Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Vad utgår från ditt hjärta?

Matteus kapitel 15 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så är bespisningsunder och gåendet på vatten bakom oss och berättelsen verkar gå mot en höjdpunkt i lärjungarnas erfarenhet av vem Jesus är. Efter upplevelsen ute på sjön, där Jesus kom gående emot dem mitt i stormen, faller de ned inför Jesus och utbrister: ”Du måste vara Guds son.” (14:33). Här på andra sidan sjön blir sedan en mängd människor botade av Jesus och man skulle kunna förvänta sig ytterligare en ny höjdpunkt när också anhängarna upptäckte samma sak som lärjungarna just upptäckt. Men så blir det inte.

Istället för bekännelse och erkännelse utmanas Jesus av en patrull religiösa poliser utsända från Jersualem. Den gudstrikeskung som just mättat de 5000 och deras familjer ställs nu till svars varför hans efterföljare inte iakttar de religiösa lagarna att tvätta händerna innan man äter. Återigen kommer denna fundamentala oförmåga att förstå både vem Jesus är och vad det är som sker i dagen. Det är en oförmåga som de inte sällan också delar med oss som är så vana och så klara med hur livet i kyrkan ska vara. De religiösa ledaren är oroade av paragraffrågor till den grad att de inte se hur Gud gör under och hur Guds rike blir synligt mitt framför deras näsor. Varifrån kommer då denna oförmåga?

Det handlar om hjärtat förstår vi av vad Jesus säger. Och här ställs efterföljare, anhängare, motståndare, ja, Jesus själv på samma linje. Det handlar om hjärtat och om vad som det producerar. Den slags religiositet som skiljer mellan yttre ordningar och följade av riter och ritualer och det inre livet leder till hyckleri. Och det är vad Jesus så tydligt avslöjar. Genom att ställa olika bud i lagen mot varandra kan en person till det yttre vara fullkomligt trogen lagen samtidigt som hon åsidosätter de mest naturliga, medmänskliga och sunt morliska sätt att möta sina medmänniskor – i det här fallet att ta hand om sina föräldrar. Människors påbud åsidosätter Guds ord. Och Jesus tydliggör att detta handlar om hjärtats inställning.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär hela tiden att kalibrera sitt hjärta utifrån honom som centrum för livet och att lyssan in Guds ord för att i Jesu efterföljd leva det liv som Ordet vittnar om. Det är en gemenskap som utan tvekan omformar också vad som kommer ut ur en människas hjärta. Frågan om vad det är som orenar en människa – det yttre kultiska eller det inre oöverlåtna – är viktig, för den förflyttar efterföljelsen från att handla om regler till att handla om en transformerande relation med Jesus Kristus. Och när Jesus sedan räknar upp allt det som orenar en människa och som har sitt ursprung i hennes hjärta så beskriver han människorhjärtat som det är utan att ha blivit berört av Andens förvandlade kraft.

Kanske är det just detta slags hjärta – med ”onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal” (v. 19) – som på något sätt är uttydningen av det hjärta av sten som Hesekiel talar om och som Gud vill byta ut till ett hjärta av kött, det som är utrycket för det verk som Anden gör i våra liv. Stenhjärtat, det är det slags hjärta som gör en människa oren; hennes ovilja och oförmåga att följa och lägga sitt liv ned in under Jesu ledarskap. Och så för tanken om vad hjärtat producerar oss vidare till det som skrivs i Galaterbrevet om Andens frukt – nog handlar just denna vers om ett annat hjärta och vad som kommer ut ur ett sådant hjärta. Den människa som i sitt liv, sina relationer, sitt förhållningssätt, sitt sätt att bemöta andra och sitt sätt att tala kännetecknas av Andens frukt (Gal 5:22-23), med den människan har något hänt som har helat och förvandlat hennes hjärta, hennes inre. Utur ett helt hjärta flödar också ett helt liv. Det är Jesus ett tydligt bevis på.

Att ha sitt liv präglat på Jesus innebär att avsäga sig dualismen mellan det yttre och det inre, mellan andligt och världsligt, mellan heligt och vardagligt för att leva ett liv – heligt, helt och genomsyrat av Jesus själv. Där finns vår utmaning idag. Följer vi den utmaningen blir våra hjärtan uppfyllda av Jesu hjärta och vi börjar se vår omgivning på ett nytt sätt.

I Matt 15 beskriver Matteus några tillfällen där Jesus möter människors nöd, längtan och enträgna bön. En ung flicka botas därför att hennes mammas nöd berört Jesu hjärta, sjuka människor kom till honom och han höll helande möte med dem i tre dagar – varför? Jesu hjärta var berört av deras nöd. Där är också anledningen till att Jesus gör ytterligare ett bespisningsunder. Vilken nöd är det som berör dig och mig? Vad gör Jesu hjärta med våra ögon, vårt sätt att se på världen omkring oss? Var finns de vilkas liv behöver upprättas, helas. Var finns de människor där vårt delande av de resurser vi fått blir till nya möjligheter och kraft och liv?

Annonser


Lämna en kommentar

Världens fest och Gudsrikets fest

Matteus kapitel 14 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det var en gång två kungar som höll var sin fest. Den ene kungen var rik och mäktig och bjöd sina mest inflytesrika vänner att fira sin födelsedag. Den andre var fattig, ja, han ägde inget här på jorden, men ordnade ändå med fest bara för att hans vänner var hungriga och behövde något att äta. Den ene var fylld av maktbegär, men också driven av rädsla för att förlora den makt han hade. Därför vågade han inte stå upp för det som var rätt eller fel. Den andre dervs av kärlek och längtan efter rättvisa och ett nytt rike där Guds goda vilja och kärleksfulla ordningar råder. Den enes fest var full av intirger, dryckenskap, avundsjuka och sexuella anspelningar och slutade med att någon fick plikta med sitt liv. Den andres fest mättade hungrande människor och föregrep en ny tid då rättvisa och rättfärdighet råder och människors får ett nytt liv. Den enes fest beskriver den värld vi så ofta lever i och är så hemtama i, en värld av makt, rädsla, intriger, synd, orättfärdighet, förtryck, överflöd av mat för överflödets egen skull och till slut tomhet och skam. Den andres fest berättar om Gudsrikets kommande och mättade 5000 män och deras kvinnor och barn med hjälp av två fiskar och fem bröd, delade ut ur någons fattigdom och brist. Men i Herrens händer förmerade att räcka så att ett överflöd blir över – ett överflöd vi fortfarande tar del av varje gång vi bryter brödet och delar måltiden som börjar med den stora tacksägelsen till Gud. Den enes kungavärdighet var egentligen inte så stor. Han hade den makt som gavs honom och han var beroende av alla dessa andra som fanns där på festen för sin possition. Den andre var den ende som de facto kunde kallas kung. Han var inte beroende av någon annan än sin Far. Det är om honom evangeliet handlar. Han som är Davids son och Guds son och som Matteusevangeliet i varje kapitel målar som den vars värdighet att vara både Herre och kung vida överstige någon annan människas. Och när den enes födelsedagsfest slutar i ytterligare rädsla och kaos slutar den andres fest i glädje, förundran och tacksamhet för den kung och det rike som regerar utifrån barmhärtighet och kärlek och som aldrig skulle låna sig till att använda någon människa för sina egna syften.

När vi funderar över de två inledande berättelserna i det fjortonde kapitlet kan man inte undgå att läggamärke till alla dessa och säkert många fler olikheter mellan berättelserna. Och frågan måste ju någonstans ställas om varför Matteus berättar om Herodes födelsedagsfest och Johannes döparens avrättning. Det är ju en berättelse som ju inte riktigt passar in – om det inte vore som relief till vad som sker på bergssluttningen den där kvällen när Jesus botat deras sjuka och undervisat och alla är trötta och hungriga. Och därifrån, denna berättelse med så många bottnar och symboler i sig sänder Jesus iväg sina lärjungar i en båt över sjön. Själv drar han sig ännu mer tillbaka, upp på berget för att be.

Kankse bad Herodes Antipas också den där natten efter festen. Men en bön i desperation och ångest över vad som hade skett, vad han hade ställt till med och vad följderna skulle bli. Vi vet inget om det. Men vi vet att om Jesus står det på flera ställen i evangelierna att han gick undan ensam för att be. Kanske var det en annan kamp som pågick hos honom. Han hade brutit brödet och symboliskt föegripit den dag, som var hans livsmål, då hans kropp skulle brytas för att ge liv åt de många. Hur som helst, samtidigt som Jesus kämpade med sin fråga, kämpade hans lärjungar mot storm och vågor mitt ute på sjön. Då kommer Jesus till dem.

De tror att han är ett spöke och blir skräckslagna – och vem skulle inte det om någon man kände kom gående emot sin mitt ute på en sjö (det är inte vinter och han vet inte var stenarna finns)? Inte så ofta blir Jesus ett spöke för oss som kommer när och på ett sätt som vi inte tänkte oss. Och då känner vi inte igen honom. Vi kämpar med våra problem, med vårt liv, med församlingarnas interna frågor eller andra saker, men vi förväntar egentligen inte att Jesus skulle kunna komma och ha något med vår kamp att göra. Vi vill ju kunna klara detta själva. Vi blir rädda för hans närvaro. Men Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda!” (v. 27) Och kanske är det just de orden du behöver höra just idag. Lugn! Var inte rädd! Det är jag, Jesus! Du behöver inte gå på vatten, du behöver inte utmana ödet, du behöver inget. Men nya verkligeheter finns där för dig, om du vill. Ett steg. Ut i det okända. 70000 famnars djup. Jesu hand räcks dig. Hans ögon möter dig. Vattnet bär! Det bär!!! Trots stormen – så länge du ser på honom.

Men gör inte som Herodes och som Petrus. De drabbades av fruktan när de tänkte på och såg stormen de befann sig i. Det gjorde att de sjönk. Men bara en av dem hade förståndet att be om hjälp. Men det är det enda som behövs. Då räcks en hand, då delas ett bröd, då dukas en fest på stranden och en ny tid väntar. Stormen är inte slutet för det finns en kung som har allt i sin hand och vars hjärta är fyllt av barmhärtighet (v. 14) och kärlek. Och med på vägen har vi tolv korgar bröd som ständigt kommer att påminna oss om Gudsrikets överflöd och fest.