Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

New Life, Stockholm

Skärmklipp New Life

Det är i dagarna 11 år sedan jag svarade ja på Svenska Missionskyrkans kallelse att börja arbeta som samordnare för samfundets församlingsgrundande arbete. Den 1 oktober 2008 började jag min tjänst där och har sedan fått förmånen att leda och utveckla det församlingsgrundande arbetet i SMK och senare också i Equmeniakyrkan. Det finns så många saker som fyller mig med tacksamhet och som skulle kunna berättas om hur Gud har verkat under dessa år, om människor jag har fått förmånen att möta, vandra ett stycke väg genom livet med, fått arbeta tillsammans med, fått be för, utrusta, sända ut och se blomstra i sin kallelse. Det är berättelser om glädjeämnen och svårigheter och om kamp och seger i det pionjära arbetet. Det är församlingar och gemenskaper som fötts fram och projekt som aldrig blev det vi önskade och hade vision för. Det är inspirerande och goda kollegor. Det är stöd och förbön och erfarenheten av att utan Guds Andes kraft går det inte.

Förra veckan bejakade jag på nytt Guds kallelse att gå in i ett nytt sammanhang. Det betyder att jag i och med denna sommar avslutar min tjänst i Equmeniakyrkan. Istället kommer jag att från mitten av augusti verka som pastor med ansvar för att utveckla ledare och träna nya församlingsplanterare inom församlingen New Life i Stockholm. Under vintern och våren har Gud lagt kallelsen och längtan att arbeta i Stockholm starkt i mitt hjärta. Och på ett underbart sätt har möjligheten öppnats för mig att få ta nästa steg i min tjänst i New Life och det närverk av församlingar och församlingsplanteringar som utgör den församlingens liv. En av de saker som jag kommer att arbeta med är det nya ”internship program” som startar i höst. Målet för det programmet är att identifiera, utrusta och sända ut människor för att plantera nya sajter och församlingar inom New Life Network i Sverige och i andra länder. Jag känner en stor glädje över att få vara del av detta och tror att det är en plats som Gud har designat för mig där mina erfarenheter, kunskaper och gåvor kan komma till sin fulla rätt.

Detta innebär att vi också räknar med att som familj flytta till Stockholm mot slutet av sommaren. Det är början på en ny tid, en ny framtid och ett nytt liv i tjänsten i Guds rike. Mer info om hur framtiden kommer att utforma sig kommer senare.

Annonser


Lämna en kommentar

Att vandra i gemenskap med Gud

Predikan i Församlingen Brofästet – kristen gemenskap i Färjestaden 180128

I det som vi brukar kalla ”Trons kapitel”, Hebreerbrevet kapitel 11, berättar brevets författare om människor med fel och brister, precis som vi, men som alla har det gemensamt att de vandrat i gemenskap med Gud. Och det är den gemenskapen som är den innersta kärnan i det som uttrycks genom de där orden som återkommer gång efter annan i det här kapitlet: ”genom tro” eller ”i tro”. Men det är också den gemenskapen Gud som gör att de får hans bekräftelse över sin tro och sina liv. Och det kan låta både allt för stort och allt för avlägset i våra öron. Men utgångspunkten för Hebreerbrevets författare är att denna trons gemenskap är möjlig också för oss. Om de vandrade med Gud betyder det att vi också inbjuds att vandra med Gud. Om Gud lade sin bekräftelse över deras tro och deras liv så längtar han efter att göra det också över vår tro och våra liv.

De första exemplen vi möter i detta kapitel här knutna till tre berättelser från den bibliska urhistorien och vill illustrera vad det innebär att leva i denna trons gemenskap med Gud. Här ger oss författaren tre förebilder för trons vandring i våra liv. Och samtidigt som vi läser om dessa människor behöver vi vara medvetna om att Hebreerbrevets budskap är att det nya förbundet, och det vi får del av där, är överlägset det gamla. Det är ett bättre förbund som vilar på bättre löften (Hebr 8:6). Men det gamla är en bild för och en försmak på vad som ska komma genom Jesus och det som vi får del av genom den helige Ande. Låt oss nu läsa om Abel, Henok och Noa.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död. Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. (Hebr 1:4-7)

Abel – trons vandring har med vårt hjärta att göra

Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 om Kain och Abel handlar om två bröder med två helt olika inställningar till både livet och till Gud. Vad är viktigt? Vad har värde? Det är svaret på frågor som dessa som förklarar skillnader på handlingar som till det yttre ser väldigt lika ut. I berättelsen bär Kain och Abel fram var sin offergåva till Gud. Och vi kan med våra moderna ögon ha svårt att förstå varför det skulle vara skillnad på deras offergåvor, men det var något som var helt uppenbart för Gud. Det står att Gud ”såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte.” (1 Mos 4:4-5) Hur kan det vara så? Och hur kan Hebreerbrevets författare säga att Abels gåva var bättre?

Det handlar om hjärtat och det handlar om tron. Abel insåg att en människa inte kan närma sig Gud – utom genom det offer som Jesus gjort när han dog på korset! What! Vad menas med det? Berättelsen i 1 Mosebok kapitel 4 är den första offerberättelsen i Bibeln. Och Hebreerbrevets författare resonerar som så, att varje berättelse och varje lag som talar om offer och om hur man kommer inför Gud i det gamla förbundet, är ett föregripande av och får sitt fullbordande i Jesu offer på korset. Han skriver att Jesus gick ”in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr 9:12). ”En gång för alla” och ”evig” syftar också bakåt i tiden, tillbaka till Abels offer i 1 Mosebok kapitel 4. Genom sin offergåva visade nämligen Abel att han behövde Guds nåd och förlåtelse. Hans hjärta var riktat mot Gud och Gud såg till hans offer, eftersom det skedde i tro.

Kains offer däremot hade sitt fokus på honom själv. Det kom från hans egen möda. Det beskriver ett hjärta som ville visa sin egen självtillräcklighet. Erik Bernspång skriver i sin kommentar till 1 Mosebok:

Kain representerar alla de människor som försöker vinna frälsning genom sina egna gärningar. De bär fram frukten av sitt eget arbete till Gud. De menar att om de gör så gott de kan, så kan ju Gud inte kräva mer av dem. Abel representerar alla de människor som förlitar sig på Guds nåd. De har inget att erbjuda Gud, men de tar emot i tro vad Kristus gjort för dem (sid. 88).

När du och jag kommer till Gud med samma ödmjuka hjärta som Abel och vet att vi inget har att erbjuda Gud, gäller orden i Hebreerbrevet 11:4 också oss: ”genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig.” Gud bekräftar att vi har ett rätt förhållande inför honom. Det förhållandet hade inte Kain. Hans hjärta fylldes av vrede. Han ögon blev mörka. Trots Guds varning valde han att gå syndens väg. Han dödar sin bror.

I trons vandring ligger att med hjärtat söka Gud, söka följa Guds väg, önska att ära och upphöja honom, låta mitt liv ledas av, formas av och efterlikna honom. Det var detta som utmärkte Abel, men också nästa person som Hebreerbrevets författare lyfter fram, Hanok.

Hanok – trons vandring har att göra med vår vilja att söka, följa och behaga Gud

Berättelsen om Hanok är en fascinerande och fantasieggande berättelse som tar oss rakt in till centrum av vad tro handlar om. I 1 Mosebok kapitel 5, mitt i Adams släkttavla, kommer det ett par verser som handlar om Hanok. Vers 22 berättar att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och födde söner och döttrar.”

Vad innebär det att vandra med Gud? Det beskriver för det första en varm och nära gemenskap men också en andlig gemenskap i lydnad inför Gud. Det viktigaste är att det beskriver något som också står öppet för oss. I det gamla förbundets tid var denna gemenskap förbehållen endast några få unika personer. Men i det nya förbundet och i och genom den helige Ande är detta en möjlighet för alla! Du och jag får vandra i gemenskap med Gud. Den helige Ande, Guds Ande, finns i våra hjärtan och gör Guds innersta uppenbart för oss så att vi kan lära känna hans hjärta och hans innersta (1 Kor 2:9-12). Men den helige Ande går längre än så. Den berättar för oss att vi är barn till Gud och bär i samklang vår egen ande vittnesbörd om att det verkligen är så (Rom 8:14-16). Vi får leva i en ständigt djupare gemenskap med den levande Guden i och genom den helige Ande!

Henoks gemenskap med Gud och hans livslånga vandring med Gud ledde till att Gud sa om honom att han hade funnit nåd hos, eller med ett annat ord, behagat Gud. Hebreerbrevets författare låter oss veta hemligheten bakom detta. Han skriver: ”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebr 11:5). Tre viktiga saker lyfts fram i den här versen:

  1. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Hanok tillhör det sjunde ledet efter Adam i Adams släkttavla. Och precis som Abel fick sin motpol i Kain, finns det en motpol till Hanok i det sjunde ledet efter Adam. Han heter Lemek. Lemek skrävlar om sin förmåga att hämnas, bruka våld emot och injaga skräck i sina fiender. Han har gått så långt det går att komma bort från Gud. Hanoks berättelse däremot visar vad Guds nåd kan åstadkomma när en människa lever i hel överlåtelse åt honom. Det var den slags tro som behagade Gud.
  2. Den som kommer till Gud måste tro att han finns. Trons vandring och trons gemenskap bygger på en levande relation med en levande Gud. Tron är en visshet om det vi inte ser (Hebr 1:1). Vi ser inte Gud med våra fysiska ögon, men vi kan skåda honom med trons ögon och det övertygar oss, det ger oss visshet. Men det finns ett steg till.
  3. Tro att Gud lönar den som söker honom. Gud är närvarande i och intresserad av vad som sker i ditt och mitt liv. Han vill ge det som är gott när vi ber.

Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd? Eller en orm när han ber om en fisk? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till den som ber honom? (Matt 7:7-11)

Gud ger det som är gott till den som ber honom! Gud är god och Gud ger oss goda gåvor. Gud vill dig väl. Att tro detta och att tro att Gud handlar på det här sättet är en tro som behagar Gud och som gör att du finner nåd hos honom. Du får favör hos Gud! Det gör att du och jag får och kan söka honom med frimodighet och att vi kan leva våra liv med frimodighet.

Noa – när trons vandring är ett vittnesbörd inför andra

Berättelsen om Noa har du säkert hört många gånger. I alla fall den om arken och alla djuren. Men i grunden är det en berättelse om tro och om Guds stora frälsningsplan. I 1 Mosebok kapitel 6 står det:

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade inför Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem , Ham och Jafet. Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. (1 Mos 6:9-11)

Precis som Hanok vandrade Noa i gemenskap med Gud och Guds vittnesbörd om Noa är att han är rättfärdig och fullkomlig. Noa är Hanoks barnbarnsbarn och levde i samma överlåtelse och tro inför Gud som Hanok. Men precis som Abel hade Kain och Hanok Lemek finns det en motpol till Noa i den här berättelsen. På ena sidan ser vi Noa och hans familj. På den andra sidan alla andra människor. Och kontrasten var stor mellan dessa två poler. Det är den kontrasten som Hebreerbrevets författare tar upp. Varje sak Noa gjorde i sin vandring med Gud blev samtidigt en dom över en värld som vänt Gud ryggen. Gud varnade Noa för vad som skulle komma. Noa trodde Gud och byggde, trots omgivningens hån och otro, den ark Gud bett honom bygga.

När Jesus talade om den sista tiden använder han Noa och hans tid som exempel. ”Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer” (Matt 24:37). Hur var det på Noas dagar? Vi har redan läst orden i 1 Mosebok 6 om hur jorden blev allt mer fördärvad och uppfylld av våld. Den beskrivningen känns oss allt för bekanta. De är också en beskrivning av vår tid. De är en skrämmande sammanfattning av allt det som sköljer över oss genom nyhetsflödet varje dag: klimathotet och en skapelse som blir allt mer ansträngs under människans påverkan, en värld uppfylld av våld och konflikter. Människor som varken har respekt för skapelsen eller Skaparen, inte heller sina medmänniskors rättigheter, behov och gränser.

Under 500 år hade Noa vandrat med Gud mitt i en sådan värld som ett vittnesbörd om hur det liv ser ut som får Guds välbehag! Noa levde med Gud. Han tog inte intryck av och drogs in i det andliga och moraliska förfall som omgav honom. Min fråga är om det kan vara så att berättelsen om Noa finns med i trons kapitel för att vi som följer Jesus:

  1. Har en motsvarande kallelse som Noas, men i vår tid? Ibland känner vi oss vilsna i den här världen. Skillnaden mellan vad vi förstår att den helige ande visar oss om vad det innebär att leva ett heligt och rättfärdigt liv och den värld vi lever i är ibland smärtsamt stor. Det krävs tro att stå kvar.
  2. Inte ska ge upp? Trots allt motstånd och hån gav inte Noa upp. Han hade hört Gud tala. Han vandrade med Gud. Han visste vad Gud hade sagt. Han gav inte upp.
  3. Se vad Gud har för framtid åt oss? Noa fann nåd inför Gud. Han vandrade i Gemenskap med Gud och såg något bortom det nuvarande. Han såg nya himlar och en ny jord.

Abel, Hanok och Noa – är de endast avlägsna legender från den bibliska urhistorien? Eller är det så att deras berättelser är mer aktuella idag än någonsin? Jag tänker det senare. För trons vandring har

  • Med vårt hjärta att göra.
  • Med vår vilja att söka, följa och behaga Gud att göra.
  • Med vårt liv som ett vittnesbörd om Guds godhet mitt i en mörk och ond värld att gör.

Idag inbjuder Gud oss att precis som Abel, Hanok och Noa leva i denna trons vandring och gemenskap med honom.


Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År

God Jul!

Församlingen Brofästet

Det är Jul på Öland och ut över hela världen 2018!

Julen bär med sig budskap om hopp, fred, befrielse och en ny framtid. Det är ett tidlöst budskap som möter människors allra djupaste längtan och behov. Bibeln berättar för oss att Gud i sitt innersta väsen är kärlek och att den kärleken tar sig uttryck i att Gud ger sig själv till den här världen i och genom Jesus. Guds storhet består inte bara i hans förmåga att skapa och forma universums alla galaxer. Guds storhet finner vi i att han väljer att komma till den här världen som ett barn som föds i ett fattigt stall. Paulus skriver i Filipperbrevet att Jesus ”avstod från allt, antog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil2:7). Den identifikationen med oss och våra liv leder Jesus också till korset. Krubban och korset hör samman, både med varandra och med vår värld…

View original post 166 fler ord


Lämna en kommentar

Samhällsansvar

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät dess frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:4-7)

devider

De senaste veckorna har frågorna om att ta ansvar – för landet och för samhället – varit mer aktuella än på länge. Vi har fått lära oss om talmansrundor och politiskt spel. Vi har diskuterat sannorlikheten för olika konstellationer och regeringsalternativ. Vi har reflekterat över demokrati och ansvar. Och hur man än ser på det hela måste man konstatera att det inte är lätt. Att ta samhällsansvar låter både svårt och tungt.

Så vad handlar det om? Och mer specifikt, vad handlar ett kristet samhällsansvar om? Profeten Jeremia hjälper oss på traven i sitt brev till de judar som befann sig i exil i Babel. Han uppmanar dem söka den stads bästa dit de kommit och be för den platsen. För ”när det går väl för den, går det väl för er” (Jer 29:7). Samhällsansvar skulle alltså kunna handla om att främja människors och samhällets blomstrande och välgång. Jag tror att vi alla vill att den plats och region där man bor ska blomstra. Att det ska gå bra för människor och företag. Att det ska finnas god service och ett tryggt liv för alla, oavsett ålder, härkomst eller var man bor, osv. Och ändå så är detta bara ett uttryck för ett gott samhällsansvar.

Människors och samhällets blomstrande och välgång skulle också kunna definieras ur en annan aspekt. En djupare och mer grundläggande. En av de personer som genom historien kanske påverkat vårt västerländska tänkande mest är kyrkofadern Augustinus. Han levde på 400-talet. I sin bok, Guds stad, beskriver han människans och samhällets blomstrande som att ”njuta Gud, och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.” Eller, att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv, för att citera Jesus.

Bakgrunden till det Jeremia skriver är att stora delar av folket i Jerusalem blivit bortförda i fångenskap, eller i exil, som vi ibland också säger. Och det är klart att de längtar efter att snabbt komma tillbaka till sina hem och till ett vanligt normalt liv. Men det ser ut att dröja med återvändandet. Och så ställs de inför samma dilemma som miljontals människor på flykt eller som frivilligt lämnat sina hem för att bygga ett nytt liv och en ny framtid någon annan stans än där de kom ifrån. Ska vi rota oss eller ska vi leva som om vi ska flytta hem igen i morgon? Guds svar till dem som befann sig i Babel var: varken rota er eller var beredda på uppbrott. Däremot hade han ett uppdrag för dem just där de var.

På många sätt kan det sägas, att vara kristen också är att leva i ett slags utanförskap, en slags exil. Vi är en del av den här världen, men vi hör inte till den här världen. Djupast sett tillhör vi Guds rike och måste ha detta som vår djupaste och sannaste identitet. Därför känner vi oss ibland inte riktigt hemma här. Hebreerbrevets författare talar om att vara gäster och främlingar. Det skulle ju kunna föra med sig att vi inte bryr oss om det som finns omkring oss. Men snarare måste det betyda en kallelse att samtidigt leva här och nu och ta ansvar och söka människors och samhällets blomstrande och välgång. Men hur gör vi det? Jag tror att det är det som orden i Jeremias budskap vill lära oss. Vi gör det genom att…

Leva ett liv som visar på Guds rike

Det första som Gud ville säga till de människor som lever i exil långt borta från Jerusalem är: Lev som om ni var hemma. Och inte bara som om ni var hemma. Gör den plats där ni nu är till ert nya hemma! Bygg hus, bo i dem. Skaffa familj och låt den växa. Tänk inte kortsiktigt utan hållbart och långsiktigt. Föröka er! Allt det här hör samman med att leva ett gott och blomstrande liv. Och än mer hörde det samman med synen på att leva under Guds välsignelse. När man läser hur människor välsignade varandra i Gamla Testamentet handlar deras välsignelseönskningar alltid om välgång, långt liv och att föröka sig. Så mitt där i vilsenheten och exilen säger Gud till sitt folk. Jag har en uppgift för er. Jag vill välsigna er här. Och lite längre fram läser vi de välkända orden om fridens tankar och framtid och hopp. De skulle vara skyltfönster för Guds godhet och välsignelse mitt i en kanske fientlig omgivning. Och faktisk ännu mer. Deras närvaro skulle på det sättet förmedla Guds välsignelse till de platser dit de hade kommit för att bo!

Den kristna kyrkan har ett viktigt uppdrag i vår tid att leva på ett sådant sätt att människor ser Gud i och genom våra liv. Vi är skyltfönster för Guds rike. Vår gemenskap är menad att vara en försmak på livet i Guds rike. Är det någonstans där Augustinus definition av människans och samhällets blomstrande borde ha högsta prioritet så är det i vår gemenskap: njuta Gud och njuta varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap. Men hur gör vi det? Hur blir detta till? Den kroatisk-amerikanske teologen Miroslav Volf pekar på fyra saker:[1]

  1. Gud är inte en opersonlig kraft någonstans i världsaltet utan en person som älskar och kan bli älskad tillbaka. Gud är relationell.
  2. Att vara människa innebär att älska. Vi kan välja vad vi vill älska, men slutar vi älska upphör vi vara mänskliga.
  3. Vi lever väl när vi både älskar Gud och vår nästa.
  4. Vi blomstrar när vi upptäcker glädjen i att älska både Gud, som vi inte kan se, och vår nästa, som vi kan se.

Det här handlar om att leva sitt liv synligt och frimodigt mitt ibland de människor som finns omkring oss, inte som om Gud inte fanns, utan med Gud och kärleken till Gud och min nästa som centralpunkt och ledstjärna för hela mitt liv. Samhällsansvar handlar om att leva på ett sådant sätt att den Gud som samhällets blomstrande bygger på blir synlig och älskad i och genom våra liv.

Vara en välsignelse för din omgivning

Hur söker man stadens bästa? Det är ju detta som folket i exilen i Babel får i uppgift att göra. Och hur gör man det när man lever i utanförskap, fångenskap och allra mest bara önskar Guds dom över allt och alla? Först tror jag att det behöver ske en omvändelse från ett fokus på oss själva till det som är Guds kallelse. Så var det i allra högsta grad för exilens människor i Babel. Det är så lätt att tänka: Vad är bra för mig? Eller Vad är bra för församlingen? Kanske är det andra frågor som vi istället behöver ställa? Vad är bra för min nästa? Vad gagnar vårt samhälle? Vad främjar blomstrande och välgång på alla områden?

Jag har en vän som var med och planterade en ny församling i ett bostadsområde i utkanten av en medelstor svensk stad för en del år sedan. Det var ett område med en hel del problem. När de skulle definiera vad som var viktigt för församlingen att göra började de att tala om vad det skulle betyda att söka just det områdets bästa. För deras del handlade det om att engagera sig i lokala idrottsföreningar, hjälpa till i fritidsgården, öppna en förskola och inbjuda till en djup och äkta kristen gemenskap oavsett bakgrund och härkomst. Idag 30 år senare är det just dessa saker som församlingen är känd för i sitt samhälle.

Vad vill din församling vara kända för där du bor? På vilket sätt vill ni söka stadens eller platsens bästa? Vad skulle ni vilja att människor skulle säga att de saknade om inte den församlingen fanns kvar en dag?

Paulus skriver i Romarbrevet om att inte vara någon något skyldig, utom i kärlek. På så sätt ger han detta att söka stadens bästa, eller begreppet samhällsansvar, en djupare dimension. Att söka stadens bästa handlar om Guds kärlek i handling till din plats och dess innevånare. Hur vill du att det blir veklighet i ditt och i din församlings liv?

Bära platsen i bön och förbön

Förbön är del av den kallelse som Gud gav sitt folk i Babel. Be för staden. Be för dess välgång och framgång! För när det går den väl, går det er väl. I många sammanhang är förbön något både underskattat och förbisett som medel för samhällsansvar. Paulus skriver till Timotheos och uppmanar honom också till förbön:

”Först av allt uppmanar jag dig till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4).

Förbönen kopplas här samman med två saker: att de kristna ska kunna leva sitt liv utan inskränkningar av myndigheterna och att människor ska komma till tro på Jesus och bli frälsta. Stadens välgång mäts här med Guds rikes mått och inte med människors mått. Gud vill att hans rike ska ha framgång på varje plats, också i Kalmar. Därför uppmanas vi idag till bön och förbön!

I vår församling i Färjestaden samlas vi varannan onsdag till en bönekurs utgiven av Alpha. I onsdags handlade samlingen om förbön. Och frågan ställdes hur vi praktiskt kunde gå till väga. I undervisningsvideon berättades det om en missionär som reste till Korea under Koreakrigets dagar. I sin Bibel skrev han några ord som blivit välkända. En bön. ”Gud krossa mitt hjärta över det som krossar ditt.” Egentligen var det ju en bön om att få se situationen med Guds blick. Bönekursen gav oss fyra praktiska råd när det gäller förbön:

  1. Håll er informerade. Ta reda på vad som sker. Hur saker ser ut. Vilka behov som finns.
  2. Bli inspirerade. Tänk på Guds möjligheter och kraft och bli inspirerade av vad han kan och vill göra.
  3. Bli upprörda. Men bli upprörda på rätt saker. Sök Guds hjärta och be att få se med Guds blick.
  4. Be tillsammans. Möts för bön och förbön för människor och för Kalmar och be konkret och enkelt i gemenskap med varandra och den helige Ande.

devider

Temat idag är samhällsansvar. I dagens evangelietext får Jesus frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Som så många andra gånger när Jesu motståndare ställer frågor till Jesus är deras syfte att hitta sätt att få något att anklaga honom för. Jesus svarade dem genom att be att få se det mynt som användes för skatteinbetalningen och frågar sedan vems bild som är präglad på myntet. Kejsarens bild, blir svaret. Varpå Jesus svarar dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt 22:21)

När vi funderar över samhällsansvar och över att främja människors och samhällets blomstrande och välgång är det lätt att hamna i det som tillhör kejsaren, dvs i de praktiska, ”hårda” frågorna om ekonomi, politik och samhällets utveckling. Jag tror att Jesu svar till sina motståndare angående skattefrågan också innehåller ett bejakande av dessa praktiska frågors betydelse, men att han menar att det finns en sak som är mer betydelsefull än detta och det är vem och vad som får prägla ditt och mitt liv. Det handlar i slutändan om vem vi tillhör och vem som är centrum för våra liv.

Ge Gud det som tillhör Gud. Tydligare och rakare kan det inte sägas. Det är Jesu utmaning till sin samtid och till oss idag. Människors och samhällets blomstrande och välgång är nämligen beroende av människor som gett sitt liv helt till Gud. Ja, kanske är det i vår tid det viktigaste bidrag till samhället en kristen församling kan ge. Att älska Gud och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.

Samhällsansvar är att människor präglade av livet med Gud och kärleken till Gud och sin nästa, får sätta sin prägel på det som sker i samhället runt omkring dem. Där finns vår möjlighet och vår kallelse.

[1] Miroslav Volf, A Public Faith, s. 71


Lämna en kommentar

Korset – centrum i den kristna tron

11611-CrossChristArticle

Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: ”Jag ska göra slut på de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd.” Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är denna världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. (1 Korinthierbrevet 1:18-24)

Sökande människor i vår tid har ofta inte några större problem att tala om Gud. Inte heller att uppleva den helige Ande. Men när man kommer till Jesus och frågan om varför Jesus måste dö får många svårigheter att följa med. Varför är det så? Med Jesus kommer det hela till en helt annan nivå där våra mänskliga erfarenheter och referensramar utmanas och bli oanvändbara. Gud kan vi alltid skapa oss vår egen hemmagjorda bild av. Att vara andlig och tro på en högre makt är det nästan 60 % av svenskarna som bejakar. Men med Jesus är det annorlunda. Han förstör våra hemmabyggen och ställer saker och ting över ända.

Detta är dock inte något som är unikt för vår tid. Den första kristna församlingen levde i ett sammanhang där deras tro på och förkunnelse av en korsfäst Gud mötte hårt motstånd. För det är ju just så som evangeliet beskriver Jesus. Han är den korstfäste. Att tro på och följa någon som avrättats på den tidens mest förfärliga och förnedrande sätt var ju fullständigt absurt. Och ändå är det just detta som är centrum för den kristna tron. Paulus skriver att detta budskap är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.

För en jude var det otänkbart att Gud skulle kunna handla genom en sådan händelse som korset handlar om. Den som hängdes på ett kors var förbannad, utestängd och utesluten ur Guds gemenskap. Inte kunde någon som behandlats så vara deras Messias och kung. De ville se bättre tecken än så som bevis. För en icke-jude var hela berättelsen bara helt absurd. Och att över huvud taget tänka sig en Gud som bär vårt lidande i sin kropp gick långt förbi vad deras gudsuppfattning kunde omfatta. Var fanns visheten i detta, frågade de sig?

Men Gud har gjort korset till den centrala händelsen i evangeliet. Detta trots att vi människor hellre vill ha en hanterbar Gud utan blod och lidande. C K Barrett skriver i sin kommentar till 1 Korintierbrevet att ”i judarnas krav på tecken och hedningarnas sökande efter vishet har vi två olika uttryck, ett religiöst och ett icke-religiöst, för människan i den här världen, skild från Gud och manifesterande sin upproriskhet i en egocentriska tillvaro.” (s. 55) Jesu lidande och död utmanar denna självcentrering som grund för våra liv och byter ut den mot en korscentrering. Det är så som Gud visar sin vishet genom det människor ser som dårskap.

Korset – centrum för den kristna tron. Där förs hela vår historia och vår existens samman i det drama där Gud i Kristus handlar för vår skull.

Johannesevangeliet introducerar Jesus genom att Johannes döparen pekar på Jesus och säger: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” (1:29) Världens synd. Här döljer sig historiens alla illdåd, all ondska och bestialisk grymhet. Här döljer sig alla goda människors tystnad och medlöperi. Här döljer sig vår mänskliga fallenhet för att söka vår egen väg och vända oss bort från Gud. Det är inte bara de ondas handlingar Jesus bär, han bär alla människors bortvändhet från Gud. Där ingår också du och jag. Johannes döparens bild om Guds lamm är hämtad från den stora försoningsdagen där prästen lägger sina händer på ett lamm och bekänner folkets synder över det för att sedan föra det ut i vildmarken. Det lammet bar bort folkets synd. I Jesu död gör Gud detta med vår synd. Han för över den till Jesus. I honom absorberas världens synd och ondska när han dör för vår skull. Passionsberättelsen beskriver hur ett stort mörker kommer över Jerusalem och varar från sjätte till nionde timmen, från 12 till tre på eftermiddagen. Jesus ropar till slut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så stort är det syndens och ondskans mörker som kommer över Jesus att Gud upplever sig övergiven av Gud.

Korset – centrum för den kristna tron. Där avslöjas verkligheten om vår värld och våra liv i en obarmhärtig tydlighet. 

I händelserna runt Jesu korsfästelse blir syndens och ondskans ansikte avslöjat. Här kolliderar Guds rike med mörkrets rike. Här smider maktens människor sina ränker för hur de ska undanröja allt som hotar deras positioner. Precis som i dagens värld är oskyldiga människors liv väldigt lite värda. Också idag offras den oskyldige på maktens altare. Vi ser det dagligen på nyheterna. Det tragiska i Jesu död är hur spelet runt omkring hans död utmynnar i avrättningen av den enda människa som någonsin levt och som har varit helt och fullt utan synd och utan fel. Denna tragik beskriver Petrus i sitt tal inför stora rådet efter att ha botat den lame mannen vid Sköna porten, då han säger: ”Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri. Livets furste dödade ni…” (Apg 3:13-14)

Korset – centrum för den kristna tron. Där uppenbarar Gud sanningen om vem han är och att essensen i hans väsen är kärlek. 

 

Men Jesus är inget viljelöst offer för människors ondska och maktlystenhet. Bibelns mest kända vers lyder: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” (Joh 3:16) Och i Romarbrevet läser vi: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss med an vi ännu var syndare.” (5:8) Jesu död är ett uttryck för Guds kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes och Gud bevisade sin kärlek, säger oss Paulus. Korset handlar inte om att tillfredsställa en kränkt Guds blodtörst och upprätta hans heder. På korset är det Gud själv som utur sitt blödande kärlekshjärta ger sig själv för och till oss. Han försonar världen med sig själv. Korset förändrar inte Gud. Han är den samme. Och hans kärlek är oföränderlig. Korset förändrar oss. Paulus skriver att vi har blivit korsfästa med Kristus. Vårt gamla liv dör där med honom. Genom hans uppståndelses kraft får vi ett nytt liv tillsammans med honom.

Korset – centrum för den kristna tron. Där besegras ondskan, synden och döden och ställs maktlös genom hans död som är utan skuld och utan synd.

 

I Kolosserbrevet beskriver Paulus detta i starka färger: ”Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:13-14) Vilka fantastiska ord! Och vet du vad de betyder? Att du och jag kan bli fria från allt som anklagar oss! Vi lever idag allt mer i en skamkultur. Människor känner att de inte duger, att de är fel. Också denna skam tog Jesus på korset. De krav som hela tiden säger att du inte duger spikades fast vid Jesu kors. Hans uppfyllde dessa krav i sin död. Han lyfte av dem så att du och jag inte behöver bära dem längre. Det är evangelium, goda nyheter! Du är fri. Men än mer gjorde Gud Jesu död på korset till ett tillfälle där han triumferar över ondskans alla makter. De trodde att de kunde krossa Gud genom att döda Jesus. Så fel de tog! När Jesus ger upp andan och säger att det är fullbordat, har han vunnit en evig frälsning för hela världen och för varje människa som någonsin levt eller kommer att leva. Ondskans makt är bruten. Ormen från paradiset har fått sitt huvud krossat. Djävulen är besegrad!

Korset – centrum för den kristna tron. Där försonas världen med Gud och grunden läggs för nytt förhållande till honom och till andra och hela skapelsen.

 

Lyssna till orden från 2 Korinthierbrevet kapitel 5: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.” (5:17-19) Nyckelordet här är försoning. Gud har tagit initiativet. Gud har försonat världen med sig själv. Gud har undanröjt allt som hindrar oss människor att leva i gemenskap med honom. Allt det la han på Jesus. När vi tar emot och går in i den verklighet som denna försoningshandling innebär sker två viktiga saker: Vi blir nya skapelser. Vi får ett nytt liv och en ny relation till Gud, till oss själva och allt runt omkring. Vi ser livet i ett nytt ljus. Vi lever trons liv i gemenskap med Gud. Och det andra är att vi får bli Guds efterföljare i att leva i försoning. Precis som Gud tog initiativet till att försona världen med sig själv kallar han oss att ta initiativet att leva i försoning med varandra och med hela skapelsen. Vi kallas till försoningens tjänst och blir förmedlare av försoningens ord, som är evangeliet om den korsfäste Kristus.

Korset – centrum för den kristna tron. Där vinns frälsning, helande och befrielse genom Jesu död.

 

Tron på en Gud som offrar sig själv i en förnedrande död gör den kristna tron unik. Frälsningens evangelium bygger på det som sker på korset. Att Gud handlar för vår skull. Att Gud genom Jesus bär vår bortvändhet från honom i sin egen kropp. Att din och min synd, skuld, våra misslyckanden och nederlag, alla får ett logiskt slut i Jesu död. Han lyfter dem av oss och förintar dem i sin död. Få har beskrivit denna sanning så starkt som profeten Jesaja. Lyssna! Detta är vad Gud i Jesus gjort för oss på korset! ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor han tog på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:4-6)

Korset är centrum för den kristna tron. Budskapet om den korsfäste Guden som lider och dör så att vi människor får ett nytt liv är en dårskap och en stötesten för världen, både den religiösa och humanistiska. Men det är detta budskap som är evangelium, goda nyheter. För var och en som sätter sin tro till vad Gud gjort på korset betyder det frälsning och ett nytt och förvandlat liv. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1 att denna händelse är både Guds vishet och Guds kraft. Det är den vishet genom vilken Gud ändrar världshistoriens utgång. Det är den kraft som vår tro och våra liv bygger på. Det är därför vi får säga som Paulus: ”Jag har bestämt mig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst!” (1 Kor 2:2 parafras)


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 2)

Evangeliets budskap har sitt centrum i Jesus. Det är i och genom Jesus som Gud tar i tur med den här världens problem, ondska och synd. Det glada budskapet om försoning och Guds rike förkroppsligas i Jesus och i den gemenskap av människor som är hans kropp på jorden.

Vi planterar nya församlingar för att människor ska få lära känna Jesus Kristus, komma till tro på honom och bli hans efterföljare. Denna enda anledning skulle i sig själv kunna räcka som grund för allt kyrkan gör. För i slutändan handlar det om bekännelsen av Jesus Kristus som Herre och hur den bekännelsen blir till verklighet i människors liv och på nya områden och i nya kontexter.

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost menar att det vi säger om Jesus formar vår syn på mission och i slutändan också på hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är och hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ett bra exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Det har betydelse om vi säger att Jesus är enda vägen till Fadern, eller bara en av flera vägar. Det har betydelse om vi menar att Jesus egentligen bara var en vanlig människa eller om vi bekänner honom som Guds son. Det har betydelse om Jesus är de rikas eller de fattigas vän. Allt detta och mycket mer är med och styr vårt sätt att göra mission och i slutändan också att leva församling.

Vi behöver i vår fragmentiserade tid återerövra bekännelsen av Jesus som Herre som det centrum omkring vilket allt annat formas. Inte bara församlingens liv och mission måste formas utifrån detta centrum utan också våra liv och vårt lärjungaskap. ”Det är Missionsstrategiskt viktigt att vi återupptäcker vad det betyder att på ett över­låtet sätt följa Jesus. Det går inte att vara en sann lärjunge utan att samtidigt leva i Guds mission. Det är ut i Guds värld som Jesus kall­ar sina lärjungar att följa honom. Ett missi­onellt lärjungaskap går bortom det som har med den enskildes andliga liv och relation till Gud att göra, även om det också innehåller detta, och involverar oss som Jesu efterföljare i Guds eviga syfte med världen, att frälsa och befria den, och sedan ‘sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.[1]‘En lärjunge bär därför en längtan efter att få lära känna Jesus allt mer så att hans sanning, nåd, kärlek, vishet och kraft får påverka vardags­livet när det gäller relationer, värderingar och prioriteringar. Man vill bli mer lik Jesus i ord och handling för att hans goda vilja ska ske. Som lärjunge är man alltså ständigt på väg genom livet för att varje dag lära sig nå­got nytt och tjäna och leva för Gud.[2]

Jesus talar i det vi kallar missionsbefallningen om att gå ut i hela världen och göra lärjungar. I det församlingsgrundande arbetet är detta centralt. Genom att forma lärjungar som i sin tur formar lärjungar skapas en rörelse utifrån vilken också framväxten av nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper blir något helt naturligt.

[1] Ef 1:10

[2] Mission som förvandlar världen, s. 11


Lämna en kommentar

Trons perspektiv – hur Mose hjälper dig att komma ut ur garderoben

I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen kalla sig Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (Hebreerbrevet 11:23-27)

En av den gångna julhelgens toppnyheter, både i TV, press och i kristen media, var att många kristna väljer att dölja sin tro. Genom den forskning som religionshistoriken David Thurfjell gjort, har han visat på att det finns en stark pinsamhetsfaktor i vårt samhälle omkring kristen tro. Det upplevs helt enkelt både töntigt och pinsamt att vara kristen. Andlighet går bra att tala om. Många människor ser på program som Övernaturligt på TV eller tycker inte det är konstigt att gå till ett medium. Men den kristna tron bär med sig en pinsamhetsfaktor som gör att många kristna har ett inre motstånd mot att vara öppen med sin tro. David Thurfjell liknar detta att vara öppen med sin kristna tro med att komma ut som homosexuell. I varje ny situation eller relation måste du och jag välja om vi vill ”komma ut” som kristen eller inte.

Jag vet inte om du känner igen dej i det här. Jag reser en hel del på tåg och det händer ibland att man kommer i samtal med människor på tåget. När frågan vad man arbetar med kommer upp säger jag sällan att jag är pastor. Det är få saker som dödar samtalet eller punkterar stämningen som att säga att man är pastor och professionell kristen. Och på tåget vill man ju inte gärna hamna i pinsamheter. Så, visst känner jag igen mig.

Att följa Jesus – att ta sin tro på Jesus på allvar – har i alla tider setts på med misstänksamhet och skepsis. Detta oavsett om den dominerande kulturen varit sekulär eller religiös. Lagom mycket religion har aldrig setts som något farligt. Bara en människa håller sin tro för sig själv är det inget problem. Men det har alltid varnats för dem som i världens ögon trott för mycket och där tron på Jesus har fått avgörande inflytande på de värderingar och val som människor har och gör.

Men det är just detta som Hebreerbrevets författare vill lyfta fram genom sitt sätt att berätta om Mose. Tron ger ett perspektiv till livet som utmanar oss att trotsa pinsamhetsfaktorn och hjälper oss att bli allt mer frimodiga i att följa Jesus och låta honom få ha det avgörande inflytandet över våra liv. På onsdag börjar vårens Alphakurs. I det första föredraget finns följande ord av C S Lewis med:

”Den kristna tron är om den är osann, fullständigt oviktig. Men om den är sann är den av allra största betydelse. Det enda den inte kan vara är lagom viktig.”

Det är helt tydligt att för de människor som Hebreerbrevets författare skriver till är den kristna tron av allra största betydelse. Men till skillnad från oss lever de i en tid och i en situation där deras tro, inte bara bär med sig en pinsamhetsfaktor. De har gått igenom hårda prövningar som resultat av att de valt att låta sin tro på Jesus synas och lysa och definiera vilka de är och vad som är betydelsefullt i deras liv. Lyssna till de ord som utgör själva introduktionen till trons kapitel.

”Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående. Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” (Hebreerbrevet 10:32-36)

Kasta inte bort er frimodighet!

Ni behöver uthållighet!

Där har vi själva anledningen till trons kapitel. Där har vi också den kontext i vilken vi måste sätta in orden och berättelserna i detta kapitel. Och det är där Mose kommer in i bilden.

Berättelsen om Mose är en typisk komma ut ur garderoben – eller i det här fallet Faraos palats – berättelse där frågor om identitet, identifikation, uppgift och livsmål är centrala. Och allt sker mot den bakgrund vi kan läsa om i de första kapitlen i 2 Mosebok. Istället för att vara en fristad, där Israels folk var skyddade och hade privilegier, hade nu Egypten blivit ett fängelse och folket försatt i slaveri. Och för att försvaga deras möjligheter att resa sig mot egyptierna hade farao beslutat att alla pojkar som föddes skulle dödas. Men Mose föräldrar trotsade detta påbud. De höll Mose gömd så länge det bara gick.

En av höstens mest omtalade böcker var nog Timothy Snyders lilla bok Om tyranni – 20 lärdomar från det 20:e århundradet. Den första lärdom han lyfter fram kallar han: Lyd inte i förväg. Det är så som tyranner, oavsett om de finns på en arbetsplats, i en relation eller i det politiska eller religiösa livet skaffar sig makt. De får människor att lyda i förväg, dvs att vara inställda på att inte stå upp mot det som är fel och orättfärdigt. Mose föräldrar – och Israels folk – vägrade att lyda i förväg! Det står att de ”lät sig inte skrämmas av kungens påbud.” Istället satte de tro till Guds beskydd, Guds försyn och att Gud hade en plan för deras nyfödda barn.

I den slags kultur som breder ut sig i samhället idag, där speciellt kristen tro förväntas vara tyst och inte få påverka hur livet både privat och offentligt levs, är det viktigt att vi inte lyder i förväg och blir tysta. Bibelns ord och kristen tro har massor att säga om hur vi bör leva våra liv och om hur samhället bör fungera för att vara gott och rättvist och rättfärdigt. Många gånger går det stick i stäv mot den kultur som i övrigt råder. Men Hebreerbrevets författare vill uppmuntra dig och mig att vara frimodig i att leva ett kristet liv som syns och som är öppet och som gör att människor blir nyfikna på vad det är som ligger till grund för vår tro.

Jag tror att du är ganska bekant med berättelsen om Mose, om hur han hamnade i faraos palats och om hur han egentligen kunnat förbli där – priviligierad, upphöjd, bekymmersfri. Men han valde en annan väg, en väg som det krävs tro och mod för att gå. Hebreerbrevets författare beskriver denna trons väg genom två ganska drastiska motsatspar:

”Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden.” (11:25)

”Han räknade Kristi vanära som större rikedom än Egyptens alla skatter.” (11:26)

Vilket perspektiv! Det är detta som är trons perspektiv! Tron ser annorlunda på vad som är väsentligt och värdefullt. Tron värderar det större och vidare och längre och djupare perspektivet och sträcker sig bortom det som är begränsat av här och nu. Och det är precis det livet som Gud vill inbjuda dig och mig till att leva. Det finns en bekvämlighet i att leva undangömd och ha sin tro lite lagom synlig. Det finns en bekvämlighet i att befinna sig i garderoben, eller i faraos palats, men tids nog blir den bekvämligheten till ett fängelse och hjärtat tar till slut så mycket stryk att relationen till den levande Guden dör. Så blir det som skulle vara själva drivkraften och energikällan i livet reducerad till handlingar och ritualer med endast begränsad betydelse.

Det kom en dag i Mose liv där han insåg att han hade ett val att göra. Det handlade om vem han var – om hans identitet som människa. Det handlade också om den kallelse som Gud lagt över hans liv. Det valet hette Guds förtryckta folk och Kristi vanära. Jag tror att den helige Ande kallar oss idag till en allt större radikalitet i vår tro och i vår förväntan på vad Gud ska göra i vår tid. Men för att kunna bejaka den kallelsen behöver vi fundera över samma slags val som Mose – bekvämlighet, respekt, rikedom eller Guds folk och Kristi vanära.

Pinsamhetsfaktorn i den kristna tron är som vi ser inget nytt fenomen. Varje generation genom historien har på ett eller annat sätt stått precis i samma valsituation. Guds folk och Kristi vanära eller respekt, rikedom och syndens kortvariga njutning. Vad är det då som får vågskålen att tippa över? Vad är det som gör att människor genom Guds folks hela historia valt Kristi vanära istället för att lyda i förväg? Hebreerbrevets författare ger oss svaret.

Mose ”hade blicken riktad på lönen… Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige” (11:26, 27)

Vi har just avslutat två veckor av olympiska spel i Sydkorea. Sverige har gjort sitt kanske bästa OS genom tiderna med 7 guld, 6 silver och ett brons. Bakom dessa framgångar och bakom varje deltagares insats ligger oerhört mycket arbete, träning, smärta och längtan. Och vad är det som driver människor till att gå igenom allt detta? De har – för att använda Hebreerbrevets ord – blicken riktad på lönen. När de står där med sin prestation och ibland med sin medalj runt halsen säger de: det var värt allt ihop. Paulus skriver att allt detta gör människor för en lön som förgår, medan den lön som finns redo för dig och mig är en som aldrig kommer att förstöras, och tillägger: ”Spring för att vinna den!” (1 Kor 9:24)

Det finns dock en komponent som är större och mer kraftfull än alla andra. Tron är ett öga som ser vad andra inte ser. Mose såg den Osynlige. I nästa kapitel i Hebreerbrevet uppmanas läsaren att ha blicken fäst på Jesus. Målet och lönen är inte bara ett pris eller en belöning en gång i framtiden. Målet och lönen är Jesus. Det är relationen och gemenskapen med Jesus som är det avgörande. Det är vad Jesus får vara och betyda i ditt och mitt liv som till slut gör att vågskålen tippar över. Han har valt att identifiera sig med dig och mig. Han blev en människa som vi. Han utblottade sig själv. Han utstod hån, förakt, tortyr och döden på korset. Han förnedrades offentligt inför hånande och skrattande folkskaror. Han gjorde det för att han älskar dig och mig och varje människa och vill ha en personlig relation med oss. Han har redan burit pinsamheten. Och han har gjort det för att kunna ge oss frimodighet och uthållighet.

Men den hånade och korsfäste Jesus är alltid samtidigt den uppståndne och upphöjde Kristus, för att använda Jürgen Moltmanns språk. Det innebär att när du och jag kallas att identifiera oss med Guds folk och Kristi vanära är det också ett deltagande i Kristi seger, både på korset och i uppståndelsens triumf. Jag tror att det var denna seger som Mose såg och som gav honom kraft att lämna sin trygga värld. Han hade den segern framför sig och såg den i tron. Men oss är det annorlunda.  Vi har facit! Vi vet att Jesus har segrat och vi får vandra i hans seger.

När Gud är verksam med sin Andes kraft i ditt liv. När Guds välsignelse möter dig och din familj. När du får uppleva hans ledning och hör hans tilltal på en daglig basis. När du varje dag får vakna upp och veta att denna dag får du gå igenom livet som Guds älskade barn och får se hur Guds vilja och Guds himmelrike blir verklighet i ditt liv. Då är det värt allt! Det är detta som är att leva i trons perspektiv!

 

 

Predikan i Församlingen Brofästet 180225