Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

En tro som Abrahams

Det krävs tro för att lämna hela sin trygghet, sin familj och sitt hem för en ny framtid på en plats man inget vet om. Det krävs tro att ta steget ut över klippkanten och våga falla tills vinden tar tag och fallskärmen fylls av luft och börjar sväva i uppvindarna. Det krävs tro att mot allt förnuft vänta och förvänta mirakler där allt hopp verkar ute. Det krävs tro för att lita på att det Gud har sagt kommer han också att hålla.

Den danske filosofen Sören Kirkegaard har sagt att tro är att ta klivet ut över 70 000 famnars djup. Rick Warren, pastor i Saddleback Church i Kalifornien menar att tro stavas R I S K = risk. Varje nytt steg som vi tar med Gud handlar om tro. Och trots att vi definierat tro som något fast och som ett säkert och hållbart bevis så innebär det ändå att lämna det kända och röra sig ut mot det okända.

Det är detta jag vill skriva om idag. Och jag tänker att det handlar om en tro som i sig har tre viktiga beståndsdelar: kallelse, löfte och lydnad.

Kallelse

Centralt i det vi kallar för trons kapitel, Hebreerbrevet 11, finner vi Abraham. Ofta kallad för trons fader och sedd som en förebild på trons område. Det är därför som Hebreerbrevets författare skriver så ingående om honom. Berättelsen om Abrahams och hans familjs liv finner vi i 1 Moseboken och upptar nästan 14 kapitel. Den börjar på en plats som heter Harran och som ligger i norra delen av det vi idag känner som Syrien. 1 Mos 12 inleds med orden: ”Herren sade till Abram.” Det börjar alltså med ett tilltal. Himmelens Gud uppenbarar sig och talar till en barnlös nomad på 75 år om en fantastisk framtid och om stora välsignelser och säger:

”Gå ut från ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.” (1 Mos 12:1-2)

Gå ut! Bryt upp! Lämna! Guds tilltal var nog chockerande för Abram. Vi vet inte så mycket om vad han tänkte eller om han var en person som gillade äventyr eller inte. Vi vet bara att Guds kallelse kom till honom. Och att han gensvarade på den kallelsen.

Jag tror det är viktigt att förstå att de människor som Bibeln berättar om i grunden inte var annorlunda än vi. De var inga övermänniskor. De var människor med fel och brister. Men det som gör att de har blivit ihågkomna är att de gensvarade på Guds kallelse och överlämnade sina liv till hans ledarskap. De valde att leva i tro. Om vi skulle träffa Abraham och berätta för honom att i kyrkan talar vi om honom som trons fader tror jag att han skulle slå ifrån sig med båda händerna och säga att han över huvud taget inte alls var en människa med någon stor tro. Det var nog bara så att han var en människa som lyssnade till Guds tilltal, till Guds röst, och trodde på det han fick höra. Enkelt och barnsligt.

Och på så sätt är han ju en fantastisk välsignelse för oss, precis som Gud sa till honom. För också du och jag kan höra Guds röst. Också du och jag får lyssna in hur Gud talar till våra hjärtan genom sin helige Ande, eller genom Bibelns ord, eller genom vänner och andra människor omkring oss, som utan att veta det ibland säger saker som blir till gudomliga tilltal.

Frågan är vad vi gör med det vi hör? Vågar du och vågar jag tro att det är Gud som talar? Vågar vi lita på att när han talar så kommer han att fullfölja det han har lovat? Det är klart att det är lättare att lita på Gud när vi på något sätt kan se och tänka ut själva hur det ska bli. Men när allt går emot. När svårigheterna kommer. När människor vänder sig bort. När allt jag trodde var Guds tilltal och löften brinner upp som torrt fnöske. Hur är det då?

Emil Gustafson, evangelisten och pionjären inom Helgelseförbundet i slutet av 1800-talet fick samtidigt som han hade stora framgångar som evangelist kämpa med många prövningar och svårigheter. Inte minst sjukdom. I en av sina sånger skriver han om Abraham:

Säll är den som hoppas uppå Herran
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt i sin Herres bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.

Abrahams väg var fylld av prövningar. Inte minst att vänta på att det Gud sagt till honom skulle gå i uppfyllese. Han fick löftet om Isak. Men det dröjde. Allt hopp var ute. Han var för gammal. Sara var för gammal. Då kommer Gud än en gång till honom. Abram, du ska inte längre heta Abram utan Abraham – fader för många folk. Så hjälper Gud Abraham att se på de löften som han fått. Varje gång han säger sitt namn eller någon annan tilltalar honom hör han löftet. Du är en fader för många folk!

Löftet

Vår tro bygger på att Gud är den han säger att han är! Den bygger på att han har makt och vilja att följa upp på allt han lovat och sagt. Vi går nu in i ett valår. I september är det val igen. Och fram till valdagen kommer politiker av olika färg och i olika ställning leverera löften, vallöften. Ofta är det tomma ord. Ofta betyder löfte målsättning eller inriktning. Ofta blir verkligheten någon annan. Men Guds löften. Hur är det med dem?

Gud lovade Abraham ett nytt land. Gud lovade Abraham att bli far till ett stort folk. Gud lovade Abraham att i honom skall alla släkten på jorden bi välsignade. Men tiden gick. Och inget hände. I Romarbrevet 4 tar Paulus upp den här frågan. Han skriver:

Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så skall din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Det är trons språk! ”Fullt övertygad om att det Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” Det handlar alltså inte om dej och mej. Det handlar om Gud. Tro är inte att krampaktigt kämpa sig till fördelar i andens värld. Tro handlar om att på ett barnsligt sätt sätta sitt hopp till Gud och, för att använda Emil Gustafsons ord, ”tyst och stilla bida inför” honom.

Löftena kan inte svika. Därför att den som gett löften kan inte svika. Svek finns inte i Guds natur. Om du och jag sätter vårt hopp och vår tro till Gud kommer han på ett eller annat sätt att fullfölja det han lovat. Kanske inte i den tid och på det sätt vi tänkt oss, men på sitt sätt och i sin tid.

När Abraham var 100 år gammal föddes sonen efter löftet – Isak. Vilken glädje och vilken lättnad det måste ha varit. Isak – han som är fokus för allt det Gud lovat Abraham. Genom honom kommer allt att uppfyllas. Ja, det var ju så som Gud hade sagt.

Men tro innebär också prövning. Och så kommer vi till det tredje som beskriver Abrahams tro. Nämligen lydnad.

Lydnad

När Gud talade till Abraham i Harran och gav honom kallelsen och löftena står det att Abrahams reaktion inte var att ifrågasätta Guds ord eller köpslå med honom om tidpunkten. Det står att ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom.” (1 Mos 12:4) Och så ger han sig av tillsammans med Sara och med sin brorson Lot mot Kanaans land. I Hebr 11 läser vi:

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. (Hebr 11:8)

Tro måste om den är äkta alltid åtföljas av handling. I vår tid är det inte modernt att tala om lydnad. Men det stora i berättelsen om Abraham och det som gör honom till en förebild på trons område är att han inte bara tog emot Guds löften, utan att han lydde när Gud kallade. Abraham gensvarade på det Gud sa genom att verkligen bryta upp och gå. Det var bara så som löftena skulle kunna bli verklighet i hans och hans familjs liv.

Så när allt är frid och fröjd och Abraham fått allt Gud lovat honom kommer det yttersta trosprovet. Gud talar än en gång till Abraham.” Jag vill att du offrar Isak på ett berg jag ska visa dig.” Vilket tilltal. Offra Isak. Offra uppfyllelsen av löftena. Vad är det Gud tänker och kräver egentligen?

Utan att hamna i någon lång och krånglig utläggning om detta så tänker jag att när Guds löften var uppfyllda skedde något i Abraham, som ofta också sker hos oss. Han behövde inte tro längre. Nu hade det blivit verklighet. Nu behövde han inte leva livet ut ur Guds hand och ur Guds försyn. Han hade allt han önskat och hoppats på.

Det är ett förlamande tillstånd för vårt andliga liv när vi inte längre tycker oss behöva lita på Gud. Det är så nära till hands och vår tid kanske mer än någon annan tid är offer för denna förlamning. Vi behöver inte Gud. Vi klarar oss själva. Det är då Gud kommer och ber oss att offra det som är symbolen för hela vår trygghet. Kallelsen kommer på nytt. Lämna, dra ut, offra.

Men vi tvekar inför denna kallelse. Vi vet inte om det bär längre. Då står Jesus där och sträcker handen till dej och mej och säger: Kom! Och vi förväntas ta steget över båtrelingen och börja gå på vattnet och på nytt investera vår tro i att det Gud har sagt också kommer att ske. Petrus vågade, trots att han visste att det inte gick – egentligen.

När Gud talade till Abraham och ber honom offra Isak står det i nästa vers: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak.” (1 Mos 22:3) Tänk dig den vandringen. Abraham hade inte facit, som vi. Han visste inte om någon vädur eller att Gud skulle hejda honom. Eller gjorde han det? Det finns ett intressant ställe i berättelsen där Abraham och Isak lämnar tjänarna bakom sig för at fortsätt själva. Där säger Abraham till dem: Vänta här tills vi kommer tillbaka! Möjligen är det detta som gör att Hebreerbrevet beskriver den händelsen såhär:

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. (Hebr 11:17-19)

På något sätt skulle Gud fixa situationen. Han hade gett löftet. Han prövade Abraham. Resultatet vilade på honom som gett löftet. Han kunde t o m uppväcka Isak från de döda om det behövdes. Tro handlar om att lita på Gud. Det var detta som Abraham gjorde. Och Paulus skriver i Rom 4 att det räknades honom till rättfärdighet.

Tron har alltså en riktning. Den riktar sig mot Gud, den Gud som ger kallelsen och som ger löftena. Tron har också i sig en förvissning om att den Gud som kallat och som gett löftena både kan och vill göra det han har sagt. Gud är trofast! Det är detta som den tro vi finner hos Abraham handlar om.

Den Gud som kallade Abraham och som gav honom löftena är densamme också idag! Han kallar dej och mej att ta steg i tro, att lita på honom och hans Ord, att våga och riskera och att gång på gång överlåta oss till honom i förvissning om att den Gud som gett oss löftena är trofast. Det är mäniskor som är villiga att göra detta som Gud längtar efter att bekänna sig till.

Han bekände sig till Abraham och hans tro. Han vill bekänna sig till dej och mej och vår tro. Det är så vi allra bäst ärar honom. Att tro och lita på och sedan lyda och följa när han kallar.

 

Predikan i Församlingen Brofästet i Färjestaden 180211 över texten i Hebreerbrevet 11:8-19

Annonser


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar?

I detta och några kommande blogginlägg vill jag reflektera över församlingsgrundande varför det är viktigt.

”Kyrkan finns till genom mission precis som elden genom att brinna.”

Orden, som är Emil Brunners beskriver mission som både syftet och drivkraften i det som är kyrkans innersta väsen. Församlingsgrundande är både en central och en vital del av denna Guds mission (Missio Dei).

På få ställen i Nya Testamentet blir detta så tydligt som i berättelsen om Paulus missionsresor i Apostlagärningarna. Nya församlingar är både anledningen till och resultatet av hans och hans medarbetares arbete, precis som de är det nödvändiga resultatet av att Guds mission når nya människor och nya kontexter. I Apostlagärningarna möter oss berättelserna om hur evangeliet kommer till och slår rot bland människor på en rad olika platser: Antiochia, Filippi, Thessalonike, Korinth, Efesos och slutligen Rom. Men mellan dessa berättelser läser vi ständigt om hur Paulus och hans team förkunnar evangeliet om Jesus. Och överallt där detta sker och människor kommer till tro formas nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper. Det är det bibliska mönstret. Lukas beskriver i Apostlagärningarna hur detta sker genom att människor på olika platser kommer till tro på Jesus och läggs till församlingen, eller förenar sig med de troende (Apg 2:47, 5:14, 11:24). Och det är tydligt av sammanhangen att dessa nykristna inlemmades i församlingens gemenskap eller formade nya församlingsgemenskaper i sin närmiljö.

Det är svårt att tänka sig mission och evangelisation utifrån ett nytestamentligt perspektiv utan att nya församlingar grundas.

I brevet till de troende i Rom beskriver Paulus sin missionsstrategi. Hans fokus är hedningarna och hans ärende att göra Jesus Kristus känd och efterföljd bland dem. Detta har skett i ord och handling, genom tecken och under, genom Andens kraft. ”Så har jag, skriver han, överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Jesus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan lagt (15:19-20). Paulus hjärta klappar för dem som ingen annan nått. Det är missionärens hjärta. Det är apostelns hjärta. Det är församlingsplanterarens och pionjärens hjärta vi ser i de här verserna. Att grunda nya församlingar innebär just detta, att gå dit andra inte tidigare gått och söka möta och nå människor som inte annars skulle fått ta del av evangeliet om Guds rike genom Jesus. Och att där synliggöra evangeliets goda nyheter i en gemenskap av människor som fått sina liv förvandlade i mötet med Jesus Kristus.

Men Paulus lever inte bara ett kringflackande liv. Vid några tillfällen berättar Apostlagärningarna att han stannar under en längre tid på en plats. I Korinth stannade han ett och ett halvt år och i Efesos i två år. De är strategiskt viktiga platser. De är centrala platser och kulturella knytpunkter i den antika världen. Han undervisar människor. Han utrustar människor. Han sänder ut sina medarbetare. Han är på detta sätt med och planterar evangeliet runt om i hela regioner. Man skulle kunna tycka att Lukas ord om vad som skedde i Efesos är överdrivna: ”Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herre” (Apg 19:10). Men Paulus strategi verkar ha varit att förkunna evangeliet, plantera församlingar, utrusta människor som i sin tur planterar församlingar för att nå hela regioner och slutligen hela den värld han kände till. Han ville att alla skulle få höra evangeliet om Jesus!

Det är därför vi grundar nya församlingar på nya platser och i nya kontexter, för människor av olika bakgrund och från olika kulturer i vårt land idag.

Alla ska få möjligheten att få höra evangeliet om Jesus!

 


Lämna en kommentar

Tro – relation och förvissning

Församlingen Brofästet

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag…

View original post 1 235 fler ord


1 kommentar

Ser du något?

”Jag ser människor… de ser ut som träd.”

Orden kommer från en blind man som Jesus håller på att bota. Jesus ber ytterligare en gång för mannen och då ”såg han allt tydligt och klart”(Mark 8:22-25). Vad och hur vi ser är avgörande både i fysiskt och i andligt hänseende. Två människor kan se samma sak, en sten, ett träd, ett hus, en människa, ett väderfenomen etc., men egentligen se helt olika saker. Allt beroende på hur de ser, med vilken inre tolkningsnyckel de kommer eller vilket sinnestillstånd de är i och säkert många, många andra faktorer.

Vi lever i en värld där synintrycken sköljer över oss och där vi ser väldigt mycket utan att egentligen alls se det. Det är som en inverterad mörkerkörning där syntröttheten till slut resulterar i ett allt smalare tunnelseende. Intrycken som flimrar förbi gör att vi bildligt talat inte ser skogen för alla träd. Och jag tror att det är så också på det andliga området. Livets hastighet har gjort att vi ofta tappat förmågan att se och att se vidare och bortom det omedelbara.

Det är tydligt att just detta att se är en oerhört viktig del av det andliga livet. Uppmaningarna att öppna sina ögon, att se, är många i Bibeln och manar till att stanna upp och göra sig redo att erfara en djupare förståelse av det som annars ser alldagligt och invant ut. Så blir t ex ett nyfött barn något mer än ytterligare en skrikande bäbis i en oändlig rad av nyfödda på det här jordklotet. Men det krävs ett annat seende för att se det.

I berättelsen om ”de vise männen från österns länder” som vi läser i Matteusevangeliet (Matt 2:1-12) är ordet ”se” ett nyckelord. Upprinnelsen till deras resa är något de sett. De har observerat en ny stjärna på himlen och säkert funderat och forskat omkring vad det kan betyda. Den insikt som denna forskning ger dem gör att de ger sig av på en resa ut i det okända. Till Herodes säger de: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” Men det blir uppenbart att de inte riktigt kommit rätt. De måste kalibrera sitt seende och lämna Herodes palats för en annan mer oansenlig plats.

de vise männenMatteus berättar att när de ser stjärnan som nu stannat över stallet i Betlehem ”fylldes de av mycket stor glädje.” De gick in i stallet. De såg barnet. De böjde sig ned och tillbad. Och visst kan stunden när man ser ett nyfött barn mana till tacksamhet och tillbedjan över livets under, men här var det något annat som hände. Den aning som hade gett upphov till deras resa byttes i en insikt som fick även dessa vise att falla på knä i tystnad och vördnad. Vad hade de sett?

Det ord som Matteus använder för ordet se i den här berättelsen bär med sig en djupare betydelse än bara att se. Det handlar om ett seende som blir till en bro in i ett seende av djupare andliga insikter och sanningar. Det är ett trons seende. Det är ett seende som ger andlig insikt.

Metropoliten Anthony Bloom skriver om de vise männens möte med Jesusbarnet i sin bok Att leva i bön. Han säger att bönens innersta väsen består av kontemplation och tillbedjan. Kontemplation handlar om ett inre trons seende som gör att det jag ser i det fysiska genom den helige Andes ledning öppnar sig för större verkligheter och som ger tron näring. De vise männen såg Jesus, men de såg något mer än bara ett nyfött barn. De såg honom som är kungars Kung och herrars Herre och de faller ned i tillbedjan.

Tillbedjan är alltså beroende av vad vi ser. Många gånger är vi blinda för djupa andliga verkligheter eller så är vi som mannen Jesus höll på att bota. Vi ser suddigt. Vi förstår inte vad vi ser. Vi gissar men saknar klarsyn. Det finns ett trons och bönens skådande som vi behöver öva oss i. Den helige Ande vill gärna hjälpa oss att upptäcka djupen i Guds godhet och i Guds Ord. Jesus lämnade inte den blinde som han höll på att bota i det där mellanstadiet utan han la på nytt sina händer på honom för att han skulle kunna se tydligt och klart. Jesus vill göra detsamma med oss. Han vill att vi ska kunna se och så förstå och beröras i djupet av vår varelse av hans kärlek och godhet.

Det händer nämligen något viktigt när vi ser också djupen bakom det vi ser. Det förändrar våra liv. Det föder tacksamhet och tillbedjan. Men det förändrar också inriktningen på livet. Berättelsen om de vise männen avslutas med att de tog en annan väg hem. Herodes blir inte längre viktig. Den nya insikt som mötet med det nyfödda barnet gett dem leder dem åt ett annat håll än tidigare. Så var det också med mannen som Jesus botade. Jesus sände iväg honom åt ett annat håll än det han kom från.

Kontemplation och tillbedjan – där finns nyckeln till ett djupare andligt liv där vad vi ser ständigt bygger broar mot djupen i Guds godhet och vår tillbedjan blir sann och livsförvandlande. Jag vill inbjuda dig att söka denna, som Anthony Bloom menade, bönens innersta kärna under det här året. Jag vill inbjuda dig att tillsammans med mig dagligen sätta av tid för stillhet inför Ordet och att söka djupen i Guds hjärta. Då blir den viktigaste frågan vi bär med oss i mötet med Ordet och med livets händelser densamma som Jesus ställde till den blinde: Ser du något? Och i så fall, vad ser du?

 


Lämna en kommentar

Adventsreflektioner om ledarskap

Under hösten har jag arbetat med och låtit mig inspireras av en vers i profeten Mikas bok. Den handlar om vad Gud ser som centralt i en människas liv och livshållning. Tre nyckelbegrepp lyfts fram: att göra det rätta, älska barmhärtighet och vandra i ödmjukhet med sin Gud (Mika 6:8). (Jag har skrivit om det här, här, här och här.) Den fråga som jag nu ställer är om detta också är något som har bäring på hur vi ser på ledarskap och att vara ledare både i arbetsliv och i församlingsliv.

jesus_on_donkey_palmsundaycrowd

Vi har just firat den första söndagen i advent och i stort sett varenda kyrka i vårt land har man läst och predikat om hur Jesus rider in i Jerusalem omgiven av folkets jubel och buren av deras förväntningar (Matt 21:1-11). Jag skulle vilja använda mig av den berättelsen för att söka svar på den ovan ställda frågan. Jesu intåg i Jerusalem har självklart väldigt mycket mer att säga än detta, men jag ser några viktiga saker omkring det slags ledarskap jag tror vi behöver se mer av i vår tid och det slags ledare jag strävar efter att vara. Så Jesus får här bli vår modell, vårt föredöme.

I textavsnittet ges Jesus två titlar som båda pekar ut honom som ledare: kung och profet. Vi ska reflektera lite mer ingående om detta, men jag tänker mig att de pekar på mandatet att leda och ledarskapets effekt, dvs vad som sker med omgivningen genom Jesu ledarskap.

Kung – ledarskapets mandat

Se din kung kommer till dig ödmjuk och ridande på en åsna, på en arbetsåsnas föl. (Matt 21:5)

Vad är det som kännetecknar Jesu mandat att leda? Han uppfyller ju inte den tidens (inte heller vår tids) bild av vad det innebär att vara kung. Ändå är det så evangeliet beskriver honom och underförstått ser de människor som finns omkring honom också honom utifrån den rollen. Men Jesus verkar vara lika lite intresserad av att axla den tidens bild av en konungslig ledare som han är att vara ledare för ett värdsligt rike. ”Mitt rike tillhör inte den här världen,” säger Jesus några dagar efter intåget i Jerusalem till Pontius Pilatus. Han företräder ett rike av ett annat slag och han omdefinierar var det innebär att vara kung, att vara ledare.

I många sammanhang i vår tid lever bilden av den store karismatiske ledaren i bästa välmåga. Det är allt från när församlingar kallar pastor till vem som ska leda samfund, partier och länder. Det sk nya ledarskapsparadigmet med det karismatiska tranformativa ledarskapet har dock allt mer börjat att ifrågasättas. Ledarskap handlar allt mindre om att trycka på rätt knappar för att utlösa rätt resultat, snarare om något som sker i sampelet mellan ledare och medarbetare och den kontext i vilken de befinner sig. Också Jesus utmanar hjältemyten för en annan bild av vad det innebär att vara ledare. Berättelsen ger oss några exempel på detta annorlunda tillvägagångssätt.

Först talas det om en ledare som kommer ödmjuk. Ödmjukhet är både något som betecknar en människas karaktär och hennes sätt att möta och bemöta sin omgivning. Givetvis går de hand i hand. Ödmjukheten lyftes fram som motpol till den stolthet, egocentrism, upphöjdhet, pompa och ståt och de stora och märkvärdiga ord som så ofta kännetecknar en viss typ av ledare. I deras bok Church as Movement skriver Woodward och White om behovet av ”ödmjuka ledare, som finner sin primära identitet i Kristus, inte i en specifik titel. De är människor som vill använda hela sin personlighet, sina gåvor, sin passion och sina erfarenheter för att utrusta andra” (sid 53, min översättning. I fortsättningen har jag valt att översätta engelska citat till svenska).

Hos Jesus beskrivs ödmjukheten väldigt vackert i den sk Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel genom ord som utblotta sig själv, en tjänares gestalt, ödmjukade sig. Jesus hade avsagt sig himlens härlighet. Han avsade sig också världens makt och härlighet. Han är människa och rör sig bland människor. Han lever som vi och delar våra liv. Han kommer inte till oss med krav, diktat och på höga hästar. Han kommer precis som så många andra som var på väg mot Jerusalem den där dagen ridande på en åsna, ja en lånad åsna för han ägde ingen egen.

Det ledarskap som Jesus få bli förebild för sker bland människor och i ögonhöjd med andra runt omkring. En kung skulle ju rida en häst, den ultimata bilden på kraft, makt och upphöjdhet. En kung skulle ju se ner på dem han ledde. Men Jesu ledarskapsmodell är inte att se ned på andra utan att komma som medvandrare och möta, vägleda och lyfta dem han har omkring sig. Gary Graden är en av Sveriges främsta körledare. I hans sätt att leda ingår inte bara att fungera som dirigent framför kören. Ofta händer det att han ställer sig mitt i kören för att leda från en plats mitt i körkroppens gemenskap. På det sättet förflyttas ledarskapet från något som kommer utifrån till något som kommer inifrån och händer på ett organiskt sätt.

Woodward och White talar om att leda tillsammans och om ledare som leder utifrån en gemenskap där personliga agendor läggs åt sidan för gemenskapens bästa. Svenungsson och Alvesson beskriver i sin bok Ledarskap hur ett sådant ledarskap kan fungera och talar om att vara ”medskapare i de ledarskapsrelationer som utvecklas.” Vidare att ”ledarskapet utgår med andra ord inte från en a priori-”ledare”, utan en person blir ledare genom att en eller flera personer tillmäter det han eller hon säger stor vikt och låter sig påverkas av det ” (Ledarskap, sid 106). Faktum är att det är just så som Jesu ledarskap just där och då på vägen mot Jerusalem blir tydliggjort.

De olika evangelierna beskriver det mer eller mindre tydligt. Men klart är att både Jesu egna lärjungar och de människor som färdades vägen fram insåg att det var något speciellt på gång här. I Lukasevangeliet står det att människor hyllade Jesus för hans underverk. Men oavsett vad som låg bakom, så igenkände människor Jesus och tog emot honom som ledare och slog följe med honom.

Profet – ledarskapets påverkan på omgivningen

Frälsningsarméns moder Cathrine Booth lär ha sagt att ”om vi ska förbättra framtiden måste vi störa det nuvarande.” Profetens kallelse är att ständigt utmana status quo därför att en annan framtid är möjlig. Till en ledares uppgift hör att se längre, att ha ett vidare perspektiv och vara orienterad mot det som ännu inte blivit till. John C Maxwell skriver om vision att ”du kan bara greppa det du kan se”  The 21 Indispensable Qualities of a Leader , sid 148). På så sätt har ledarskap alltid ett profetiskt drag. Folkskaran frågade sig vem Jesus var och man svarade ”Det är Profeten. Jesus från Nasaret” (Matt 21:11). Och direkt i nästa vers går Jesus in i templet och stör ordningen till den milda grad att vi nog alla skulle gå och gömma oss.

Även om vi har beskrivit ett ledarskap som är ödmjukt, i ögonhöjd, bland människor och igenkänt av och erkänt av människor betyder det inte att det är ett ledarskap utan kraft och tydlighet. I Matteusevangeliet 21:12-17 fortsätter berättelsen om Jesu intåg med att beskriva vad som händer när Jesus kommit fram.

Det finns ett patos i Jesu handlande som hör ihop med den större bild av både det uppdrag och mål som driver honom framåt. Någon har sagt att den som inte står för något faller för allt. Ibland kan det upplevas som om ledare, både inom politik, näringsliv och inom den kyrkliga världen, inte drivs av annat än viljan att ha inflytande och makt. Och så byter de åsikt och ståndpunkt när vinden skiftar riktning runt omkring. Ett kristet ledarskap behöver bygga på djupt liggande övertygelser om vad som är riktigt, rätt och rättfärdigt. Det behöver finnas ett djupt liggande patos. J. Robert Clinton menar att ”en kristen ledare baserar värderingar, arbetssätt, motiv och mål på vad Gud har uppenbarat i Skriften. Bibeln är den standard en kristen ledare ska utvärderas utifrån” (The Making of a Leader, sid 181). Det är så Jesu handlande i templet ska ses och utvärderas. Hans patos för Guds hus och för Guds syften driver honom till extraordinära handlingar och så kastar han ut dem som köper och säljer ut ur templet. Hans hjärta för de sjuka och marginaliserade gör att han ger utrymme för och botar dem som kommer till honom och han ställer sig på barnens sida när andra vill tysta deras lovsång.  Det är en ledares handlingar och inte bara orden som visar vilka underliggande värderingar som styr i den personens ledarskap. Det är tydligt att värderingar som rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet var vägledande för Jesus.

Den profetiska sidan av ledarskapet, den som drivs av stark vision, stark övertygelse och djupt liggande värderingar, och som ser i allt längre och vidare perspektiv, kan ibland upplevas skrämmande, eftersom den inte så lätt låter sig manipuleras. Det hör ihop med en ledares personliga integritet. ”Den Gudagivna förmågan att leda bygger på två ting: gåvor och integritet. Integritet är karaktärens kärna,” säger J. Robert Clinton (sid 58). Hellre än att kompromissa med det som är de grundläggande värderingarna i livet står den som leder utifrån en inre integritet upp för sina ideal och ibland uppstår det konflikter.

Det finns en gammal klyscha som säger att ledare gör rätt saker medan chefer gör saker rätt. Det stämmer nog inte riktigt alltid med verkligheten, även om det ligger en hel del i det uttalandet. Det som är kännetecknande för ett gott ledarskap är dock att det drivs av en inre kompass, en inre övertygelse, medan chefskap ofta har att förhålla sig till yttre givna mallar och regler. Inte sällan kommer dessa två i kläm. Ett exempel från evangeliernas berättelse om Jesus är hans diskussion med fariséerna omkring kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott. Man kan se drivkrafterna hos Jesus och fariséerna utifrån dessa två linjer där (jag har skrivit mer om detta här.) Hur det än är så är det av avgörande betydelse att ha rätt drivkraft och göra rätt saker. I intåget i Jerusalem och de därpå följande händelserna i templet tydliggör Jesus just detta. Han följer inte utifrån kommande förväntningar om vad som är rätt. Han gör det rätta utifrån Guds kallelse och de grundläggande värderingar som hans tjänst byggde på.

Han rider på en åsna inte en häst, han kommer ödmjuk, han igenkänns av människor som kung och profet, han rensar templet, han botar de sjuka och han försvarar barnen. Han leder på ett sätt som kombinerar ödmjukhet med stark inre integritet, som kombinerar barmhärtighet med starkt patos för det som är rätt och som kombinerar stark vision och djupa inre grundläggande värderingar. Rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet är i allra högsta grad med och formar det sätt som Jesu ledarskap uttrycks i den första adventssöndagens texter. Hur formar de ditt och mitt sätt att förhålla oss till andra människor och genom vårt ledarskap öva inflytande på deras liv?

 


Lämna en kommentar

Saliga de ödmjuka

Församlingen Brofästet

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

I 1 Mosebok berättas det om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå honom väl. Men så en…

View original post 793 fler ord


Lämna en kommentar

Ödmjukhetens väg

Församlingen Brofästet

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så…

View original post 858 fler ord