Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg

Uppriktig kärlek

Lämna en kommentar

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.  (Rom 12:9-10)

Församlingens gemenskap har alltså en riktning – det är mot Gud. Vi finns till för att upphöja och ära honom och för att i ord, liv och handling synliggöra hans rike och hans vägar. Församlingsgemenskapen har också ett livssystem – att vara och fungera som Kristi kropp. I sin funktion är den övernaturlig och till sin natur förkroppsligar den Jesus här i den här världen.

Trons liv och församlingens gemenskap har dessutom ett sammanhang allt leva i. Vi lever mitt i världen, mitt bland människor som inte delar vår tro eller våra värderingar, men som längtar efter allt det som äkta kristen tro och gemenskap har att erbjuda. Den avslutande delen av Rom 12 beskriver hur denna övernaturliga Kristusgemenskap relaterar till både varandra och till människor utanför.  

Men över allt annat och i allt och genom allt säger Paulus – ”er kärlek skall vara uppriktig!” En ung kvinna fast i trafficking skrev följande kommentar på en sajt på Internet: ”Om det ni talar om är sant – varför tog det er så lång tid att hjälpa?” En uppriktig kärlek måste ha konsekvenser i ord och handling. Annars är den bara fejk. Annars är talet om Kristi kropp och varandras lemmar bara tomt prat.

 Den församlingsgemenskap som Paulus beskriver i Rom 12 är en inget fejk! Det är inte någon ”titta i nacken-gemenskap” eller ”kafferepsgemenskap” som han beskriver. Det är originalet. Så är det också med kärleken. Johannes skriver i sitt brev: ”Vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.” Vår kärlek är ett gensvar. Våra liv är ett gensvar. Vår gemenskap är ett gensvar – på Guds kärlek genom Jesus – ett gensvar som måste få genljuda över den här bygden och de människor som lever och rör sig här!

Uppriktig kärlek karaktäriseras av en passion för det som är rätt. När kärleken blir regel för vår gemenskap och för hur vi relaterar till varandra och till människor runt omkring oss så måste rättvisa vara den grundläggande moraliska regeln. Paulus har fått detta från profeten Amos när han skriver:

Hata det onda och älska det goda,

låt rätten råda då ni dömer!

Kanske skall då Herren, härskarornas Gud,

förbarma sig över spillran av Josefs ätt. (Amos 5:15)

Och det är tydligt att det sker något i en gemenskap där man är sann och rättvis i sitt sätt att bedöma varandra och de skeenden som man möter. För hur är det inte många gånger i en del sammanhang. Man hatar det onda och så håller man samtidigt fast vid detta onda. Men då dömer man felaktigt. Då dömer man inte så som Gud vill. Vi ska hata det onda till det yttersta. Vi ska jaga det ut ur vår gemenskap. Vi ska gå till rätta med det i alla dess former. Vi ska fly från det när det försöker att snärja in oss. Men när vi möter varandra, när vi ser på vår nästa, ska vi hålla fast vid det goda. Det är då som Guds välbehag kan börja strömma over våra liv.

 Passionen för rättvisa eller rättfärdighet handlar inte om att i varje situation framhäva andras fel och brister utan om att döma rätt – dvs döma som Gud dömer – och hålla fast vid det goda och döma och bedöma varandra utifrån detta. Och ett av de mest försåtligt ”onda” som nästlar sig in ibland oss är när rätten förvrängs och kärleken blir villkorad av att följa mönster och ytter former. Vänner låt oss avsky ett sådant förhållningssätt och i stället hålla fast vid det som är gott.

 Nästa sak som karaktäriserar uppriktig kärlek enligt Paulus är att den är äkta. Dvs den är fri från självupptagenhet och förställelse. Detta uttrycker han på ett helt underbart sätt. Han skriver: Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (v.10)

Detta patos för att hålla fast vid det goda hos varandra övergår här till en tillgivenhet till andra i den kristna gemenskapen som inte bygger på klichéer eller konstlade hurtfriska tillrop. Utan som är äkta. Men den äktheten bygger på att människor möts på ett annat och djupare plan. Jag tror att avskyn för det onda, fasthållandet vid det goda är en förutsättning för att ett sådant möte ska bli möjligt. För om vi inte har som grundinställning att se varandra utifrån att söka det goda vågar ingen av oss öppna vårt inres sårighet för någon annan.

Jag återkommer ofta till Dietrich Bonhoeffer när hans skriver i sin bok Liv i gemenskap att verklig gemenskap uppstår inte när vi möter varandra som rättfärdiga –  dvs med all vår duktighet, med alla våra spelade roller och fina masker. Verklig gemenskap skriver Bonhoeffer uppstår när vi möter varandra som syndare – avslöjade, med allt bråte i livet frilagt. Här finns inte några masker längre – vi är kända och känner på djupet.

Där skapas en tillgivenhet av ett helt annat slag. Vi gråter med varandra. Vi kämpar samma kamp. Vi vet att ingen är bättre än den andre. Vi har inget annat att komma med är vårt behov av Guds barmhärtighet. Jag har gjort några sådana möten i mitt liv. Egentligen alldeles för få. Men jag vet vad det betyder att mötas på detta djupa och avskalade plan och vilken tillgivenhet och kärlek som växer fram ur dessa erfarenheter. Och jag önskar att vår gemenskap skulle bli så modig att dessa möten skulle bli allt mer vanliga. För där möter vi det som är äkta – där är vi dem vi verkligen är och inget annat. Och det är både skrämmande och befriande.

Paulus uttrycker det förhållningssätt som detta bygger på lite senare i Romarbrevet i uppmaningen: Godtag därför varandra, så som Kristus godtagit er till Guds ära. (Rom 15:7) Jesus Kristus har godtagit dig – det betyder att han accepterar dig så som du är. Och eftersom vi var och en är accepterade och älskade sådan vi är utan masker och utan att uppfylla alla de skrivna och oskrivna lagar som vi sätter upp i våra gemenskaper, så är uppmaningen att lägga undan dessa regler och möta varandra och möta andra människor så som Jesus redan mött oss.

Och utifrån detta växer nästa del av det Paulus skriver i vers 10 fram som något helt naturligt. Ja, det är nog endast då som det veklingen kan kännas äkta. Detta att söka överträffa varandra i inbördes aktning. Men samtidigt beskrivs här en framväxande kultur där varje person är helhjärtad i sin iver att göra församlingen till en kärlekens boning.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • Amos 5:14-15
  • Rom 15:1-7
  • Ef 4:25-5:2

Samtalsfrågor

  1. Hur tänker du när du hör frasen: ”uppriktig kärlek”?
  2. Paulus definierar uppriktighet utifrån rättvisa, tillgivenhet och ömsesidig aktning. Vad skulle en sådan definition betyda i ditt liv?
  3. Hur kan församlingens gemenskap bli mer öppen och trygg så att det blir en plats där jag kan vara ärlig också med mina fel, brister, problem och synder och veta att jag är älskad av syskon i Herren som bara längtar efter att hjälpa och bära?

Bönefokus

  • Bed om att Gud kärlek ska drabba oss som församling och att vi ska fördjupas i överlåtelsen till Jesus och varandra.
  • Be att församlingen ska bli en plats där varje människa ska kunna komma utan att känna sig dömd, utan istället finna kärlek, välkomnande och trygghet.

Veckans utmaning

Att döma sant, så som Gud gör. Att tala rätt, såsom Gud gör. Att möta i kärlek, såsom Gud gör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s