Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Höra, se och förstå – eller inte?

Matteus kapitel 13 httar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Så har vi kommit till det tredje stora talet som Jesus håller i Matteusevangeliet – liknelsetalet. Här finner vi många av våra favoritliknelser om Guds rike och centralt i kapitlet står den berömda liknelsen om den ”fyrahanda sädesåkern”, som den har kommit att kallas. Samtidigt så medför det välkända en fara: redan innan vi läser tror vi oss veta vad det handlar om. Så är det med liknelserna. Vi har hört dem berättas sedan söndagsskolan. Och så har de förlorat sammanhang och innehåll.

Liknelsetalet fortsätter med att tydliggöra skillnaden mellan att vara en anhängare och en efterföljare till Jesus. Med kallelsen att följa honom och uppbrottet från anhängarskaran följer en dyrbar gåva – och här hittar vi nyckeln till hela talet – att på något sätt börja förstå vad det hela handlar om. Jesus säger till sina lärjungar: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.” (v. 11) Och så följer ett antal ställen i talet där just frågan om att höra, se och förstå – eller inte – antyds (v. 9, 11, 13-15, 19, 23, 34-35, och 36). Och allt avslutas med att Jesus frågar lärjungarna om de har förstått. (v. 51)

Att höra, se och förstå – det är detta som den första liknelsen handlar om. Alla i kretsen omkring Jesus, folkskaran, anhängarna och lärjungarna, hör samma undervisning, hör samma saker om Jesus och om Guds rike och om vad detta rike innebär. De möts alla av kallelsen att följa, men… Man tar emot budskapet olika, och vad som är ännu tydligare, man låter budskapet/ordet/ få olika förutsättningar att bära frukt i ens liv. Olika skaker gör att det som så entusiastiskt mottas blir verkningslöst i en människas liv.

  • Den onde stjäl bort det som såtts. Vi får aldrig glömma att kampen om Ordet är en kamp mellan olika herravälden och riken. ”Tjuven kommer bara för att slakta, stjäla och döda”, säger Jesus i Joh 10:10.
  • Motstånd och förföljelse gör att man backar. Det är lätt att dras med, att vilja vara radikal, att snabbt ge löften eller göra avgörelser under starkt känslosvall. Men när saker sker omkring oss, när kompisar, familj, vänner, studier, ”tidsandan” kommer in och motsäger ordet – väger den där känsloupplvelsen inte så tungt längre.
  • Rikedom, välstånd, omsorger och bekymmer kväver insikten. Sällan har väl dessa ord varit så viktiga som i vår tid. Vi möter kanske inte så ofta demoner eller dödshot. Men den trygghetsnarkomaniska, välfärdsorienterade, ekonomifixerade och ständigt tillväxtberoende livsstil som är vår hotar hela tiden att kväva det som budskapet om Guds rike talar om. Inte för att det inte är viktigt, utan därför att det drunknar i allt annat – inte minst i kyrkans ofta febriga verksamhetshets.

Efterföljelse bygger på en insikt om vem Jesus är och om Guds rikes radikalitet och anspråk på mitt liv och medför en aktiv vaksamhet gent mot den onde, de allt för snabba besluten och en livsstil som kväver det verkliga livet. Det handlar om att förstå, att se vidare och längre, att begrunda, grunda och bygga på den som ordet handlar om och endast på honom – på Jesus. För varje liknelse är bara en del i insikten om Guds stora liknelseberättelse – den som är evangeliet om Jesus. Han är Guds liknelse som berättar det verkligt viktiga om oss, våra liv, om Gud och om gemenskapen med honom. Efterföljelsens innebörd ligger i att låta denna övergripande liknelse vara den som formar och ger grund och mening till mitt liv. Och i den insikten ligger förståelsen av att jag egentligen inte kan förstå vem Jesus verkligen är, inte här och inte än. Men att en dag ska vi förstå helt och fullt.

Det finns en skiljelinje i liknelsetalet som blir tydlig när man läser det så här. Men den handlar inte bara om anhängare och efterföljare, om dom som tror att de förstått allt och dom som insett att de nog inte förstått så mycket och därför förstått tillräckligt för att ordet i deras liv ska kunna producera den skörd som ordet, budskapet om Guds rike, naturligt kommer att bära i deras liv. Det är ett skiljande som börjar här och nu och somväxer sig vidare fram till en dag då den stora skilsmässan är definitv. Liknelserna om ogräset och om fiskarna beskriver detta med tydlighet och kraft. Och fast vi inte här och nu har mandatet att kategorisera människor och säga hur deras evighet kommer att bli, kommer det till slut ändå bara att finnas två sorters människor inför Guds tron: de som sagt till Gud ”Ske Din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske Dig som du vill” (C S Lewis, Den stora skillsmässan, s. 61).

Det är allvaret i det valet som ligger som bakgrund i liknelserna om skatten och prälan. Att finna Guds rike, att förstå dess hemligheter, kostar något. Eller rättare sagt, det kostar allt. Allt annat väger i jämförelse med den insikten och den erfarenheten väldigt lätt. Den som valt att bejaka Jesu kallelse att lämna allt bakom sig för att följa honom, har visserligen i världens ögon säkert missat mycket, men vunnit det enda väsentliga – skatten, pärlan – livet tillsammans med Jesus. Det är ett radikalt beslut. Och vi vet inte vad det kommer att innebära. Men det är det enda beslut som kan föra oss djupare in i att förstå ”himmelrikets hemligheter” (v. 11).

Det handlar till syvende och sist om att radikalt följa Jesus och låta sitt liv präglas på honom och säga: ske din vilja – inte min.

Annonser


Lämna en kommentar

När ljuset kallas mörker

Matteus kapitel 12 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

I det här kapitlet möter oss några välkända berättelser. Jesu lärjungar äter ax på en åker på sabbaten, Jesus helar en man med en förlamad hand, Jona-tecknet och till slut berättelsen om när Jesu familj kommer för att tala med honom. Centralt i kapitlet hittar vi dock ett avsnitt som tillhör något av det mer svårtolkade i evangelierna.

Verserna 31-37 handlar om hädelsen mot den helige Ande och jag låter det här avsnittet tjäna som tolkningsnyckel till resten i kapitlet. För det är just så som det Jesus säger om hädelsen mot den helige Ande blir förstålig. Vers 31 börjar med ordet därför. Det Jesus nu säger beror på och bygger på det som just hänt. Det är själva klimax på en händelseutveckling som tar sin början när fariséerna anklagar Jesus för att inte se efter så att hans lärjungar följer sabbatsbudet. Och fortsätter med att Jesus botar en man med en förlamad hand. Så eskalerar det hela ytterligare i samband med att en besatt blir botad och fariseérna inte bara funderar på hur de ska bli av med Jesus utan de anklagar honom för att vara utsänd från djävulen själv. Men det är något man inte verkar vilja se och något man inte verkar vilja förstå.

Tre gånger i kapitlet återkommer en ordsekvens som är yttersta vikt: ”här finns det som är större än…” I vers 6 handlar det om templet (och indirekt kung David), i vers 41 om Jona och slutligen i vers 42 om Salomo. I och med att Jesus har kommit är alla dessa överspelade. Dess vikt som inikatorer på Guds rike och Guds närvaro i sitt folk är överspelad. Nu har en ny tid kommit. ”Människosonen är herre över sabbaten”. (v. 8 ) Där har vi hela skillnaden. Och det sätt som Jesus tolkar sabbat och tempel på handlar om barmhärtighet, inte om offer eller att sätta upp regler som är omänskliga.

Det hela ställs på sin spets när Jesus möter den lame mannen. För fariseéna kunde hans behov och hans helande gärna vänta till en annan dag – då man fick arbeta. Samtidigt skulle ingen av dem undgå att rädda sitt eget får om det var i fara, inte ens på sabbaten. Det som sker i synagogan är att nu är Jesus där och nu möts Gudsriket förkroppsligat – templet förkroppsligat – och en människa som lidit länge. Skillnaden mellan Gud och människor är att Gud inte säger: vänta till i morgon, utan Gud säger. ”Håll fram din hand”! (v. 13) Gud handlar utifrån sitt hjärta och inte efter människors regler.

Där sker ett skiljande. Fariseérna går därifrån för att planera hur de ska bli av med Jesus. Jesus går därifrån och människor kommer till honom och han botar alla. Sedan följer min favoritbeskrivning av Jesus:

Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. (v. 18-21)

Och så målas bilden av Jesus som uppfyllelsen av löftena om Guds tjänare. En som gör det tydligt och synligt innebörden i orden ”barmhärtighet vill jag se och inte offer.” (v. 7) Till denna Jesus, vars namn ger hopp till folken kom man också med en besatt som var blind och stum, och Jesus botade honom. Men fariseérna har ännu inget förstått, eller som vi snart ska se, de har förstått, men vägrar att acceptera det de förstått och kallar det för mörker istället för ljus. För än en gång hänför de Jesu verksamhet till den onde. Jesus måste vara en ondskans hantlangare.

Det är därför Jesus talar om hädelsen mot den helige Ande. Det är OK att säga saker om Jesus. Petrus förnekade Jesus tre gånger – inte därför att Petrus var ond – utan därför att han var rädd. Att vara rädd är något som kan förlåtas. Men de människor som ser och förstår vem Jesus är och ändå inte bara förnekar honom men gång på gång vidhåller att han är ond, har gjort sitt val. De har försatt sig bortom förlåtelsens räckvidd.

Här är något som är förmer än sabbaten, templet, David, Jona, Salomo, fariséer och allt annat. För ”om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (v. 28), säger Jesus. Och i det riket är grundhållningen ”barmhärtighet och inte offer”. I det riket befrias människor inte bara under ”kontorstid”, utan ständigt, därför att det inte för Gud existerar någon annan tid än den heliga tid som kallas nu. I det riket utvidgas också förståelsen av gemenskap och familjeband och ensamhetens fängelse bryts. Jesus ”visade med handen på sina lärjungar och sade: ‘Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och bror.'” (v. 48-50) Dessa har förstått något fundamentalt om Jesus, något de bejakat och valt att följa. De kommer att falla, förneka, skingras, drabbas av tvivel och förtvivlan. De kommer att säga saker de önskar kunde vara osagt. Men de kommer aldrig att hamna i den situationen att det inte finns förlåtelse, barmhärtighet och upprättelse i deras liv – inte så länge deras hjärtas innersta önskan är att följa Jesus och vara en del av hans rike.


Lämna en kommentar

Tvivel

Matteus kapitel 11 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Från självutnämnd och kaxig profet och samhällskritker till en ensam tvivlande man i ett dystert fängelse. Avståndet kan tyckas oändligt, men steget är ändå inte så långt. En stor del av Matteus 11:e kapitel handlar om Johannes döparen. Vi lärde känna honom i kapitel tre. Skarorna vallfärdade för att lyssna till honom, beröras av hans budskap och döpas som tecken på viljan att följa en ny väg för sina liv. Det var genom Johannes döparen som evangelisten introducerar Jesus. Det sker en stafettväxling. Dramatiskt skriver Matteus: ”När Jesus hörde att Johannes blivit fängslad…” (4:12). Det var då Jesus trädde fram på allvar.

Men det som skulle kunna se så självklart ut är inte så självklart. I Johannesevangeliet får vi veta hur Guds Ande uppenbarat för Johannes vem Jesus är och hur Johannes känner igen Jesus och pekar ut honom som ”Guds lamm som tag bort världens synd.” (Joh 1:29) Johannes lärjungar har säker betättat för Johannes om Jesus och vad som händer och om hur Jesus inte beter sig som de förväntade. Han blev inte den gestalt som de hade tänkt sig. Det är just i den punkten som tron prövas. Det är när inget av det jag hade förväntat eller tänkt mig skulle hända inträffar som kvaliten i min tro  prövas.

Vi kommer alla till den punkten. Tvivel. Vi ryggar inför ordet. Det känns i många sammanhang nästan syndigt och i andra upphöjs det till dygd. Men jag skulle vilja säga att det är inget dera. Det är en del av vårt livs och vår tros växt. Det behöver varken undertryckas eller premieras. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Gud var inte som jag föreställt mig. Gud gjorde inte det jag ville, önskade, bad om, kämpade för osv.

Det gick nog inte för Johannes döparen som han hade tänkt sig heller. Han såg inte den väckelse komma som han förebådade. Han såg inte den politiska förändring och frihet som han längtade efter. Och Jesus talade inte om det som han hade hoppats på. Gudsriket, av ett annat slag, var svårt att se. ”Kan det vara så,” tänkte nog Johannes, ”att jag tog miste. Kankse är det inte han som är Messias. Kanske han också bara är en i raden som bereder Guds folk för den verklige Messias.”

När frågan möter Jesus ger han inget entydigt svar. Bara att de ska berätta för Johannes vad de ser och hör. Och det är nog precis detta som är så viktigt när tvivlet kommer – att låta det ge oss nya ögon att se med och nya öron att höra med. Det leder oss till nya insikter och fördjupad förståelse av vem Gud är. Samtidigt så balanserar vi på ravinens rand och riskerar att mista allt. Tro är som Krikegaard uttrycker det att ta klivet ut över de 70 000 famnarnas djup. Nya ögon, nya öron, ny insikt, djupare förståelse, mognare tro.

Berätta vad ni ser och vad ni hör. Och så beskriver Jesus tecknen på Gudsrikets kommande. Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår ”och fattiga får ett glädjebud.” (v. 5) Är det detta som Guds rike handlar om, eller ska vi vänta på någon annan? Relevant fråga. Också idag. Är det så att vi i allt det vi håller på med i kyrkor och kristen verksamhet för länge sedan missat poängen och skulle behöva hamna i Johannes döparens fängelse för att tvingas att ställa tvivlets viktiga fråga – dels om vad vår egen tro bygger på, dels om vad alla de där sakerna vi håller på med har med Jesus från Nasaret och hans Gudsrike att göra, dels om vem vi tror att han är – egentligen – och vilka konsekvenserna skulle vara av nya ögon och nya öron, ny insikt och djupare förståelse.

Lite längre fram i kapitlet prisar Jesus Fadern för att han har ”dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” (v. 25) Det är de som inte har alla saker färdiga och klara som har förmågan till ny insikt och djupare förståelse. Det är så jag tror man behöver tolka Jesus här. En barnsligt oförstört sinne är öppet för det Gud har att uppenbara för oss – om oss själva, om sitt rike och Jesus, om trons liv och hemligheter osv. Tvivlet blir en plog som plöjer upp den hårda jorden och öppnar den för det Gud vill ge oss.

Samtidigt vet vi att tvivel kan bli ett tungt ok att bära. Andra orkar inte med mina frågor, mina grubblerier. De stör och oroar. Istället för att tysta vår orliga själ får vi av Jesus en inbjudan att komma till honom också med vårt tvivel för att finna en plats, ett rum, där det får utrymme. Nya ögon, nya öron, ny insikt, djupare förståelse. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.” (v. 29) Om Johannes döparen fann den vilan vet vi inte. Vad hans utsända berättade för honom vet vi heller inte. Men Jesus erbjuder dig och mig en plats hos honom där vi får komma och där vårt tvivel kan växlas in från att varit en börda till att bli en tillgång.


Lämna en kommentar

Efterföljelsens tydlighet och innebörd

Matteus kapitel 10 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Det är få kapitel i Nya Testamentet där efterföljelsens innebörd, villkor och beroende är så tydlig som i det vi brukat kalla Jesu utsändningstal i Matteus 10! Övergången från avsnittet där Jesus berörs ända in i sitt innerstas djup av människors andliga, sociala, materiella och politiska nöd är dramatisk. Jesus uppmanar sina efterföljare att be Gud om arbetare till den skörd som Jesus just definierat – människor illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Och han uppmanar dem och oss till den bönen för att också vi skulle få samma ögon som han och få samma hjärta som han och drivas av samma nöd som han.

Och det är när människor drabbas av den verklighet som bönen för skörden tydliggör i deras hjärtan och så besjälas av samma nöd som finns hos Jesus som efterföljelsen börjar tydliggöras i deras liv. Det är sådana människor, sådana efterföljare, som Jesus också utrustar och sänder för att möta den verklighet som finns bakom bönen om arbetare för skörden – till att möta ”de förlorade fåren” (v. 6) och föra dem hem igen. Och digniteten i det uppdrag som Jesus ger sina efterföljare tydliggörs av den utrustning och de instruktioner som Jesus ger dem han sänder ut. Hela avsnittet börjar med att Jesus kallade till sig tolv av sina efterföljare ”och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor.” (v. 1) Och så nämner Matteus namnen på dessa tolv. Och han gör det tror jag för att du och jag ska förstå att de människor som Jesus kallar och använder i sitt rike är inga superhjältar, utan enkla människor med fel och brister precis som du och jag. Men Jesus överför av sin makt och auktoritet till dessa för det uppdrag han sänder dem ut i – att i ord och handling gestalta evangeliet om Guds rike och att det är nära och öppet för var och en som vill ta emot och leva i det. ”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (v. 7-8) Där har vi uppdraget. Och det uppdraget har inte förändrats. Det är samma kallelse, samma kraft, samma uppdrag, samma efterföljelse – nu som då!

Fast efterföljelsens innebörd och tydlighet ligger inte bara i detta uppdrag och den utrustning och kraft som uttrycks i början av kapitlet. Det uttrycks än mer i hur Jesus beskriver det beroende av honom som varje efterföljare också utmanas till. Och det är har som saker börjar att utmana. Ta inga pengar eller packning, gå dit ni blir mottagna, stanna och verka där. Inte ens när det gäller de dagliga behoven handlar det om att kunna förlita sig på det man kan, vet och känner sig bekväm med. Bara lita på Jesus och Gudsrikets gästfrihet. Det utmanar oss till att inse att livet i Guds rike är odelbart. Det går inte att dela upp i andligt – förkunna, bota, befria – och världsligt – mat, kläder, hus osv. Vi är i lika hög grad beroende av Jesus och av hans kraft och försyn för hela våra liv. Det materiella beroendet av Jesus, tränar oss för att kunna följa honom också i andra aspekter av vårt liv och se livet i Guds rike som något i vilken uppdelningen mellan heligt, andligt, materiellt, världsligt inte existerar.

Beroendet av Jesus blir ännu tydligare när han vrider på bilden av hur det är att följa honom i en omgivning som inte förstår vem han är (=skörden). Som får bland vargar. Det är så hans efterföljare sänds. Sårbara, utsatta, ängsliga i sig själva – och helt beroende av den hjälp och ledning som Gud ger genom sin helige Ande. ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (v. 19-21)

Efterföljelsen är inte till för dem som tror att vara kristen är en genväg till respektabilitet och en lugnt och stilla liv! Det väntar motstånd och förföljelse. Det väntar oförståelse och avståndstagande. Och precis som Jesus blir förföljd, bespottad, hånad och utstött och kallad för allt möjligt ont, så kommer hans efterföljare att bli det också. Men var inte rädda, säger Jesus, och så för han efterföljelsen och Gudsberoendet till ytterligare ett djupare plan. Om vi känner och fruktar Gud och gör det allvarligt och på djupet, då vet vi att vi inget har att frukta. För ingen annan än han kan ta ifrån oss det oförstörbara liv vi nu lever i gemenskap med Jesus. Och Gud kommer dessutom att vaka över detta liv i och hos oss, för att den som vill följa Jesus är dyrbar och viktig i Guds ögon. ”Var alltså inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (v. 31)

Efterföljelsen kan aldrig undvika korset. Det finns där ständigt som påminnelse och livsbetingelse och reell verklighet. Korset utmanar oss till det yttersta. Det utmanar våra motiv och vår rädsla. Att ta upp korset är efterföljelsens innebörd. Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (v. 38-39)

Och läser man sedan det Jesus har sagt i sitt utsändningstal i ljuset av korset, så tydliggörs bilden av den befrielse som ligger i att mista sitt liv. När jag är helt beroende av Jesus, när mitt liv är helt präglad på honom, är det så mycket som inte längre blir viktigt. För det handlar inte längre om mig och om vad jag kan göra eller åstadkomma eller tänka ut eller hitta på. Då handlar det bara om Jesus och ingen annan. Det är den verkligheten som Jesus tydliggör när han förklarar för sina efterföljare att ”den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (v. 40)

Men på vägen dit utmanar Jesus min bekvämlighetszon och min respektabilitet och min goda teologi i grunden. För det handlar om ett följa honom på kärlekens, kraftens och lidandets väg. Det är bara så Guds rike blir synligt i mitt liv.


Lämna en kommentar

Vad som driver Jesus

Matteus avslutar det nionde kapitlet med att berätta om drivkraften i Jesu tjänst. Han skriver att när Jesus såg människorna fylldes han med medlidande. Och man kan ju tycka att medlidande är en ganska ytlig drivkraft. Sympati kan man ju ha för mycket och för många, men att det skulle vara en grundläggande drivkraft är kanske för mycket sagt. Men så var det inte för Jesus. Det medlidande som Matteus beskriver är så mycket djupare och starkare än det vi vanligtvis talar om. Det ordval som Matteus gör visar att Jesus berörs av människors situation, deras lidande och nöd, på ett rent fysiskt sätt. Det finns en inneboende drivkraft utifrån hans unika sätt att se hur människor har det som driver honom i den tjänst han utför. Och människor reagerar väldigt olika i evangeliet på det Jesus gör. Det blir tydligt också i Matteus 9.

När Jesus botat den lame och förlåtit hans synd står det att de som såg det både greps av fruktan och prisade Gud, lite senare efter att Jesus botat kvinnan med blödningarna och uppväckt synagogföreståndarens dotter kan vi läsa att ”ryktet om vad som hade hänt spred sig i hela den trakten” (v. 26). Och de två blinda som Jesus senare botade genom att beröra deras ögon spred själva, trots att Jesus försökte hindra dem, ut ryktet om vad Jesus hade gjort. Det hela sammanfattas sedan i den reaktion som Matteus beskriver efter att den dövstumme befriats. Folk häpnade över det de varit med om och sa: ”Aldrig förr har man sett något sådant i Israel” (v. 33) Samtidigt som människor förundras och tackar Gud för det Jesus gör försöker fariséerna, den tidens religiösa elit, att ge sin förklaring. Det är inte Gud som är på färde, menar de. ”Det är med demonernas furste som han driver ut demonerna.” (v. 34) Jesus är i deras ögon en trollkarl som använder svart magi.

De människor som Jesus mötte i sin tjänst och som vi läser om i Matteus 8-9 befinner sig i en besvärlig situation. Som får utan herde, beskriver Matteus det hela. Och man kan förstå hans reaktion. Istället för att möta människors andliga och sociala behov, så ägnar sig deras ledare åt att smutskasta Jesus och att försöka göra sig populära hos ockupationsmakten. Matteus beskriver de människor som levde på det här sättet som ”illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (v. 36).

För Matteus läsare blir bilden tydlig. Det som berättas här är samma sak som beskrivs i det berömda herdekapitlet i Hesekiel 34, där Gud går till rätta med folkets ledare för att de inte tagit sin ledarskapsuppgift på allvar.

Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. (Hes 34:4)

Men så ger Gud ett löfte om att sända en herde efter hans eget hjärta som ska göra allt det som herdarna/ledarna försummat. Och när Mose mot slutet av sitt liv ber till Gud om att han ska utse en efterträdare till Mose så ber han Gud göra det så att folket inte ska bli ”som får utan herde.” (4 Mos 27:17) Och Gud svarar Mose: ”Hämta, Josua, Nuns son, han är en man med ande.” (v. 18) Josua är den hebreiska versionen av namnet Jesus!

Den som Gud sänder för att människor inte ska vara som får utan herde, illa medfarna, betryckta, bundna, utan hopp och framtid, utan tro och glädje i livet, det är Jesus – Guds son, Människosonen, Davids som, Messias, den gode herden. Han som är fylld av medlidande. Han vars hjärta bankar, värker, blöder för oss människor och för att vi ska få ett nytt liv i frihet och gemenskap i Guds rike.

Det är inte svårt att se likheterna mellan vad både Hesekiel och Matteus beskriver om människors belägenhet utan Jesus och hur det ser ut i vårt land idag. Människor är illa medfarna och ofta hjälplösa under missmod, hopplöshet, förvirring, andligt betryck, sjukdom, psykisk ohälsa, sociala problem och allmänt sjunkande moral i samhället. Får utan herde, med religiösa ledare som själva leder förfallet!

Det är med en sådan bakgrund som det Jesus avslutar kapitlet med att säga blir så starkt. ”Skörden är stor, men arbetarna är få.” (v. 37) Det verkar som kriterierna för skörd är två i det här fallet. Det ena är Jesus och Guds rike och evangeliet om hur detta rike bryter fram med kraft och upprättar och förvandlar människor. Det andra är den nöd som finns bland dessa människor. Det är i skärningspunkten mellan nöden och evangeliet om Guds rike som skörden bärgas in för Gud! Det är till den skärningspunkten som Gud kallar oss som vill vara Jesu efterföljare. Och han utmanar oss att inte backa undan och tro att någon annan, eller samhället, ska kunna möta den nöden. Det är evangeliet om Guds rike som är vårt uppdrag, precis som det var Jesu uppdrag. ”Bed därför skördens herre om arbetare till sin skörd.” (v. 38)

Hur det skördearbetet ser ut och vilka redskap som finns i det arbetet återkommer vi med i morgon då vi lyssnar till Jesu andra stora predikan i Matteusevangeliet, det s k  utsändningstalet. Men fram till dess, lyssna till och låt dig både beröras och inspireras av Simon Ådahls sång: Jag tänker be för Sverige


Lämna en kommentar

Det liv som spränger alla ramar

Matteus kapitel 9 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Ett tydligt mönster börjar växa fram i Matteus berättelse om Jesus. Vi ser det i bergspredikan och vi ser det i det sätt som Jesus möter och bemöter de människor som kommer till honom. Jesus spränger de gängse ramarna. Ständigt utmanar han hur man borde vara, tänka eller reagera i  de sammanhang som evangeliet berättar om. En spetälsk som inte fick beröras – Jesus vidrör honom – och den spetälske blir frisk. En romersk officer prisas för sin tro. Människor som erbjuder sig att följa honom visas bort. De fysiska elementen som ingen kan rå på. Jesus tystar dem. Och så fortsätte det in i det nionde kapitlet också.

En man blir buren av fyra av sina vänner till Jesus. Och det är tydligt att det de först tänker på är att kanske kunde Jesus bota den lame. Men Jesus överraskar både de fyra som bar, mannen som blev buren och resten runt omkring med att göra något helt annat. Han säger: ”Var inte orolig, mitt barn, dina synder är förlåtna.” (v. 2) Och genast hajade man till. Fariséerna tänkte att Jesus hädade, informerar Matteus oss. Andra undrade nog helt enkelt hur Jesus kunde förlåta synder. Det kunde ju bara Gud. Att tänka nästa tanke, var kanske för mycket. Det var långt utanfor ramarna. Jesus kunde förlåta synder om det förhöll sig så att han var Gud… Och så frågar Jesus dem som var samlade runt omkring den lame mannen. ”Vilket tror ni är lättast att göra, att förlåta synder eller att resa upp en lam?” Det är ju klart att rent logsikt borde det ju vara att förlåta synder, för ingen kan ju liksom kolla att det har skett. Men Jesu poäng är att det enda sätt som människor kan förstå att Jesus är den han är och att han har den auktoriteten att förlåta människor deras synder ligger i det som nu kommer att ske. ”Stig upp, tag din bår och gå hem.” (v. 7) Och mannen gjorde som Jesus sa. Ramarna sprängdes. Både de mänskliga, som sa vad som var möjligt rent fysiskt att göra, men också de andliga ramarna och begränsningarna i den människans liv. Fri från sin synd. Fri från sin förlamning. Därför att han hade mött honom om vilken Matteus redan citerat från Jesaja 53.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade. (v. 4-5)

När Jesus så fortsatte vägen vidare mötte han Matteus, tullindrivaren som blev evangeliets författare, sittande utanför tullhuset. Jesus låter kallelsens ord också möta Matteus: ”Följ mig.” (v. 9) Och Matteus reste sig upp och lämnade tullhuset bakom sig och följde Jesus, eller rättare sagt, Jesus följde med Matteus. För samma kväll var det fest hemma hos Matteus och Jesus och hans lärjungar var där och en hel del andra var också där. Andra tullindrivare, människor i samhällets marginaler, människor med tvivelaktigt rykte och/eller uppförande – de som kallades för syndare. Såna fick man inte umgås med. Deras orena liv kunde smitta av sig och befläcka den som ville ha sin relation med Gud OK. (Det är ett märkligt sätt att tänka egentligen. För om det liv som levs i gemenskap med Gud inte är starkare än det som kan smutsa ned, vad är det då för liv.) Det är tydligt att Jesus levde efter det tankesättet att det Gudsrikesliv som han hade och som han förmedlade var så starkt att det tog bort orenhet och förvandlade människor och gjorde dem fria.

För att förtydliga kraften i det liv som Jesus förmedlar och som han kallar sina efterföljare in i använder Jesus två alldagliga bilder. (De kommer som svar på en typisk inanför ramarna fråga om varför man inte gör si eller si i sin religiösa trosutövning.) Man sätter inte en lapp av nytt tyg på ett gammalt och tvättat. För när det sedan tvättas och den nya lappen krymper hotar det förstöra det gamla tyget. Man häller inte heller nytt vin i en gammal vinsäck. För när vinet gäser kan inte säcken utvidga sig med vinet. Det nya tyget, det nya vinet spränger de gamla tingen. Det nya livet måste få utrymme att växa, leva utvecklas och får inte begränsas av det gamla. För som med både klädesplagget och vinsäcken kan begränsningarna och de gamla ramarna för hur Gud är och hur Gud handlar och för hur livet i Guds rike ska levas hota att förstöra både livets innehåll och de yttre ramar som finns. Nej, säger Jesus, det nya vinet behöver nya vinsäckar. Det är då som allt kan utvecklas och mogna som det ska. Så är det också med livet i Guds rike. Och vad Jesus gör när han undervisar om Guds rike är att hjälpa oss att hitta de nya vinsäckar som passar till det nya liv som han erbjuder oss i att föja honom.

Vi fortsätter att fundera på resten av kapitel 9 i morgon. Då är det påskdag och Jesus själv visar i sin uppståndelse på det liv som spränger alla ramar, även de som döden försöker sätta upp! Glad påsk!