Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Vem är det vi följer?

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Frågan förlorar aldrig sin aktualitet. Vem är Jesus? Och vad säger vi om honom? När evangeliet kommer till sin höjdpunkt – eller ska man kanske kalla det för vändpunkt – ställer Jesus frågan om sin egen identitet i människors och i sina egna efterföljares ögon. Den frågan är på sätt och vis den avgörande. Det är skillnad mellan att vara anhängare till en profet eller vishetslärare och att vara efterföljare till ”Messias, den levande Gudens son.” Och det är förståelsen av vem Jesus är som hjälper oss att upptäcka den skillnaden.

När Petrus tar bladet från munnen för att dela sin egen och möjligtvis även de andra lärjungarnas uppfattning händer det något. På något sätt känns det som att han egentligen inte vet vad han ska säga, men när han öppnar munnen kommer orden naturligt. Det Petrus säger om Jesus som Messias och Guds son är något han inte själv är upphov till. Det är något som fötts i hans inre och som fick liv just i den stunden. Jesus talar om att det var något som bara Gud genom sin Ande kan uppenbara.

Och här kommer vi till själva kärnan tror jag. Det här med Jesus kan vi studera och ha teorier om (och mycket forskning genom århundradena har handlat om just vem Jesus är). Och jag tror att det är viktigt att ha en så god bild också historiskt och teoretiskt omkring Jesus. Men den stora skillnaden ligger i att det sker något i en människas liv den dag Jesus går från att vara något man kan ha en åsikt om till någon man lärt känna i sitt hjärta genom den helige Andes uppenbarelse. Det var detta något som skedde med Petrus den där dagen vid Ceasarea Filippi.

Jesus kallar honom salig – lycklig, välsignad – på samma sätt som han kallade saligprisningarnas människor saliga. Det finns något i Gudsriket som ges åt oss när vi upptäcker vem Jesus är och bekänner det och börja leva det nya liv som efterföljelsen och gemenskapen med Jesus innebär. En välsignelse! En glädje! Något som går utanför det vi själva kan förvärva på egen hand.

Så kommer textavsnittets svåra fråga. Vad är det Jesus menar med att säga: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (v. 18)? Är det Petrus som person som är kyrkans grundval eller är det något annan som Jesus avser? Eller är det så att Jesus förklarar att det som just hänt med Petrus och som han gett uttryck för i sin bekännelse av Jesus som Messias och Guds son, det är det som är kyrkans grundval, den klippa som kyrkan vilar på. Dvs handlar det om personen och i förlängningen ämbetet eller erfarenheten och bekännelsen?

Min personliga hållning är att det är erfarenheten av att lära känna Jesus och bekännelsen av honom som Messias och Guds son som är den klippa som kyrkans liv vilar på. Det är endast genom den bekännelsen och förståelsen av vem Jesus är som kyrkan kan vara den kraft som t o m övervinner mörkrets krafter och dödsrikets portar.

Men Jesus tar det hela ett snäpp vidare (och här hänger inte lärjungarna med riktigt). Direkt efter denna andliga höjdpunkt börjar Jesus på allvar att tala om korset och efterföljelsen. Direkt utmanar han möjligheten till att fånga in och äga uppenbarelsen av vem Jesus är som sitt eget. Vi kan och får aldrig göra vår egen infångade bild till den sanning om Jesus som vi hyllar. För så fort vi gör det hamnar vi framför istället för bakom Jesus. Samme Petrus, stärkt av det som just hänt, försöker att tala Jesus ut ur det han just sagt om korset och döden. Och så blir han plötsligt inte längre gudsuppenbarelsens mun utan djävulens mun. Samma frestelse som i öknen kommer tillbaka – frestelsen att ta en genväg runt korset. ”Något sådan skall aldrig hända dig.” (v. 22)

Jesu svar är skarpt och tydligt: ”Efter mig, Satan!” Nu var det inte gudsuppenbarelsens tankar längre som kom fram utan de mänskliga sätt att tänka som så ofta står i vägen för Guds väg. ”Messias, den levande Gudens son” betyder något annat än den gudomlige hjältekonung som så många bar en längtan inom sig efter. Korsets väg är nödvändig. Den krossar nämligen alla våra egna mänskliga tankar och ambitioner att fixa frälsningens och försoningens och världens problem. Paulus skriver i Romarbrevet att ”det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår mänskliga natur, det gjorde Gud.” (Rom 8:3)

Efter mig – där finns korsets väg, där finns efterföljelsen förklarad, där finns livet med Jesus tydliggjort. Samma ord som Jesus just använt i sin tillrättavisning av Petrus återkommer nu när Jesus förtydligar både vilken slags Messias han är och vad det innebär att följa honom. Precis som i Jesu liv blir här korset en realitet också i den människas liv som väljer att följa honom. Det är till den punkten som uppenbarelsen och bekännelsen måste leda oss. Det är till korsets verklighet och det egna livets och den egna viljans offrande som kallelsen att följa Jesus för oss. Att bli lika Jesus innebär att vara villiga att släppa taget om sitt eget liv och låta något nytt och annorlunda ta vid. Emil Gustavsson, helgelsepredikanten och sångdiktaren, skriver i en av sina sånger:

Min Gud, jag sjunker ner                                                                                                                                                               Vid korsets fot och ber                                                                                                                                                                         om denna djupa frälsning,                                                                                                                                                           Som blott av Nåd du ger.                                                                                                                                                              Min egen vilja krossa,                                                                                                                                                                       All själviskhet fördriv.                                                                                                                                                                        O  Gud, mig helt förlossa                                                                                                                                                                   Ifrån mitt egenliv.

Uppenbarelsens väg, bekännelsens väg måste också bli korsets och efterföljelsens väg. Det är bara på den vägen vi kan förstå vem Jesus är.

Annonser


2 kommentarer

Att förstå tidens tecken

Matteus kapitel 16 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Att följa Jesus är inget för ynkryggar. Det är svårt. Det kostar något. Jesus ställer krav – ibland omöjliga att uppfylla. Och vad har man för säkerhet att falla tillbaka på? Man kan sympatisera med frågan om att få se ett tecken. Samtidigt är den frågan den mest bedrägliga som kan ställas. ”Ge oss ett tecken från himlen, så att vi kan tro på dig!” Så många gånger vi har varit och snuddat vid den bönen. Men utgångspunkten är fel. Vi kräver av Jesus att han ska legitimera sig för vårt godkännande! Vi kräver honom på ett tecken utan eferföljelse.

Poängen med tecken i evangelierna är att de fungerar som profetiska handlingar som berättar något för oss om vem Jesus är och om det rike som han har kommit för att etablera. Och som profetiska handlingar kräver de en respons. För också tecknet ställer krav på oss. Krav på att ta emot Riket, att leva utefter en annan berättelse än den som vår omvärld hyllar. Krav på efterföjlese!

Fariséerna och Saducéerna hade inga intentioner att bli efterföljare till Jesus. Det är därför han avvisar deras begäran. Det är därför Jesus kallar dem ett ont och trolöst släkte. De befinner sig i samma situation som den rike mannens släktingar i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. (Luk 16:19-31) Även om någon skulle komma tillbaka från de döda, skulle de inte omvända sig. Innebörden i Jesu svar till Fariséerna och Saducéerna är densamma. Det är därför han hänvisar till berättelsen om Jona. Jesus har redan använt Jonas (Matt 12:38-42) öde som en bild för sin egen död  och uppståndelse. Det är detta tecken som kommer att vara det avgörande och om de inte redan nu är villiga att inse och förstå vem Jesus är, kommer de inte heller att tro när han kommer tillbaka från de döda. Varför? De vill inte. De är så fast i sin egen tolkning av livet och av tiden och av verkligheten att de inte har utrymme för en annan alternativ sådan.

Men det är alltid så att för att kunna lära sig att tyda tidens tecken måste den som vill vara en efterföljare till Jesus vara villig och modig nog att leva efter en annan livsberättelse än den som legitimerar den övriga världens tolkningar. Vi möter samma värld, vi förfäras över samma katastrofer, plågas av samma påfrestningar, oroas av samma utveckling, men vi behöver tolka tiden på ett annat sätt. Vi tillhör en annan tidsålder och ett annat rike, Guds rike och Guds nya tid. Det förändrar allt! Och det förändrar hur vi ser på och tolkar tidens tecken.

För många har tidstecknen handlat och handlar om händelser och tecken som verifierar vissa scenarier om vad som ska ske i den yttesta tiden. Dessa tecken beskrivs och målas ut med grova och vidlyftiga penseldrag – inte olika bidlerna i Dorés familjebibel. Alla hemskheter som sker, alla katastrofer, krig, kriser, avkristning osv ses som tecken på att vi nått slutet – eller i alla fall snart. (Och jag tror också att vi är där, men av andra orsaker som vi återkommer till när vi läser kap 24-25.)

När Jesus talar om att kunna förstå tidens tecken är det inte främst detta han menar. Mattuesevangeliets stora fokus handlar om Jesus som den Messias som Gud lovat sända och om hur han kommer för att etablera och utbreda det nya rike och den nya gemenskap som upprättas där människor hörsammar Jesu kallelse och blir hans och rikets efterföljare. Det är just detta som Fariséerna och Saducéerna inte kan se. De kan inte se Jesus som Kung. De kan inte se hur Guds rike, med dess rättvisa och shalom växer fram mitt framför deras ögon. När Jesus talar om tidens tecken, talar han om de tecken som pekar på hur Guds rike är på färde just där och då. När vi söker att se tidens tecken idag är det kanske hellre så att vi bör leta efter de tecken, både i våra egna liv, och i världen runt omkring oss som visar på att Guds rike är på frammarsch också här och nu.

Men det är tecken som ställer större krav på oss som vill följa Jesus än att bara stämma in i horden av människor som ropar ”usch och hu!” När du ser tidens tecken – för tiden här handlar om den alldeles speciella tid som Gud har bestämt för att bryta in i vår verklighet och uppenbara sin frälsning – är det andra rop som behöver höras, rop av bön, rop av omvändelse, rop av överlåtelse, rop av längtan, rop av tillbedjan och glädje. Guds tid – Guds ”kairos” – är den tid vi längtar efter, den tid då saligprisningarnas människor får se saligprisningarnas liv och löften bli verklighet. Det är den tid då Gud blir upphöjd och Jesus hyllas som Herre och kung. Det är en tid som vi är mitt uppe i just nu.

Det är denna Guds tid som Jesus förkunnade och som är själva essensen i evangeliet. Paulus beskiver situationen på ett bra sätt i 1 Kor 1:22-24

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Den Jesus, som är Guds kraft och vishet och som är evangeliets huvudperson, kallar var och en som möter honom också idag att bli hans efterföljare och det nya Gudsrikets innebyggare. Och när vi säger vårt ja och utan att kräva några legitimerande tecken lämnar allt för att följa honom, då uppenbaras tidstecknens djupaste innebörd.