Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Andlighet utan genväg

Brukar du be? Kanske känns frågan allt för påträngande. Någon gång i livet har nog de flesta av oss bett. Men att tala om bönen blir ibland allt för stort. Det stänger in oss i fack och utanverk som vi helst ville undvara. Vi talar hellre om andlighet, stillhet, meditation.

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den kommande söndagens text från Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, (det är där Bergspredikan tar sin utgångspunkt) lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördolda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet.

Det fördolda är bönens nyckelord. Det är andlighetens skattkammare. Det är den plats där livet får perspektiv och nyanser. Det är där som tiden, stressen och hetsen får stå åt sidan för något annat. Men som så många andra saker där livet behöver saktas ned så skrämmer oss det fördolda. Och vårt bedjande blir ett medel att uppnå resultat hellre än relation och inre rekreation.

Vi söker alltid det som är vår skatt. De där välkända orden om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21) handlar i högsta grad också om vårt förhållningssätt till det andliga livet. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus vet att det inte finns några genvägar. Det är därför som han poängterar det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Det är när vi går in i ”vår kammare”, in i det fördolda, som vi möter Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft.

Det handlar inte om att genom många ord eller stora åthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). En kollega till mig har tolkat det andliga liv som Jesus undervisar om i en av sina sånger:

Här, nära, närmre än jag anar, 

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

 

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. Du är här, nära…

 

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. Du är här, nära…

(Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825)

Så möter vi i dagens evangelium en inbjudan att gå vidare och djupare i bönens verklighet. Där väntar Gud på dig och mig. Och han vet vad du behöver, redan innan du har bett om det.

Annonser


1 kommentar

Att växa i tro

Vilken fantastik vår vi har haft och har! Det är som om vi får kompensation nu fullt ut för all snö och kyla som vintern förde in över vårt vackra Öland. Men nu grönskar det. Och det växer så det knakar över allt. Det är som om man kan se växandet nästan från dag till dag vid den här tiden på året. Och i förrgår hittades den första mogna frilandsjordgubben. Det var rekordtidigt. Och det bådar gott inför en sommar som vi väntar och längtar efter.

Mitt i denna prunkande och sprudlande tid kommer en söndag som handlar om att växa i tro. Kan man växa i tron? Och om man kan det, hur går det till? Jag tror att det är både möjligt och även något som är en del av det kristna livet att den som tror kan växa i sin tro. De allra flesta bilder som Jesus använder för att förklara trons väsen är organiska, dvs hämtar sitt innehåll från naturens sätt att växa. Och till skillnad från vårt mänskliga sätt att tänka när det gäller att växa – det handlar ofta om att bli störst och bäst – fungerar naturen helt annorlunda. Växandets mål är inte att bli större eller bättre än andra, det är att utveckla den inneboende potential som finns hos fröet och bli det som just den arten är ämnad till att bli. Och genomgående för all växt är att till slut bära frukt och förmera sig i nya blommor, träd eller grödor.

Att växa i tro handlar om samma sak, om att få se tron på Kristus och efterföljelsen av honom få bära frukt i den troendes liv och omgivning. Det får aldrig bli ett tävlande i att tro. Vår bestämmelse är att växa så att det Gud lagt ned i våra liv får bli till det han har bestämt det till och så bära god frukt. Men hur kommer man dit? Några av svaren möter vi i den bön som Jesus ber för sina efterföljare och som vi hittar i Johannes kapitel 17.

Det första som bönen tydliggör är att de troende har en tillhörighet, en hemvist, hos Gud. ”De är dina”, säger Jesus till sin far. Växandets grundförutsättning finns där i tillhörigheten, i vilandet, i tilliten att du är i och hos Gud. Martin Lönnerbo beskriver detta så fint i den bön som hör samman med Frälsarkransens gudspärla: ”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.” Där finner du trons djupa mysterium i bara några få ord och rader. Det oändliga i Guds storhet och det oändliga i att jag, lilla människa, får vara lagd i hans hand och omsorg. Vila, tro, tillit – och att få växa utifrån den myllan.

Så vill Gud bevara dig i gemenskap med sig själv och genom sitt ord och sin Ande fortsätta att hjälpa dig att växa i tron. För det är i den gemenskapen som du och jag får bli de människor som han har skapt oss till att vara och så bra frukt och vara till välsignelse bland våra medmänniskor.


Lämna en kommentar

Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå

Livet är det som äger rum under tiden du är upptagen med att göra andra planer.

Kanske känner du igen det där citatet från John Lennon. Vi planerar för framtiden eller så lever i det som varit och så missar vi livet självt. Och vad värre är vi missar det Gud har i beredskap för oss på livets väg. För tendensen till att hela tiden undvika nuet leder antingen till en slags handlingsförlamning av rädsla för att göra fel. Eller så leder det till en förstelning som krampaktigt håller fast vid saker och ting och som inte har förmågan eller modet att släppa taget för att fånga det som Gud vill med mitt liv just nu.

Den här söndagens texter handlar om att inse att Gud är närvarande i mitt liv just nu och alla andra nu som livet innehåller. Jag tror att det är en av de stora och väldigt betydelsefulla lärdomar vi kan dra av berättelsen om eldpelaren och molnpelaren från Andra Mosebok. På ett mycket påtagligt och fysiskt sätt beskriver de Guds närvaro i de människors liv som lämnade fångenskapen i Egypten för att påbörja vandringen mot friheten.

Gud var närvarande och han var det på ett sätt som understryker en rörelse också i denna närvaro. Livet är ju inte statiskt och förutsägbart. Det är en dynamisk process som obönhörligen följer tidens gång. Och jag tror att det är just därför som vi gör så många och ofta misslyckade försök att bemästra det och kontrollera det.

Bilden av molnpelaren och eldpelaren berättar för mig att Gud är en Gud som är i ständig rörelse och att det liv som han inbjuder oss till är en ständigt pågående vandring framåt tillsammans med honom. Såhär står det i 2 Mos 13:21

Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

I söndagens evangelium blir detta ännu tydligare. Det är Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna. Judas har redan lämnat rummet för att förbereda sitt svek. Det är ängslan och uppbrott i luften. Det är då Jesus ger dem budet att älska varandra. ”Det är så man ska se att ni är mina lärjungar”, sa han. Kontrast, uppbrott och en ny väg att gå. Kärlek, barmhärtighet och generositet. Där finns vägen. Och Jesus säger att det är han som är vägen. Livets väg innebär uppbrott, efterföljelse, nya möten, nya erfarenheter, nya vyer och nya insikter. Det är detta som är att växa både som människa och som kristen.


Lämna en kommentar

Den cyklande bonden

På söndag infaller det som vi brukar kalla för den gode herdens söndag. Och bildspråket är lantligt och vackert. Det är får och en herde. Det är gröna ängar och rogivande vatten. Jesus är trygg och god och fåren har så där vackert vit krullig ull. Få berättelser har skapat sådana schabloner som just denna söndags texter. Och det är kanske just därför de är så älskade. Näst bönen Fader vår är kanske herdepsalmen, Ps 23, i Psaltaren det bibelställe flest människor känner till.

Själv är jag inte så bra på får och herdar. Vi ser får här och där i det öländska landskapet, men inte så många herdar. Närmast kanske vi kommer bonden som har korna på gärdet bakom vårt hus och som kommer på sin cykel och ropar när det är dags för dem att gå hem och bli mjölkade. Korna hör hans röst och följer honom. Jag har ibland försökt att ropa till mig korna åt mitt håll, men de bara kikar lite undrande på mig innan de fortsätter att tugga på nåt grässtrå.

Jesus talar om detta att höra hans röst som något viktigt och som något som skiljer ut dem som ifrågasätter honom från dem som tror. I dagens textavsnitt får han frågan av några fariséer om han är Messias. Och det känns som om Jesus tycker att det är meningslöst att argumentera med dem om detta. Han har redan klargjort sin ståndpunkt och i övrigt finns det ett annat vittnesbörd som kan berätta för dem vem han är. Det är vad han gör. I Johannesevangeliet finns det nästan som en genomgående refräng att det Jesus gör är fullständigt integrerat med hans uppdragsgivare, med Gud. Men eftersom människor inte ville se den kopplingen kunde de inte heller se sanningen om vem Jesus är.

Söndagens evangelium slutar med att Jesus ger svar på tal och säger: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Allt Jesus gör vittnar om Gud. Det är därför som hans gärningar blir tecken på en ny och annan värld. Det är därför som hans död och uppståndelse inte bara avslöjar, avkläder och besegrar ondska och död. De visar oss också hurdan Gud verkligen är. Det är Gud som lider, dör och uppstår. Det är Gud som går in i vårt mörker för att föra oss ut i sitt ljus.

Men vi behöver få ögon som ser det. Vi behöver få öron som kan höra – höra Jesu röst – och vara inställda på en våglängd som inte bara registrerar ljud utan kan ta emot och tro. Hur omodern bilden om fåren och herden än är så finns det i den inbyggt en inbjudan till oss att börja lyssna efter herdens röst och söka efter tecknen på hans närvaro. Får, kor eller människor – det finns en röst som kallar och den som är vis följer den rösten för den vet att den rösten för till trygghet, gemenskap och nya möjligheter. Fåren följer herden. Korna kommer när bonden ropar. Vems röst följer du? Jesu röst?