Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Vem kan han vara?

Matteus kapitel 8 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Bergspredikan hade satt myror i huvudet på dem som lyssnade. Vad var denne för någon? Han talar inte som andra religiösa ledare. Han undervisade med makt, auktoritet, integretet och kraft. Det fanns något bakom orden som både var tilldragande och som oroade. Och att förstå vem Jesus är tillhör nycklarna till att vara hans efterföjlare.

I kapitel 8 möter vi en rad människor som på ett eller annat sätt ställer sig frågan om vem denne Jesus är. Den förste är en spetälsk. Kanske hade han lyssnat på avstånd på vad Jesus underrvisat om, kanske hade han hört någon berätta om Jesus, Matteus låter oss inte veta det. Men där på vägen ned från berget träder han fram med sin längtan och sitt behov. Herre, säger han, och så blir han den förste i Matteus berättelse om Jesus somkallar honom Herre. En man från den yttersta av marginaler, han ser och förstår att denne Jesus är och har något som andra inte är och har. ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren” (v. 3). Att ha den insikten i sin bön är viktigt. Det har med vår syn på vem Gud är och vem Jesus är att göra. Ibland får vi för oss att Gud vill, men han kan inte. Han är svag och långt borta. Eller så tänker vi att, visst kan Gud, men han vill inte. Han är hård och hjärtlös. Men Jesus gör slut på den spekulationen i samma stund som han bryter alla begränsningar. Han sträcker ut sin hand. Han vidrör den oberörbare. Han bryter ensamhetens och religiositetens fängelse. ”Jag vill. Bliv ren” (v. 3). En gång för alla klargör Jesus att Gud vill. Gud vill hela, upprätta, befria, frälsa och förvandla. Det är det som allt handlar om. Det är just det som är kärnan i Guds rike. ”Jag vill. Bliv ren.” Den spetälske mannen från samhällets utkant hade anat och förstått något som är fördolt för så många. Han anade vem Jesus var och att denne Jesus hade ett ärende just till honom. Att han var hans Herre och frälsare!

Och så kommer Jesus in i Kapernaum och möter en romersk officer. Han kommer med samma hälsning som den spetälske: Herre! Och i samtalet som följer erbjuder Jesus sig att komma hem till officeren, att bryta hans ensamhets och religiositets fängelse. Han var ju också en i judiska ögon som var oren, oberörbar, en som man inte fick besöka. Men hans svar visar på en förståelse av andiga ting som enligt Jesus övergår allas han hittills mött av dem som borde förstå sånt. ”Såg bara ett ord, så blir pojken frisk” (v. 8). Och så får detta med tro en djupare dimension än bara att hålla fast vid sina synders förlåtelse, eller att ha en religiös livsinställning. Den tro som Jesus berömmer är en tro som förstår och erkänner vem Jesus är, att han både vill och kan gripa in i våra liv.

Hemma hos Petrus sker fler underverk. Och Matteus sammanfattar det som skett när sjuka blev botade och besatta befriade genom att hänvisa till att också detta är uppfyllelsen av det profetiska löftesordet. Och så citerar han från Jesajas 53 kapitel. Det om den lidande tjänaren. Ett kapitel som kanske mer än något annat i gamla testamentet beskriver Jesu tjänst och försoningsgärning. ”Han tog våra sjukdomar, och han lyfte av våra plågor” (v. 17).  Att inse det och förstå och bejaka kraften i det ordet hör samman med att förstå vem Jesus är.

Det är tydligt att de två som steg fram och erbjöd Jesus sina tjänster som hans efterföljare inte hade fattat vem han var eller vad det innebar att följa honom. Det är inte enkelt för vare sig Jesu lärjungar eller för oss att förstå vad det innebär att vara en efterföljare till en som på allvar tänker vända upp och ned på hela världen genom att dö på ett kors. Men den som genom sin död övervinner döden kan inte låta omsorgen om de döda hindra hur livet bryter fram i och genom Guds rike. Att följa denne Jesus innebär ständigt att utmanas och ständigt att ställas inför frågan om vem han verkligen är.

Så gör också lärjungarna när de med en sovande Jesus i sin båt råkar ut för en storm som de inser de inte med all sin erfarehet av båtar och sjöliv kan klara av. De väcker Jesus och den här gången är det lärjungarna som ropar: Herre! Resan över Genesarets sjö är så lik våra liv. Vi tror att vi klarar av det hela. Vi har varit med förr. Jesus kan gärna vara med, men det är bäst att han sover. Han vet ju inget om segling ändå. Men så möter vi stormen. Vi gör det förr eller senare. Och det är avgörande för om vi ska gå under eller inte vad vi gör med Jesus. Lärjungarna väckte honom. De ropade ”Herre, hjälp oss, vi går under” (v. 25). Men innan Jesus gör något annat kommenterar han deras svaga tro. Här möter vi kontrasten mot den romerske officerens tro. Jesus stillar stormen och lärjungarna fråga sig och varandra: ”Vem kan han vara?” Förundrade, förvirrade, förbluffade brister de ut: ”Till och med vindarna och sjön lyder honom” (v. 27).

Det andra funderat över, det andra gäckats av, det förstår den andliga världen. Och kapitlet slutar med en konfrontation mellan Guds rike och mörkrets och dödens makt. De två besatta kom emot Jesus och demonerna ropar: ”Vad har du med oss att göra, Guds son?” (v. 29) Svaret kommer i den befrielsegärning där två illa åtgågna och av demoner bundan människor blir befriade från sin bundenhet. Och så möter vi med centrum i Jesajas ord en Jesus som är den Herre som både vill och kan hela, hjälpa, befria och upprätta människor. Det är en sådan Jesus vi får följa. Och han har inte förändrats. Han är densamma också idag.

Annonser


Lämna en kommentar

Gudsrikets tydlighet

Matteus kapitel 7 kan du läsa här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vi och dom! Vad är det som skiljer? Detta att skilja och att skapa gränser är något som ligger nedärvt i oss. Vi vill kategorisera, ordna och placera i fack. I kyrkans värld är det inte annorlunda. Och folk vill veta vad som skiljer den ena från den andra. Jesu kallelse att följa honom innebär ett skiljande. Det liv som vi inbjuds att leva tillsammans med honom, Gudsrikeslivet, är annorlunda och kräver att den som vill vara Jesu efterföljare lämnar det gamla livet bakom sig. Och det skulle kunnat vara lätt för Jesus att utnyttja den verkligheten för att skapa en tajt inre kärna genom att ständigt tydliggöra vad det är som skiljer. Det är ju ett av de enklaste gruppdynamiska knepen – vi och dom, vi är bra och dom är dåliga. Men Jesus gör inte så.

Gudsrikets tydlighet ligger inte i att döma, utan i att älska, och se människor med nya ögon. Den som sett sitt eget liv speglas i korsets verklighet, har ingen anledning att döma sin medmänniska. Den som följer Jesus vet att den andre är också lika älskad och försonad och förlåten som jag. Hon kan precis som Bonhoeffer noterar ”bara se andra människor som personer som Jesus kommer till.” (s. 173) Hur ska jag kunna döma den som Gud genom Jesus redan inneslutit i sin försoning och förlåtelse? Den gemenskap som formas i Guds rike är en gemenskap där människor lever utifrån sin medvetenhet om sin synd och andliga fattigdom och därför möter varandra inte som hot utan som gåvor och medvandrare i Jesu efterföljd.

Det är en gemenskap i bön och i sökande, en gemenskap som ständigt ber Gud om öppna dörrar – för Guds rikes utbredande, in i andras hjärtan och in i sitt eget hjärta. Så Gudsrikets tydlighet ligger inte i gränsdragning och att skapa motsatser. Tydligheten ligger i den vi följer och att den som vill vara en efterföljare till Jesus ständigt har sitt liv och sin fokus riktat mot honom. Återigen behöver jag påminna om detta att vara präglad på Jesus. Det är just detta det handlar om. Det är också bara i det ljuset som den gyllene regeln blir förstålig.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (v. 12)

Vi tar allt för ofta och lyfter den gyllene regen ut ur sitt sammanhang. Jesus är inte ute efter att skapa ett morlaiskt imperativ, för att använda Kants uttryck, han är inte ute efter att forma något nytt, inte ens en god etisk regel för hur vi ska leva tillsammans. Snarare vill han säga oss att om vi ska förstå vad det betyder att leva efter den gyllene regeln behöver vi lära känna honom som är lagen och profeternas uppfyllelse (jmf 5:13). Det är alltså i efterföljelsens kontext som den gyllene regen bli verksam. Det är kärlekens, förlåtelsens och korsdödens kontext.

När lärjungen nu möter de andra ser han dem alltid som människor som fått sina synder förlåtna och som är beroende av Guds kärlek för sina liv. ”Detta är lagen och profeterna” – för det är detsamma som det högsta budet: du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. (Bonhoeffer, Efterföljelse, s. 178)

Gudsrikets tydlighet formas genom efterföljelsen av Jesus och dess skiljelinje utgår från Jesu kors. Så talar Jesus om den trånga porten, den smala vägen och den sanna överlåtelsen som tecken på vad den skiljevägen innebär. I varje avseende är jag beroende av Jesus för det liv som jag lever som hans efterföljare. Här finns en annan gräns, en gräns som går rakt igenom mitt liv. Omkring den gränsen går striden om min inre vilja/längtan efter självtillräcklighet. Den breda vägen är den som bejakar min självtillräcklighet och bygger mitt ego. Som andlig väg är den ofta framgångsrik. ”Har vi inte profiterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” (v. 22) Men det är inte den väg som är grundad i överlåtelse och efterföljelse. För den vägens männsikor tänker inte så. De tänker inte vad kan jag göra för Gud utan istället ser de Jesus framför sig och följer honom i tro och lydnad. ”Och dessa tecken ska följa dem som tror…” (Läs vidare i Mk 16:17-18) Guds rike tillhör dem som gör min himmelske faders vilja, säger Jesus. Bonhoeffer sammanfattar vad det innebär att följa den väg som är Jesus i överlåten efterföljelse:

De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att tappa bort den även när man börjat gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu Kristi villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå heller lida orätt än att göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlor för svinen – det är en smal väg. (s. 180)

Men det är den väg Jesus kallar dig och mig att gå som hans efterföljare. Och det liv som så formas blir fast grundat och fast förankrat i Jesu ord och undervisning. För blicken är fäst vid honom, mitt hjärta öppet för att ta emot hans vägledning och min väg är hans. Den kantas av motstånd och svaghet, av självinsikt och fattigdom, av nåd och förlåtelse. Det är den väg som blir synlig i gemenskap med Jesus och med dem som vigt sitt liv till att följa honom.


Lämna en kommentar

Gudsrikets andlighet

Matteus kapitel 6 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Andlighet handlar om hjärtat. Det tydliggör Jesus i den andra delen av Bergspredikan. Lika mycket som det nya livet i Guds rike får uttryck i ett sätt att leva som är synligt och offentligt, lika mycket handlar det andliga livet om det inre, det fördålda, den plats där Gud ser och där vi möter Gud i förtrolighet och ödmjukhet. Jesus tar fram tre exempel. Det handlar om vårt givande, vårt böneliv och om vår askes. Vad som sker där beror på vilken drivkraft som vi har bakom detta med andlighet.

Två fraser i det Jesus säger om givande, bön och fasta är avgörande och avslöjande. Om andlighetens drivkraft är att visa upp sin duktighet på området inför andra, inför sig själv och inför Gud så för det visserligen med sig det man önskar – men inte den välsignelse som ligger i verklig gemenskap med Gud. ”De har redan fått ut sin lön”, säger Jesus tre gånger (v. 2, 5, 16). Så frågan måste gå till dig och mig för rannsakan av våra hjärtan och motiv: Varför ber jag? Varför ger jag till församlingen och till dem som lider nöd? Varför avstår jag från en del saker i mitt liv? Är det för att man borde göra det? Är det för att det ger mig tillfredställelse? Är det för att döva mitt samvete? Är det för att andra ska tycka att jag är en bra kristen? Eller är det något som kommer utur ett hjärta som lever i nära gemenskap med Fadern?

De där välkända orden om att ingen kan tjäna två herrar och om att ”där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara” (v. 21) handlar i högsta grad om just vårt förhållningssätt till det andliga livet. Vi söker alltid det som är vår skatt. Och ibland är det just andligheten som jag använder som genvägen till det jag söker, eftersträvar, lustar efter – till min skatt.

Men Jesus visar också en annan väg. En väg som handlar om det fördolda livet med Gud. Här drivs mitt hjärta av sin inneboende fattigdom mot den källa som ensam har förmågan att tillfredställa djupet av min längtan. Jesus talar om det fördolda. Han talar om att just där möter vi Gud, utan baktankar, bara för Guds egen skull. Det fördolda, det Gudsinriktade, bär med sig välsignelse och kraft. När jag ger utan tanke på att någon ska veta, när jag ber utan att någon annan vet om min stund med Jesus, när jag avstår eller fastar utan att göra någon sak av det. Det är då Guds välsignelse möter. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (v. 4, 6, 18). Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse:

När Jesus ensam härskar i mig och inneslutit all min vilja i hans, där i gemenskapen med honom när jag följer honom, där dör min vilja. Då kan jag be att hans vilja ska ske, han som vet vad jag behöver innan jag ber om det. Bara då är min bön trygg, stark och ren, för då handlar den om att Jesu vilja ska ske. Då är bönen också verkligen bön. Barnet ber sin far, den far som känner barnet. (s. 153)

Det är utifrån den andan som Jesus undervisar oss om bönen. Det handlar inte om att genom många ord eller storaåthävor tjäna ihop till ett bönesvar. Det handlar om att komma Gud så nära att han blir ”livet i vårt eget liv”, för att använda orden från Stina Anderssons bönepsalm (Ps 213). Där lär Jesus oss att be. Och vi känner igen orden i bönen Vår Fader, ord som vi så ofta upprepar, fast oftast mer regelmässigt än med djupt engagemang. Mönsterbönen som vi fått lära oss att be. Men en mönsterbön som mer är en skola i att be än bara ord att upprepa.

Bönen Vår Fader för oss igenom fyra viktiga områden i vårt böneliv: Den börjar med bönen om att Guds namn ska bli ärat och hans rike komma och vilja ske. Det är där vi hela tiden måste börja. Kapitlet avslutas med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet,så skall ni få allt det andra också.” (v. 33) Först Gud, först Guds vilja, först Guds rike, först Guds rättvisa, trofasthet och rättfärdighet, sen det andra.

Så fortsätter bönen med våra behov. Det dagliga brödet. De där sakerna som ligger på mitt hjärta. Ledningen för mitt liv och för de val jag har att göra. Bonhoeffer igen:

Det är inte tillbedjan i största allmänhet utan böner för konkreta behov som är den kristna bönens kännemärke. Människans rätta hållning inför Gud är att be med en utsträckt hand – hon vet ju att han har ett fadershjärta. (s. 153)

Förlåtelsen har en central plats i ett kristet böneliv. Det är bristen på vilja att förlåta som kanske är det största hindret för ett djupt och livgivande förhållande till Gud. Därför lägger Jesus till en extra kommentar om just förlåtelsens nödvändighet för att kunna göra anspråk på Guds förlåtelse över mitt eget liv. Och så till slut bönen om beskydd och ledning.

Så avslutar Jesus kapitlet med att sätta vår benägenhet att ständigt grubbla över framtiden och bekymra oss i kontrast till det han tidigare sagt. Det är som om han ville säga till mig när jag oroar mig som allra mest: Lita på mig! Lita på min ledning, min försyn och min kraft. Vilka sköna ord! Och vägen dit? Att söka Gud och att söka Guds rike före allt det andra. Varken mer eller mindre. Det rätta hjärtat, fokuset och den rätta prioriteringen.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” – det är inte någon levnadsvisdom eller princip. Det kan bara förstås som evangelium om Jesus Kristus. Bara den som följer Jesus och känner honom kan ta emot detta ord som en förmedling av Jesus Kristi Faders kärlek och som en befrielse från alla ting. Det är inte bekymren som gör lärjungen bekymmerslös, utan det är tron på Jesus Kristus. (s. 167)


Lämna en kommentar

Gudsrikets människor

Matteus kapitel 5 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Bergspredikan är den första av fyra tydliga predikningar som Jesus håller i Matteusevangeliet. De andra finner vi i kapitel 10, 13 och 24-25. Bergspredikan själv innehåller tre olika temablock. Först handlar det om Gudsrikets människor (kap.5), sedan om Gudsrikets andlighet (kap. 6) och sist om Gudsrikets tydlighet (kap. 7).

Efter de inledande saligprisningarna ger oss Jesus tre bilder. Han talar om saltet, ljuset och staden. Det är bilder av att det liv som levs i Jesus efterföljd gör något med efterföljaren som är omöjligt att dölja. Det är och blir synligt och tydligt för alla. Det liv som Jesus beskriver i det här kapitlet har innehåll och kraft, äger utstrålning och är lika omöjligt att dölja som en stad uppe på en höjd. Det finns ingen privatreligiositet i Jesu efterföljd. Den gemenskap som formas omkring honom måste om den är sann leva på ett sådant sätt att ”människorna ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (v. 16) Men vilken kontrast vi ser här! De människor som alldeles nyss prisats saliga under förföljelse och bespottelse är de som frammanar tacksamhet i hjärtat hos dem som ser och möter dem. Deras liv utmanar. Deras liv gör ingen neutral. Deras liv välsignar sin omgivning.

Men det hela börjar med åtta saker som Jesus säger kännetecknar de människor som är hans efterföljare och som lever det nya livet i Guds rike. Kännetecken som gör att de i all sin utsatthet och fattigdom är jordens mest välsignade människor. Låt mig lyfta fram det första av dessa kännetecken. Jag tror att just det är nycken till att förstå vad Jesus säger i det här kapitlet. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” (v. 3) Som jag ser det är saligprisningarna beskrivningar av vad som karaktäriserar ett liv nära Jesus – ett liv präglat på honom. Det börjar med andens fattigdom. Och det är viktigt. Därför att andens fattigdom är den grundförutsättning på vilken resten av livet i Jesu efterföljd bygger. Utan den insikten om att inför Gud har jag inget att komma med, inget annat än mitt desperata behov av honom och hans ledning och kraft i mitt liv, blir bergspredikans innhåll till lagiskhet och bördor. Andens fattigdom driver mig hela tiden till källan för det jag behöver, driver mig till Jesus. Och när jag har Jesus, fattas mig inget! Ett liv i Jesu efterföljd är ständigt och totalt i beroende av Jesus.

Man skulle kunna säga att Bergspredikans innehåll är en beskrivning av Jesus. Det är Jesu livssätt och andlighet och tydlighet som beskrivs. Och samtidigt så beskriver Jesus här ett liv som inte är en utopisk hägring förpassad till himlen, utan som i och genom honom är möjligt för den somföljer honom, som har sina ögon fästade vid honom och som längtar efter att vara hans efterföljare för att bli allt mer lik honom. Andens fattigdom är grunden. Och den dag jag förlorar insikten om den fattigdomen förlorar mitt liv sitt fotfäste. På denna fattigdom bygger sorgen över synd och ondska, ödmjukhet, längtan efter Guds rikes rättvisa och rättfärdighet, hjärtats renhet, freds och fridsskapande och glädje under förföljelse. Samtidigt ger oss Jesus ytterligare glimtar av vad Guds rike är: tröst, delaktighet, uppnådd rättvisa, barmhärtighet, att få se och lära känna Gud, att få kallas Guds söner och döttrar och ha del i hans familj.

Den andra delen av kapitlet måste läsas i ljuset av denna andens fattigdom; beskrivningen av det nya liv som är möjligt i och genom Jesus och att ständigt leva med den längatn i mitt liv att få bli mer lik Jesus. Här fördjupar Jesus den bild av Gudsrikets människor och Gudsrikets livsstil  som han började beskriva i saligprisningarna. Och han gör det genom att rama in det han har att säga med två näst intill omöjliga uttalanden. Först säger han: ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” (v. 20) Och så avslutas alltihop med: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (v. 48) Inget av detta är möjligt utan Jesus. Där finns poängen. Inget liv i Guds rike är möjligt utan Jesus och utan den kraft han ger oss för varje dag att leva det livet!

Det är i det ljuset jag vill läsa resten av bergspredikan och inte minst de sex områden där Jesus fördjupar Mose lag och går till att belysa inte symptomen utan själva kärnan i varje område. ”Ni har hört… men jag säger er:” Och så handlar budet om att inte dräpa i Jesu version om min vilja eller ovilja att förlåta och min önskan att få hämnd där dödandet av min medmänniska pågår imitt inre. Eller så handlar frågan om äktenskapsbrott och skilsmässa inte längre om sociala makt- och ägandestrukturer utan om att leva rent, ärligt, överlåtet och heligt i äktenskapet. Och så blir frågan om att kunna lita på en männskas ord inte längre en fråga om bara juridik utan om moral och ytterst om integretet och ärlighet.

Till slut vänder Jesus ut och in på begreppen omkring hur vi reagerar på och möter ondska och förtryck. Att vända andra kinden till, att gå utöver det som skulle förväntas enligt lagens bokstav, beskriver ett icke-våldsfärhållningssätt som överraskar och övervinner ondska och förtryck. Det är kärleken som segrar i Gudsrikets människors liv och gemenskap. Även kärleken till den som är ens fiende, till den som förtalar, förtrycker och förföljer. Jesu eget lidande och hans död på korset är det yttersta exemplet på det han säger här. Det är så som Guds rike växer och utbreds. Det är så som saltet förblir salt och ljuste fortsätter att sträla klart och standen fortsätter att synas och livet fortsätter att skörda tacksamhetens böner till Gud från dem som blir berörda av detta saliga, välsignade, omöjliga och fantastiska liv som erbjuds och blir möjligt i efterföljelsen av Jesus.


Lämna en kommentar

Efterföljare eller anhängare

Matteus kapitel 4 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV)

Temperaturen skrivas nu upp rejält i Matteus berättelse om Jesus. Från dopets andliga höjdpunkt förs Jesus ut i öknen. Från det som kunde blivit en sån perfekt språngbräda in i en framgångsrik tjänst förs han till en öde trakt. Ensam med sig själv, ensam med Fadern och till slut ensam med djävulen.

40 dagar av fasta. 40 dagar av andlig förberedelse och kraftsamling. 40 dagar utan mat som också påverkar en människas fysiska styrka. Jesus är hungrig berättar Matteus. Där, inte vid dopet, inte mitt bland anhängarna, men i den fysiska svaghetens och ensamhetens tidpunkt kommer fienden med sina prövningar. Det är så som vi också möter många av livets stora prövningar – när vi är svaga, trötta, ledsna, sjuka. Det är då som vi är som mest benägna att söka genvägarna, gå den enkla vägen, försöka vara pragmatiska eller smarta – ofta påhejade av själafienden.

Jesus prövas utifrån tre avgörande områden i en människas liv, tre områden där överlåtelsen till Fadern är avgörande för en människas framtida väg i och genom livet. Den första prövningen har med att tillfredställa sina – helt legitima –  behov att göra. Jesus var hungrig, det var väl inget fel i att vara det och vilja ha något att äta. Men att använda sin gudomlighet  för att tillfredställa sina personliga behov, skulle Jesus verkligen välja den genvägen? Han visste vad som var verklig mat, vad som gav verklig tillfredställelse – Ordet som kom från Guds mun och att ”göra hans vilja” som hade sänt honom (jmf Joh 4:34). Han visste att allt handlar inte om mej. När jag söker det som ger tillfredställese eller det som ger mening och mål med min tillvaro – då handlar det inte om mej! Det är inte jag som är världens och universums centrum. Hur många av oss har inte fallit just här? Gud blir den som vi vill använda för våra syften. Han blir en godisautomat där jag stoppar in en bön och får ut precis det jag önskar. Eller så försöker vi slå mynt av en ställning eller inflytande vi har bland vänner, i församling eller på jobbet. Och så faller vi platt. Men Jesus faller inte platt. Han har förankrat sitt liv i Guds ord och syften. Det enda som verkligen kan tillfredställa honom är att följa den väg som Fadern redan stakat ut för hans liv.

Istället förs Jesus till tempelmuren. Där står de två och balanserar på murkrönet – Jesus och djävulen. Handsvetten gör sig påmind. Höjden svindlar. ”Hoppa,” uppmanar djävulen, ”hoppa! Gud kommer att ta hand om dig. Det vet du ju. Hoppa så får du se själv att det är så.” Men Jesus hoppar inte, istället tillrättavisar han än en gång djävulen. ”Du ska inte sätta Herren din Gud på prov.” (v.7) Det finns andra sätt att förstå Guds omsorg och försyn i våra liv. Men vi vill ju ha bevis. Vi vill ju veta. Att Guds ord och löften är så fyllda av bevis för hans omsorg är ibland inte nog. Genvägen är att jag måste ha ett under, ett bönesvar, för att jag ska veta. Annars kan jag inte tro eller lita på Gud och så fylls livet av bitterhet och förlorar sin vitalitet. Om min kristendom behöver under för att inte haverera är det något fel. Under och tecken, en helande beröring, är i det här faller mer bonus och uttryck för omsorg, än det avgörande beviset. I den stora nattvardstacksägelsen ber vi: ”Den natt han gav oss det yttersta beviset för sin kärlek tog han ett bröd…” Jesu lidande, död och uppståndelse är de bevis vi behöver. Det är nog. Det är där vår tro har sin fasta förankring. Jesu kärlek utgiven för dig och mig i döden på ett kors.

Till slut visade djävulen alla riken och dess härlighet för Jesus. De kunde bli hans enkelt och snabbt. Här möter Jesus den ultimata genvägen. Varför lidande och död, när han kunde få allt utan att behöva göra något – annat är att böja knä för djävulen? Men Jesus böjer inte sina knän för djävulen. Han tillrättavisar honom och ber honom gå bort från honom. Det finns bara en som är värd vår tillbedjan. Jesus vet det. Han har levt i den gemenskapen. Endast Gud. Människans syfte är att upphöja Gud och för evigt erfara hans gemenskap (fritt efter the Westminster Confession). Det är därför som det yttersta slaget om vår själ handlar om vem och vad vi tillber. Och vem vi följer, för det är så lätt att sälja sin själ för att kapa lite obehag här och där, eller för att nå sitt mål snabbare. Kyrkan har genom historien haft allt för mycket av den varan. Den har allt för lätt böjt knä för både djävul, värld och tidsanda. Men nu kallar oss Jesus till att kalibrera vårt fokus och gå in i efterföljelsen av honom.

Och så möter vi än en gång budskapet om omvändelse. Att vända sig bort från den enkla och breda väg som så bedrägligt läggs fram framför oss och följa Gudsrikets väg, korsets och kärlekens väg, Jesu väg. Åter i Galiléen kallar Jesus sin första lärjungar – efterföljare – till denna nya väg, detta nya liv. Genom vandringen med honom blir deras liv präglade på Jesus. Han blir den de vänder sig till, den de följer, den de försöker att efterlikna och efterfölja.

Kapitlet slutar med att Matteus berättar om Jesu tjänst i Galiléen. Han undervisar i synagogorna, han predikar om Guds rike och han demonstrerar Guds rikes kommande och kraft i under och tecken. Och människorna gensvarar! I skaror kommer de för att se och uppleva detta som nu händer. Och skaran av anhängare växer. Men det är skillnad mellan att vara anhängare och att vara lärjunge. Ju längre Matteus berättelse fortsätter, ju större och tydligare blir den skillnaden. Anhängare är präglade på de skaker som Jesus gör. Efterföljaren är präglad på Jesus.


1 kommentar

En ny tid är nära

Matteus kapitel 3 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln, NIV).

Vid den tiden uppträdde Johannes döparen. Så öppnar Matteus detta kapitel. Viken tid tänker han på? Och vad hände under tiden från det att Jesus och hans familj bosatte sig i Nasaret till dess Johannes döparen började sin verksamhet vid Jordanfloden? För Matteus är inte eventuella berättelser om Jesu tonår eller om hur många hus han varit med att bygga eller hur många frågor som ställts till honom om när han tänker gifta sig relevanta. Det viktiga är att få berätta om hur ”Gud mes oss” kommer till sitt folk för att visa att Gud vill vara närvarande i deras liv. Det viktiga är att det finns en tid som är Guds tid och att den tiden inleds av en excentrisk profetgestalt med sin huvudsakliga tjänst ute i ödemarken. Så kommer åter igen Guds tid, Guds handlande och Guds initiativ till oss från marginalen.

Denna nya tid inleds med ett rop. Omvänd er! Omvänd er, hur ofta har inte omvändelsens betydelse både glömts bort eller devalverats eller förvanskats i vår tid. Ett nytt sinnelag, ett nytt sätt att tänka, relatera och handla – där finns omvändelsens etymologi. Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand talar ofta om att 90% av de tankar vi tänker idag är de samma som vi tänkte igår. Omvändelse innebär nya tankar, en ny syn på livet, ett nytt fokus, en ny väg osv. Fast egentligen är det en kallelse till att återvända till det ursprungliga – till Gud. Och en kallelse att åter göra Gud och hans ord till den yttersta referensramen för livet, den allt annat bedöms efter.

Och det är här som fariséerna och de skriftlärda missar poängen. Deras vilja att låta döpa sig och deras omvändelse hade mest med det yttre att göra. Det handlade om teori. Det handlade om vad man var. I vår tid handlar tro allt för ofta mer om teori, mer om vem som har rätt, mer om vem som har de bästa argumenten än om djup, Gudsrelation, handling och ett annorlunda liv. Det räcker inte att vara ättlingar till Abraham, ropar Johannes, eller att vara döpt eller tillhöra en församling eller att sitta i styrelsen eller att vara pastor eller präst eller allt vad man kan ta för intäkt till att man inte är sämre eller bättre än någon annan. Det handlar om, som Paulus tydliggör, huruvida man har en tro som tar sig uttryck i kärlek (jmf. Gal 5:6). Kristen tro är mycket mera ett verb än ett substantiv. Det är något man lever mer än bara något att stämma in i efter predikan i kyrkan på söndag förmiddag .

Omvändlese. Det som föregår och förebådar en ny tid, Guds tid – i historien och i en människas liv. Och fokuset är inte så mycket vad man omvänder sig från, utan vad man omvänder sig till. Himmelriket – Guds rike – är nära. Det är Johannes budskap. Det kommer också att bli Jesus budskap förkroppsligat i honom själv och synliggjort i hans liv, hans undervisning, hans tjänst för människor och hans lidande, död och uppståndelse. För Johannes är himmelriket nära, eftersom han vet att hans kallelse är att förbereda Israel för deras Messias. Matteus identifierar honom med profetorden i Jesaja.

Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. (v.3)

Nu banar denne, det gamla förbundets siste profet, väg för en ny tid, för Guds rikets tid att bryta in. Till dopstället vid Jordan kommer också till slut Jesus. Och ett märkligt samtal äger rum. Nästan som ett litet gräl om vem som borde döpa vem. Johannes vet och erkänner vem Jesus är. Hans reaktion är att backa, ge rum. Från nu är det Jesus som är centralpersonen i historien. Men Jesus vägrar. Och man kan fråga sig varför. Varför behöver Jesus döpas i Jordan? Var det inte ett dop som handlade om omvändelse? Visst, men omvändelse i den betydelsen att lägga sitt liv helt under Guds ledarskap. En omvändelse till att i allt förlja den väg som Gud stakat ut. Och en omvändlese till att bära det nya Gudsrikets frukt i sitt liv. Det är där som jag tror innebörden i ”det som tillhör rättfärdigheten” ligger. Jesu dop tydliggör än en gång hans totala identifikation med och berodende av Fadern i det som är hans uppdrag och tjänst, men också hans totala identifikation med oss männsikor i vår svaghet och vårt behov av frälsning, befrielse, heland och ett nytt hopp.

Där i Jordan sker hans kröning. Där bekräftas allt Matteus hittills skrivit om – släkttavlan, födelseberättelsen, stjärntydarnas hyllning, Herodes avundsjuka och Johannes döparens väckelserörelse. Här kommer den återstående länken i Matteus beviskedja att Jesus är Israels kung och Messias. Under en öppen himmel inleds den nya tid som Johannes predikat om, som de gudfruktiga längtat efter och som mörkrets makter bävar inför.

Himlen öppnar sig, och han såg Guds Ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (v.16-17)

 Och så öppnas ett nytt kapitel i Guds handlande med sitt folk och med oss. ”Omvänd dig! Guds rike är nära!”


Lämna en kommentar

Tillbedjan eller ramaskri

Matteus 2 hittar du här (Bibel 2000, Folkbibeln och NIV)

Genom berättelsen om de österländska stjärntydarna ger oss Matteus ytterligare ett bevis på att Jesus föddes till att vara både kung och Messias. Men snabbt hamnar berättelsen någon annan stans än vad vi skulle förvänta. Stjärntydarna kom till Jerusalem och Herodes hov för att söka den nyfödde kungen. Men där hade ingen någon aning om att en ny kung var född. Och så börjar vi förstå att det evangelieum som Matteus skriver handlar om en annan kung och ett annat rike än den här världens. Den förundran som vi möter i det första kapitlet över Jesu bakgrund, hans födelse och allt som föregick den, förbyts i detta kapitel till motsättning, ja konflikt och kamp på liv och död.

Stjärntydarna är ett exempel bland flera i Matteus på människor som inte tillhör det judiska folket, men som förstår vem Jesus är, och möter honom utifrån den insikten. I det är de våra föregångare och förebilder. De lämnar Jerusalem bakom sig, de lämnar Herodes bakom sig och fortsätter sitt sökande. Och när de kommer fram till den plats som stjärnan leder dem till fylls de av glädje. Matteus skriver (v. 10-11):

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom.

Insikten om vem Jesus är kan (höll jag på att skriva) bara få en konsekvens, att man böjer sig ned i tillbedjan, att man ger sitt liv till honom. Men det är inte riktigt sant. Som berättelsen skrivs förstår vi att Herodes hade fått samma insikt om vad det var för barn som hade fötts. Han hade studerat skrifterna och det profetiska ordet. Han visste att nu hade Messias fötts. Och ändå, hans hyllning var avund, vrede och folkmord. Och så förbyts den gulliga trettondedag jul-berättelsen till realpolitik och maktspråk redan innan Matteus hunnit berätta färdigt om Jesu barndom.

Guds rike och den Messias som hör ihop med det riket får om det ska tas på allvar alltid politiska konsekvenser. Shane Claiborne och Stanley Hauerwas gör det tydligt i sina sätt att belysa rikets inneboende sprängkraft. Guds rike utmanar var vi har vår lojalitet. Det är en politisk handling. Att sätta sin lojalitet till Jesus och till det rike som är hans undergräver det krav på lojalitet som den här världens härskare ställer på sina undersåtar. Och det gör det samma om det är kungar, generaler, biskopar, mediastjärnor, storfinans, kommersialismen, den politiska korrekthetens förespråkare eller andra livsåskådningar. Det krockar! Och det krockar rejält.

Herodes sätts i det här kapitlet inte så mycket i motsatsförhållande till stjärntydarna (även om man i en snabb läsning av texten skulle kunna tänka så), utan i motsatsförhållande till den rivaliserande tronpretendenten, inte bara till hans egen tron, utan än mer till det tron som finns i människors hjärtan. Och Herodes svar, det enda svar som makten har, är att försöka göra sig av med sin rival. Dirty business. Men röj honom ur vägen!

Det är därför som makt under alla tider stått i motsatsförhållande till Guds rike. Det är därför som Guds rike alltid måste finnas som en subversiv kraft, som ett alternativt rike parallellt med den här världens riken och anspråk. Det är därför som det inte går att förena Guds rike med politiska anspråk och maktställning.

Herodes hyllning till den nyfödde kungen blev folkmord och ramaskri. Det är något i grunden fel med den makt som måste anbefalla mord på barn för att behålla sin ställning. Vi möter samma scenario i berättelsen om Mose födelse och det anbefallna barnamorden i Egypten. Det är alltid barnen som får betala det högsta priset när makt och privilegier ska försvaras. Så är det också idag. Men Guds rike är annorlunda än den här världens riken och värderingar.

Matteus berättar också om hur Gud tar hand om den lilla, nu  förföljda, och skyddslösa familjen. Och så får de ledning genom ängelns ord att fly, att stanna, att återvända och att börja ett nytt liv – allt enligt det som profeterna redan sagt i Guds ord.

Att följa Guds rikes kung, Jesus, innebär att vara med i en rättfärdighetens och frälsningens samhällsomstörtande rörelse. För Guds rike och Jesus kan och får aldrig bli något allmänkulturellt som vi kan ha eller mista och som inte får bäring i vårt liv. Istället utamanar de hela grunden för våra liv och ställer oss inför svåra val. Ja, de ställer oss inför det yttersta valet om vilken makt vi vill ge våra liv, vår lojalitet och vår efterföljelse, åt. Och här finns det egentligen bara två val att göra: att följa Herodes eller att följa Jesus.