Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Ett hängivet andligt liv

 Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. (Rom 12:11-13)

Det tredje uttrycket för uppriktig kärlek som Paulus lyfter fram handlar om hängivenhet. Och som jag ser det så står det både för glöd och för överlåtelse; både för hjärta och vilja. Paulus använder en rad ord som är oerhört laddade med positiv energi. Han talar om att söka överträffa varandra. Han talar om att vara brinnande. Han talar om iver och ihärdighet. Han talar om hängivenhet och om en inre göd.

Men denna hängivenhet har en riktning. Först och främst är riktningen mot Gud. Det är så som detta välkända kapitel i Romarbrevet börjar. Det är att bära fram oss själva och våra liv som en offergåva till Gud. Det är den riktningen som en brinnande ande och en ihärdig bön har först och främst. Men i Paulus och i sant nytestamentligt tänkande är denna hängivenhet aldrig bara en sak mellan Gud och mig. Den måste ständigt få ett utlopp i relationen till de människor som finns runt omkring mig. Det är därför som Paulus tillägger orden ”tjäna Herren”. Och hur gör man det?

Rich Warren säger gång på gång i sin bok Leva med mål och mening: ”Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.” Man kan aldrig älska Gud utan att älska andra människor. Och en gemenskap som säger sig vilja vara hängiven i att tjäna och älska Gud måste också vara hängiven i att tjäna och älska varandra och andra.

Hur ser hängivenheten ut i ditt liv? Och i mitt liv? Fastnar vi i sökandet efter andlig glöd och ivrigt böneliv? Eller blir detta delar i en hängivenhet för Gud och andra som gör mig ännu mer brinnande och ännu mer ivrig i min bön. (Och inom parentes. Kan det vara så att bristen på hängivenhet för människor i min omgivning faktiskt är en orsak till att kärleken och ivern i mitt hjärta så lätt kallnar?) Här behöver du och jag och vi som församling söka efter vägar som är sanna uttryck för våra personligheter för att uttrycka denna hängivenhet i kärleken till Gud och till varandra. Var hittar du, var hittar jag, var hittar vi möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?

 Paulus menar att det är något som har med vår generositet att göra och huruvida våra liv präglas av detta. Han skriver: ”Hjälp de heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.”(v. 13) En av de starkaste bilder som jag har av detta är från några besök som vi som familj gjorde i en svart baptistkyrka i Lexington, Kentucky, under det år vi bodde i USA. En ung mamma i församlingen hade drabbats av cancer och behövde strålbehandling. Men som ni säkert vet så har de flesta svarta i USA ingen sjukförsäkring och därför inte råd att ta emot den behandling de behöver. Och utan behandling riskerade hon att dö och hennes barn förlora sin mamma. Den är söndagen var det offergång i kyrkan för att hjälpa den här mamman att få sin behandling. Och människor gav rikligt. Nästa söndag stod mannen i församlingen där gråtande över det bevis på kärlek och givmildhet som församlingen visat. Kanske hade det varit ett par hundra personer samlade. Men dessa fattiga människor hade ändå gett över 30 000 dollar.

 Jag vet att berättelser som denna inte riktigt går att förstå i vårt ”trygga” Sverige. Men det finns annat som vi behöver hjälp med – barnvakt så att ett par unga föräldrar kan gå ut på bio tillsammans, skjuts till kyrkan, en korg med en färdiglagad middag när någon är sjuk eller har det jobbigt, det är väl egentligen bara fantasin som sätter gränser för vilka möjligheter det finns att hjälpa varandra. Men det finns också en ytterligare sak att ta fasta på.

Ett av de bästa sätten att hjälpa en annan människa är att öppna dörren till sitt hem och erbjuda gemenskap. Redan i dag kan du göra någon annans värld ljusare genom att bjuda hem någon till dig. Bjud då gärna någon du inte känner så bra och strunta i om det är städat eller om dina soffor inte är av senaste mode. Den som du bjuder kommer ju inte för att göra ett Allt i hemmet-reportage. Det är ju du som är det viktiga och det möte som sker och den generositet som finns i ditt hjärta.

Och så det sista. En uppriktig kärlek är uthållig också mitt i motgångar och svarigheter. En uppriktig kärlek ger inte upp. Inte när det gäller något, eller någon som Gud lagt på våra hjärtan. Kallelsen som Gud ger till oss idag handlar om att leva som församling och som kristna så att människor kan säga: ”Er kärlek har gjort Jesus verklig för mig.” Så vänner, ge inte upp, vad det än må kosta. Det är vår kärlek som gör Jesus verklig för världen!

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • 1 Thess 4:12-22
  • Hebr 13:1-3

Samtalsfrågor

  1. Hur skulle du definiera ett hängivet andligt liv? Vad tänker du om påståendet att man kan inte tjäna Gud utan att tjäna andra?
  2. Var hittar du, var hittar vi, möjligheterna att lyfta och betjäna andra människor med Kristi kärlek?
  3. Hur kan vi använda våra hem för att erbjuda andra människor gemenskap genom våra hem?

Bönefokus

  • Be om att Gud kärlek ska drabba oss så att vår hängivenhet får växa och fler får uppleva vem Jesus är genom våra liv?
  • Be att församlingen ska bli en gemenskap kännetecknad av en kärlek som aldrig ger upp.

Veckans utmaning

Man kan aldrig tjäna Gud utan att tjäna andra människor.

Annonser


Lämna en kommentar

Uppriktig kärlek

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.  (Rom 12:9-10)

Församlingens gemenskap har alltså en riktning – det är mot Gud. Vi finns till för att upphöja och ära honom och för att i ord, liv och handling synliggöra hans rike och hans vägar. Församlingsgemenskapen har också ett livssystem – att vara och fungera som Kristi kropp. I sin funktion är den övernaturlig och till sin natur förkroppsligar den Jesus här i den här världen.

Trons liv och församlingens gemenskap har dessutom ett sammanhang allt leva i. Vi lever mitt i världen, mitt bland människor som inte delar vår tro eller våra värderingar, men som längtar efter allt det som äkta kristen tro och gemenskap har att erbjuda. Den avslutande delen av Rom 12 beskriver hur denna övernaturliga Kristusgemenskap relaterar till både varandra och till människor utanför.  

Men över allt annat och i allt och genom allt säger Paulus – ”er kärlek skall vara uppriktig!” En ung kvinna fast i trafficking skrev följande kommentar på en sajt på Internet: ”Om det ni talar om är sant – varför tog det er så lång tid att hjälpa?” En uppriktig kärlek måste ha konsekvenser i ord och handling. Annars är den bara fejk. Annars är talet om Kristi kropp och varandras lemmar bara tomt prat.

 Den församlingsgemenskap som Paulus beskriver i Rom 12 är en inget fejk! Det är inte någon ”titta i nacken-gemenskap” eller ”kafferepsgemenskap” som han beskriver. Det är originalet. Så är det också med kärleken. Johannes skriver i sitt brev: ”Vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.” Vår kärlek är ett gensvar. Våra liv är ett gensvar. Vår gemenskap är ett gensvar – på Guds kärlek genom Jesus – ett gensvar som måste få genljuda över den här bygden och de människor som lever och rör sig här!

Uppriktig kärlek karaktäriseras av en passion för det som är rätt. När kärleken blir regel för vår gemenskap och för hur vi relaterar till varandra och till människor runt omkring oss så måste rättvisa vara den grundläggande moraliska regeln. Paulus har fått detta från profeten Amos när han skriver:

Hata det onda och älska det goda,

låt rätten råda då ni dömer!

Kanske skall då Herren, härskarornas Gud,

förbarma sig över spillran av Josefs ätt. (Amos 5:15)

Och det är tydligt att det sker något i en gemenskap där man är sann och rättvis i sitt sätt att bedöma varandra och de skeenden som man möter. För hur är det inte många gånger i en del sammanhang. Man hatar det onda och så håller man samtidigt fast vid detta onda. Men då dömer man felaktigt. Då dömer man inte så som Gud vill. Vi ska hata det onda till det yttersta. Vi ska jaga det ut ur vår gemenskap. Vi ska gå till rätta med det i alla dess former. Vi ska fly från det när det försöker att snärja in oss. Men när vi möter varandra, när vi ser på vår nästa, ska vi hålla fast vid det goda. Det är då som Guds välbehag kan börja strömma over våra liv.

 Passionen för rättvisa eller rättfärdighet handlar inte om att i varje situation framhäva andras fel och brister utan om att döma rätt – dvs döma som Gud dömer – och hålla fast vid det goda och döma och bedöma varandra utifrån detta. Och ett av de mest försåtligt ”onda” som nästlar sig in ibland oss är när rätten förvrängs och kärleken blir villkorad av att följa mönster och ytter former. Vänner låt oss avsky ett sådant förhållningssätt och i stället hålla fast vid det som är gott.

 Nästa sak som karaktäriserar uppriktig kärlek enligt Paulus är att den är äkta. Dvs den är fri från självupptagenhet och förställelse. Detta uttrycker han på ett helt underbart sätt. Han skriver: Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (v.10)

Detta patos för att hålla fast vid det goda hos varandra övergår här till en tillgivenhet till andra i den kristna gemenskapen som inte bygger på klichéer eller konstlade hurtfriska tillrop. Utan som är äkta. Men den äktheten bygger på att människor möts på ett annat och djupare plan. Jag tror att avskyn för det onda, fasthållandet vid det goda är en förutsättning för att ett sådant möte ska bli möjligt. För om vi inte har som grundinställning att se varandra utifrån att söka det goda vågar ingen av oss öppna vårt inres sårighet för någon annan.

Jag återkommer ofta till Dietrich Bonhoeffer när hans skriver i sin bok Liv i gemenskap att verklig gemenskap uppstår inte när vi möter varandra som rättfärdiga –  dvs med all vår duktighet, med alla våra spelade roller och fina masker. Verklig gemenskap skriver Bonhoeffer uppstår när vi möter varandra som syndare – avslöjade, med allt bråte i livet frilagt. Här finns inte några masker längre – vi är kända och känner på djupet.

Där skapas en tillgivenhet av ett helt annat slag. Vi gråter med varandra. Vi kämpar samma kamp. Vi vet att ingen är bättre än den andre. Vi har inget annat att komma med är vårt behov av Guds barmhärtighet. Jag har gjort några sådana möten i mitt liv. Egentligen alldeles för få. Men jag vet vad det betyder att mötas på detta djupa och avskalade plan och vilken tillgivenhet och kärlek som växer fram ur dessa erfarenheter. Och jag önskar att vår gemenskap skulle bli så modig att dessa möten skulle bli allt mer vanliga. För där möter vi det som är äkta – där är vi dem vi verkligen är och inget annat. Och det är både skrämmande och befriande.

Paulus uttrycker det förhållningssätt som detta bygger på lite senare i Romarbrevet i uppmaningen: Godtag därför varandra, så som Kristus godtagit er till Guds ära. (Rom 15:7) Jesus Kristus har godtagit dig – det betyder att han accepterar dig så som du är. Och eftersom vi var och en är accepterade och älskade sådan vi är utan masker och utan att uppfylla alla de skrivna och oskrivna lagar som vi sätter upp i våra gemenskaper, så är uppmaningen att lägga undan dessa regler och möta varandra och möta andra människor så som Jesus redan mött oss.

Och utifrån detta växer nästa del av det Paulus skriver i vers 10 fram som något helt naturligt. Ja, det är nog endast då som det veklingen kan kännas äkta. Detta att söka överträffa varandra i inbördes aktning. Men samtidigt beskrivs här en framväxande kultur där varje person är helhjärtad i sin iver att göra församlingen till en kärlekens boning.

Bibeltexter att läsa och fundera över

  • Amos 5:14-15
  • Rom 15:1-7
  • Ef 4:25-5:2

Samtalsfrågor

  1. Hur tänker du när du hör frasen: ”uppriktig kärlek”?
  2. Paulus definierar uppriktighet utifrån rättvisa, tillgivenhet och ömsesidig aktning. Vad skulle en sådan definition betyda i ditt liv?
  3. Hur kan församlingens gemenskap bli mer öppen och trygg så att det blir en plats där jag kan vara ärlig också med mina fel, brister, problem och synder och veta att jag är älskad av syskon i Herren som bara längtar efter att hjälpa och bära?

Bönefokus

  • Bed om att Gud kärlek ska drabba oss som församling och att vi ska fördjupas i överlåtelsen till Jesus och varandra.
  • Be att församlingen ska bli en plats där varje människa ska kunna komma utan att känna sig dömd, utan istället finna kärlek, välkomnande och trygghet.

Veckans utmaning

Att döma sant, så som Gud gör. Att tala rätt, såsom Gud gör. Att möta i kärlek, såsom Gud gör.