Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg

Brita Molin

Lämna en kommentar

20131223-172717.jpg

Den 23 december hölls begravningsgudstjänst för Brita Molin i Salemkyrkan i Kumla. Jag fick förmånen att hålla begravningstalet. Det följer här i sin helhet.

För i dagarna 85 år sedan gjorde Brita Molin sitt första offentliga framträdande på en söndagsskolfest i den här kyrkan. Idag har vi samlats för att vara med om hennes sista.

I mittgången hade hon placerats på en margarinlåda och på den stod hon och sjöng. Det var nog inte vad vi skulle kalla för en barnsång för refrängen löd:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.

Till berättelsen hör att söndagsskolläraren ville att församlingen skulle sjunga med i refrängen. Men det vill inte Brita. Så ju mer församlingen sjöng, desto starkare sjöng hon och stampade med foten på margarinlådan. Och det har berättats hur hon sjöng med sådan kraft att hon var högröd i ansiktet när hon slutade.

Jag börjar här, därför att jag tror att orden i Britas första sångframträdande skulle kunna tjäna som en refräng för hennes liv. Där fanns tro på Gud, där fanns glädje och sång, där fanns tryggheten i att vad som än sker bars hon av Guds omsorg.

Och om vi skulle ge den där refrängen några verser så tror jag att de får handla om fyra viktiga delar i Britas liv: frälsningen, familjen, fabriken och församlingen.

Frälsningen

Ett av Britas favoritbibelord hittar vi i Ef 2:8: ”Ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, en Guds gåva är det.” Denna gudagåva har nog varit Britas hela livet, men hon berättar om ett tillfälle här i den här kyrkan som betydde mycket för henne. Det var väckelseserie hösten 1935. Hon kände en stark längtan att få lämna sig åt Gud, men predikanten frågade aldrig om hon ville få förbön. Då tog hon saken i egna händer och bad själv där hon satt och överlät sitt liv till Gud. Och det som skedde där har burit henne livet igenom hela vägen hem. Det visade sig senare att min mormor just den där kvällen bett speciellt att Brita skulle ge sitt liv åt Gud.

Frälsningen är den verklighet som hela tiden bär oss och som definierar våra liv. I slutet av gudstjänsten kommer vi att sjunga om hur

I himmelen sjunger kring Lammets tron mångtusende helgons skara.
Om frälsningen talar var jublande ton och alla Guds änglar svara:   
Vår Gud vare ära och tack och lov, från nu och i evighet. Amen.

Den frälsningen räckte hela vägen hem. Den frälsningen var den trygghet i vilken Brita den sista natten i sitt liv i lugn och ro kunde somna in i. Den frälsningen är livets stor och största gåva.

Familjen

En annan stor gåva i Britas liv var familjen. Nu fick hon ju inte någon egen familj. Och jag har aldrig hört henne vara ledsen eller klagat över det. Hennes liv hade en annan väg. Jag skulle förklara för någon som inte kände henne hur mitt förhållande var till Brita och sa ungefär såhär. Jag har haft en familj som bestod av mor, far, moster och min syster och mig själv. Mor, far och moster – vilken rikedom! Under stor del av min uppväxt bodde vi också i samma hus. Jag vet att Katarina och jag betydde mycket för Brita och att hon gladde sig oerhört över våra familjer. Men jag vet att så många fler egentligen tillhörde Britas familj. Många av oss som är här idag känner det nog så. Många av dem som kom nya in i församlingens gemenskap adopterades nog också in i hennes familj av förbön och omsorg.

Familjeerfarenheten var också för Brita en viktig troserfarenhet. Johannes tolkar det så väl i en av texterna vi hörde förut. ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.” (1 Joh 3:1) Och om det är någon sång som kännetecknar Britas förhållande till Gud är det sången som börjar med orden, Guds barn jag är.

Fabriken

Kumla har väl mer än någon annan ort i vårt land präglats av skoindustrin. Här utanför stod partiskomakeriets vagga. Och många var skomakarna, inte bara i stugorna häromkring, utan också i församlingen. Morfar arbetade i 39 år på A G Anderssons skofabrik. Brita på Wilh. Carlssons i 44. Så nog var skorna och fabriken en mycket stor del av livet. Brita började efter 6 klass på kontoret. Som 16-åring var hon ensam ansvarig för företagets ekonomi. Som 24-åring började hon resa som handelsresande. (Sveriges första kvinnliga) Och innan hon slutade hade hon varit företagets VD i 15 år.

De där sista 15 åren drevs fabriken tillsammans med bröderna Jovander. Pingstvänner. Och många gånger var det bönemöte nere i modelleringsrummet för företaget. Men bönemöte blev det också på många ställen dit Brita kom med sina skor. Vänskapen med skohandlare och deras familjer växte till förtrolighet och inte sällan till andliga samtal. Några av dessa slutade med att Brita fick leda människor till tro och till att ge sina liv till Gud.

En av dessa vänskaper var med en familj i Mönsterås. Där inköptes också mina allra första barnskor. Affären hette Arvid Nilssons skoaffär och startades av Eva-Lenas mormor och morfar. Och familjen var Eva-Lenas morbrors. Så kom fabriken att bli en länk i livets kedja också i våra liv.

Paulus skriver och uppmanar församlingen i Efesus att när de tar på sig den andliga vapenrustningen också ta på sig alldeles speciella skor – villighetens skor. De skorna ägde Brita. Hon var villig att ställa upp, att ta uppdrag, leda och hjälpa. Hon var villig att gå när Gud kallade. Och vid 57-års ålder kom kallelsen i en fråga från Martin Bringman, då kyrkostyrelsens ordförande, om hon kunde tänka sig att bli kamrer på Metodistkyrkans expedition i Stockholm. I nästan 10 år hade hon det uppdraget. Rika år och meningsfulla år i hennes liv.

Församlingen

I september 1938 stod Brita vid den med röd sammet klädda altarrunden här i kyrkan och gav Gud och församlingen sina medlemslöften. Min mormor och morfar var bland de tidiga pionjärerna i församlingen. Morfar var med och byggde kyrkan här. Och hela familjen var engagerad i församlingens liv. Så blev det också för Brita. Och med villighetens skor på fötterna gick hon in i många uppdrag allt från söndagsskolans sandlåda till sångledare och organist och under mer än 60 år också dess kassör. I ett brev från en av dessa som Brita varit ledare för i ungdomsarbetet berättas om hur hon tagit mycket tid för att under långa promenader samtal med honom om tro och kallelsen. Och om det stöd hon gett, och om den vänskap som räckte livet ut.

Jag har redan berört att församlingen var som en utökad familj för Brita. Bibeln talar ju också om församlingens gemenskap som en familjs gemenskap där Gud är vår far, Jesus vår bror och vi alla syskon. En dag som denna är det omöjligt att nämna allt som församlingen betytt i Britas liv. När hon själv skulle sammanfatta församlingens betydelse brukade säga att för henne var den ”en kamp, ett fäste och ett hem.”

Under de många år jag hade förmånen att vara församlingens pastor brukade Brita hjälpa mig med att skriva parentationer över de som fått hembud. I dessa var det ofta en sak hon brukade betona. Människors trohet i tjänsten i församlingen och i överlåtelsen till sin frälsare. Idag gäller detta i allra högsta grad henne själv. 75 år som medlem. Nästan lika många år som organist. Över 60 år som kassör. Och så brukade hon avsluta med att citera kungens ord till den trogne förvaltaren: Väl gjort ”du gode och trogne tjänare. Du var trogen i det lilla. Jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” (Matt 25:21) Och nu till slut var det hon själv som fick mötas av de orden när livet här på jorden var över.

I en metodistkyrka har altarrunden en symbolisk innebörd. Den halvcirkel man ser i kyrkans rum tänks fortsätta på andra sidan – i evighetens värld. Det är den kämpande och triumferande församlingen som möts varje gång vi böjer våra knän vid altarrunden. Idag sitter vi här i den kämpande församlingen medan Brita deltar, fast från andra sidan. Där sjunger hon säkert lika starkt och livfullt som den dag hon stod på margarinlådan i mittgången här i denna kyrka.

Idag står hon för sista gången i mittgången i sin älskade kyrka. Margarinlådan är utbytt mot den kista som ska ta henne till den sista vilan. Däremellan har det legat ett långt och innehållsrikt liv, ett liv fyllt av erfarenheter av glädje, sorg, arbete, kamp, vila, trygghet, bön och mycket mer. Nu är det livet minnen vi bär med oss och som skänker tacksamhet. Och till slut, om det är något Brita nog skulle vilja att du och jag tar med oss från den här dagen är att vi med allt kraft och med hela våra liv stämmer in i den refräng som var hennes livs refräng:

Förtröstar på Dig, förtröstar på Dig och min ande fröjdar sig.
Uti liv och död skall Du bli mitt stöd, jag förtröstar, Gud, på Dig.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s