Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg

En tro som Abrahams

Lämna en kommentar

Det krävs tro för att lämna hela sin trygghet, sin familj och sitt hem för en ny framtid på en plats man inget vet om. Det krävs tro att ta steget ut över klippkanten och våga falla tills vinden tar tag och fallskärmen fylls av luft och börjar sväva i uppvindarna. Det krävs tro att mot allt förnuft vänta och förvänta mirakler där allt hopp verkar ute. Det krävs tro för att lita på att det Gud har sagt kommer han också att hålla.

Den danske filosofen Sören Kirkegaard har sagt att tro är att ta klivet ut över 70 000 famnars djup. Rick Warren, pastor i Saddleback Church i Kalifornien menar att tro stavas R I S K = risk. Varje nytt steg som vi tar med Gud handlar om tro. Och trots att vi definierat tro som något fast och som ett säkert och hållbart bevis så innebär det ändå att lämna det kända och röra sig ut mot det okända.

Det är detta jag vill skriva om idag. Och jag tänker att det handlar om en tro som i sig har tre viktiga beståndsdelar: kallelse, löfte och lydnad.

Kallelse

Centralt i det vi kallar för trons kapitel, Hebreerbrevet 11, finner vi Abraham. Ofta kallad för trons fader och sedd som en förebild på trons område. Det är därför som Hebreerbrevets författare skriver så ingående om honom. Berättelsen om Abrahams och hans familjs liv finner vi i 1 Moseboken och upptar nästan 14 kapitel. Den börjar på en plats som heter Harran och som ligger i norra delen av det vi idag känner som Syrien. 1 Mos 12 inleds med orden: ”Herren sade till Abram.” Det börjar alltså med ett tilltal. Himmelens Gud uppenbarar sig och talar till en barnlös nomad på 75 år om en fantastisk framtid och om stora välsignelser och säger:

”Gå ut från ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.” (1 Mos 12:1-2)

Gå ut! Bryt upp! Lämna! Guds tilltal var nog chockerande för Abram. Vi vet inte så mycket om vad han tänkte eller om han var en person som gillade äventyr eller inte. Vi vet bara att Guds kallelse kom till honom. Och att han gensvarade på den kallelsen.

Jag tror det är viktigt att förstå att de människor som Bibeln berättar om i grunden inte var annorlunda än vi. De var inga övermänniskor. De var människor med fel och brister. Men det som gör att de har blivit ihågkomna är att de gensvarade på Guds kallelse och överlämnade sina liv till hans ledarskap. De valde att leva i tro. Om vi skulle träffa Abraham och berätta för honom att i kyrkan talar vi om honom som trons fader tror jag att han skulle slå ifrån sig med båda händerna och säga att han över huvud taget inte alls var en människa med någon stor tro. Det var nog bara så att han var en människa som lyssnade till Guds tilltal, till Guds röst, och trodde på det han fick höra. Enkelt och barnsligt.

Och på så sätt är han ju en fantastisk välsignelse för oss, precis som Gud sa till honom. För också du och jag kan höra Guds röst. Också du och jag får lyssna in hur Gud talar till våra hjärtan genom sin helige Ande, eller genom Bibelns ord, eller genom vänner och andra människor omkring oss, som utan att veta det ibland säger saker som blir till gudomliga tilltal.

Frågan är vad vi gör med det vi hör? Vågar du och vågar jag tro att det är Gud som talar? Vågar vi lita på att när han talar så kommer han att fullfölja det han har lovat? Det är klart att det är lättare att lita på Gud när vi på något sätt kan se och tänka ut själva hur det ska bli. Men när allt går emot. När svårigheterna kommer. När människor vänder sig bort. När allt jag trodde var Guds tilltal och löften brinner upp som torrt fnöske. Hur är det då?

Emil Gustafson, evangelisten och pionjären inom Helgelseförbundet i slutet av 1800-talet fick samtidigt som han hade stora framgångar som evangelist kämpa med många prövningar och svårigheter. Inte minst sjukdom. I en av sina sånger skriver han om Abraham:

Säll är den som hoppas uppå Herran
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt i sin Herres bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.

Abrahams väg var fylld av prövningar. Inte minst att vänta på att det Gud sagt till honom skulle gå i uppfyllese. Han fick löftet om Isak. Men det dröjde. Allt hopp var ute. Han var för gammal. Sara var för gammal. Då kommer Gud än en gång till honom. Abram, du ska inte längre heta Abram utan Abraham – fader för många folk. Så hjälper Gud Abraham att se på de löften som han fått. Varje gång han säger sitt namn eller någon annan tilltalar honom hör han löftet. Du är en fader för många folk!

Löftet

Vår tro bygger på att Gud är den han säger att han är! Den bygger på att han har makt och vilja att följa upp på allt han lovat och sagt. Vi går nu in i ett valår. I september är det val igen. Och fram till valdagen kommer politiker av olika färg och i olika ställning leverera löften, vallöften. Ofta är det tomma ord. Ofta betyder löfte målsättning eller inriktning. Ofta blir verkligheten någon annan. Men Guds löften. Hur är det med dem?

Gud lovade Abraham ett nytt land. Gud lovade Abraham att bli far till ett stort folk. Gud lovade Abraham att i honom skall alla släkten på jorden bi välsignade. Men tiden gick. Och inget hände. I Romarbrevet 4 tar Paulus upp den här frågan. Han skriver:

Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så skall din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Det är trons språk! ”Fullt övertygad om att det Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” Det handlar alltså inte om dej och mej. Det handlar om Gud. Tro är inte att krampaktigt kämpa sig till fördelar i andens värld. Tro handlar om att på ett barnsligt sätt sätta sitt hopp till Gud och, för att använda Emil Gustafsons ord, ”tyst och stilla bida inför” honom.

Löftena kan inte svika. Därför att den som gett löften kan inte svika. Svek finns inte i Guds natur. Om du och jag sätter vårt hopp och vår tro till Gud kommer han på ett eller annat sätt att fullfölja det han lovat. Kanske inte i den tid och på det sätt vi tänkt oss, men på sitt sätt och i sin tid.

När Abraham var 100 år gammal föddes sonen efter löftet – Isak. Vilken glädje och vilken lättnad det måste ha varit. Isak – han som är fokus för allt det Gud lovat Abraham. Genom honom kommer allt att uppfyllas. Ja, det var ju så som Gud hade sagt.

Men tro innebär också prövning. Och så kommer vi till det tredje som beskriver Abrahams tro. Nämligen lydnad.

Lydnad

När Gud talade till Abraham i Harran och gav honom kallelsen och löftena står det att Abrahams reaktion inte var att ifrågasätta Guds ord eller köpslå med honom om tidpunkten. Det står att ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom.” (1 Mos 12:4) Och så ger han sig av tillsammans med Sara och med sin brorson Lot mot Kanaans land. I Hebr 11 läser vi:

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. (Hebr 11:8)

Tro måste om den är äkta alltid åtföljas av handling. I vår tid är det inte modernt att tala om lydnad. Men det stora i berättelsen om Abraham och det som gör honom till en förebild på trons område är att han inte bara tog emot Guds löften, utan att han lydde när Gud kallade. Abraham gensvarade på det Gud sa genom att verkligen bryta upp och gå. Det var bara så som löftena skulle kunna bli verklighet i hans och hans familjs liv.

Så när allt är frid och fröjd och Abraham fått allt Gud lovat honom kommer det yttersta trosprovet. Gud talar än en gång till Abraham.” Jag vill att du offrar Isak på ett berg jag ska visa dig.” Vilket tilltal. Offra Isak. Offra uppfyllelsen av löftena. Vad är det Gud tänker och kräver egentligen?

Utan att hamna i någon lång och krånglig utläggning om detta så tänker jag att när Guds löften var uppfyllda skedde något i Abraham, som ofta också sker hos oss. Han behövde inte tro längre. Nu hade det blivit verklighet. Nu behövde han inte leva livet ut ur Guds hand och ur Guds försyn. Han hade allt han önskat och hoppats på.

Det är ett förlamande tillstånd för vårt andliga liv när vi inte längre tycker oss behöva lita på Gud. Det är så nära till hands och vår tid kanske mer än någon annan tid är offer för denna förlamning. Vi behöver inte Gud. Vi klarar oss själva. Det är då Gud kommer och ber oss att offra det som är symbolen för hela vår trygghet. Kallelsen kommer på nytt. Lämna, dra ut, offra.

Men vi tvekar inför denna kallelse. Vi vet inte om det bär längre. Då står Jesus där och sträcker handen till dej och mej och säger: Kom! Och vi förväntas ta steget över båtrelingen och börja gå på vattnet och på nytt investera vår tro i att det Gud har sagt också kommer att ske. Petrus vågade, trots att han visste att det inte gick – egentligen.

När Gud talade till Abraham och ber honom offra Isak står det i nästa vers: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak.” (1 Mos 22:3) Tänk dig den vandringen. Abraham hade inte facit, som vi. Han visste inte om någon vädur eller att Gud skulle hejda honom. Eller gjorde han det? Det finns ett intressant ställe i berättelsen där Abraham och Isak lämnar tjänarna bakom sig för at fortsätt själva. Där säger Abraham till dem: Vänta här tills vi kommer tillbaka! Möjligen är det detta som gör att Hebreerbrevet beskriver den händelsen såhär:

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. (Hebr 11:17-19)

På något sätt skulle Gud fixa situationen. Han hade gett löftet. Han prövade Abraham. Resultatet vilade på honom som gett löftet. Han kunde t o m uppväcka Isak från de döda om det behövdes. Tro handlar om att lita på Gud. Det var detta som Abraham gjorde. Och Paulus skriver i Rom 4 att det räknades honom till rättfärdighet.

Tron har alltså en riktning. Den riktar sig mot Gud, den Gud som ger kallelsen och som ger löftena. Tron har också i sig en förvissning om att den Gud som kallat och som gett löftena både kan och vill göra det han har sagt. Gud är trofast! Det är detta som den tro vi finner hos Abraham handlar om.

Den Gud som kallade Abraham och som gav honom löftena är densamme också idag! Han kallar dej och mej att ta steg i tro, att lita på honom och hans Ord, att våga och riskera och att gång på gång överlåta oss till honom i förvissning om att den Gud som gett oss löftena är trofast. Det är mäniskor som är villiga att göra detta som Gud längtar efter att bekänna sig till.

Han bekände sig till Abraham och hans tro. Han vill bekänna sig till dej och mej och vår tro. Det är så vi allra bäst ärar honom. Att tro och lita på och sedan lyda och följa när han kallar.

 

Predikan i Församlingen Brofästet i Färjestaden 180211 över texten i Hebreerbrevet 11:8-19

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s