Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


3 kommentarer

Alla fylldes de av helig Ande!

Alla fylldes de av helig Ande! Detta är pingstdagens viktiga och radikala verklighet!

När pingstdagen kom vad de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem. (Apg 2:1-4)

Händelserna den första pingsten är den stora skiljelinjen mellan det gamla förbundet och det nya. Det är något helt häpnadsväckande som sker. Något som många även idag har svårt att ta in. Den Ande som tidigare under det gamla förbundets tid endast föll över eller förmedlades av speciella personer – kungar, präster och profeter – faller nu över alla. Det är inte längre någon åtskillnad. Alla har direkt tillgång till och direkt gemenskap med den helige Ande.

En viktig både teologisk och exegetisk fråga att klargöra är vilka dessa alla är som det talas om i Apg 2:1. Det finns tre sätt som detta har tolkats på av olika exegeter och teologer under historiens gång.

  1. Alla refererar till apostlarna (nu förstärkta med den nyss invalde Mattias). Detta synsätt skulle kunna vara naturligt eftersom det precis föregående avsnittet handlar om hur man valde en efterträdare till Judas och att den sista versen i kapitel 1 avslutas med att Mattias ”upptogs som den tolfte bland apostlarna” (1:26). Det finns dock några tydliga problem med denna läsning. Först att det föregående avsnittet inleds med att berätta att det var 120 personer närvarande när detta val gjordes. Sedan att det språkligt sett är onaturligt att kalla apostlarna för alla och sedan förstärka detta alla med ytterligare ord som beskriver att de var där tillsammans och i stor enhet (detta blir mycket mer tydligt utifrån den grekiska texten än från Bibel 2000: de var alla helt tillsammans med varandra [min översättning]). Slutligen i vers 4 berättas det att ”alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem.” Sedan beskriver berättelsen att var och en av dem som hörde dem tala hörde just sitt språk tala. Petrus förklaring till detta är att det som nu sker är uppfyllelsen av profeten Joels ord: ”Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min Ande över alla människor (2:17). Och så beskrivs hur unga, gamla, män och kvinnor alla fylls av Anden. Alla i vers 1, vers 4 och vers 17 syftar på samma verklighet och den är större än att begränsas till de 12 apostlarna eller till att bara de är förmedlare av denna verklighet. Väldigt få kommentatorer ger utrymme för att det alla skulle begränsas till bara de 12 apostlarna.
  2. Alla refererar till dem som hörde Jesu löfte om Andens utgjutande (1:4, 8) och som sedan var med vid himmelsfärden och samlades i den övre salen under bön (1:14). Det skulle då ha varit de 11 apostlarna, vilka namnges i v. 13, tillsammans med några kvinnor, Jesu mor och bröder, allt som allt, en grupp om 15-20 personer. Det alla som återfinns i 1:14 och som nog får anses innefatta inte bara de namngivna utan hela denna grupp skulle då vara samma alla som möter oss i 2:1 och som detta senare alla hänvisar till. Mot detta står att denna läsning bortser från att denna grupp i 1:5 beskrivs innefatta 120 personer. Jag har inte heller hittat några kommentatorer som hävdar denna läsning.
  3. Kvar står att alla i 2:1 och 2:4 syftar på dessa 120 personer – apostlarna inkl. Mattias, Jesu mor, ett antal kvinnor, Jesu bröder och en stor grupp av andra av Jesu efterföljare som samlats i Jerusalem för att vara med om pingsthögtiden inräknade. Denna läsning stämmer väl med Lukas betoning av att alla var där tillsammans i enighet. Det stämmer med hans berättelse om hur man höll ut i bön och väntade på Jesu löfte (1:5). Det stämmer med Lukas berättelse om människor från olika delar av den då bebodda världen som var där och som där hörde evangeliet talas på sitt eget språk. Det stämmer med den uppståndelse som detta skapade i staden (om 12 personer går ut på torget och talar i tungor ger det inte samma effekt som om 120 gör det, och då också både kvinnor och män, unga och gamla). Det stämmer med hur Petrus tolkar profetian hos Joel (2:17-21), och det stämmer slutligen med vad Petrus säger som uppmaning till de församlade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla” (2:38-39). Läsningen att alla i 2:1,4 handlar om de 120 är också den sedan urkyrkans dagar dominerande bland kommentatorerna.

Löftet gäller inte bara vissa – det gäller alla! Det är pingstens underbara och revolutionerande evangelium! Löftet om förlåtelse och ett nytt liv, löftet om en ny gemenskap med Fadern och med Jesus direkt genom Anden och utan mellanhänder och löftet om ny kraft för varje ny dag. Det är denna demokratiserade form av Guds närvaro som är grunden för den kristna kyrkans tillblivelse och fortlevnad. Det är detta som är både förutsättningen för och innehållet i den nya tid som bryter in i och med den första kristna pingsten.

 


1 kommentar

Friheten i Kristus

frihet

Frihet!

Få ord är så starkt laddade med känslor, innehåll och förväntningar som just ordet FRIHET. Det är något alldeles speciellt med det ordet och med vad det ordet innehåller och betyder. Människor i alla tider har längtat efter frihet, de har kämpat för och gett sina liv för frihet.

Vår svenska historia och kanske också vår folksjäl har nog färgats av orden i den frihetssång som Biskop Tomas skrev 1439 som en hyllning till Engelbrekts kamp mot danskt förtryck under Kalmarunionens dagar: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Enligt Wikipedia finns sången i över 900 olika tonsättningar genom åren.

En annan Tomas, Thomas Hobbes som var en av 1500-talets mest inflytelserika politiska filosofer, har gett oss en beskrivning av frihet som fortfarande 500 år senare påverkar vår bild av vad det är att vara fri: ”Fri är den människa som i det han har förmåga och förstång att göra, inte hindras att göra det han bestämt sig för.”

  • Frihet – är att göra det man själv vill och inte hindras av andra.
  • Frihet – är att klara sig själv och ta eget ansvar.
  • Frihet – är att stå ovanför yttre krav, autoriteter och måsten.

Detta är på något sätt också själva kvintessensen av hur vanliga svenskar ser på vad frihet är.

Ingen har beskrivit denna frihet så som Ulf Lundell i sången Jag trivs bäst i öppna landskap. Här hyllas en frihet där den egna förmågan och det egna förståndet inte hindras av för närgångna grannar eller yttre bud eller måsten. I en strof sjunger Lundell: ”Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ. Ingen kommer i min närhet, som stänger in och själ.”

Frihet!

Det är evangeliets och Bibelns starka och omvälvande och livsförvandlande budskap! Det är budskapet om befrielse och frihet från slaveri och förtryck som är Mose kallelse i mötet med Gud vid den brinnande busken. Och så formas och färgas den bibliska berättelsen, men också Guds folk i alla tider, av den stora befrielsehandling som beskrivs i 2 Moseboken. Exodus – uttåg – befrielse. Hela Bibelns berättelse hittar sitt tema och sin utgångspunkt just där.

När Jesus träder fram i Synagogan i Nasaret för att ge sin programförklaring använder han Jesajas profetord om hur Gud sänder sin tjänare för att ”Förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Det är detta som är Jesu glädjebud och ärende. Det är detta som Anden utrustar Jesus till att göra.

Frihet – erbjudandet om upprättelse och befrielse (som det stod i SMKs vision en gång) i mötet med Jesus – borde ju vara den kristna trons huvudnummer. Detta budskap och denna verklighet borde vara den stora anledningen till att människor i skaror skulle söka sig till kyrkor och församlingar i vårt land.

Men i världens mest individualistiska och fria land är det inte så. Och man kan ju undra varför. För några år sedan satt jag på evangelistkårens årliga samling i Donsö Missionskyrka och lyssnade till Torsten Åhman. Han talade om och ställde frågan: ”Varför är Sverige världens mest sekulariserade land?” I föredraget tog han upp en rad orsaker som många brukar lyfta fram: socialdemokratisk retorik om religion som privatsak, Hedenius kristendomskritik, ökad utbildningsnivå, materiell välstånd. Och trots att dessa säkert kan ha spelat in, är det en annan sak som Torsten Åhman menade är den avgörande orsaken. I alla de länder och kulturer där den kristna kyrkan växer och den kristna tron har framgång förknippar människor kristen tro med befrielse och frihet. I vårt land är det tvärt om. Genom århundraden har kristen tro och kyrka förknippats med tvång, yttre krav och måsten. Något som precis som Lundell sjunger ”stänger in och stjäl.”

Den här söndagen är temat ”Friheten i Kristus”. Och vi får återvända till det som är själva kärnan i vår tro. Att Jesus är den som genom sin död på korset och sin uppståndelse från de döda har besegrat alla de makter och gjort upp med och sprängt alla de krafter och begränsningar som håller människor bundna. Den frihet som vi människor strävar efter och försöker skapa oss leder oftast till ett annat slags tvång och en annan slags ofrihet än den yttre – själens ensamhet, livets meningslöshet, rädslans förlamande mekanismer när jag krampaktigt försöker hålla fast vid min frihet.

Evangeliet, det glada budskapet, är ett budskap om frihet. Frihet från något och frihet till något annat. Det är ett budskap om frihet från allt det som binder oss: rädsla, skuld, skam, felaktig självbild. Det är ett budskap om frihet till något – till en relation med den Gud som älskar oss mer än någon annan och som har våra liv i sin hand. Att välja den friheten är nog det viktigaste val du och jag kan göra.

Frihet!

Är ett val.

När jag var 13 år fick jag mitt första egna rum. Vi hade just flyttat och i det nya huset fanns ett rum inrett i garaget. Det blev mitt rum, min plats och min frihet under några år i tonåren. På den gamla radion, en sån där stor rörmottagare i trä med stor högtalare som stod på min bokhylla, hittade jag snabbt ett favoritprogram att lyssna på. Smoke Rings – och den där skrovliga rösten som började varje program med orden ”Hello there, music lovers!” Så blev jazz min stora passion och Duke Ellington en av favoriterna.

Ellington och StrayhornPå den skiva med Ellingtons Second Sacred Consert – där Alice Babs sjunger b la Almigthy God och Heaven – finns en låt som heter Freedom. Frihet. Mot slutet av detta fantastiska stycke berättar Ellington om sin vän och mångårige medarbetare och arrangör Billy Strayhorn. (Se klippet nedan, ca 11:15 in i låten.) Och de orden har följt mig genom livet. Strayhorn var en människa som hade oddsen mot sig i det samhälle han levde. Han var svart och ville spela klassisk musik. Han ville bli tonsättare och kompositör. Något som inte sågs med blida ögon av den vita eliten. Han var också öppet homosexuell i en tid då det var straffart i många länder. Ellington säger på skivan:

” När jag tänker på frihet, tänker jag på Billy Strayhorn och hur han levde utifrån fyra olika moraliska friheter: Frihet från hat, ovillkorligt. Frihet från självömkan. Frihet från rädslan att göra något för någon annan som gagnar den andre mer än sig själv. Frihet från det högmod som säger att man är bättre än eller känner sig överlägsen en annan människa.”

Oavsett vad som sker i en människas liv, vilka omständigheterna är, finns det möjlighet att leva fri och vara fri! Billy Strayhorn valde den friheten.

Frihet!

Jesus säger: ”Den sonen gör fri är verkligen fri” (Joh 8:36). Jesus befriar från hat, bitterhet, självömkan, rädsla, högmod, bundenhet och allt det som synden gör i en människas liv. Att tro på Jesus handlar om att i tillit och förtröstan på att han är den som kan befria mig så att jag blir verkligen fri överlåta mig och lägga mitt liv i hans hand. Där finns frihet. Där öppnar sig nya perspektiv och livet går från svartvitt till High Definition färg!

Evangelierna är fulla av berättelser om detta. Kyrkans och församlingens historia är full av sådana berättelser. Också våra liv vittnar om den befriande kraften i tron på Jesus. Det är därför Paulus kan skriva till församlingen i Korinth: ”Kristus Jesus… har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.” (1:30) Jesus är din och min frihet! Och gång på gång uppmanar oss NT att inte låta den friheten gå förlorad – vare sig genom yttre fiender som vill komma in och begränsa friheten i Kristus eller inre fiender, att använda friheten på ett sådant sätt att den byter skepnad till tvång och bundenhet.

Hur lever vi då denna frihet? Winfried Stinessen skriver: ”En människa är verkligen fri när hon väljer Gud och hans vilja.” Och dag efter dag inbjuds du och jag att välja denna verkliga frihet!

Friheten i Kristus, är precis som Billy Staryhorn levde den, en frihet från en rad olika saker: hat, självömkan, missunnsamhet, högmod. Och mycket annat också som andlig bundenhet, synd, skam och onda makter.

Men friheten i Kristus är också en frihet till något. Och det är här som jag tror den verkliga dynamiten ligger. Jag kan se framför mig fyra friheter i Kristus som alla är med och förvandlar våra liv och vår värld och som när dessa får känneteckna våra församlingssammanhang i Sverige kommer att göra att människor istället för tvång tänker på kristen tro som frihet.

Frihet att älska, ovillkorligt.

Det är sådan Gud är! Det är detta vi ser i och genom Jesus rakt igenom evangelierna och in i våra liv och vår tid. Han ställer inga villkor för att älska. Han sätter inga gränser för sin kärlek. Det är därför du och jag kan sitta här idag. Han ställer inga ultimatum för att möta oss. Gud kan inget annat än att älska. Till samma radikala frihet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att leva med en ny och sann identitet som Guds barn

En av de mest destruktiva rösterna som varje människa kämpar med i sitt inre är den röst som säger att du är egentligen inte värd något. Du är fejkad. Förr eller senare kommer de att upptäcka det och då är ditt liv slut. Och så många människor lever med en identitet av offer, i bitterhet och mindervärde. Men Jesus vill befria dig! Han vill komma in i ditt hjärta med sin Ande och sekund efter sekund ropa i ditt inre: du är mitt älskade barn. Alla andra identiteter är falska identiteter. Guds barn – skapad, älskad och fri – är din sanna identitet i Kristus. Till denna radikala och nya identitet kallar och befriar Jesus den som vill följa honom.

Frihet att tjäna andra med tacksamhet och glädje

I vår överindividualiserade kultur finns en tendens att vårt sökande efter frihet övergår i rädsla för att förlora min personliga frihet och begränsas av andra. Det var den rädslan som Billy Strayhorn redan för mer än 60 år sedan identifierade och vill bekämpa i sitt eget liv. Många frågar sig vad man själv får ut av det jag gör. Och även att hjälpa andra sker ibland mer för sin egen skull än för den som är i behov av hjälp. Jesus kallar oss ut i en frihet där denna rädslans bundenhet inte längre finns. Som han har gett sitt liv för oss får vi följa honom i att tjäna andra – inte av tvång, inte av självförverkligande, utan utifrån att han har förvandlat våra liv och fyllt våra hjärtan med sin kärlek. Det är till denna nya och radikala frihet som Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Friheten att se på dig själv och andra med Guds ögon

Hur ser Gud på dig? Hur ser Gud på de människor som du har omkring dig? Han älskar dig! Du är värdefull! Varje människa är oändligt värdefull i hans ögon. Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad. Det var för din skull, det var för att befria dig och föra dig ut i den frihet som bara finns i gemenskap med den Gud som skapat dig som han sände Jesus för att dö på ett kors och sedan uppstå igen. Inte för att du är bättre än de andra, inte för att du går i kyrkan eller ber till Gud. Bara därför att han älskar dig. Det är till att leva i denna radikala förståelse av hur mycket varje människa betyder för Gud Jesus kallar och befriar den som vill följa honom.

Frihet!

Vi – du och jag – är kallade till frihet!

Frihet – är den kristna berättelsens stora honnörsord. Och Jesus vill att den rörelse som bär hans namn ska kännetecknas av den frihet och den befrielse som han med sitt blod på korset betalt priset för. Det är en frihet från allt det som binder och som hindrar en människa att leva det liv Gud har skapat henne till att leva. Det är en befrielse till ett helt nytt och radikalt sätt att leva.

Älskad.

Befriad.

Kallad.

Fri!

(Predikan i Nybro Missionskyrka söndagen den 23 augusti 2015)


1 kommentar

Ett hjärta förunderligt värmt

Det är Pingstdag och vi firar hur den helige Ande utgöts över Jesu efterföljare som var samlade till bön i den övre salen. Jesus hade gett dem löftet att de inte skulle vara utan hjälp när han lämnat den. ”Om bara några dagar ska ni få det jag har lovat,” sa han. Så de var tillsammans och bad. De bad att den helige Ande skulle komma över dem och att de skulle bli utrustade med kraft och förmåga att vara vittnen om Jesus ut över hela världen. 

I Apostlagärningarna berättas det om vad som sedan skedde. Pingstdagen kom. Anden kom. Och Guds närvaro fyllde inte bara platsen och rummet, utan vad som är viktigare än så – den fyllde var och en av dem som var där. Det som då skedde blev den avgörande erfarenhet som helt förändrade deras liv. Från rädda till frimodiga. Från instängda till fria. Från inåtvända till utåtriktade. Från Jerusalem till jordens yttersta gräns.

”Det ni här ser är uppfyllelsen av det Gud har lovat,” säger Petrus i sin predikan, den där dagen. Så kommer ett citat från profeten Joel och så hänvisas till Jesus löften och så avslutar Petrus med att säga: ”Löftet gäller er och era barn och alla dem som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39) Ett löfte för varje generation och ett löfte som sträcker sig över alla gränser och begränsningar!

Den här söndagen är årsdagen också av en annan händelse som skulle få avgörande inverkan på en stor del av vår moderna kyrkohistoria. Den 24 maj 1738 gick John Wesley, mycket ovilligt till ett möte, en Huskyrka, på Aldersgate Street i London. Under lång tid hade han kämpat med tron och längtat efter vissheten att han var ett Guds barn. Den här dagen kom genombrottet i hans liv.

  

Vid ungefär kvart i nio, när ledaren läste om den förändring som Gud gör i hjärtat genom tron på Kristus, kände jag att mitt hjärta blev förunderligt värmt. Och jag kände att jag förtröstade på Kristus och endast på honom för min frälsning.

Den helige Ande gör hjärtat förunderligt värmt! Den helige Ande är den stora skillnaden! Från den dagen i John Wesleys liv var allt förändrat och han vittnade över allt om det som skett i hans liv. Där började den väckelse som skulle komma att förändra både länder och folk i generationer framåt.

Löftet gäller dig! Det är pingstens evangelium. Den helige Ande vill fylla ditt liv med Guds närvaro och kraft. Den helige Ande vill göra ditt hjärta varmt och brinnande. Den helige Ande vill utrusta dig med kraft och förmåga att vara ett levande vittnesbörd om hur Gud kan förvandla allt. Det kan vara början på en ny tid… i ditt liv, i vårt land och vår värd!

Glad pingst!


Lämna en kommentar

Varför är Jesus så betydelsefull?

Vem är Jesus? Vad gjorde han? Vad sa han? Vad gjorde honom annorlunda mot alla andra som levat genom historien? Frågorna är många och kanske svaren också.

Men vem säger du att han är?

Frågorna om Jesus är viktiga frågor. Stora frågor. Kanske de största och mest avgörande frågor vi kan ställa.

För att svara på människors frågor i sin tid – och i vår tid – skriver Johannes sitt evangelium. För ingen del av Nya Testamentet är så specifikt fokuserat på att klargöra vem Jesus är, och varför det är betydelsefullt.

Orden i evangeliets avslutning kan också sägas om allt Johannes skriver:

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och att ni genom att tro ska ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

Johannes har ett tvåfaldigt syfte med sitt evangelium: att människor ska komma till tro på Jesus som Messias, Guds son och att de ska ha liv genom hans namn. Det är detta som gör frågan om Jesus så betydelsefull och så brännande – och så allvarlig – också idag!

Många sökande människor säger ungefär såhär idag: ”Jag känner att jag har kontakt med Gud direkt – jag förstår inte vad jag ska ha Jesus till.” Och så blir Jesus i sämsta fall ett hinder för deras andlighet eller i bästa fall en god människa, eller en morallärare som någon gång ”kanske” har levt. Det är precis denna hållning till Jesus som C S Lewis adresserar när han säger: ”Jag är beredd att acceptera Jesus som en stor vishetslärare, men jag kan inte acceptera at han hävdar att han är Gud”. Det är precis detta vi inte får säga!

Varför får vi inte säga så? Framför allt därför att det inte stämmer med vad Jesus sa om sig själv och om vad Gud säger om Jesus!

Johannesevangeliet är fullt av ställen där Jesus berättar om vem han är. Egentligen är det så att varje handling och varje ord från Jesus är ytterligare en del av den stora uppenbarelsen av Gud genom Jesus.

I evangeliets struktur läser vi om sju under som Jesus gör. De kallas tecken, vägvisare, därför att de alla vill peka på vem Jesus är och hjälpa oss att komma till tro på honom. Men det finns också sju specifika händelser där Jesus på ett mycket tydligt sätt berättar för sina åhörare och för oss vem han verkligen är!

Sju ”jag är”

När Jesus ska tydliggöra för oss vem han verkligen är gör han något som överraskar och som är så kontroversiellt att det genast ställer det han säger om sig själv på sin spets. För antingen är han bara en galen hädare – eller så är det han säger om sig själv sant!

För oss, här och idag, är det lite svårt att se och förstå hur kontroversiellt det Jesus säger egentligen är. Men för dem som hörde honom då var det dynamit. Vart och en av de sju saker som Jesus säger om sig själv börjar nämligen med orden jag är.

Jag är livets bröd

Jag är världens ljus

Jag är grinden

Jag är den gode herden

Jag är uppståndelsen och livet

Jag är vägen, sanningen och livet

Jag är den sanna vinstocken

Och vi tänker, ”OK, visst är det lite att ta i (hybrisvarning, kanske). Kan förstå att folk blev arga.” Men det vi missar är att orden jag är inte bara är subjekt och predikat i en vanlig mening. Det är de ord som Gud använder för att uppenbara sitt namn i det gamla förbundet. Och för att förstå djupet och kraften i de orden behöver vi göra en resa närmare 3500 år tillbaka i tiden.

Guds namn

2 Mosebok börjar med att beskriva Israels folks situation och nöd som slavar under Farao i Egypten. Det är en berättelse om förtyck och förnedring och om de olika åtgärder som Farao tar till för att underkuva isreaeliterna. De blir byggnadsslavar, deras nyfödda pojkar dödas, deras kultur och identitet förminskas och utraderas.

Mitt i detta föds en liten pojke som får namnet Mose – och så kommer berättelsen om hur han räddas från att dödas av Faraos dotter och växer (ironiskt nog) upp i Faraos palats. En dag blir det klart för Mose vilken hans rätta identitet är. Hans ögon öppnas. Han ser sitt folks situation, han försöker göra något åt situationen, men saker går över styr och Moses tvingas fly ut i öknen.

Så blir den egyptiske prinsen en fåraherde. Och där många, många år senare, ensam och misslyckad, som främling i ett annat land, möter han Gud.

Och i 2 Moseboken kapitel 3 finner vi berättelsen om Mose och den brinnande busken. (v 1-6)

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud.

Och så berättar Gud för Mose att han sett sitt folks nöd, att han hört deras böner, deras rop på hjälp, och att han ska befria dem. Inte bara det. Han ska ge dem ett nytt land, ett nytt hem, och de ska bli hans folk.

Mose är den Gud kallar att bli hans redskap för detta!

Det är då den märkliga, men högst avgörande frågan ställs: ”Vem är du? Vad är ditt namn? Vem ska jag hälsa ifrån?”

Och Gud sade: Jag är den jag är. Säg dem att han som heter Jag Är har sänt dig till dem. (v. 14)

Jag Är – på hebreiska skrivet med fyra konsonanter JHVH – är Guds namn och Guds självuppenbarelse. För judar så heligt att ingen människa fick uttala det ordet/namnet. (Så när man läste Bibeln på hebreiska och kom till det namnet sa man Herren istället för att uttala Guds namn.)

Jesus – Jag Är

Johannesevangeliets berättelse om Jesus handlar om hur Jesus uppenbarar för oss sin identitet – vem han är. Hans jag är knyter direkt an till berättelsen om hur Gud visade sig för Mose och befriade sitt folk!

Varje gång Jesus talar om sig själv som jag är så öppnas hela denna hisnande berättelse om hur Gud själv uppenbarar sig för sitt folk i historiens mest avgörande ögonblick för att rädda och befria dem och föra dem in i det Gud för länge sedan hade lovat dem!

Ett av de vackraste tillfällen detta sker (också det första) är när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn. De hade talat om det levande vattnet. De hade talat om hennes liv. De hade talat om sann tillbedjan och om vad som är livets innersta mening. Och så säger hon: ”Jag vet att Messias kommer, och när han kommer ska han låta oss få veta allt.” Och Jesus svarar: Det är jag, den som talar till dig. Eller: Jag är – den som talar till dig.

Så blir inte Guds närvaro eller förståelsen av vem han är något som hör antingen det för gångna eller framtiden till. Det som uppenbaras i namnet jag är handlar om nuet! Genom Jesus är Gud närvarande och verklig rakt in i en människas vardag och liv – i varje enskilt nu. Och plötsligt blir Guds väsen och närvaro och frälsningshandlande något som handlar om våra liv och om de människors liv som vi har omkring oss.

Sju ”jag är” – fördjupning

Med vart och ett av de sju tillfällen då Jesus talar om sig själv som jag är följer något vi behöver göra som respons till vem han är och även ett löfte som berättar vad hans befrielse/frälsning betyder i en människas liv.

Joh 6:35             Jag är livets bröd – den som kommer till mig skall aldrig hungra

Joh 8:12             Jag är livets ljus – den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus

Joh 10:9             Jag är grinden – den som går in genom mig ska bli räddad… han ska finna bete

Joh 10:14-16    Jag är den gode herden – den som känner herden lyssnar till herdens röst. De blir en herde och en hjord.

Joh 11:25          Jag är uppståndelsen och livet – den som tror på mig skall leva om han än dör

Joh 14:6             Jag är vägen, sanningen och livet – ingen kommer till Fadern, utom genom mig

Joh 15:1-2         Jag är den sanna vinstocken – den som förblir i mig bär mycket frukt

Här finns det ett antal ord som understryker att det Jesus inbjuder oss till framför allt handlar om en ny relation till honom och till Gud: komma, följa, gå in i eller genom, känna, tro, förbli. Det är detta som Guds stora frälsningsgärning handlar om – både i det gamla och i det nya förbundet. Gud formar ett nytt folk som är hans och han gör det nu genom Jesus!

Och precis, som alla kunde läsa om Guds väldiga gärningar och hur Gud befriade sitt folk i det gamla förbundet, så talar Jesus om sig själv som den som ger bröd, vatten, ljus, frälsning, gemenskap, liv, kunskap om Gud – allt för att våra liv ska bära mycket frukt och vi få leva i en full och fullständig relation till Gud själv – frälsta, befriade och upprättade! Och Johannes budskap till oss genom den sju jag är-orden är att Jesus unik och utan jämförelse.

Visa oss Fadern

En del människor (eller många) i vår tid stör sig på den kristna trons exklusiva hävdande att Jesus är den enda vägen till Gud. Och i en del sammanhang försöker kyrkliga företrädare att tona ned detta eller förklara bort denna exklusivitet.

Men – man kan inte förklara bort Jesus – och säga att det finns säker andra vägar också – och fortfarande kalla sig kristen! Kristen tro bygger på att Gud har visat sig för oss, att Gud har blivit människa (eller att Ordet blivit kött som Johannes skriver i kap 1) och att detta är den stora och sanna uppenbarelsen av vem Gud verkligen är!

Jag hörde en berättelse en gång om en 5-årig flicka som satt hemma vid köksbordet och ritade en teckning. Så kom hennes mamma och frågade: Vad gör du? Och flickan svarade: Jag ritar en teckning som föreställer Gud. Mamman sa: Vad dum du är, inte kan du rita en teckning som föreställer Gud – ingen vet hur Gud ser ut. Flickan svarade: Nä, men när min teckning är färdig, då vet dom det!

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:18)

Den där sista kvällen när Jesus var tillsammans med sina lärjungar och säger att han är vägen, sanningen och livet och att ingen kan komma till Fadern utom genom honom, får han en fråga som nästan gör honom helt ställd.

Filippos är den som kommer med frågan. Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss? Ja, vad ska Jesus svara?

Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? (Joh 14:9)

Jesus ger inte en teologisk utläggning som svar. Han berättar inte om treenighetsläran eller Gud attribut. Han talar om att känna honom! De vill säga: det är bara genom att lära känna Jesus som vi i sanning kan lära känna Gud!

Jesus är betydelsefull

Det är här den avgörande punkten finns. Det budskap som Nya Testamentet ger och som Johannes använder hela sitt evangelium för att hamra in handlar om att Gud har kommit till den här världen och blivit människa som vi, delat våra liv med allt vad det innebär och innehåller och där i detta ser vi den fulla uppenbarelsen av vem Gud är!

Bara genom Jesus kan du se den sanna bilden av Gud!

Bara genom Jesus kan du finna väg till att förstå vem Gud är och vad han vill med ditt liv.

Det finns ingen annan väg!

Det är därför Jesus är så betydelsefull! Det är därför som det är avgörande vad vi säger om honom:

Det är avgörande för våra egna liv, vår tro, vår gemenskap med Fadern och med varandra. Det är lika avgörande för de människor vi har omkring oss – för deras liv, deras framtid och deras möjligheter att leva det nya livet tillsammans med Gud.

Vad som kommer att hända i allt detta har helt klart med Jesus att göra. Men det har också med vad du och jag säger om Jesus att göra.

Är Jesus bara en i mängden av religiösa lärare?

Är han kanske bara en galen bedragare?

Eller… är han den han säger att han är – den Gud som kom för att uppsöka och rädda de förlorade och förvandla människors liv?

Vem är Jesus? Det är en stor fråga. Det är den stora frågan. Det är den avgörande frågan!

Vad är ditt svar?


Lämna en kommentar

Objektiv försoning? Biblisk eller inte?

Grag Boyd är en av mina favoriter. Här talar han om försoningen och hur den hänger ihop med det sätt som människor upptäcker vem Gud verkligen är och hur Gud förlåter.

Hälleberget - Predikningar, funderingar och artiklar om Jesus!

Det finns mycket att säga om försoningen, och mycket har blivit sagt om försoningen.
Jag kommer också att ge mig in i debatten så småningom, men tills dess vill jag dela med mig av Greg Boyds syn på försoning. I den här predikan kritiserar han den objektiva försoningen till förmån för den subjektiva, och då i synnerhet den subjektiva syn som kallas Christus Victor.

Predikan är en del av en predikoserie som Woodland Hills Church kallar ”Twisted Scripture” och Boyd sammanfattar predikan så här: ”Our Twisted Scripture series continues this week as Greg explores Hebrews 9:18-22. This scripture passage is commonly used to support the penal substitutionary atonement theory in which our guilt was transferred to Christ and He was punished on the cross on our behalf. Greg raises several objections to this line of thinking and discusses the use of animal sacrifices as a method of atonement in the…

View original post 2 fler ord


2 kommentarer

Homeparty

(Den här veckan återfinns detta blogginlägg också på Equmeniakyrkans bloggsida Församling & Samhälle)

Alltså, jag måste erkänna. Jag gillar Gudrun Schyman. Kanske inte allt hon tycker och säger, men jag gillar hennes inställning, engagemang, glöd, tro på att det som verkar omöjligt kan bli möjligt och hennes fantastiska förmåga att kunna kommunicera ett budskap. Gudrun Schyman är pionjär, evangelist och rörelsebyggare.

Under den relativt korta valrörelse som ledde fram till valet till EU-parlamentet kom jag på mig med att gång efter gång säga till min fru när inslag med Fi visades: ”Det där gör dom bra! Det är ju så som vi också borde göra ännu mer.” Och jag talade om deras Homepartyn. Egentligen är det ju inget konstigt med detta. Så många andra har redan gjort samma sak. Man har sålt plastburkar, smink, babykläder osv i årtionden genom homepartyn. Men det vilar något nytt och fräscht över Gudrun Schymans sätt att göra detta på som jag tror att vi kan lära oss mycket av också i våra sammanhang.

Fi

Vi har ju haft homepartyn länge, precis som Fredrik Wenell tweetade morgonen efter EU-valet. Egentligen mycket längre än det funnits kyrkor, pastorer och samfund. I Nya Testamentet är homepartyt den grundläggande och naturliga samlingsplatsen för den kristna församlingen. Där möttes man, där åt man tillsammans, delade liv tillsammans, fick undervisning, inspiration och kraft. Där kunde alla vara med och bidra. Där hade var och en sin plats och var medräknad. Dit kunde man ta med sin vän, granne eller någon man råkat möta på gatan. Det var öppet, varmt och fyllt av Guds närvaro.

Likt en nutida apostel skriver Gudrun Schyman på sin hemsida:

”Min erfarenhet är att många är intresserade av att prata politik. Särskilt när det drar ihop sig till val. Men man vill helst göra det på sina egna villkor. Kanske inte gå på stort möte i stora lokaler utan mer nedtonat och tillsammans med människor man redan känner.

Det politiska samtalet är en ovärderlig del i ett demokratiskt samhälle. Jag vill sänka trösklarna och öppna för nya mötesformer. Samlar du ihop minst 25 personer så kommer jag. Till ditt vardagsrum, till ditt jobb eller till ditt favoritcafé eller till gemensamhetslokalen i ditt bostadsområde. Du väljer lokal och bjuder in deltagare.”

Idag sker precis det som Gudrun Schyman beskriver på många platser omkring i vårt land. En rörelse av nya, enkla församlingar, som ofta möts i hem eller ett kafé eller någon enkel kvarterslokal, håller på att växa fram. Min erfarenhet är att många är intresserade av att prata om tro, om Gud, om livet, om hur tron kan bli en levande kraft och bära igenom olika faser i livet osv. Men precis som Gudrun Schyman observerar angående politiken vill man göra ”det på sina egna villkor. Kanske inte gå på stort möte i stora lokaler utan mer nedtonat och tillsammans med människor man redan känner.”

I generationer har frikyrkan varit känd för smågruppsarbete, studiecirklar, bönegrupper, bibelstudiegrupper osv. Det finns något i våra rötter som bara väntar på att väckas till liv igen. Tänk om ditt och mitt hem den här sommaren skulle få bli platsen för homepartyn dit våra vänner både från kyrkans värld och utanför skulle kunna komma samman och börja samtala om tro, livet, Jesus, gemenskap osv. Du behöver nog inte bjuda 25 för att det ska fungera.

I vintras satt vi med några vänner runt vårt matbord. Vi hade ätit en god middag tillsammans, vi hade delat livsberättelser och skrattat och gråtit tillsammans, när någon undrade över hur det här med gudstjänst fungerade i den församling min fru och jag tillhör. Jag förklarade att varannan gång möts vi i vår lokal och varannan söndag hemma i ett hem. Och när vi har gudstjänst gör vi precis samma saker som vi gjort nu. Vi har gemenskap, delar mat, samtalar, ber (vi ber alltid bordsbön när vi har gäster). Det enda vi inte gjort idag som vi gör när det är gudstjänst är att sjunga.

Det finns något i att mötas hemma som skapar rum för samtal och närhet som inte sker i en kyrkolokal. Som väckelsens arvtagare är det nog dags att söka oss till rötterna och öppna våra kök, vardagsrum och gillestugor (och i sommar inglasade terrasser) och bjuda till ett homeparty.

”Samla ihop 25 personer så kommer jag,” skrev Gudrun Schyman. ”Där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem,” sa Jesus. Det behövs inte så många. Det som behövs är att du och jag är villig att ställa det vi har till förfogande. Vårt hem. Våra nätverk. Våra gåvor. Vår gästfrihet. Då kommer Jesus. Och när jag gör det, och du gör det, och dina vänner gör detsamma o s v. Det är då vi börjar kunna tala om en rörelse. Det är något som redan sker. Jag hoppas att du vill vara med. Det kan förvandla vårt land.

Vill du prata om homepartyn, husförsamlingar, nya pionjära initiativ, församlingsplantering eller något annat, får du gärna höra av dig till Peter Svanberg, peter.svanberg@equmeniakyrkan.se eller 076-5053125.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 299 andra följare