Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.


Lämna en kommentar

Tro, hopp och kärlek

Predikan vid Brofästets böndag 170115

Församlingen Brofästet

Församlingen Brofästets ledord för 2017 är:img_0345-1TRO på Guds ord och löften

En attityd och ett fokus fullt av HOPP

KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

”Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner, för vi tänker ständigt på er gärning i tron, ert arbete i kärleken och er uthållighet i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Far.” (1 Thess 1:2-3)

Orden från inledningen av Paulus brev till församlingen i Thessaloniki uttrycker aktivitet och riktning. Tron, hoppet och kärleken ger både innehåll, kraft och riktning åt det kristna livet. Allt frö ofta har dessa ord istället blivit abstrakta ting som vi betraktar från håll eller distanserat diskuterar innebörden av. Vi behöver hjälpas åt att återta de här tre begreppen så att de får forma våra liv, vår gemenskap och det evangelium – det vittnesbörd – vi förmedlar till våra medmänniskor.

1…

View original post 1 309 fler ord


Lämna en kommentar

Ett nytt år i Jesu namn

På söndag samlas vi på nytt som församling för att som vi gjort så många gånger förut mötas till bön och söka Gud för det nya året och för vår församling. Följande ord är nyckelord för året som ligger framför:

  • TRO på Guds ord och löften
  • En attityd och ett fokus fyllt av HOPP
  • KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

Bär dem med dig i ditt hjärta och din bön inför söndagen!

   

Tiderna för böndagen är:

10.00 Bön

11.00  Bönevandring i Färjestaden

12.00 Lunch

13.00 Bön och delgivning

15.00 Fika och gemenskap 

16.00 Gudstjänst med lovsång och nattvard

Välkommen i Jesu namn!


3 kommentarer

Alla fylldes de av helig Ande!

Alla fylldes de av helig Ande! Detta är pingstdagens viktiga och radikala verklighet!

När pingstdagen kom vad de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem. (Apg 2:1-4)

Händelserna den första pingsten är den stora skiljelinjen mellan det gamla förbundet och det nya. Det är något helt häpnadsväckande som sker. Något som många även idag har svårt att ta in. Den Ande som tidigare under det gamla förbundets tid endast föll över eller förmedlades av speciella personer – kungar, präster och profeter – faller nu över alla. Det är inte längre någon åtskillnad. Alla har direkt tillgång till och direkt gemenskap med den helige Ande.

En viktig både teologisk och exegetisk fråga att klargöra är vilka dessa alla är som det talas om i Apg 2:1. Det finns tre sätt som detta har tolkats på av olika exegeter och teologer under historiens gång.

  1. Alla refererar till apostlarna (nu förstärkta med den nyss invalde Mattias). Detta synsätt skulle kunna vara naturligt eftersom det precis föregående avsnittet handlar om hur man valde en efterträdare till Judas och att den sista versen i kapitel 1 avslutas med att Mattias ”upptogs som den tolfte bland apostlarna” (1:26). Det finns dock några tydliga problem med denna läsning. Först att det föregående avsnittet inleds med att berätta att det var 120 personer närvarande när detta val gjordes. Sedan att det språkligt sett är onaturligt att kalla apostlarna för alla och sedan förstärka detta alla med ytterligare ord som beskriver att de var där tillsammans och i stor enhet (detta blir mycket mer tydligt utifrån den grekiska texten än från Bibel 2000: de var alla helt tillsammans med varandra [min översättning]). Slutligen i vers 4 berättas det att ”alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem.” Sedan beskriver berättelsen att var och en av dem som hörde dem tala hörde just sitt språk tala. Petrus förklaring till detta är att det som nu sker är uppfyllelsen av profeten Joels ord: ”Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min Ande över alla människor (2:17). Och så beskrivs hur unga, gamla, män och kvinnor alla fylls av Anden. Alla i vers 1, vers 4 och vers 17 syftar på samma verklighet och den är större än att begränsas till de 12 apostlarna eller till att bara de är förmedlare av denna verklighet. Väldigt få kommentatorer ger utrymme för att det alla skulle begränsas till bara de 12 apostlarna.
  2. Alla refererar till dem som hörde Jesu löfte om Andens utgjutande (1:4, 8) och som sedan var med vid himmelsfärden och samlades i den övre salen under bön (1:14). Det skulle då ha varit de 11 apostlarna, vilka namnges i v. 13, tillsammans med några kvinnor, Jesu mor och bröder, allt som allt, en grupp om 15-20 personer. Det alla som återfinns i 1:14 och som nog får anses innefatta inte bara de namngivna utan hela denna grupp skulle då vara samma alla som möter oss i 2:1 och som detta senare alla hänvisar till. Mot detta står att denna läsning bortser från att denna grupp i 1:5 beskrivs innefatta 120 personer. Jag har inte heller hittat några kommentatorer som hävdar denna läsning.
  3. Kvar står att alla i 2:1 och 2:4 syftar på dessa 120 personer – apostlarna inkl. Mattias, Jesu mor, ett antal kvinnor, Jesu bröder och en stor grupp av andra av Jesu efterföljare som samlats i Jerusalem för att vara med om pingsthögtiden inräknade. Denna läsning stämmer väl med Lukas betoning av att alla var där tillsammans i enighet. Det stämmer med hans berättelse om hur man höll ut i bön och väntade på Jesu löfte (1:5). Det stämmer med Lukas berättelse om människor från olika delar av den då bebodda världen som var där och som där hörde evangeliet talas på sitt eget språk. Det stämmer med den uppståndelse som detta skapade i staden (om 12 personer går ut på torget och talar i tungor ger det inte samma effekt som om 120 gör det, och då också både kvinnor och män, unga och gamla). Det stämmer med hur Petrus tolkar profetian hos Joel (2:17-21), och det stämmer slutligen med vad Petrus säger som uppmaning till de församlade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla” (2:38-39). Läsningen att alla i 2:1,4 handlar om de 120 är också den sedan urkyrkans dagar dominerande bland kommentatorerna.

Löftet gäller inte bara vissa – det gäller alla! Det är pingstens underbara och revolutionerande evangelium! Löftet om förlåtelse och ett nytt liv, löftet om en ny gemenskap med Fadern och med Jesus direkt genom Anden och utan mellanhänder och löftet om ny kraft för varje ny dag. Det är denna demokratiserade form av Guds närvaro som är grunden för den kristna kyrkans tillblivelse och fortlevnad. Det är detta som är både förutsättningen för och innehållet i den nya tid som bryter in i och med den första kristna pingsten.

 


1 kommentar

Friheten i Kristus

frihet

Frihet!

Få ord är så starkt laddade med känslor, innehåll och förväntningar som just ordet FRIHET. Det är något alldeles speciellt med det ordet och med vad det ordet innehåller och betyder. Människor i alla tider har längtat efter frihet, de har kämpat för och gett sina liv för frihet.

Vår svenska historia och kanske också vår folksjäl har nog färgats av orden i den frihetssång som Biskop Tomas skrev 1439 som en hyllning till Engelbrekts kamp mot danskt förtryck under Kalmarunionens dagar: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Enligt Wikipedia finns sången i över 900 olika tonsättningar genom åren.

En annan Tomas, Thomas Hobbes som var en av 1500-talets mest inflytelserika politiska filosofer, har gett oss en beskrivning av frihet som fortfarande 500 år senare påverkar vår bild av vad det är att vara fri: ”Fri är den människa som i det han har förmåga och förstång att göra, inte hindras att göra det han bestämt sig för.”

  • Frihet – är att göra det man själv vill och inte hindras av andra.
  • Frihet – är att klara sig själv och ta eget ansvar.
  • Frihet – är att stå ovanför yttre krav, autoriteter och måsten.

Detta är på något sätt också själva kvintessensen av hur vanliga svenskar ser på vad frihet är.

Ingen har beskrivit denna frihet så som Ulf Lundell i sången Jag trivs bäst i öppna landskap. Här hyllas en frihet där den egna förmågan och det egna förståndet inte hindras av för närgångna grannar eller yttre bud eller måsten. I en strof sjunger Lundell: ”Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ. Ingen kommer i min närhet, som stänger in och själ.”

Frihet!

Det är evangeliets och Bibelns starka och omvälvande och livsförvandlande budskap! Det är budskapet om befrielse och frihet från slaveri och förtryck som är Mose kallelse i mötet med Gud vid den brinnande busken. Och så formas och färgas den bibliska berättelsen, men också Guds folk i alla tider, av den stora befrielsehandling som beskrivs i 2 Moseboken. Exodus – uttåg – befrielse. Hela Bibelns berättelse hittar sitt tema och sin utgångspunkt just där.

När Jesus träder fram i Synagogan i Nasaret för att ge sin programförklaring använder han Jesajas profetord om hur Gud sänder sin tjänare för att ”Förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Det är detta som är Jesu glädjebud och ärende. Det är detta som Anden utrustar Jesus till att göra.

Frihet – erbjudandet om upprättelse och befrielse (som det stod i SMKs vision en gång) i mötet med Jesus – borde ju vara den kristna trons huvudnummer. Detta budskap och denna verklighet borde vara den stora anledningen till att människor i skaror skulle söka sig till kyrkor och församlingar i vårt land.

Men i världens mest individualistiska och fria land är det inte så. Och man kan ju undra varför. För några år sedan satt jag på evangelistkårens årliga samling i Donsö Missionskyrka och lyssnade till Torsten Åhman. Han talade om och ställde frågan: ”Varför är Sverige världens mest sekulariserade land?” I föredraget tog han upp en rad orsaker som många brukar lyfta fram: socialdemokratisk retorik om religion som privatsak, Hedenius kristendomskritik, ökad utbildningsnivå, materiell välstånd. Och trots att dessa säkert kan ha spelat in, är det en annan sak som Torsten Åhman menade är den avgörande orsaken. I alla de länder och kulturer där den kristna kyrkan växer och den kristna tron har framgång förknippar människor kristen tro med befrielse och frihet. I vårt land är det tvärt om. Genom århundraden har kristen tro och kyrka förknippats med tvång, yttre krav och måsten. Något som precis som Lundell sjunger ”stänger in och stjäl.”

Den här söndagen är temat ”Friheten i Kristus”. Och vi får återvända till det som är själva kärnan i vår tro. Att Jesus är den som genom sin död på korset och sin uppståndelse från de döda har besegrat alla de makter och gjort upp med och sprängt alla de krafter och begränsningar som håller människor bundna. Den frihet som vi människor strävar efter och försöker skapa oss leder oftast till ett annat slags tvång och en annan slags ofrihet än den yttre – själens ensamhet, livets meningslöshet, rädslans förlamande mekanismer när jag krampaktigt försöker hålla fast vid min frihet.

Evangeliet, det glada budskapet, är ett budskap om frihet. Frihet från något och frihet till något annat. Det är ett budskap om frihet från allt det som binder oss: rädsla, skuld, skam, felaktig självbild. Det är ett budskap om frihet till något – till en relation med den Gud som älskar oss mer än någon annan och som har våra liv i sin hand. Att välja den friheten är nog det viktigaste val du och jag kan göra.

Frihet!

Är ett val.

När jag var 13 år fick jag mitt första egna rum. Vi hade just flyttat och i det nya huset fanns ett rum inrett i garaget. Det blev mitt rum, min plats och min frihet under några år i tonåren. På den gamla radion, en sån där stor rörmottagare i trä med stor högtalare som stod på min bokhylla, hittade jag snabbt ett favoritprogram att lyssna på. Smoke Rings – och den där skrovliga rösten som började varje program med orden ”Hello there, music lovers!” Så blev jazz min stora passion och Duke Ellington en av favoriterna.

Ellington och StrayhornPå den skiva med Ellingtons Second Sacred Consert – där Alice Babs sjunger b la Almigthy God och Heaven – finns en låt som heter Freedom. Frihet. Mot slutet av detta fantastiska stycke berättar Ellington om sin vän och mångårige medarbetare och arrangör Billy Strayhorn. (Se klippet nedan, ca 11:15 in i låten.) Och de orden har följt mig genom livet. Strayhorn var en människa som hade oddsen mot sig i det samhälle han levde. Han var svart och ville spela klassisk musik. Han ville bli tonsättare och kompositör. Något som inte sågs med blida ögon av den vita eliten. Han var också öppet homosexuell i en tid då det var straffart i många länder. Ellington säger på skivan:

” När jag tänker på frihet, tänker jag på Billy Strayhorn och hur han levde utifrån fyra olika moraliska friheter: Frihet från hat, ovillkorligt. Frihet från självömkan. Frihet från rädslan att göra något för någon annan som gagnar den andre mer än sig själv. Frihet från det högmod som säger att man är bättre än eller känner sig överlägsen en annan människa.”

Oavsett vad som sker i en människas liv, vilka omständigheterna är, finns det möjlighet att leva fri och vara fri! Billy Strayhorn valde den friheten.

Frihet!

Jesus säger: ”Den sonen gör fri är verkligen fri” (Joh 8:36). Jesus befriar från hat, bitterhet, självömkan, rädsla, högmod, bundenhet och allt det som synden gör i en människas liv. Att tro på Jesus handlar om att i tillit och förtröstan på att han är den som kan befria mig så att jag blir verkligen fri överlåta mig och lägga mitt liv i hans hand. Där finns frihet. Där öppnar sig nya perspektiv och livet går från svartvitt till High Definition färg!

Evangelierna är fulla av berättelser om detta. Kyrkans och församlingens historia är full av sådana berättelser. Också våra liv vittnar om den befriande kraften i tron på Jesus. Det är därför Paulus kan skriva till församlingen i Korinth: ”Kristus Jesus… har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.” (1:30) Jesus är din och min frihet! Och gång på gång uppmanar oss NT att inte låta den friheten gå förlorad – vare sig genom yttre fiender som vill komma in och begränsa friheten i Kristus eller inre fiender, att använda friheten på ett sådant sätt att den byter skepnad till tvång och bundenhet.

Hur lever vi då denna frihet? Winfried Stinessen skriver: ”En människa är verkligen fri när hon väljer Gud och hans vilja.” Och dag efter dag inbjuds du och jag att välja denna verkliga frihet!

Friheten i Kristus, är precis som Billy Staryhorn levde den, en frihet från en rad olika saker: hat, självömkan, missunnsamhet, högmod. Och mycket annat också som andlig bundenhet, synd, skam och onda makter.

Men friheten i Kristus är också en frihet till något. Och det är här som jag tror den verkliga dynamiten ligger. Jag kan se framför mig fyra friheter i Kristus som alla är med och förvandlar våra liv och vår värld och som när dessa får känneteckna våra församlingssammanhang i Sverige kommer att göra att människor istället för tvång tänker på kristen tro som frihet.

Frihet att älska, ovillkorligt.

Det är sådan Gud är! Det är detta vi ser i och genom Jesus rakt igenom evangelierna och in i våra liv och vår tid. Han ställer inga villkor för att älska. Han sätter inga gränser för sin kärlek. Det är därför du och jag kan sitta här idag. Han ställer inga ultimatum för att möta oss. Gud kan inget annat än att älska. Till samma radikala frihet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att leva med en ny och sann identitet som Guds barn

En av de mest destruktiva rösterna som varje människa kämpar med i sitt inre är den röst som säger att du är egentligen inte värd något. Du är fejkad. Förr eller senare kommer de att upptäcka det och då är ditt liv slut. Och så många människor lever med en identitet av offer, i bitterhet och mindervärde. Men Jesus vill befria dig! Han vill komma in i ditt hjärta med sin Ande och sekund efter sekund ropa i ditt inre: du är mitt älskade barn. Alla andra identiteter är falska identiteter. Guds barn – skapad, älskad och fri – är din sanna identitet i Kristus. Till denna radikala och nya identitet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att tjäna andra med tacksamhet och glädje

I vår överindividualiserade kultur finns en tendens att vårt sökande efter frihet övergår i rädsla för att förlora min personliga frihet och begränsas av andra. Det var den rädslan som Billy Strayhorn redan för mer än 60 år sedan identifierade och vill bekämpa i sitt eget liv. Många frågar sig vad man själv får ut av det jag gör. Och även att hjälpa andra sker ibland mer för sin egen skull än för den som är i behov av hjälp. Jesus kallar oss ut i en frihet där denna rädslans bundenhet inte längre finns. Som han har gett sitt liv för oss får vi följa honom i att tjäna andra – inte av tvång, inte av självförverkligande, utan utifrån att han har förvandlat våra liv och fyllt våra hjärtan med sin kärlek. Det är till denna nya och radikala frihet som Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Friheten att se på dig själv och andra med Guds ögon

Hur ser Gud på dig? Hur ser Gud på de människor som du har omkring dig? Han älskar dig! Du är värdefull! Varje människa är oändligt värdefull i hans ögon. Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad. Det var för din skull, det var för att befria dig och föra dig ut i den frihet som bara finns i gemenskap med den Gud som skapat dig som han sände Jesus för att dö på ett kors och sedan uppstå igen. Inte för att du är bättre än de andra, inte för att du går i kyrkan eller ber till Gud. Bara därför att han älskar dig. Det är till att leva i denna radikala förståelse av hur mycket varje människa betyder för Gud Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Frihet!

Vi – du och jag – är kallade till frihet!

Frihet – är den kristna berättelsens stora honnörsord. Och Jesus vill att den rörelse som bär hans namn ska kännetecknas av den frihet och den befrielse som han med sitt blod på korset betalt priset för. Det är en frihet från allt det som binder och som hindrar en människa att leva det liv Gud har skapat henne till att leva. Det är en befrielse till ett helt nytt och radikalt sätt att leva.

Älskad.

Befriad.

Kallad.

Fri!

(Predikan i Nybro Missionskyrka söndagen den 23 augusti 2015)


1 kommentar

Ett hjärta förunderligt värmt

Det är Pingstdag och vi firar hur den helige Ande utgöts över Jesu efterföljare som var samlade till bön i den övre salen. Jesus hade gett dem löftet att de inte skulle vara utan hjälp när han lämnat den. ”Om bara några dagar ska ni få det jag har lovat,” sa han. Så de var tillsammans och bad. De bad att den helige Ande skulle komma över dem och att de skulle bli utrustade med kraft och förmåga att vara vittnen om Jesus ut över hela världen. 

I Apostlagärningarna berättas det om vad som sedan skedde. Pingstdagen kom. Anden kom. Och Guds närvaro fyllde inte bara platsen och rummet, utan vad som är viktigare än så – den fyllde var och en av dem som var där. Det som då skedde blev den avgörande erfarenhet som helt förändrade deras liv. Från rädda till frimodiga. Från instängda till fria. Från inåtvända till utåtriktade. Från Jerusalem till jordens yttersta gräns.

”Det ni här ser är uppfyllelsen av det Gud har lovat,” säger Petrus i sin predikan, den där dagen. Så kommer ett citat från profeten Joel och så hänvisas till Jesus löften och så avslutar Petrus med att säga: ”Löftet gäller er och era barn och alla dem som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39) Ett löfte för varje generation och ett löfte som sträcker sig över alla gränser och begränsningar!

Den här söndagen är årsdagen också av en annan händelse som skulle få avgörande inverkan på en stor del av vår moderna kyrkohistoria. Den 24 maj 1738 gick John Wesley, mycket ovilligt till ett möte, en Huskyrka, på Aldersgate Street i London. Under lång tid hade han kämpat med tron och längtat efter vissheten att han var ett Guds barn. Den här dagen kom genombrottet i hans liv.

  

Vid ungefär kvart i nio, när ledaren läste om den förändring som Gud gör i hjärtat genom tron på Kristus, kände jag att mitt hjärta blev förunderligt värmt. Och jag kände att jag förtröstade på Kristus och endast på honom för min frälsning.

Den helige Ande gör hjärtat förunderligt värmt! Den helige Ande är den stora skillnaden! Från den dagen i John Wesleys liv var allt förändrat och han vittnade över allt om det som skett i hans liv. Där började den väckelse som skulle komma att förändra både länder och folk i generationer framåt.

Löftet gäller dig! Det är pingstens evangelium. Den helige Ande vill fylla ditt liv med Guds närvaro och kraft. Den helige Ande vill göra ditt hjärta varmt och brinnande. Den helige Ande vill utrusta dig med kraft och förmåga att vara ett levande vittnesbörd om hur Gud kan förvandla allt. Det kan vara början på en ny tid… i ditt liv, i vårt land och vår värd!

Glad pingst!