Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Trons perspektiv – hur Mose hjälper dig att komma ut ur garderoben

I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen kalla sig Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (Hebreerbrevet 11:23-27)

En av den gångna julhelgens toppnyheter, både i TV, press och i kristen media, var att många kristna väljer att dölja sin tro. Genom den forskning som religionshistoriken David Thurfjell gjort, har han visat på att det finns en stark pinsamhetsfaktor i vårt samhälle omkring kristen tro. Det upplevs helt enkelt både töntigt och pinsamt att vara kristen. Andlighet går bra att tala om. Många människor ser på program som Övernaturligt på TV eller tycker inte det är konstigt att gå till ett medium. Men den kristna tron bär med sig en pinsamhetsfaktor som gör att många kristna har ett inre motstånd mot att vara öppen med sin tro. David Thurfjell liknar detta att vara öppen med sin kristna tro med att komma ut som homosexuell. I varje ny situation eller relation måste du och jag välja om vi vill ”komma ut” som kristen eller inte.

Jag vet inte om du känner igen dej i det här. Jag reser en hel del på tåg och det händer ibland att man kommer i samtal med människor på tåget. När frågan vad man arbetar med kommer upp säger jag sällan att jag är pastor. Det är få saker som dödar samtalet eller punkterar stämningen som att säga att man är pastor och professionell kristen. Och på tåget vill man ju inte gärna hamna i pinsamheter. Så, visst känner jag igen mig.

Att följa Jesus – att ta sin tro på Jesus på allvar – har i alla tider setts på med misstänksamhet och skepsis. Detta oavsett om den dominerande kulturen varit sekulär eller religiös. Lagom mycket religion har aldrig setts som något farligt. Bara en människa håller sin tro för sig själv är det inget problem. Men det har alltid varnats för dem som i världens ögon trott för mycket och där tron på Jesus har fått avgörande inflytande på de värderingar och val som människor har och gör.

Men det är just detta som Hebreerbrevets författare vill lyfta fram genom sitt sätt att berätta om Mose. Tron ger ett perspektiv till livet som utmanar oss att trotsa pinsamhetsfaktorn och hjälper oss att bli allt mer frimodiga i att följa Jesus och låta honom få ha det avgörande inflytandet över våra liv. På onsdag börjar vårens Alphakurs. I det första föredraget finns följande ord av C S Lewis med:

”Den kristna tron är om den är osann, fullständigt oviktig. Men om den är sann är den av allra största betydelse. Det enda den inte kan vara är lagom viktig.”

Det är helt tydligt att för de människor som Hebreerbrevets författare skriver till är den kristna tron av allra största betydelse. Men till skillnad från oss lever de i en tid och i en situation där deras tro, inte bara bär med sig en pinsamhetsfaktor. De har gått igenom hårda prövningar som resultat av att de valt att låta sin tro på Jesus synas och lysa och definiera vilka de är och vad som är betydelsefullt i deras liv. Lyssna till de ord som utgör själva introduktionen till trons kapitel.

”Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående. Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” (Hebreerbrevet 10:32-36)

Kasta inte bort er frimodighet!

Ni behöver uthållighet!

Där har vi själva anledningen till trons kapitel. Där har vi också den kontext i vilken vi måste sätta in orden och berättelserna i detta kapitel. Och det är där Mose kommer in i bilden.

Berättelsen om Mose är en typisk komma ut ur garderoben – eller i det här fallet Faraos palats – berättelse där frågor om identitet, identifikation, uppgift och livsmål är centrala. Och allt sker mot den bakgrund vi kan läsa om i de första kapitlen i 2 Mosebok. Istället för att vara en fristad, där Israels folk var skyddade och hade privilegier, hade nu Egypten blivit ett fängelse och folket försatt i slaveri. Och för att försvaga deras möjligheter att resa sig mot egyptierna hade farao beslutat att alla pojkar som föddes skulle dödas. Men Mose föräldrar trotsade detta påbud. De höll Mose gömd så länge det bara gick.

En av höstens mest omtalade böcker var nog Timothy Snyders lilla bok Om tyranni – 20 lärdomar från det 20:e århundradet. Den första lärdom han lyfter fram kallar han: Lyd inte i förväg. Det är så som tyranner, oavsett om de finns på en arbetsplats, i en relation eller i det politiska eller religiösa livet skaffar sig makt. De får människor att lyda i förväg, dvs att vara inställda på att inte stå upp mot det som är fel och orättfärdigt. Mose föräldrar – och Israels folk – vägrade att lyda i förväg! Det står att de ”lät sig inte skrämmas av kungens påbud.” Istället satte de tro till Guds beskydd, Guds försyn och att Gud hade en plan för deras nyfödda barn.

I den slags kultur som breder ut sig i samhället idag, där speciellt kristen tro förväntas vara tyst och inte få påverka hur livet både privat och offentligt levs, är det viktigt att vi inte lyder i förväg och blir tysta. Bibelns ord och kristen tro har massor att säga om hur vi bör leva våra liv och om hur samhället bör fungera för att vara gott och rättvist och rättfärdigt. Många gånger går det stick i stäv mot den kultur som i övrigt råder. Men Hebreerbrevets författare vill uppmuntra dig och mig att vara frimodig i att leva ett kristet liv som syns och som är öppet och som gör att människor blir nyfikna på vad det är som ligger till grund för vår tro.

Jag tror att du är ganska bekant med berättelsen om Mose, om hur han hamnade i faraos palats och om hur han egentligen kunnat förbli där – priviligierad, upphöjd, bekymmersfri. Men han valde en annan väg, en väg som det krävs tro och mod för att gå. Hebreerbrevets författare beskriver denna trons väg genom två ganska drastiska motsatspar:

”Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden.” (11:25)

”Han räknade Kristi vanära som större rikedom än Egyptens alla skatter.” (11:26)

Vilket perspektiv! Det är detta som är trons perspektiv! Tron ser annorlunda på vad som är väsentligt och värdefullt. Tron värderar det större och vidare och längre och djupare perspektivet och sträcker sig bortom det som är begränsat av här och nu. Och det är precis det livet som Gud vill inbjuda dig och mig till att leva. Det finns en bekvämlighet i att leva undangömd och ha sin tro lite lagom synlig. Det finns en bekvämlighet i att befinna sig i garderoben, eller i faraos palats, men tids nog blir den bekvämligheten till ett fängelse och hjärtat tar till slut så mycket stryk att relationen till den levande Guden dör. Så blir det som skulle vara själva drivkraften och energikällan i livet reducerad till handlingar och ritualer med endast begränsad betydelse.

Det kom en dag i Mose liv där han insåg att han hade ett val att göra. Det handlade om vem han var – om hans identitet som människa. Det handlade också om den kallelse som Gud lagt över hans liv. Det valet hette Guds förtryckta folk och Kristi vanära. Jag tror att den helige Ande kallar oss idag till en allt större radikalitet i vår tro och i vår förväntan på vad Gud ska göra i vår tid. Men för att kunna bejaka den kallelsen behöver vi fundera över samma slags val som Mose – bekvämlighet, respekt, rikedom eller Guds folk och Kristi vanära.

Pinsamhetsfaktorn i den kristna tron är som vi ser inget nytt fenomen. Varje generation genom historien har på ett eller annat sätt stått precis i samma valsituation. Guds folk och Kristi vanära eller respekt, rikedom och syndens kortvariga njutning. Vad är det då som får vågskålen att tippa över? Vad är det som gör att människor genom Guds folks hela historia valt Kristi vanära istället för att lyda i förväg? Hebreerbrevets författare ger oss svaret.

Mose ”hade blicken riktad på lönen… Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige” (11:26, 27)

Vi har just avslutat två veckor av olympiska spel i Sydkorea. Sverige har gjort sitt kanske bästa OS genom tiderna med 7 guld, 6 silver och ett brons. Bakom dessa framgångar och bakom varje deltagares insats ligger oerhört mycket arbete, träning, smärta och längtan. Och vad är det som driver människor till att gå igenom allt detta? De har – för att använda Hebreerbrevets ord – blicken riktad på lönen. När de står där med sin prestation och ibland med sin medalj runt halsen säger de: det var värt allt ihop. Paulus skriver att allt detta gör människor för en lön som förgår, medan den lön som finns redo för dig och mig är en som aldrig kommer att förstöras, och tillägger: ”Spring för att vinna den!” (1 Kor 9:24)

Det finns dock en komponent som är större och mer kraftfull än alla andra. Tron är ett öga som ser vad andra inte ser. Mose såg den Osynlige. I nästa kapitel i Hebreerbrevet uppmanas läsaren att ha blicken fäst på Jesus. Målet och lönen är inte bara ett pris eller en belöning en gång i framtiden. Målet och lönen är Jesus. Det är relationen och gemenskapen med Jesus som är det avgörande. Det är vad Jesus får vara och betyda i ditt och mitt liv som till slut gör att vågskålen tippar över. Han har valt att identifiera sig med dig och mig. Han blev en människa som vi. Han utblottade sig själv. Han utstod hån, förakt, tortyr och döden på korset. Han förnedrades offentligt inför hånande och skrattande folkskaror. Han gjorde det för att han älskar dig och mig och varje människa och vill ha en personlig relation med oss. Han har redan burit pinsamheten. Och han har gjort det för att kunna ge oss frimodighet och uthållighet.

Men den hånade och korsfäste Jesus är alltid samtidigt den uppståndne och upphöjde Kristus, för att använda Jürgen Moltmanns språk. Det innebär att när du och jag kallas att identifiera oss med Guds folk och Kristi vanära är det också ett deltagande i Kristi seger, både på korset och i uppståndelsens triumf. Jag tror att det var denna seger som Mose såg och som gav honom kraft att lämna sin trygga värld. Han hade den segern framför sig och såg den i tron. Men oss är det annorlunda.  Vi har facit! Vi vet att Jesus har segrat och vi får vandra i hans seger.

När Gud är verksam med sin Andes kraft i ditt liv. När Guds välsignelse möter dig och din familj. När du får uppleva hans ledning och hör hans tilltal på en daglig basis. När du varje dag får vakna upp och veta att denna dag får du gå igenom livet som Guds älskade barn och får se hur Guds vilja och Guds himmelrike blir verklighet i ditt liv. Då är det värt allt! Det är detta som är att leva i trons perspektiv!

 

 

Predikan i Församlingen Brofästet 180225

Annonser


Lämna en kommentar

En tro som Abrahams

Det krävs tro för att lämna hela sin trygghet, sin familj och sitt hem för en ny framtid på en plats man inget vet om. Det krävs tro att ta steget ut över klippkanten och våga falla tills vinden tar tag och fallskärmen fylls av luft och börjar sväva i uppvindarna. Det krävs tro att mot allt förnuft vänta och förvänta mirakler där allt hopp verkar ute. Det krävs tro för att lita på att det Gud har sagt kommer han också att hålla.

Den danske filosofen Sören Kirkegaard har sagt att tro är att ta klivet ut över 70 000 famnars djup. Rick Warren, pastor i Saddleback Church i Kalifornien menar att tro stavas R I S K = risk. Varje nytt steg som vi tar med Gud handlar om tro. Och trots att vi definierat tro som något fast och som ett säkert och hållbart bevis så innebär det ändå att lämna det kända och röra sig ut mot det okända.

Det är detta jag vill skriva om idag. Och jag tänker att det handlar om en tro som i sig har tre viktiga beståndsdelar: kallelse, löfte och lydnad.

Kallelse

Centralt i det vi kallar för trons kapitel, Hebreerbrevet 11, finner vi Abraham. Ofta kallad för trons fader och sedd som en förebild på trons område. Det är därför som Hebreerbrevets författare skriver så ingående om honom. Berättelsen om Abrahams och hans familjs liv finner vi i 1 Moseboken och upptar nästan 14 kapitel. Den börjar på en plats som heter Harran och som ligger i norra delen av det vi idag känner som Syrien. 1 Mos 12 inleds med orden: ”Herren sade till Abram.” Det börjar alltså med ett tilltal. Himmelens Gud uppenbarar sig och talar till en barnlös nomad på 75 år om en fantastisk framtid och om stora välsignelser och säger:

”Gå ut från ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.” (1 Mos 12:1-2)

Gå ut! Bryt upp! Lämna! Guds tilltal var nog chockerande för Abram. Vi vet inte så mycket om vad han tänkte eller om han var en person som gillade äventyr eller inte. Vi vet bara att Guds kallelse kom till honom. Och att han gensvarade på den kallelsen.

Jag tror det är viktigt att förstå att de människor som Bibeln berättar om i grunden inte var annorlunda än vi. De var inga övermänniskor. De var människor med fel och brister. Men det som gör att de har blivit ihågkomna är att de gensvarade på Guds kallelse och överlämnade sina liv till hans ledarskap. De valde att leva i tro. Om vi skulle träffa Abraham och berätta för honom att i kyrkan talar vi om honom som trons fader tror jag att han skulle slå ifrån sig med båda händerna och säga att han över huvud taget inte alls var en människa med någon stor tro. Det var nog bara så att han var en människa som lyssnade till Guds tilltal, till Guds röst, och trodde på det han fick höra. Enkelt och barnsligt.

Och på så sätt är han ju en fantastisk välsignelse för oss, precis som Gud sa till honom. För också du och jag kan höra Guds röst. Också du och jag får lyssna in hur Gud talar till våra hjärtan genom sin helige Ande, eller genom Bibelns ord, eller genom vänner och andra människor omkring oss, som utan att veta det ibland säger saker som blir till gudomliga tilltal.

Frågan är vad vi gör med det vi hör? Vågar du och vågar jag tro att det är Gud som talar? Vågar vi lita på att när han talar så kommer han att fullfölja det han har lovat? Det är klart att det är lättare att lita på Gud när vi på något sätt kan se och tänka ut själva hur det ska bli. Men när allt går emot. När svårigheterna kommer. När människor vänder sig bort. När allt jag trodde var Guds tilltal och löften brinner upp som torrt fnöske. Hur är det då?

Emil Gustafson, evangelisten och pionjären inom Helgelseförbundet i slutet av 1800-talet fick samtidigt som han hade stora framgångar som evangelist kämpa med många prövningar och svårigheter. Inte minst sjukdom. I en av sina sånger skriver han om Abraham:

Säll är den som hoppas uppå Herran
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt i sin Herres bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.

Abrahams väg var fylld av prövningar. Inte minst att vänta på att det Gud sagt till honom skulle gå i uppfyllese. Han fick löftet om Isak. Men det dröjde. Allt hopp var ute. Han var för gammal. Sara var för gammal. Då kommer Gud än en gång till honom. Abram, du ska inte längre heta Abram utan Abraham – fader för många folk. Så hjälper Gud Abraham att se på de löften som han fått. Varje gång han säger sitt namn eller någon annan tilltalar honom hör han löftet. Du är en fader för många folk!

Löftet

Vår tro bygger på att Gud är den han säger att han är! Den bygger på att han har makt och vilja att följa upp på allt han lovat och sagt. Vi går nu in i ett valår. I september är det val igen. Och fram till valdagen kommer politiker av olika färg och i olika ställning leverera löften, vallöften. Ofta är det tomma ord. Ofta betyder löfte målsättning eller inriktning. Ofta blir verkligheten någon annan. Men Guds löften. Hur är det med dem?

Gud lovade Abraham ett nytt land. Gud lovade Abraham att bli far till ett stort folk. Gud lovade Abraham att i honom skall alla släkten på jorden bi välsignade. Men tiden gick. Och inget hände. I Romarbrevet 4 tar Paulus upp den här frågan. Han skriver:

Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så skall din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Det är trons språk! ”Fullt övertygad om att det Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” Det handlar alltså inte om dej och mej. Det handlar om Gud. Tro är inte att krampaktigt kämpa sig till fördelar i andens värld. Tro handlar om att på ett barnsligt sätt sätta sitt hopp till Gud och, för att använda Emil Gustafsons ord, ”tyst och stilla bida inför” honom.

Löftena kan inte svika. Därför att den som gett löften kan inte svika. Svek finns inte i Guds natur. Om du och jag sätter vårt hopp och vår tro till Gud kommer han på ett eller annat sätt att fullfölja det han lovat. Kanske inte i den tid och på det sätt vi tänkt oss, men på sitt sätt och i sin tid.

När Abraham var 100 år gammal föddes sonen efter löftet – Isak. Vilken glädje och vilken lättnad det måste ha varit. Isak – han som är fokus för allt det Gud lovat Abraham. Genom honom kommer allt att uppfyllas. Ja, det var ju så som Gud hade sagt.

Men tro innebär också prövning. Och så kommer vi till det tredje som beskriver Abrahams tro. Nämligen lydnad.

Lydnad

När Gud talade till Abraham i Harran och gav honom kallelsen och löftena står det att Abrahams reaktion inte var att ifrågasätta Guds ord eller köpslå med honom om tidpunkten. Det står att ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom.” (1 Mos 12:4) Och så ger han sig av tillsammans med Sara och med sin brorson Lot mot Kanaans land. I Hebr 11 läser vi:

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. (Hebr 11:8)

Tro måste om den är äkta alltid åtföljas av handling. I vår tid är det inte modernt att tala om lydnad. Men det stora i berättelsen om Abraham och det som gör honom till en förebild på trons område är att han inte bara tog emot Guds löften, utan att han lydde när Gud kallade. Abraham gensvarade på det Gud sa genom att verkligen bryta upp och gå. Det var bara så som löftena skulle kunna bli verklighet i hans och hans familjs liv.

Så när allt är frid och fröjd och Abraham fått allt Gud lovat honom kommer det yttersta trosprovet. Gud talar än en gång till Abraham.” Jag vill att du offrar Isak på ett berg jag ska visa dig.” Vilket tilltal. Offra Isak. Offra uppfyllelsen av löftena. Vad är det Gud tänker och kräver egentligen?

Utan att hamna i någon lång och krånglig utläggning om detta så tänker jag att när Guds löften var uppfyllda skedde något i Abraham, som ofta också sker hos oss. Han behövde inte tro längre. Nu hade det blivit verklighet. Nu behövde han inte leva livet ut ur Guds hand och ur Guds försyn. Han hade allt han önskat och hoppats på.

Det är ett förlamande tillstånd för vårt andliga liv när vi inte längre tycker oss behöva lita på Gud. Det är så nära till hands och vår tid kanske mer än någon annan tid är offer för denna förlamning. Vi behöver inte Gud. Vi klarar oss själva. Det är då Gud kommer och ber oss att offra det som är symbolen för hela vår trygghet. Kallelsen kommer på nytt. Lämna, dra ut, offra.

Men vi tvekar inför denna kallelse. Vi vet inte om det bär längre. Då står Jesus där och sträcker handen till dej och mej och säger: Kom! Och vi förväntas ta steget över båtrelingen och börja gå på vattnet och på nytt investera vår tro i att det Gud har sagt också kommer att ske. Petrus vågade, trots att han visste att det inte gick – egentligen.

När Gud talade till Abraham och ber honom offra Isak står det i nästa vers: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak.” (1 Mos 22:3) Tänk dig den vandringen. Abraham hade inte facit, som vi. Han visste inte om någon vädur eller att Gud skulle hejda honom. Eller gjorde han det? Det finns ett intressant ställe i berättelsen där Abraham och Isak lämnar tjänarna bakom sig för at fortsätt själva. Där säger Abraham till dem: Vänta här tills vi kommer tillbaka! Möjligen är det detta som gör att Hebreerbrevet beskriver den händelsen såhär:

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. (Hebr 11:17-19)

På något sätt skulle Gud fixa situationen. Han hade gett löftet. Han prövade Abraham. Resultatet vilade på honom som gett löftet. Han kunde t o m uppväcka Isak från de döda om det behövdes. Tro handlar om att lita på Gud. Det var detta som Abraham gjorde. Och Paulus skriver i Rom 4 att det räknades honom till rättfärdighet.

Tron har alltså en riktning. Den riktar sig mot Gud, den Gud som ger kallelsen och som ger löftena. Tron har också i sig en förvissning om att den Gud som kallat och som gett löftena både kan och vill göra det han har sagt. Gud är trofast! Det är detta som den tro vi finner hos Abraham handlar om.

Den Gud som kallade Abraham och som gav honom löftena är densamme också idag! Han kallar dej och mej att ta steg i tro, att lita på honom och hans Ord, att våga och riskera och att gång på gång överlåta oss till honom i förvissning om att den Gud som gett oss löftena är trofast. Det är mäniskor som är villiga att göra detta som Gud längtar efter att bekänna sig till.

Han bekände sig till Abraham och hans tro. Han vill bekänna sig till dej och mej och vår tro. Det är så vi allra bäst ärar honom. Att tro och lita på och sedan lyda och följa när han kallar.

 

Predikan i Församlingen Brofästet i Färjestaden 180211 över texten i Hebreerbrevet 11:8-19


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 1)

I detta och några kommande blogginlägg vill jag reflektera över församlingsgrundande varför det är viktigt.

”Kyrkan finns till genom mission precis som elden genom att brinna.”

Orden, som är Emil Brunners beskriver mission som både syftet och drivkraften i det som är kyrkans innersta väsen. Församlingsgrundande är både en central och en vital del av denna Guds mission (Missio Dei).

På få ställen i Nya Testamentet blir detta så tydligt som i berättelsen om Paulus missionsresor i Apostlagärningarna. Nya församlingar är både anledningen till och resultatet av hans och hans medarbetares arbete, precis som de är det nödvändiga resultatet av att Guds mission når nya människor och nya kontexter. I Apostlagärningarna möter oss berättelserna om hur evangeliet kommer till och slår rot bland människor på en rad olika platser: Antiochia, Filippi, Thessalonike, Korinth, Efesos och slutligen Rom. Men mellan dessa berättelser läser vi ständigt om hur Paulus och hans team förkunnar evangeliet om Jesus. Och överallt där detta sker och människor kommer till tro formas nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper. Det är det bibliska mönstret. Lukas beskriver i Apostlagärningarna hur detta sker genom att människor på olika platser kommer till tro på Jesus och läggs till församlingen, eller förenar sig med de troende (Apg 2:47, 5:14, 11:24). Och det är tydligt av sammanhangen att dessa nykristna inlemmades i församlingens gemenskap eller formade nya församlingsgemenskaper i sin närmiljö.

Det är svårt att tänka sig mission och evangelisation utifrån ett nytestamentligt perspektiv utan att nya församlingar grundas.

I brevet till de troende i Rom beskriver Paulus sin missionsstrategi. Hans fokus är hedningarna och hans ärende att göra Jesus Kristus känd och efterföljd bland dem. Detta har skett i ord och handling, genom tecken och under, genom Andens kraft. ”Så har jag, skriver han, överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Jesus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan lagt (15:19-20). Paulus hjärta klappar för dem som ingen annan nått. Det är missionärens hjärta. Det är apostelns hjärta. Det är församlingsplanterarens och pionjärens hjärta vi ser i de här verserna. Att grunda nya församlingar innebär just detta, att gå dit andra inte tidigare gått och söka möta och nå människor som inte annars skulle fått ta del av evangeliet om Guds rike genom Jesus. Och att där synliggöra evangeliets goda nyheter i en gemenskap av människor som fått sina liv förvandlade i mötet med Jesus Kristus.

Men Paulus lever inte bara ett kringflackande liv. Vid några tillfällen berättar Apostlagärningarna att han stannar under en längre tid på en plats. I Korinth stannade han ett och ett halvt år och i Efesos i två år. De är strategiskt viktiga platser. De är centrala platser och kulturella knytpunkter i den antika världen. Han undervisar människor. Han utrustar människor. Han sänder ut sina medarbetare. Han är på detta sätt med och planterar evangeliet runt om i hela regioner. Man skulle kunna tycka att Lukas ord om vad som skedde i Efesos är överdrivna: ”Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herre” (Apg 19:10). Men Paulus strategi verkar ha varit att förkunna evangeliet, plantera församlingar, utrusta människor som i sin tur planterar församlingar för att nå hela regioner och slutligen hela den värld han kände till. Han ville att alla skulle få höra evangeliet om Jesus!

Det är därför vi grundar nya församlingar på nya platser och i nya kontexter, för människor av olika bakgrund och från olika kulturer i vårt land idag.

Alla ska få möjligheten att få höra evangeliet om Jesus!