Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


3 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 4)

Genom några korta inlägg har jag försökt att dela några för mig viktiga tankar omkring att det verkligen har betydelse för vad vi gör och hur vi lever som kristna vad vi säger om Jesu försoning. Nu skulle jag slutligen vilja belysa några stråk som växer fram som svar på frågan Vad betyder detta för ett vårt uppdrag och vår syn på vad mission är i vår postmoderna tid?

CentrifugalGuds rike är centrifugalt inte centripetalt! Riktningen är utåt och inte inåt. Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er, sa Jesus. I denna sändning behöver evangeliet om en ny och återupprättad relation med Gud och skapelsen möta människor på deras egen mark och på deras eget språk. Inkarnationen är förebild i att evangeliet får förkroppsligas och bli till kött och blod i varje ny kontext. Det handlar inte bara om att översätta eller göra något relevant. Det är något mycket mer genomgripande. I ett inkarnationellt synsätt växer tron underifrån med utgångspunkt i varje kontexts specifika förutsättningar där det sker en stark identifikation där de som är bärare av evangeliet in i ett sammanhang blir en del av den kulturen. Alan Hirsch talar om att evangeliet både behöver spridas ut och myllas ner. Det är de två riktningar som ligger i att vara missionell och inkarnationell.

Vår västerländska postmoderna kultur är både tydligt individualistisk och starkt relationell. När vi kommunicerar med denna kultur fungerar det inte att göra det på avstånd eller från ett uppifrånperspektiv. Den äkthet som fanns i Jesu sätt att möta människor behövs i allra högsta grad också idag. Allt vilar på relationer och förtroende. Frågan om drivkrafter och vilken slags kärlek som finns hos oss är avgörande. Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus och som möter oss genom Ande inbjuder oss ständigt till gemenskap. Det får inte handla om att värva människor in i våra församlingssammanhang (hur gott och vällovligt det än kan tänkas). En missionsstrategi för vår tid måste ha högre mål och syften än så. Den behöver ha som mål att inbjuda människor till ett nytt och förvandlat liv tillsammans med Jesus där alla relationer i livet blir helade och upprättade.

Vi tror att Jesus genom sitt försoningsverk, sin död och uppståndelse, besegrat synd, ondska, djävulen och döden. Därför får vi vara frimodiga att tala om hur människor också idag kan bli frälsta, helade, befriade och upprättade genom mötet med Jesus och genom den helige Andes kraft. Människor i vårt land och i vår tid söker efter andliga erfarenheter, kroppsligt och inre välbefinnande och helande, de söker efter helhet, mening och livsinnehåll. I Jesus och genom Anden finns allt detta att tillgå. I en relevant missionell syn på vårt uppdrag ingår att också erbjuda människor helande och befrielse i den helige Andes kraft.

I allt handlar våra liv om att följa Jesus. Jesus är vår förebild, vår utgångspunkt och vårt mål. I detta finns en realiserad eskatologi som tar sikte på att redan här och nu leva Guds rikes liv. Frågorna måste ställas i varje del av livet och i varje del av världen: Vad skulle det betyda om Guds rike fick bli synligt just här? När vi ber om att Guds vilja ska ske ”på jorden såsom i himlen” och om att Guds rike ska komma, vad ber vi om då? Och hur ser det ut när det sker? Och enligt Jesu befallning får vi gå ut i hela världen för att göra människor till hans lärjungar. Här finns Guds rikets utbredande som en tydlig befallning och omistlig dimension i våra liv.

size_550x415_ihopI John Wesleys dagbok fanns det ett uttryck som ständigt återkom när han beskrev vad som skedde när han kom till olika platser. Det stod I offered them Christ (jag erbjöd dem Kristus). Så är det också i dag. Där finns vårt uppdrag och vår kallelse. Varken mer eller mindre än att erbjuda människor Kristus. Och detta erbjudande innehåller allt och öppnar dörren till evigheten. Det är genom att ta emot det erbjudandet som allt det som Jesu försoningsverk handlar om blir verksamt i en människas liv.

Vad vi säger om Jesus spelar roll och gör skillnad – också på det plan som beskriver vår ecklesiologi. Vad kännetecknar de slags församlingar som formas utifrån de synsätt på Jesus och försoningen som vi skissat och som lever utifrån de förhållningssätt till uppdraget som vi just rört vid?

Några få enkla saker:

  • De är enkla avskalade gemenskaper där människor möts, äter tillsammans och delar livet och tron tillsammans. Jesus är själva centrum och den som är församlingens ledare. De är relationella i sin grundkonstitution.
  • De lever inifrån och underifrån kulturen och kan därför vara inkarnationella i sitt förhållningssätt. De förkroppsligar evangeliet och Guds rike i sin speciella kontext.
  • De ser sig som en del av en rörelse med utgångspunkt i Guds eget väsen av utgivande och sändande. Deras fokus ligger inte så mycket i att samla in till sin egen grupp som i att sända människor vidare för att forma nya gemenskaper.
  • De multiplicerar enkla strukturer för att göra lärjungar och växa i Kristuslikhet. Det är den missionella drivkraften.
  • De praktiserar Jesus närvaro genom den helige Ande och förväntar hans ledning, hans kärlek och hans kraft i sina liv.
  • De lever ett Kristi-kropps-liv tillsammans där ingen står över den andre utan var och en har något att bidra med och beslut fattas tillsammans i samstämmighet och genom Andes ledning.
  • De erbjuder människor Kristus och en livsförvandlande trosgemenskap med honom.
Annonser


2 kommentarer

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 3)

Hur ska vi då tala om Jesus och försoningsverket på ett sätt som är sunt bibliskt och missiologiskt  relevant? Jag skulle vilja skissa några saker som jag tror vi behöver ta med oss in i ett sådant samtal.

reconciliation_01Genom hela frälsningshistorien handlar Gud med oss människor utifrån ett relationellt förhållningssätt. Det tydliggörs genom att Gud tar initiativ till att sluta förbund med olika människor och senare också med ett specifikt folk. Det är inom ramen för detta förbundstänkande som frågorna omkring synd, skuld, försoning och återupprättade relationer mellan Gud och människa regleras. Det som sker med, i och genom Jesus har sin utgångspunkt i och får sin förklaring i det förbund som Gud sluter med människor, sedan ett folk och genom Jesus med hela mänskligheten och hela skapelsen. När vi talar om Jesus och om försoningsverket är det här vi hittar den röda tråden för hur vi behöver förstå dess innebörd och omfattning. Och syftet är återupprättade relationer mellan Gud, mänskligheten och skapelsen.

Till denna röda tråd hör tanken på shalom – det tillstånd då alla relationer i alla riktningar inkl. den mellan Gud och mänskligheten är återupprättade och Guds fullkomliga vilja får genomsyra allt. Det är för denna shalom Jesus dör och uppstår. Hans första hälsning till sina lärjungar efter uppståndelsen är ”min shalom ger jag er.”

Vi behöver också tala om Jesus utifrån ett trinitariskt perspektiv. Det Jesus är och gör kan inte skiljas från vem han är som en del av treenigheten. Detta sker i allt för många sammanhang idag. Det är modernt och riktigt att betona Jesu mänsklighet, men den klassiska kristna tolkningen av detta är att Jesus hela tiden är både fullt ut Gud och fullt ut människa. Så är fallet när han i Andens kraft demonstrerar Gudsrikets kommande med tecken och under. Så är också fallet när han lider och dör på korset.

I den fantastiska kristushymnen i Filipperbrevet beskrivs inkarnationen, människoblivandet, utifrån begreppet kenosis – uttömmande. Jesus identifierar sig med oss människor på ett sådant sätt att han avstår och tömmer sig på den himmelska härligheten för att utifrån ett underifrånperspektiv tjäna oss människor ända in i döden. I kenosis uppenbaras Guds innersta väsen. Diskussionen är om det handlar om ett val Jesus gör eller om Jesus gör detta utifrån att Guds innersta väsen är kärlek, utgivande och sändande. Varje synsätt som vill hävda andra drivkrafter hos Gud än en kärlekens nödvändighet utifrån kärnan och det mest centrala i vem Gud är behöver avvisas.

När vi talar om Jesus, hans människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande och död får vi inte gå förbi det som är hans egen självbild. Inte minst i Johannesevangeliet pekar Jesu genom att använda ord som upphöjelse, att dra alla till sig, att ge sitt liv av eget val mot korset som en segerplats. Paulus fyller på med att tala om hur Gud genom korset triumferat över ondskans alla makter, hur Jesus besegrar döden och hur hans uppståndelse medför liv och oförgänglighet.

En stor del av Jesu tjänst handlade om tecken och under, att möta människors nöd, längtan och behov. När vi talar om Jesus är detta en viktig del av evangeliet att Jesus är densamme idag. Också idag botar Jesus de sjuka och befriar den bundna och binder den ondes makt. Genom den helige Ande utrustar och sänder han sina efterföljare att göra hans gärningar.

Slutligen behöver vi tala om Jesus på ett sådant sätt att det är tydligt att det är Gud som tar initiativet till hela försoningsverket och genom Jesus försonar – mej, dej och världen – med sig själv. Det är därför den som är i Kristus också är en ny skapelse och det gamla är förgånget och något nytt har kommit. Det är till att leva detta nya liv som Jesus kallar oss när han säger sitt ”följ mig”. Lärjungaskapet är att ständigt leva i Jesu efterföljd och dag för dag förvandlas till hans likhet. Det är att leva i försoning och vara försoningens sändebud.

I det sista inlägget i den här serien vill jag undersöka vad det jag hittills skrivit betyder för hur vi ser på missionsuppdraget och församlingens väsen.


1 kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 2)

Vad vi säger om Jesus har betydelse och vad vi säger om hans död och uppståndelse är avgörande. Ibland vill vi så väl i våra försök att tala begripligt om de här sakerna och ändå hamnar det vi säger vid sidan av vägen. I det följande inlägget vill jag belysa två diken som debatten om försoningen lätt hamnar i.

lady-justice_w446Det ena diket är att försöka förklara hela försoningshändelsen utifrån ett ”brott och straff-perspektiv”. Genom sin synd har människan kränkt Guds ära och därför måste det utmätas ett straff. Men eftersom Gud samtidigt är barmhärtig låter han det straffet drabba Jesus istället för oss. I debatterna omkring försoningen brukar de som hävdar den här grundsynen framför allt vilja försvara Guds ära och Guds vrede. Guds kränkta heder måste gottgöras och hans vrede måste släckas. Även om detta sker utifrån ett kärleksperspektiv att Gud älskar världen så mycket att han lät offra sin egen son så driver det bilden av Gud som lättkränkt, nyckfull, despotisk och blodtörstig. Att denna syn blev populär under medeltiden är lätt att förstå. Det var så som både den världsliga och den kyrkliga makten fungerade och utövades.

Utifrån detta synsätt är det Gud som står i behov av försoning. Det är hans inställning som behöver förändras genom Jesu lidande och död. Det är hans vrede som behöver blidkas. Genom tron på det ”fullbordade försoningsverket” räknas det som Jesus gjort oss människor till godo. När Gud ser på oss, ser han på oss genom Jesus och hans försoning. Människan, eller syndaren, måste leva i en ständig medvetenhet om sin synd och ständigt söka syndernas förlåtelse. Någon reell förändring i människans natur medför inte försoningen utifrån det här synsättet. Att det i alla tider varit maktkyrkan som stått för den här försoningssynen är inte svårt att förstå. Och med maktkyrka menar jag inte bara olika statskyrkor utan också de kyrkosammanhang där en hierarkisk kyrkostruktur varit den förhärskande. Detta är ju en syn på försoningen som lägger makten att förmedla förlåtelsen och på så sätt också befrielsen från att drabbas av Guds vrede i ett manligt ledarskaps maktutövning utifrån sina ämbeten (biskop, präst, äldstekår).

Det motsatta diket är utifrån ett perspektiv av att vara utsatt för denna maktutövning i Guds namn helt förståeligt. För detta är ju inte den bild av Gud som Bibelns vittnesbörd ger oss. I Jesus möter vi nådens och kärlekens Gud och om Jesus är den som förkroppsligar hela Guds fullhet borde det ju betyda att Gud inte är något annat än det vi ser hos Jesus – fast bara så mycket mer. Och så långt är man på säker mark. Men att sedan göra korshändelsen till ett misstag eller Jesus till en martyr som dör för en god idé eller till något som är motbjudande och onödigt för hela resonemanget snabbt ned för den branta dikeskanten. Korsdöden blir då i bästa fall ett uppror mot död och ondska och i sämsta fall något vi helst ska ta avstånd från. Framför allt behöver vi avvisa den syn på försoningen som hävdar att något väsentligt inte skett i och genom Jesu död och uppståndelse. De blir inget annat än bilder och förebilder för kampen mot förtryck och ondska. Men vad gör de med min ondska? Hur försonas den?

Det här synsättet gör missionsuppdraget till något mestadels inomvärldsligt. Försoning handlar framför allt om fred mellan människor och i olika konflikter i vår värld. Betoningen ligger på att stå på de förtrycktas sida, att föra de svagas talan, att hitta vägar att upprätta de som är marginaliserade och utan röst i samhället osv. Och det är en viktig betoning, men inte den enda utifrån evangeliets budskap. Kyrkan blir här mer som en politisk aktiviströrelse. Och ibland blir detta också ett sätt att behålla sin plats i samhällets och maktens centrum.

Den senaste tidens debatt har handlat om just detta senare synsätt. Och en del kritiker menar att det är ett synsätt som halkat så långt ned i diket att det är helt vid sidan av vägen. Och visst finns det mycket att kritisera men det finns också saker att ta vara på. Inte minst i en tid där människors utsatthet blir allt tydligare behöver Bibelns och Jesu profetiska perspektiv lyftas upp på ett tydligare sätt. Försoning har inte bara med min personliga synd att göra. I Jesu död på korset inlemmas hela världen i försoningsverket. Dessutom behöver vi ställa frågor omkring t ex våld, våldsutövning, fred och pacifism i förhållande till det vi berättar och förkunnar omkring försoningen. Där finns det på den här sidan viktiga bidrag att lyfta fram och ta vara på.

I nästa inlägg vill jag försöka skissa några stråk som jag tror vi behöver ha med oss för att kunna tala om Jesus och försoningen på ett sätt som både är sunt bibliskt och missiologiskt relevant.


Lämna en kommentar

Visst spelar det roll vad vi säger om Jesu försoning! (del 1)

Den senaste tiden har det talats en hel del omkring detta med hur vi ser på försoningen, dvs det som sker genom Jesu lidande och död på korset och hans uppståndelse från de döda. Efter att ha funderat länge på om jag borde skriva något om detta så bestämde jag mig till slut för att dela några tankar omkring detta. Jag gör det inte minst därför att jag tror att det är viktigt att andra sidor av samtalet kommer fram än ytterligheterna. Jag gör det också därför att jag tror att det är väsentligt för vår förståelse av både missionsuppdraget och vår syn på församlingen att vi finner en god bibliskt förankrad och missiologiskt fungerande beskrivning av vad Jesu försoningsverk innebär. 

Bild

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost skriver att det vi säger om Jesus är det som formar vår syn på mission och i slutändan också hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är, hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Jag brukar ibland använda berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem som exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Så är det också med vad vi säger om Jesu död och uppståndelse. I många samtal med människor utanför kyrkans sfär kommer samma fråga upp gång efter gång. Varför var det nödvändigt för Jesus att dö? Kunde inte Gud förlåta oss ändå? På något sätt får man inte ihop den bild av Gud man önskar skulle vara den man söker efter – den Gud som älskar, förlåter, lyfter och befriar – med det som sker på korset. Och framför allt inte med vad vissa säger skedde på korset. Många av oss som vuxit upp i kyrkan/frikyrkan kämpar nog med samma frågor, även om vi ibland omformulerar dem eller tränger undan dem.

Vad vi säger om Jesus har betydelse! Vad vi säger om hans död och hans uppståndelse är avgörande! Otydlighet i dessa frågor skapar otydlighet i frågan om vårt missionsuppdrag och hur det ska utföras men också otydlighet i vad kristet liv och kristen gemenskap egentligen handlar om. Men det är också här som vi får problem. Den tydlighet som ligger i förenkling för oss bort från det som är hållbart och trovärdigt. Och om vi förenklar bilden av vad som sker i försoningen hamnar vi i stora problem, inte minst i att vara trovärdiga mot Bibelns eget vittnesbörd om vem Gud är och hur Gud uppenbaras och handlar i och genom Jesus. Så dikena är många och djupa (och som någon sa: det enda tillfälle vi befinner oss uppe på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra).

I nästa inlägg besöker vi ett par av dessa diken som förekommer i debatten idag.