det är klart att Jesus förstår hur du har det, hur vi har det, vad som sker i vårt samhälle och den rädsla som vi och många andra känner.

Att tvätta händerna, som vi alla ska göra i minst 30 sekunder, hindrar oss inte från att sedan också knäppa samma händer i bön och förbön. Det är där vid böneplatsen som vi tydligast visar på hur vi väljer tro istället för rädsla. Det sker inte genom att kritisera regeringens beslut, eller församlingar som ställer in sina gudstjänster och istället sänder på webben. Eller genom att inte ta situationen på allvar. Det sker genom att komma till Gud i bön. ”Vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.” ”Mästare, vi går under!”

Det är intressant att det var inte stormen, eller vågorna, eller att båten fylldes av vatten som väckte Jesus – det var bönen. Och Jesus talade till stormen…

”Jesus, vi ber dig, tala till stormen också idag! Jesus, vi ber dej, tala till Coronaepedemin! Jesus, vi ber dej, tala till vår rädsla, vår oro, vår uppgivenhet. Säg ditt ”tig, var stilla” också idag!”

Var är er tro? frågade Jesus sina lärjungar. Svaret finner vi i orden från Hebreerbrevet: ”Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Jesus är både utgångspunkten, den grund som vår tro vilar på och den som för tron till fullbordan. Vi får tro på Jesus!

I 2 Krönikerboken 20 träder en man fram med ord fyllda av tro, ord som förändrade hela situationen. Jag vill ge dig dem här idag som en hälsning till dig från himmelens Gud om vad Gud vill göra för den som fäster sina ögon vid Jesus.

”Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Matalja, en levit av Asafs söner. Han sade: ”Lyssna alla ni i Juda och ni Jerusalems innevånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er. Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.”” (2 Krön 20:14-15)

Guds Ande säger till oss idag:

Var inte rädda! – välj tro istället för rädsla!

Striden är inte er utan Guds! – se på Jesus, han har all makt!

 


Lämna en kommentar

New Life, Stockholm

Skärmklipp New Life

Det är i dagarna 11 år sedan jag svarade ja på Svenska Missionskyrkans kallelse att börja arbeta som samordnare för samfundets församlingsgrundande arbete. Den 1 oktober 2008 började jag min tjänst där och har sedan fått förmånen att leda och utveckla det församlingsgrundande arbetet i SMK och senare också i Equmeniakyrkan. Det finns så många saker som fyller mig med tacksamhet och som skulle kunna berättas om hur Gud har verkat under dessa år, om människor jag har fått förmånen att möta, vandra ett stycke väg genom livet med, fått arbeta tillsammans med, fått be för, utrusta, sända ut och se blomstra i sin kallelse. Det är berättelser om glädjeämnen och svårigheter och om kamp och seger i det pionjära arbetet. Det är församlingar och gemenskaper som fötts fram och projekt som aldrig blev det vi önskade och hade vision för. Det är inspirerande och goda kollegor. Det är stöd och förbön och erfarenheten av att utan Guds Andes kraft går det inte.

Förra veckan bejakade jag på nytt Guds kallelse att gå in i ett nytt sammanhang. Det betyder att jag i och med denna sommar avslutar min tjänst i Equmeniakyrkan. Istället kommer jag att från mitten av augusti verka som pastor med ansvar för att utveckla ledare och träna nya församlingsplanterare inom församlingen New Life i Stockholm. Under vintern och våren har Gud lagt kallelsen och längtan att arbeta i Stockholm starkt i mitt hjärta. Och på ett underbart sätt har möjligheten öppnats för mig att få ta nästa steg i min tjänst i New Life och det närverk av församlingar och församlingsplanteringar som utgör den församlingens liv. En av de saker som jag kommer att arbeta med är det nya ”internship program” som startar i höst. Målet för det programmet är att identifiera, utrusta och sända ut människor för att plantera nya sajter och församlingar inom New Life Network i Sverige och i andra länder. Jag känner en stor glädje över att få vara del av detta och tror att det är en plats som Gud har designat för mig där mina erfarenheter, kunskaper och gåvor kan komma till sin fulla rätt.

Detta innebär att vi också räknar med att som familj flytta till Stockholm mot slutet av sommaren. Det är början på en ny tid, en ny framtid och ett nytt liv i tjänsten i Guds rike. Mer info om hur framtiden kommer att utforma sig kommer senare.


Lämna en kommentar

Att vandra i gemenskap med Gud

Predikan i Församlingen Brofästet – kristen gemenskap i Färjestaden 180128

I det som vi brukar kalla ”Trons kapitel”, Hebreerbrevet kapitel 11, berättar brevets författare om människor med fel och brister, precis som vi, men som alla har det gemensamt att de vandrat i gemenskap med Gud. Och det är den gemenskapen som är den innersta kärnan i det som uttrycks genom de där orden som återkommer gång efter annan i det här kapitlet: ”genom tro” eller ”i tro”. Men det är också den gemenskapen Gud som gör att de får hans bekräftelse över sin tro och sina liv. Och det kan låta både allt för stort och allt för avlägset i våra öron. Men utgångspunkten för Hebreerbrevets författare är att denna trons gemenskap är möjlig också för oss. Om de vandrade med Gud betyder det att vi också inbjuds att vandra med Gud. Om Gud lade sin bekräftelse över deras tro och deras liv så längtar han efter att göra det också över vår tro och våra liv.

De första exemplen vi möter i detta kapitel här knutna till tre berättelser från den bibliska urhistorien och vill illustrera vad det innebär att leva i denna trons gemenskap med Gud. Här ger oss författaren tre förebilder för trons vandring i våra liv. Och samtidigt som vi läser om dessa människor behöver vi vara medvetna om att Hebreerbrevets budskap är att det nya förbundet, och det vi får del av där, är överlägset det gamla. Det är ett bättre förbund som vilar på bättre löften (Hebr 8:6). Men det gamla är en bild för och en försmak på vad som ska komma genom Jesus och det som vi får del av genom den helige Ande. Låt oss nu läsa om Abel, Henok och Noa.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död. Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. (Hebr 1:4-7)

Abel – trons vandring har med vårt hjärta att göra

Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 om Kain och Abel handlar om två bröder med två helt olika inställningar till både livet och till Gud. Vad är viktigt? Vad har värde? Det är svaret på frågor som dessa som förklarar skillnader på handlingar som till det yttre ser väldigt lika ut. I berättelsen bär Kain och Abel fram var sin offergåva till Gud. Och vi kan med våra moderna ögon ha svårt att förstå varför det skulle vara skillnad på deras offergåvor, men det var något som var helt uppenbart för Gud. Det står att Gud ”såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte.” (1 Mos 4:4-5) Hur kan det vara så? Och hur kan Hebreerbrevets författare säga att Abels gåva var bättre?

Det handlar om hjärtat och det handlar om tron. Abel insåg att en människa inte kan närma sig Gud – utom genom det offer som Jesus gjort när han dog på korset! What! Vad menas med det? Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 är den första offerberättelsen i Bibeln. Och Hebreerbrevets författare resonerar som så, att varje berättelse och varje lag som talar om offer och om hur man kommer inför Gud i det gamla förbundet, är ett föregripande av och får sitt fullbordande i Jesu offer på korset. Han skriver att Jesus gick ”in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr 9:12). ”En gång för alla” och ”evig” syftar också bakåt i tiden, tillbaka till Abels offer i 1 Mosebok kapitel 4. Genom sin offergåva visade nämligen Abel att han behövde Guds nåd och förlåtelse. Hans hjärta var riktat mot Gud och Gud såg till hans offer, eftersom det skedde i tro.

Kains offer däremot hade sitt fokus på honom själv. Det kom från hans egen möda. Det beskriver ett hjärta som ville visa sin egen självtillräcklighet. Erik Bernspång skriver i sin kommentar till 1 Mosebok:

Kain representerar alla de människor som försöker vinna frälsning genom sina egna gärningar. De bär fram frukten av sitt eget arbete till Gud. De menar att om de gör så gott de kan, så kan ju Gud inte kräva mer av dem. Abel representerar alla de människor som förlitar sig på Guds nåd. De har inget att erbjuda Gud, men de tar emot i tro vad Kristus gjort för dem (sid. 88).

När du och jag kommer till Gud med samma ödmjuka hjärta som Abel och vet att vi inget har att erbjuda Gud, gäller orden i Hebreerbrevet 11:4 också oss: ”genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig.” Gud bekräftar att vi har ett rätt förhållande inför honom. Det förhållandet hade inte Kain. Hans hjärta fylldes av vrede. Han ögon blev mörka. Trots Guds varning valde han att gå syndens väg. Han dödar sin bror.

I trons vandring ligger att med hjärtat söka Gud, söka följa Guds väg, önska att ära och upphöja honom, låta mitt liv ledas av, formas av och efterlikna honom. Det var detta som utmärkte Abel, men också nästa person som Hebreerbrevets författare lyfter fram, Hanok.

Hanok – trons vandring har att göra med vår vilja att söka, följa och behaga Gud

Berättelsen om Hanok är en fascinerande och fantasieggande berättelse som tar oss rakt in till centrum av vad tro handlar om. I 1 Mosebok kapitel 5, mitt i Adams släkttavla, kommer det ett par verser som handlar om Hanok. Vers 22 berättar att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och födde söner och döttrar.”

Vad innebär det att vandra med Gud? Det beskriver för det första en varm och nära gemenskap men också en andlig gemenskap i lydnad inför Gud. Det viktigaste är att det beskriver något som också står öppet för oss. I det gamla förbundets tid var denna gemenskap förbehållen endast några få unika personer. Men i det nya förbundet och i och genom den helige Ande är detta en möjlighet för alla! Du och jag får vandra i gemenskap med Gud. Den helige Ande, Guds Ande, finns i våra hjärtan och gör Guds innersta uppenbart för oss så att vi kan lära känna hans hjärta och hans innersta (1 Kor 2:9-12). Men den helige Ande går längre än så. Den berättar för oss att vi är barn till Gud och bär i samklang vår egen ande vittnesbörd om att det verkligen är så (Rom 8:14-16). Vi får leva i en ständigt djupare gemenskap med den levande Guden i och genom den helige Ande!

Henoks gemenskap med Gud och hans livslånga vandring med Gud ledde till att Gud sa om honom att han hade funnit nåd hos, eller med ett annat ord, behagat Gud. Hebreerbrevets författare låter oss veta hemligheten bakom detta. Han skriver: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr 11:5). Tre viktiga saker lyfts fram i den här versen:

  1. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Hanok tillhör det sjunde ledet efter Adam i Adams släkttavla. Och precis som Abel fick sin motpol i Kain, finns det en motpol till Hanok i det sjunde ledet efter Adam. Han heter Lemek. Lemek skrävlar om sin förmåga att hämnas, bruka våld emot och injaga skräck i sina fiender. Han har gått så långt det går att komma bort från Gud. Hanoks berättelse däremot visar vad Guds nåd kan åstadkomma när en människa lever i hel överlåtelse åt honom. Det var den slags tro som behagade Gud.
  2. Den som kommer till Gud måste tro att han finns. Trons vandring och trons gemenskap bygger på en levande relation med en levande Gud. Tron är en visshet om det vi inte ser (Hebr 1:1). Vi ser inte Gud med våra fysiska ögon, men vi kan skåda honom med trons ögon och det övertygar oss, det ger oss visshet. Men det finns ett steg till.
  3. Tro att Gud lönar den som söker honom. Gud är närvarande i och intresserad av vad som sker i ditt och mitt liv. Han vill ge det som är gott när vi ber.

Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd? Eller en orm när han ber om en fisk? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till den som ber honom? (Matt 7:7-11)

Gud ger det som är gott till den som ber honom! Gud är god och Gud ger oss goda gåvor. Gud vill dig väl. Att tro detta och att tro att Gud handlar på det här sättet är en tro som behagar Gud och som gör att du finner nåd hos honom. Du får favör hos Gud! Det gör att du och jag får och kan söka honom med frimodighet och att vi kan leva våra liv med frimodighet.

Noa – när trons vandring är ett vittnesbörd inför andra

Berättelsen om Noa har du säkert hört många gånger. I alla fall den om arken och alla djuren. Men i grunden är det en berättelse om tro och om Guds stora frälsningsplan. I 1 Mosebok kapitel 6 står det:

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade inför Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem , Ham och Jafet. Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. (1 Mos 6:9-11)

Precis som Hanok vandrade Noa i gemenskap med Gud och Guds vittnesbörd om Noa är att han är rättfärdig och fullkomlig. Noa är Hanoks barnbarnsbarn och levde i samma överlåtelse och tro inför Gud som Hanok. Men precis som Abel hade Kain och Hanok Lemek finns det en motpol till Noa i den här berättelsen. På ena sidan ser vi Noa och hans familj. På den andra sidan alla andra människor. Och kontrasten var stor mellan dessa två poler. Det är den kontrasten som Hebreerbrevets författare tar upp. Varje sak Noa gjorde i sin vandring med Gud blev samtidigt en dom över en värld som vänt Gud ryggen. Gud varnade Noa för vad som skulle komma. Noa trodde Gud och byggde, trots omgivningens hån och otro, den ark Gud bett honom bygga.

När Jesus talade om den sista tiden använder han Noa och hans tid som exempel. ”Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer” (Matt 24:37). Hur var det på Noas dagar? Vi har redan läst orden i 1 Mosebok 6 om hur jorden blev allt mer fördärvad och uppfylld av våld. Den beskrivningen känns oss allt för bekanta. De är också en beskrivning av vår tid. De är en skrämmande sammanfattning av allt det som sköljer över oss genom nyhetsflödet varje dag: klimathotet och en skapelse som blir allt mer ansträngs under människans påverkan, en värld uppfylld av våld och konflikter. Människor som varken har respekt för skapelsen eller Skaparen, inte heller sina medmänniskors rättigheter, behov och gränser.

Under 500 år hade Noa vandrat med Gud mitt i en sådan värld som ett vittnesbörd om hur det liv ser ut som får Guds välbehag! Noa levde med Gud. Han tog inte intryck av och drogs in i det andliga och moraliska förfall som omgav honom. Min fråga är om det kan vara så att berättelsen om Noa finns med i trons kapitel för att vi som följer Jesus:

  1. Har en motsvarande kallelse som Noas, men i vår tid? Ibland känner vi oss vilsna i den här världen. Skillnaden mellan vad vi förstår att den helige ande visar oss om vad det innebär att leva ett heligt och rättfärdigt liv och den värld vi lever i är ibland smärtsamt stor. Det krävs tro att stå kvar.
  2. Inte ska ge upp? Trots allt motstånd och hån gav inte Noa upp. Han hade hört Gud tala. Han vandrade med Gud. Han visste vad Gud hade sagt. Han gav inte upp.
  3. Se vad Gud har för framtid åt oss? Noa fann nåd inför Gud. Han vandrade i Gemenskap med Gud och såg något bortom det nuvarande. Han såg nya himlar och en ny jord.

Abel, Hanok och Noa – är de endast avlägsna legender från den bibliska urhistorien? Eller är det så att deras berättelser är mer aktuella idag än någonsin? Jag tänker det senare. För trons vandring har

  • Med vårt hjärta att göra.
  • Med vår vilja att söka, följa och behaga Gud att göra.
  • Med vårt liv som ett vittnesbörd om Guds godhet mitt i en mörk och ond värld att gör.

Idag inbjuder Gud oss att precis som Abel, Hanok och Noa leva i denna trons vandring och gemenskap med honom.


Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År

God Jul!

Församlingen Brofästet

Det är Jul på Öland och ut över hela världen 2018!

Julen bär med sig budskap om hopp, fred, befrielse och en ny framtid. Det är ett tidlöst budskap som möter människors allra djupaste längtan och behov. Bibeln berättar för oss att Gud i sitt innersta väsen är kärlek och att den kärleken tar sig uttryck i att Gud ger sig själv till den här världen i och genom Jesus. Guds storhet består inte bara i hans förmåga att skapa och forma universums alla galaxer. Guds storhet finner vi i att han väljer att komma till den här världen som ett barn som föds i ett fattigt stall. Paulus skriver i Filipperbrevet att Jesus ”avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil2:7). Den identifikationen med oss och våra liv leder Jesus också till korset. Krubban och korset hör samman, både med varandra och med vår värld…

Visa originalinlägg 166 fler ord


Lämna en kommentar

Samhällsansvar

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät dess frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:4-7)

devider

De senaste veckorna har frågorna om att ta ansvar – för landet och för samhället – varit mer aktuella än på länge. Vi har fått lära oss om talmansrundor och politiskt spel. Vi har diskuterat sannorlikheten för olika konstellationer och regeringsalternativ. Vi har reflekterat över demokrati och ansvar. Och hur man än ser på det hela måste man konstatera att det inte är lätt. Att ta samhällsansvar låter både svårt och tungt.

Så vad handlar det om? Och mer specifikt, vad handlar ett kristet samhällsansvar om? Profeten Jeremia hjälper oss på traven i sitt brev till de judar som befann sig i exil i Babel. Han uppmanar dem söka den stads bästa dit de kommit och be för den platsen. För ”när det går väl för den, går det väl för er” (Jer 29:7). Samhällsansvar skulle alltså kunna handla om att främja människors och samhällets blomstrande och välgång. Jag tror att vi alla vill att den plats och region där man bor ska blomstra. Att det ska gå bra för människor och företag. Att det ska finnas god service och ett tryggt liv för alla, oavsett ålder, härkomst eller var man bor, osv. Och ändå så är detta bara ett uttryck för ett gott samhällsansvar.

Människors och samhällets blomstrande och välgång skulle också kunna definieras ur en annan aspekt. En djupare och mer grundläggande. En av de personer som genom historien kanske påverkat vårt västerländska tänkande mest är kyrkofadern Augustinus. Han levde på 400-talet. I sin bok, Guds stad, beskriver han människans och samhällets blomstrande som att ”njuta Gud, och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.” Eller, att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv, för att citera Jesus.

Bakgrunden till det Jeremia skriver är att stora delar av folket i Jerusalem blivit bortförda i fångenskap, eller i exil, som vi ibland också säger. Och det är klart att de längtar efter att snabbt komma tillbaka till sina hem och till ett vanligt normalt liv. Men det ser ut att dröja med återvändandet. Och så ställs de inför samma dilemma som miljontals människor på flykt eller som frivilligt lämnat sina hem för att bygga ett nytt liv och en ny framtid någon annan stans än där de kom ifrån. Ska vi rota oss eller ska vi leva som om vi ska flytta hem igen i morgon? Guds svar till dem som befann sig i Babel var: varken rota er eller var beredda på uppbrott. Däremot hade han ett uppdrag för dem just där de var.

På många sätt kan det sägas, att vara kristen också är att leva i ett slags utanförskap, en slags exil. Vi är en del av den här världen, men vi hör inte till den här världen. Djupast sett tillhör vi Guds rike och måste ha detta som vår djupaste och sannaste identitet. Därför känner vi oss ibland inte riktigt hemma här. Hebreerbrevets författare talar om att vara gäster och främlingar. Det skulle ju kunna föra med sig att vi inte bryr oss om det som finns omkring oss. Men snarare måste det betyda en kallelse att samtidigt leva här och nu och ta ansvar och söka människors och samhällets blomstrande och välgång. Men hur gör vi det? Jag tror att det är det som orden i Jeremias budskap vill lära oss. Vi gör det genom att…

Leva ett liv som visar på Guds rike

Det första som Gud ville säga till de människor som lever i exil långt borta från Jerusalem är: Lev som om ni var hemma. Och inte bara som om ni var hemma. Gör den plats där ni nu är till ert nya hemma! Bygg hus, bo i dem. Skaffa familj och låt den växa. Tänk inte kortsiktigt utan hållbart och långsiktigt. Föröka er! Allt det här hör samman med att leva ett gott och blomstrande liv. Och än mer hörde det samman med synen på att leva under Guds välsignelse. När man läser hur människor välsignade varandra i Gamla Testamentet handlar deras välsignelseönskningar alltid om välgång, långt liv och att föröka sig. Så mitt där i vilsenheten och exilen säger Gud till sitt folk. Jag har en uppgift för er. Jag vill välsigna er här. Och lite längre fram läser vi de välkända orden om fridens tankar och framtid och hopp. De skulle vara skyltfönster för Guds godhet och välsignelse mitt i en kanske fientlig omgivning. Och faktisk ännu mer. Deras närvaro skulle på det sättet förmedla Guds välsignelse till de platser dit de hade kommit för att bo!

Den kristna kyrkan har ett viktigt uppdrag i vår tid att leva på ett sådant sätt att människor ser Gud i och genom våra liv. Vi är skyltfönster för Guds rike. Vår gemenskap är menad att vara en försmak på livet i Guds rike. Är det någonstans där Augustinus definition av människans och samhällets blomstrande borde ha högsta prioritet så är det i vår gemenskap: njuta Gud och njuta varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap. Men hur gör vi det? Hur blir detta till? Den kroatisk-amerikanske teologen Miroslav Volf pekar på fyra saker:[1]

  1. Gud är inte en opersonlig kraft någonstans i världsaltet utan en person som älskar och kan bli älskad tillbaka. Gud är relationell.
  2. Att vara människa innebär att älska. Vi kan välja vad vi vill älska, men slutar vi älska upphör vi vara mänskliga.
  3. Vi lever väl när vi både älskar Gud och vår nästa.
  4. Vi blomstrar när vi upptäcker glädjen i att älska både Gud, som vi inte kan se, och vår nästa, som vi kan se.

Det här handlar om att leva sitt liv synligt och frimodigt mitt ibland de människor som finns omkring oss, inte som om Gud inte fanns, utan med Gud och kärleken till Gud och min nästa som centralpunkt och ledstjärna för hela mitt liv. Samhällsansvar handlar om att leva på ett sådant sätt att den Gud som samhällets blomstrande bygger på blir synlig och älskad i och genom våra liv.

Vara en välsignelse för din omgivning

Hur söker man stadens bästa? Det är ju detta som folket i exilen i Babel får i uppgift att göra. Och hur gör man det när man lever i utanförskap, fångenskap och allra mest bara önskar Guds dom över allt och alla? Först tror jag att det behöver ske en omvändelse från ett fokus på oss själva till det som är Guds kallelse. Så var det i allra högsta grad för exilens människor i Babel. Det är så lätt att tänka: Vad är bra för mig? Eller Vad är bra för församlingen? Kanske är det andra frågor som vi istället behöver ställa? Vad är bra för min nästa? Vad gagnar vårt samhälle? Vad främjar blomstrande och välgång på alla områden?

Jag har en vän som var med och planterade en ny församling i ett bostadsområde i utkanten av en medelstor svensk stad för en del år sedan. Det var ett område med en hel del problem. När de skulle definiera vad som var viktigt för församlingen att göra började de att tala om vad det skulle betyda att söka just det områdets bästa. För deras del handlade det om att engagera sig i lokala idrottsföreningar, hjälpa till i fritidsgården, öppna en förskola och inbjuda till en djup och äkta kristen gemenskap oavsett bakgrund och härkomst. Idag 30 år senare är det just dessa saker som församlingen är känd för i sitt samhälle.

Vad vill din församling vara kända för där du bor? På vilket sätt vill ni söka stadens eller platsens bästa? Vad skulle ni vilja att människor skulle säga att de saknade om inte den församlingen fanns kvar en dag?

Paulus skriver i Romarbrevet om att inte vara någon något skyldig, utom i kärlek. På så sätt ger han detta att söka stadens bästa, eller begreppet samhällsansvar, en djupare dimension. Att söka stadens bästa handlar om Guds kärlek i handling till din plats och dess innevånare. Hur vill du att det blir veklighet i ditt och i din församlings liv?

Bära platsen i bön och förbön

Förbön är del av den kallelse som Gud gav sitt folk i Babel. Be för staden. Be för dess välgång och framgång! För när det går den väl, går det er väl. I många sammanhang är förbön något både underskattat och förbisett som medel för samhällsansvar. Paulus skriver till Timotheos och uppmanar honom också till förbön:

”Först av allt uppmanar jag dig till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4).

Förbönen kopplas här samman med två saker: att de kristna ska kunna leva sitt liv utan inskränkningar av myndigheterna och att människor ska komma till tro på Jesus och bli frälsta. Stadens välgång mäts här med Guds rikes mått och inte med människors mått. Gud vill att hans rike ska ha framgång på varje plats, också i Kalmar. Därför uppmanas vi idag till bön och förbön!

I vår församling i Färjestaden samlas vi varannan onsdag till en bönekurs utgiven av Alpha. I onsdags handlade samlingen om förbön. Och frågan ställdes hur vi praktiskt kunde gå till väga. I undervisningsvideon berättades det om en missionär som reste till Korea under Koreakrigets dagar. I sin Bibel skrev han några ord som blivit välkända. En bön. ”Gud krossa mitt hjärta över det som krossar ditt.” Egentligen var det ju en bön om att få se situationen med Guds blick. Bönekursen gav oss fyra praktiska råd när det gäller förbön:

  1. Håll er informerade. Ta reda på vad som sker. Hur saker ser ut. Vilka behov som finns.
  2. Bli inspirerade. Tänk på Guds möjligheter och kraft och bli inspirerade av vad han kan och vill göra.
  3. Bli upprörda. Men bli upprörda på rätt saker. Sök Guds hjärta och be att få se med Guds blick.
  4. Be tillsammans. Möts för bön och förbön för människor och för Kalmar och be konkret och enkelt i gemenskap med varandra och den helige Ande.

devider

Temat idag är samhällsansvar. I dagens evangelietext får Jesus frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Som så många andra gånger när Jesu motståndare ställer frågor till Jesus är deras syfte att hitta sätt att få något att anklaga honom för. Jesus svarade dem genom att be att få se det mynt som användes för skatteinbetalningen och frågar sedan vems bild som är präglad på myntet. Kejsarens bild, blir svaret. Varpå Jesus svarar dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt 22:21)

När vi funderar över samhällsansvar och över att främja människors och samhällets blomstrande och välgång är det lätt att hamna i det som tillhör kejsaren, dvs i de praktiska, ”hårda” frågorna om ekonomi, politik och samhällets utveckling. Jag tror att Jesu svar till sina motståndare angående skattefrågan också innehåller ett bejakande av dessa praktiska frågors betydelse, men att han menar att det finns en sak som är mer betydelsefull än detta och det är vem och vad som får prägla ditt och mitt liv. Det handlar i slutändan om vem vi tillhör och vem som är centrum för våra liv.

Ge Gud det som tillhör Gud. Tydligare och rakare kan det inte sägas. Det är Jesu utmaning till sin samtid och till oss idag. Människors och samhällets blomstrande och välgång är nämligen beroende av människor som gett sitt liv helt till Gud. Ja, kanske är det i vår tid det viktigaste bidrag till samhället en kristen församling kan ge. Att älska Gud och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.

Samhällsansvar är att människor präglade av livet med Gud och kärleken till Gud och sin nästa, får sätta sin prägel på det som sker i samhället runt omkring dem. Där finns vår möjlighet och vår kallelse.

[1] Miroslav Volf, A Public Faith, s. 71


Lämna en kommentar

Korset – centrum i den kristna tron

11611-CrossChristArticle

Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: ”Jag ska göra slut på de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd.” Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är denna världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. (1 Korinthierbrevet 1:18-24)

Sökande människor i vår tid har ofta inte några större problem att tala om Gud. Inte heller att uppleva den helige Ande. Men när man kommer till Jesus och frågan om varför Jesus måste dö får många svårigheter att följa med. Varför är det så? Med Jesus kommer det hela till en helt annan nivå där våra mänskliga erfarenheter och referensramar utmanas och bli oanvändbara. Gud kan vi alltid skapa oss vår egen hemmagjorda bild av. Att vara andlig och tro på en högre makt är det nästan 60 % av svenskarna som bejakar. Men med Jesus är det annorlunda. Han förstör våra hemmabyggen och ställer saker och ting över ända.

Detta är dock inte något som är unikt för vår tid. Den första kristna församlingen levde i ett sammanhang där deras tro på och förkunnelse av en korsfäst Gud mötte hårt motstånd. För det är ju just så som evangeliet beskriver Jesus. Han är den korstfäste. Att tro på och följa någon som avrättats på den tidens mest förfärliga och förnedrande sätt var ju fullständigt absurt. Och ändå är det just detta som är centrum för den kristna tron. Paulus skriver att detta budskap är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.

För en jude var det otänkbart att Gud skulle kunna handla genom en sådan händelse som korset handlar om. Den som hängdes på ett kors var förbannad, utestängd och utesluten ur Guds gemenskap. Inte kunde någon som behandlats så vara deras Messias och kung. De ville se bättre tecken än så som bevis. För en icke-jude var hela berättelsen bara helt absurd. Och att över huvud taget tänka sig en Gud som bär vårt lidande i sin kropp gick långt förbi vad deras gudsuppfattning kunde omfatta. Var fanns visheten i detta, frågade de sig?

Men Gud har gjort korset till den centrala händelsen i evangeliet. Detta trots att vi människor hellre vill ha en hanterbar Gud utan blod och lidande. C K Barrett skriver i sin kommentar till 1 Korintierbrevet att ”i judarnas krav på tecken och hedningarnas sökande efter vishet har vi två olika uttryck, ett religiöst och ett icke-religiöst, för människan i den här världen, skild från Gud och manifesterande sin upproriskhet i en egocentriska tillvaro.” (s. 55) Jesu lidande och död utmanar denna självcentrering som grund för våra liv och byter ut den mot en korscentrering. Det är så som Gud visar sin vishet genom det människor ser som dårskap.

Korset – centrum för den kristna tron. Där förs hela vår historia och vår existens samman i det drama där Gud i Kristus handlar för vår skull.

Johannesevangeliet introducerar Jesus genom att Johannes döparen pekar på Jesus och säger: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” (1:29) Världens synd. Här döljer sig historiens alla illdåd, all ondska och bestialisk grymhet. Här döljer sig alla goda människors tystnad och medlöperi. Här döljer sig vår mänskliga fallenhet för att söka vår egen väg och vända oss bort från Gud. Det är inte bara de ondas handlingar Jesus bär, han bär alla människors bortvändhet från Gud. Där ingår också du och jag. Johannes döparens bild om Guds lamm är hämtad från den stora försoningsdagen där prästen lägger sina händer på ett lamm och bekänner folkets synder över det för att sedan föra det ut i vildmarken. Det lammet bar bort folkets synd. I Jesu död gör Gud detta med vår synd. Han för över den till Jesus. I honom absorberas världens synd och ondska när han dör för vår skull. Passionsberättelsen beskriver hur ett stort mörker kommer över Jerusalem och varar från sjätte till nionde timmen, från 12 till tre på eftermiddagen. Jesus ropar till slut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så stort är det syndens och ondskans mörker som kommer över Jesus att Gud upplever sig övergiven av Gud.

Korset – centrum för den kristna tron. Där avslöjas verkligheten om vår värld och våra liv i en obarmhärtig tydlighet. 

I händelserna runt Jesu korsfästelse blir syndens och ondskans ansikte avslöjat. Här kolliderar Guds rike med mörkrets rike. Här smider maktens människor sina ränker för hur de ska undanröja allt som hotar deras positioner. Precis som i dagens värld är oskyldiga människors liv väldigt lite värda. Också idag offras den oskyldige på maktens altare. Vi ser det dagligen på nyheterna. Det tragiska i Jesu död är hur spelet runt omkring hans död utmynnar i avrättningen av den enda människa som någonsin levt och som har varit helt och fullt utan synd och utan fel. Denna tragik beskriver Petrus i sitt tal inför stora rådet efter att ha botat den lame mannen vid Sköna porten, då han säger: ”Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri. Livets furste dödade ni…” (Apg 3:13-14)

Korset – centrum för den kristna tron. Där uppenbarar Gud sanningen om vem han är och att essensen i hans väsen är kärlek. 

 

Men Jesus är inget viljelöst offer för människors ondska och maktlystenhet. Bibelns mest kända vers lyder: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” (Joh 3:16) Och i Romarbrevet läser vi: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss med an vi ännu var syndare.” (5:8) Jesu död är ett uttryck för Guds kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes och Gud bevisade sin kärlek, säger oss Paulus. Korset handlar inte om att tillfredsställa en kränkt Guds blodtörst och upprätta hans heder. På korset är det Gud själv som utur sitt blödande kärlekshjärta ger sig själv för och till oss. Han försonar världen med sig själv. Korset förändrar inte Gud. Han är den samme. Och hans kärlek är oföränderlig. Korset förändrar oss. Paulus skriver att vi har blivit korsfästa med Kristus. Vårt gamla liv dör där med honom. Genom hans uppståndelses kraft får vi ett nytt liv tillsammans med honom.

Korset – centrum för den kristna tron. Där besegras ondskan, synden och döden och ställs maktlös genom hans död som är utan skuld och utan synd.

 

I Kolosserbrevet beskriver Paulus detta i starka färger: ”Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:13-14) Vilka fantastiska ord! Och vet du vad de betyder? Att du och jag kan bli fria från allt som anklagar oss! Vi lever idag allt mer i en skamkultur. Människor känner att de inte duger, att de är fel. Också denna skam tog Jesus på korset. De krav som hela tiden säger att du inte duger spikades fast vid Jesu kors. Hans uppfyllde dessa krav i sin död. Han lyfte av dem så att du och jag inte behöver bära dem längre. Det är evangelium, goda nyheter! Du är fri. Men än mer gjorde Gud Jesu död på korset till ett tillfälle där han triumferar över ondskans alla makter. De trodde att de kunde krossa Gud genom att döda Jesus. Så fel de tog! När Jesus ger upp andan och säger att det är fullbordat, har han vunnit en evig frälsning för hela världen och för varje människa som någonsin levt eller kommer att leva. Ondskans makt är bruten. Ormen från paradiset har fått sitt huvud krossat. Djävulen är besegrad!

Korset – centrum för den kristna tron. Där försonas världen med Gud och grunden läggs för nytt förhållande till honom och till andra och hela skapelsen.

 

Lyssna till orden från 2 Korinthierbrevet kapitel 5: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.” (5:17-19) Nyckelordet här är försoning. Gud har tagit initiativet. Gud har försonat världen med sig själv. Gud har undanröjt allt som hindrar oss människor att leva i gemenskap med honom. Allt det la han på Jesus. När vi tar emot och går in i den verklighet som denna försoningshandling innebär sker två viktiga saker: Vi blir nya skapelser. Vi får ett nytt liv och en ny relation till Gud, till oss själva och allt runt omkring. Vi ser livet i ett nytt ljus. Vi lever trons liv i gemenskap med Gud. Och det andra är att vi får bli Guds efterföljare i att leva i försoning. Precis som Gud tog initiativet till att försona världen med sig själv kallar han oss att ta initiativet att leva i försoning med varandra och med hela skapelsen. Vi kallas till försoningens tjänst och blir förmedlare av försoningens ord, som är evangeliet om den korsfäste Kristus.

Korset – centrum för den kristna tron. Där vinns frälsning, helande och befrielse genom Jesu död.

 

Tron på en Gud som offrar sig själv i en förnedrande död gör den kristna tron unik. Frälsningens evangelium bygger på det som sker på korset. Att Gud handlar för vår skull. Att Gud genom Jesus bär vår bortvändhet från honom i sin egen kropp. Att din och min synd, skuld, våra misslyckanden och nederlag, alla får ett logiskt slut i Jesu död. Han lyfter dem av oss och förintar dem i sin död. Få har beskrivit denna sanning så starkt som profeten Jesaja. Lyssna! Detta är vad Gud i Jesus gjort för oss på korset! ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor han tog på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:4-6)

Korset är centrum för den kristna tron. Budskapet om den korsfäste Guden som lider och dör så att vi människor får ett nytt liv är en dårskap och en stötesten för världen, både den religiösa och humanistiska. Men det är detta budskap som är evangelium, goda nyheter. För var och en som sätter sin tro till vad Gud gjort på korset betyder det frälsning och ett nytt och förvandlat liv. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1 att denna händelse är både Guds vishet och Guds kraft. Det är den vishet genom vilken Gud ändrar världshistoriens utgång. Det är den kraft som vår tro och våra liv bygger på. Det är därför vi får säga som Paulus: ”Jag har bestämt mig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst!” (1 Kor 2:2 parafras)


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 2)

Evangeliets budskap har sitt centrum i Jesus. Det är i och genom Jesus som Gud tar i tur med den här världens problem, ondska och synd. Det glada budskapet om försoning och Guds rike förkroppsligas i Jesus och i den gemenskap av människor som är hans kropp på jorden.

Vi planterar nya församlingar för att människor ska få lära känna Jesus Kristus, komma till tro på honom och bli hans efterföljare. Denna enda anledning skulle i sig själv kunna räcka som grund för allt kyrkan gör. För i slutändan handlar det om bekännelsen av Jesus Kristus som Herre och hur den bekännelsen blir till verklighet i människors liv och på nya områden och i nya kontexter.

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost menar att det vi säger om Jesus formar vår syn på mission och i slutändan också på hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är och hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ett bra exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Det har betydelse om vi säger att Jesus är enda vägen till Fadern, eller bara en av flera vägar. Det har betydelse om vi menar att Jesus egentligen bara var en vanlig människa eller om vi bekänner honom som Guds son. Det har betydelse om Jesus är de rikas eller de fattigas vän. Allt detta och mycket mer är med och styr vårt sätt att göra mission och i slutändan också att leva församling.

Vi behöver i vår fragmentiserade tid återerövra bekännelsen av Jesus som Herre som det centrum omkring vilket allt annat formas. Inte bara församlingens liv och mission måste formas utifrån detta centrum utan också våra liv och vårt lärjungaskap. ”Det är Missionsstrategiskt viktigt att vi återupptäcker vad det betyder att på ett över­låtet sätt följa Jesus. Det går inte att vara en sann lärjunge utan att samtidigt leva i Guds mission. Det är ut i Guds värld som Jesus kall­ar sina lärjungar att följa honom. Ett missi­onellt lärjungaskap går bortom det som har med den enskildes andliga liv och relation till Gud att göra, även om det också innehåller detta, och involverar oss som Jesu efterföljare i Guds eviga syfte med världen, att frälsa och befria den, och sedan ‘sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.[1]‘En lärjunge bär därför en längtan efter att få lära känna Jesus allt mer så att hans sanning, nåd, kärlek, vishet och kraft får påverka vardags­livet när det gäller relationer, värderingar och prioriteringar. Man vill bli mer lik Jesus i ord och handling för att hans goda vilja ska ske. Som lärjunge är man alltså ständigt på väg genom livet för att varje dag lära sig nå­got nytt och tjäna och leva för Gud.[2]

Jesus talar i det vi kallar missionsbefallningen om att gå ut i hela världen och göra lärjungar. I det församlingsgrundande arbetet är detta centralt. Genom att forma lärjungar som i sin tur formar lärjungar skapas en rörelse utifrån vilken också framväxten av nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper blir något helt naturligt.

[1] Ef 1:10

[2] Mission som förvandlar världen, s. 11