Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Fader i dina händer överlämnar jag min ande

Det sjunde och sista ordet: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Luk 23:46)

Detta är det sista som händer. När Jesus uttalat orden, slutar han att andas. Allt är över. Jesus är död.

I alla tider har det varit viktigt att minnas en människas sista ord i livet. Det är som om de ger ett andligt testamente till sina närmaste. Genom min uppväxt i Metodistkyrkan fick vi ständigt repetera John Wesleys sista ord: ”Det bästa av allt är att Gud är med oss. Farväl!” Det är ett starkt andligt testamente. Min mors sista ord var Jesus. Det är också ett starkt testamente. I Jesu sista ord överlämnar han sig själv i Guds händer.

Inför döden är detta det det enda vi kan göra. Som det står i Lydia Lithells sång: ”Det enda vi har att lita till en gång, det är Guds nåd. Guds gränslösa nåd.” Jesus lägger sitt liv i dödens stund i Faderns händer. Men han gör det i en bön som säkerligen följt honom hela livet igenom.

Det är värt att notera att Jesus både i början och i slutet av den tid han hänger på korset vänder sig i bön till Fadern. Det som sker, händer inte isolerat från treenighetens gemenskap. Den Jesus som lider och dör på korset är också den Jesus som är ”sann Gud, av samma väsen som Fadern”. Under hela den tid han hänger på korset ber Jesus. Och han ber böner ur Psaltaren. I den 31a psalmen finner vi den bön som var många frommas judars kvällsbön. ”Jag överlämnar mig i dina händer” (Ps 31:6). Därifrån är Jesu sista ord på korset hämtade.

De böner vi lär oss tidigt i livet och som vi bär med oss och använder oss av blir det fundament som våra liv kommer att bottna på också i tider av nöd. Jesus använde sin aftonbön på korset. Kanske hans mor lärt honom den. Det var i all fall den bönen som i hans sista stund var de ord han uttalade. Det var de orden som bar honom in i döden.

Det finns heliga vanor som är viktiga för oss att upprätthålla både i goda och svåra tider. De vanorna kommer att hjälpa oss när allt annat kläs av och vi står ensamma mot sjukdom, nöd, övergivenhet och inför den ofrånkomliga döden. Bönen är en sådan vana. Att lära sig enkla böner att bära och använda kan kanske upplevas banalt, men ger en rikedom att ösa ur längre fram i livet. Så är det också med bibelord och sånger. Det du och jag dagligen fyller vårt inre med är det som vi en dag kommer att kunna vila på. John C Maxwell, en amerikans ledarskapskonsult, har skrivit en bok som heter ”Today Matters.” (Idag har betydelse.) Det är betydelsefullt vad vi gör idag. Det bygger vad vi gör och vilka vi blir i morgon.

Om Jesus står det ett antal gånger i evangelierna hur han drog sig undan för att be och vara ensam med Fadern. Det var hans vana. Det formade honom. Det var ur den bönegemenskapen han kunde hämta styrka mitt i korsets lidande och till slut överlåta sin ande i Faderns händer.

Vilka andliga praktiker får idag forma den du blir i morgon och förbereda dig för tider då livet kanske är svårare än idag och som gör att du en dag kan sammanfatta ditt liv och din död i Jesus Kristus?

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver Fader vår

Annonser


Lämna en kommentar

Det är fullbordat

Sjätte ordet: ”Det är fullbordat.” (Joh 19:39)

Sex långa timmar på korset går mot sitt slut. Jesus har bara några minuter kvar att leva. I ett av sina sista försök att gör sin röst hörd och med det yttersta av sin kraft ropar han: Det är fullbordat! Men det är ingen sista desperat suck det handlar om. Det är inget – nu är det över – Jesus uttalar. Det är inte en bruten och misslyckad människas sista ord av ångest och bitterhet vi lyssnar till. Långt därifrån.

I Johannesevangeliet framställs Jesu död långt ifrån som ett nederlag. Det är Jesu sätt att förhärliga sin Fader, det är det yttersta beviset på Guds kärlek. Det är uppfyllelsen av orden i Joh 3:16 om att Gud älskade världen så mycket att han ”gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv.” Det är den upphöjelse som gör att människor kommer att dras till denna ” kärlekens sköna symbol” som vi ser nå sin höjdpunkt.

Jesus dör inte i nederlag. Han dör i seger! Det är fullbordat är segerns och triumfens ord. Jesus har fullgjort det uppdrag Fadern gett honom. Jesus har på ett tydligt och konkret sätt visat på den Gud som inte tvingar eller gör våld på människor, men som i sin kärlek låter sig tvingas och bli utsatt för våld och förnedring för vår skull.

Här är början till något helt nytt. Här föds en ny tid. Här fullbordas Guds rådslut och plan att rädda världen. Genom Jesu fullbordade verk på korset öppnas vägen för oss, syndiga och bräckliga människor, att förvandlas till Guds likhet. Det är nog det som är innebörden i Richard Neuhaus ord när han reflekterar över Jesu sju ord på korset: ”Det är fullbordat. Men det är inte över.”

Det korset innebär är fullbordat, men det slutar inte där. Jesus, den uppståndne, är och förblir alltid den korsfäste. Det korset innebär måste leva vidare och förverkligas i den gemenskap som är både korsets och uppståndelsens gemenskap. Det som är fullbordat är inte fullbordat förrän allt är fullbordat.

Det kommer den dag då skapelsen är fullbordad, då försoningen och Guds rike når sitt mål och allt i himlen och på jorden och i hela universum sammanfattas och når sin fullbordan i Jesus! Då kommer segern att vara fullkomlig och ondska, synd och djävul för alltid förintad. Men fram till den dagen kommer, som Blaise Pascal påminner oss om, Jesus alltid att vara en lidande frälsare.

Det är fullbordat, men det är inte över. Din och min kallelse är att vara med och i den här världen och i våra liv, fullborda det Jesus fullbordade på korset.


Lämna en kommentar

Jag är törstig

Det femte ordet: ”Jag är törstig.” (Joh 19:28)

Långfredagen går mot sitt slut. Jesu kropp är nära kollaps. Blodförlusten gör att livet både bildligt och bokstavligt håller på att rinna ut. Jesus är törstig.

Det är kanske inte så märkligt att det just är Johannes som i sitt evangelium berättar detta. Törst, hunger, vatten och bröd är viktiga ingredienser i hans berättelse om Jesus. Oftast är det Jesus som beskrivs som den som stillar hunger och släcker törst. En gång tidigare, i samband med att han för första gången öppet berättar att han är Messias, kan vi läsa om att Jesus ber om något att dricka.

Han befinner sig vid brunnen utanför Sykar. En samaritisk kvinna kommer ut för att hämta vatten och Jesus ber henne om något att dricka. Så följer ett samtal om livets innersta frågor och om det gudsliv som ger innehåll och tillfredsställelse och mening åt livet. Den som dricker av det vatten Jesus ger, den människan har tillgång till ett källsprång som ger evigt liv. Det handlar om det liv som har sitt ursprung i Gud själv.

Efter samtalet med kvinnan läser vi att Jesu lärjungar kommer till honom med mat. Men Jesus vill inte ha något. Hans mat var att göra dens vilja som sänt honom, svarar han dem. Det var detta som tillfredsställde hans törst och hans hunger.

På korset törstar Jesus. Övergiven av Fadern, är det som om källan har sinat. Livet rinner ut. Men han törstar åter att göra dens vilja som sänt honom. Jesu död på korset är själva källsprånget för den källa av försoning, befrielse, helande och frälsning som vi människor ständigt längtar och törstar efter.

Jesus törstar därför att hans liv utgjuts som ett försoningsoffer som öppnar vägen för oss människor in i Guds gemenskap. Det är kärlekens uttryck vi möter i detta utgjutande.

I den underbara Kristushymnen i Filipperbrevet använder Paulus ett ord som mer än något beskriver Guds handlande vid korset. Det står att Jesus utblottade sig själv, att han var lydig ända in i döden på korset. När Gud vill försona världen med sig själv är det inte genom förkrossande makt och utifrån ett omättligt behov av att få sin heder upprättad, nej han gör det i världshistoriens största bevis på kärlek och ödmjukhet. Det är inte Gud som ska upprättas genom korset, det är vi, det är hela skapelsen och hela mänskligheten.

Utblottelsen, på grekiska kenosis, handlar om hur Jesus i ödmjukhet tömmer ut sitt liv i en kärlek som aldrig är tvingande, som aldrig förtrycker eller förödmjukar oss. Jesus törstar därför att han tömt sig själv på allt för vår skull. Hans kenosis är fullkomnad. Han har i och genom sin död visat hurdan Gud är och vad Gud gör därför att han inte vill att någon enda av oss ska gå förlorad.

Jesus törstar. Försoningsverket, kärleksbeviset, offerdöden – väntar på ett gensvar. På samma sätt som Fadern gett oss sin son därför att han älskar hela världen, så längtar Jesus efter vårt gensvar så att det han gjort för oss också kan bli förverkligat i och för oss. Så upprepas händelsen vid Sykars brunn i Jesu sista skälvande minuter i livet. Den som hänger på korset är Gud själv, det är den Messias, den frälsare, vi så länge längtat efter.

Han ber om något att dricka. Han vill påbörja ett samtal med oss som beskådar hans korslidande om livets viktigaste frågor. Han har avstått från allt. Han har utblottat sig. Han har tömt ut sitt liv. Han har visat oss Guds kärlek i sin paradoxala kraft mitt i svaghet. Han vill att du och jag än en gång ber honom om vatten, levande, livgivande, klart och fyllt av Guds kärlek och nåd.

Korset är själva källsprånget för det vattnet.


Lämna en kommentar

Varför har du övergivit mig?

Det fjärde ordet: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46)

Det skrämmer oss! Ja, det är få saker som känns så skrämmande i berättelsen om Jesu korsdöd som just detta. Det är mörker. Det är smärta. Det är ensamhet. Det är att vara totalt utlämnad. Jesus är övergiven. Han ropar ut sin ångest. Och allt han möts av är tystnad och hån.

Vi har alla erfarenhet av situationer i våra liv då vi upplevt oss totalt ensamma och helt utlämnade. Vi har ropat i mörkret. Vi har under tårar bett och kvidit i natten. Alla ord verkar tomma, utan kraft. De faller till marken och förmår inte göra skillnad. En del har känt hur ångesten dragits åt som en snara runt halsen. Ingenting hjälper.

Jesus är övergiven. Mörkret har varat i tre timmar, det känns som en evighet. Varje andetag känns som en evighet. Han ropar. Inget hjälper. Han är ensam.

Hur kan det vara så att Jesus hänger övergiven på korset? Hur kan det gå ihop med att Jesus är Gud och människa och för alltid förenad i den gudomliga treenighetens gemenskap? Det är en av de stora teologiska gåtorna. Och vi vill ju så gärna kunna lösa den här gåtan. Vi frestas att försöka skydda Jesus från detta avgrundsdjupa rop och totala övergivenhet. Men hur vi än gör, gör vi våld på vem Jesus är och hurdan Gud är. För det som nu sker omintetgör våra försök att förstå Gud i mänskliga termer.

Jesu bär världens synd på korset. Jesus är Guds offer och kärlekens tecken på en och samma gång. När han ropar ut ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” är det som vår representant och i vårt ställe det ropet hörs. Han ropar som så många genom årtusenden gjort i orden från den 22a psalmen i Psaltaren. Det är våra rop han ropar. Det är vår nöd han bär. Det är vår övergivenhet han tar på sig. Det är den bortvändhet från Gud som är syndens verklighet han bär. Det finns inget mörker så stort, djupt och skrämmande att inte Jesus redan varit där. Det finns ingen plats så fruktansvärd och befriad från all mänsklighet att inte Jesus redan varit där.

Paulus beskriver det som sker i ett par bevingade rader i 2 Kor 5:21.

Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Korinthierbrevet 5:21, 1917)

Jesu rop på korset berättar för oss att ”han har tagit vår plats, blivit den övergivenhet som vår synd skapat, så att vi kan leva säkra på att världen blivit försonad genom detta kors” (Stanley Hauerwas, Matthew, s. 241). Och så fortsätter Hauerwas:

Försonade, det visar att varje utsaga om korset som föreslår att Gud måste på något sätt tillfredsställa en abstrakt teori om rättvisa genom att offra sin Son i vårt ställe helt klart är felaktig. Ett sådant uttalande är verkligen fel. Faderns offrande av Sonen och Sonens villiga offer är Guds rättvisa. Och på samma sätt som det inte finns någon Gud som inte är Fader, Son och helige Ande, så finns det ingen gud som måste bli tillfredsställd så att vi blir räddade. Vi blir räddade därför att Gud vägrar låt oss gå förlorade.

Det är därför korset restes. Det är därför mörkret sänktes över Jesus. Det är därför han upplever att han är fullkomligt övergiven och skild från Fadern. Gud vägrar att låta någon av oss gå förlorad!

Du är förlåten, försonad. Du kan gå fri!


Lämna en kommentar

Där är din son

Tredje ordet: ”Kvinna, där är din son. […] Där är din mor.” (Joh 19:26, 27)

Nedanför korset står de närmaste. De står där mitt mellan de som hånar och den som hänger på korset och som utkämpar sin smärtsamma dödskamp.

Ibland kan det vara svårt att veta vilka som är de närmaste. Människor som stått en annan människa nära genom livet kanske inte kan eller förmår stå kvar och vara nära när det sista steget i livet ska tas. Det är svårt att vaka vid en dödsbädd därför att det utmanar så mycket av allt som vår tid och vårt samhälle menar viktigt och lönsamt. Och så har det nog alltid varit. Dödsbädden påminner oss om det enda faktum i livet som är oåterkalleligt. En dag är det vår tur. En dag ska jag dö.

Jag har haft förmånen att följa två av de viktigaste kvinnor jag haft i mitt liv de sista stegen in i evighetens värld, min mor och min svärmor. Stilla fick de somna, stilla kunde vi se hur livet försiktigt lämnade deras kroppar och döden inträdde. I båda fallen kändes det samtidigt som en födelseprocess. De föddes in i ett nytt liv, in i en ny värld. Jag fick förmånen att vara där som en av de närmaste.

Men inte alltid är döden vacker. Att stå under Jesu kors, och stanna kvar där, kan inte varit lätt. De närmaste, Jesu mor, Jesu faster, Maria från Magdala och Johannes. Alla andra hade flytt. Nu står de under korset och ser Jesus kämpa i smärta och utlämnad åt allas förakt mot döden. Och precis som när man sitter där vid en döendes sängkant och hör andetagen bli allt glesare och hoppas att det senaste andetaget också skulle vara det sista, så önskade de nog och bad till Gud om att det senaste med stor smärta tagna andetaget skulle vara Jesu sista.

Det är i kretsen av de närmaste som Jesus talar till sin mor. Kvinna! Samma lite plumpa sätt att tala som en gång vid bröllopet i Kana. Då var budskapet att hans stund inte hade kommit och att hon skulle lämna honom i fred. Nu är hans stund inne och hon måste, fast hon i sitt djupaste inre inte alls vill det, nu måste hon lämna honom. Det som sker framför hennes ögon kan inte göras ogjort.

Kvinna! Där är din son! Hennes blick tvingas för några ögonblick förflyttas från Jesus, den förstfödde, änglabarnet, hennes glädje och sorg till en yngling i övre tonåren. Där är din son. Svärdet håller på att gå rakt igenom hennes inre. Hans lidande är hennes lidande. Hon bär det i sin kropp, precis som hon burit honom i sin kropp. Hon ser på Johannes och förstår. För alltid ska de vara förbundna genom det de nu sett och varit med om. Det Jesus inte längre kan ge henne som den äldste sonen, det blir det Johannes uppgift att ge. Han tillhör de närmaste.

Vad är det som sker här? Är det bara en snabb bild av en familj mitt i ett djupt och omänskligt trauma som försöker att få ihop livet och framtiden? Eller är det något annat vi ser? Kan det vara så att frågan om vilka som är Jesu närmaste fortfarande lever vidare? Jag tror svaret handlar om hur vi närmar oss korset, den som hänger där och det som sker i försoningens stora kärleksakt. Vågar vi stå kvar? Vågar vi inse vår delaktighet i den död som spelas upp inför våra ögon? Korset vill hjälpa dig och mig att inse något viktigt om oss själva och om Jesus, men också om vikten av gemenskap.

De som stod vid korset, de närmaste, är en bild på församlingen. Klämda mellan häcklare och frälsningens symbol lever de i kärlek till den korsfäste. För det krävs mod och det krävs kärlek att stå kvar. Till församlingen talar Jesus om att ta hand om hans mor, syster och bror. Matteus berättar om hur Jesu mor och bröder kom för att tala med honom. När Jesus fick reda på det svepte han med handen och visade på dina lärjungar och sa: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror min syster och min mor.” (Matt 12:49-50)


Lämna en kommentar

Idag ska du vara med mig i Paradiset

Andra ordet: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:43)

Han bad om en tanke och vann en evighet med Jesus. Så skulle man kunna sammanfatta det som skedde med en av förbrytarna som korsfästes tillsammans med Jesus. Han bad om en tanke… Varför gjorde han det?

Mitt i berättelsen om Jesu korsfästelse utspelas ett mindrama som handlar om vad vi ser. Lukas bygger upp berättelsen mot en kulmen. Människor hånar honom. Rådsmedlemmarna hånar honom. Soldaterna hånar honom. Pilatus har med sin skylt ovanför korset hånat honom och med honom alla som såg den. Skylten som anger att här hänger judarnas kung.

Inte kan en kung hängas på ett kors!? Inte kan väl den människa som där hänger kunna vara den som Israel satt sitt hopp till, han som skulle komma med framtiden i sin hand och befria dem ur fångenskap och yttre och inre exil. Nu hänger han där, Guds Messias, den utvalde, maktlös, hånad, utskrattad och ironiserad över.

Alla vet att den som hängs på ett kors aldrig någonsin kan ha något med Gud att göra. Korsfästelsen var för romarna den största förnedringen och för judarna den största förbannelsen. Att dö på ett kors innebar att vara förkastad av Gud, nu och för alltid.

Lukas bygger sin berättelse mot det kulmen där också de som korsfästs tillsammans med Jesus hånar honom. I alla fall den ene. ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” (Luk 23:39) Bilden blir klar. Inte kunde han vara Guds Messias, judarnas kung, eller än omöjligare, Gud själv?

Händelserna omkring korset förbryllar. Den maktlöshet och sårbarhet och svaghet som vi ser exponerad tar tag i oss, men vi vet inte varför. Kanske är det därför att vi tillsammans med människorna, rådsmedlemmarna, soldaterna och den ene förbrytaren så desperat söker efter en stark och segrande frälsare. Att se korset och inse att här möter vi Guds kärleks djupaste och sannaste uttryck går mot all mått och sans. Vi vill ha framgång. Vi vill att vår Gud ska vara starkare än alla andras gudar. Vi vill inte tvingas att utmana våra egna livsprojekts motiv och avslöjas i vår djupa självupptagenhet.

Men någonstans hade något hänt med den andre förbrytaren som gjorde att han mitt i hånet och ironin och de blodtörstiga skratten ser något annat, något de andra inte ser. Och trots alla yttre odds emot sig ber han Jesus om en tanke. Ord som någonstans innehöll en bekännelse av att han faktiskt insåg att Jesus vad den Guds Messias de andra skojade om.

Där förbunden med Jesus i samma straff och död ber han om att inte glömmas bort när Jesus går in i sitt rike. Han själv vet att han är dömd och fördömd och hängd på förbannelsens trä. Hans möjlighet vid uppståndelsens dag är minimal. Kanske Jesus skulle kunna hjälpa. Glöm inte bort mig, Jesus!

Vi gör allt vi kan för att inte glömmas. Bara några minuter i mediabrustes centrum och jag vet att jag finns. Ständig gör vi uppdateringar på Facebook för att alla de andra ska komma ihåg att vi existerar. Det värsta som kan hända är att inte finnas och att sedan glömmas. Förbrytaren bad om en tanke, bad om att inte bli bortglömd av Jesus.

Men den hågkomst han bad om i framtiden blir hans redan samma dag. ”Redan idag ska du vara med mig,” sa Jesus till honom. Redan idag! Vilket löfte! Redan samma dag skulle han få gå med Jesus in genom pärleporten, rakt in i en obegränsad gemenskap med Gud själv. Det enda som behövdes var en enkel bön och allt var klart.

Hur skulle vi kunna få för oss att vi behöver göra något mer än denne förbrytare? Varför har vi fått för oss att vi måste lägga till både det ena och andra för att få vara med Jesus. Förbrytaren hade sett och förstått något som är den viktigaste upptäckt vi kan göra, att den Gud som skapat universum och som håller våra liv i sin hand inte än någon annan än Jesus från Nasaret, den korsfäste.

Paulus skriver i 2 Kor 6:2

Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag.

Precis som för förbrytaren på korset där bredvid Jesus finns det för dig och mig ett nu som förändrar allt. Den tanke han bad om kan du också be om. För nu är frälsningens dag!

Ukelelepojkarna från Motala sjunger ”Pärleporten”


Lämna en kommentar

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Det första ordet är: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Jesu kors har just rests. På vardera sidan av honom har man rest två andra kors. Där hänger två förbrytare som förts ut för att avrättas tillsammans med Jesus, låter Lukas oss få veta. Nedanför, de som just naglat Jesu händer och fötter vid korsets råsågade träyta. Lite längre bort folket som samlats för att se på.

Mitt i denna bild säger Jesus de där orden som får oss att haja till. Det är inte en bön om rättvisa eller en rättfärdig dom över dem som utfört korsfästelsen. Det är inte ett uttalande av förbannelser över dem som smitt ränker bakom hans rygg för att få honom avrättad.

Det första Jesus gör är att vända sig till Fadern i en bön som avslöjar djupet av deras gemenskap. Det är inte hämndens Gud som uppenbaras vid korset. Det är inte ett uttryck för en försmådd despot som måste få sin heder upprättad som vi ser. Vi ser rakt in i gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Vi ser den Gud som är kärlek. Även på korset blir treenighetens mysterium det centrala för förståelsen av vad som sker.

De som Jesus ber om förlåtelse för är dessa som inte vet vad de gör. Ofta har man tänkt på de bödlar som korsfästelsen Jesus. Men de visste vad de gjorde. De kunde sitt ”hantverk”. De visste hur varje spik skulle sättas för att förorsaka maximal smärta hos offret. De var proffs. De visste vad de gjorde. Och ändå inte.

Vilka är det Jesus ber för? Är det inte alla dem som på något sätt varit med och bidragit till att det var nödvändigt för ett kors att resas och en Messias att korsfästas och en Gud att dö? Kan det vara så att i den gruppen inräknas också du och jag. Kan det vara så att redan det första Jesus gör när korset rests är att han ber för oss och ber Fadern att förlåta oss.

Vi vet inte vad vi gör! Vi vet inte och vi förstår inte vad våra små och stora synder innebär. Vi är omedvetna om räckvidden av alla de handlingar som steg för steg fört oss bort från det liv Gud har skapat oss att leva. Och med huvudet i sanden fortsätter vi att låtsas som om inget hänt, fast världen går under och vi går under och livet blir ett helvete.

Jag behöver förlåtelse. Det är väl det korset handlar om? Fader, förlåt dem, bad Jesus. Förlåtelse är dock en färskvara. Korset handlar mer om försoning, förändring och förvandling än om bara förlåtelse för synd – medveten eller omedveten.

Varför bad Jesus? Det är tydligt att han i kontrast till dem som stod där omkring korset och oss visste vad han gjorde. Kan det vara så att bönen hade samma syfte som den bön han bad utanför Lasaros grav bara någon vecka tidigare. Han visste att Fadern redan hade hört honom, men för dem som stor omkring, för deras skull bad han och ropade att Lasaros skulle komma ut.

Kan det vara så att Jesu bön om att Fadern skulle förlåta dem/oss som inte vet vad vi gör och som inte förstår vad vi gör eller ens vem Jesus är egentligen är ett löfte om just Guds förlåtelse. En bön som bara Jesus själv egentligen kan be. En förlåtelse som egentligen bara Jesus själv kan ge. Och så avslöjar Jesus med de orden sitt verkliga jag. Den Gud som förlåter synder och som gjorde den lame mannen hel där i huset i Kapernaum, den Guden hänger nu på ett kors för att utplåna alla våra synder och göra slut på ondskan och synden och dess makt en gång för alla.

Kan det vara så?