Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Samhällsansvar

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät dess frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:4-7)

devider

De senaste veckorna har frågorna om att ta ansvar – för landet och för samhället – varit mer aktuella än på länge. Vi har fått lära oss om talmansrundor och politiskt spel. Vi har diskuterat sannorlikheten för olika konstellationer och regeringsalternativ. Vi har reflekterat över demokrati och ansvar. Och hur man än ser på det hela måste man konstatera att det inte är lätt. Att ta samhällsansvar låter både svårt och tungt.

Så vad handlar det om? Och mer specifikt, vad handlar ett kristet samhällsansvar om? Profeten Jeremia hjälper oss på traven i sitt brev till de judar som befann sig i exil i Babel. Han uppmanar dem söka den stads bästa dit de kommit och be för den platsen. För ”när det går väl för den, går det väl för er” (Jer 29:7). Samhällsansvar skulle alltså kunna handla om att främja människors och samhällets blomstrande och välgång. Jag tror att vi alla vill att den plats och region där man bor ska blomstra. Att det ska gå bra för människor och företag. Att det ska finnas god service och ett tryggt liv för alla, oavsett ålder, härkomst eller var man bor, osv. Och ändå så är detta bara ett uttryck för ett gott samhällsansvar.

Människors och samhällets blomstrande och välgång skulle också kunna definieras ur en annan aspekt. En djupare och mer grundläggande. En av de personer som genom historien kanske påverkat vårt västerländska tänkande mest är kyrkofadern Augustinus. Han levde på 400-talet. I sin bok, Guds stad, beskriver han människans och samhällets blomstrande som att ”njuta Gud, och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.” Eller, att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv, för att citera Jesus.

Bakgrunden till det Jeremia skriver är att stora delar av folket i Jerusalem blivit bortförda i fångenskap, eller i exil, som vi ibland också säger. Och det är klart att de längtar efter att snabbt komma tillbaka till sina hem och till ett vanligt normalt liv. Men det ser ut att dröja med återvändandet. Och så ställs de inför samma dilemma som miljontals människor på flykt eller som frivilligt lämnat sina hem för att bygga ett nytt liv och en ny framtid någon annan stans än där de kom ifrån. Ska vi rota oss eller ska vi leva som om vi ska flytta hem igen i morgon? Guds svar till dem som befann sig i Babel var: varken rota er eller var beredda på uppbrott. Däremot hade han ett uppdrag för dem just där de var.

På många sätt kan det sägas, att vara kristen också är att leva i ett slags utanförskap, en slags exil. Vi är en del av den här världen, men vi hör inte till den här världen. Djupast sett tillhör vi Guds rike och måste ha detta som vår djupaste och sannaste identitet. Därför känner vi oss ibland inte riktigt hemma här. Hebreerbrevets författare talar om att vara gäster och främlingar. Det skulle ju kunna föra med sig att vi inte bryr oss om det som finns omkring oss. Men snarare måste det betyda en kallelse att samtidigt leva här och nu och ta ansvar och söka människors och samhällets blomstrande och välgång. Men hur gör vi det? Jag tror att det är det som orden i Jeremias budskap vill lära oss. Vi gör det genom att…

Leva ett liv som visar på Guds rike

Det första som Gud ville säga till de människor som lever i exil långt borta från Jerusalem är: Lev som om ni var hemma. Och inte bara som om ni var hemma. Gör den plats där ni nu är till ert nya hemma! Bygg hus, bo i dem. Skaffa familj och låt den växa. Tänk inte kortsiktigt utan hållbart och långsiktigt. Föröka er! Allt det här hör samman med att leva ett gott och blomstrande liv. Och än mer hörde det samman med synen på att leva under Guds välsignelse. När man läser hur människor välsignade varandra i Gamla Testamentet handlar deras välsignelseönskningar alltid om välgång, långt liv och att föröka sig. Så mitt där i vilsenheten och exilen säger Gud till sitt folk. Jag har en uppgift för er. Jag vill välsigna er här. Och lite längre fram läser vi de välkända orden om fridens tankar och framtid och hopp. De skulle vara skyltfönster för Guds godhet och välsignelse mitt i en kanske fientlig omgivning. Och faktisk ännu mer. Deras närvaro skulle på det sättet förmedla Guds välsignelse till de platser dit de hade kommit för att bo!

Den kristna kyrkan har ett viktigt uppdrag i vår tid att leva på ett sådant sätt att människor ser Gud i och genom våra liv. Vi är skyltfönster för Guds rike. Vår gemenskap är menad att vara en försmak på livet i Guds rike. Är det någonstans där Augustinus definition av människans och samhällets blomstrande borde ha högsta prioritet så är det i vår gemenskap: njuta Gud och njuta varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap. Men hur gör vi det? Hur blir detta till? Den kroatisk-amerikanske teologen Miroslav Volf pekar på fyra saker:[1]

  1. Gud är inte en opersonlig kraft någonstans i världsaltet utan en person som älskar och kan bli älskad tillbaka. Gud är relationell.
  2. Att vara människa innebär att älska. Vi kan välja vad vi vill älska, men slutar vi älska upphör vi vara mänskliga.
  3. Vi lever väl när vi både älskar Gud och vår nästa.
  4. Vi blomstrar när vi upptäcker glädjen i att älska både Gud, som vi inte kan se, och vår nästa, som vi kan se.

Det här handlar om att leva sitt liv synligt och frimodigt mitt ibland de människor som finns omkring oss, inte som om Gud inte fanns, utan med Gud och kärleken till Gud och min nästa som centralpunkt och ledstjärna för hela mitt liv. Samhällsansvar handlar om att leva på ett sådant sätt att den Gud som samhällets blomstrande bygger på blir synlig och älskad i och genom våra liv.

Vara en välsignelse för din omgivning

Hur söker man stadens bästa? Det är ju detta som folket i exilen i Babel får i uppgift att göra. Och hur gör man det när man lever i utanförskap, fångenskap och allra mest bara önskar Guds dom över allt och alla? Först tror jag att det behöver ske en omvändelse från ett fokus på oss själva till det som är Guds kallelse. Så var det i allra högsta grad för exilens människor i Babel. Det är så lätt att tänka: Vad är bra för mig? Eller Vad är bra för församlingen? Kanske är det andra frågor som vi istället behöver ställa? Vad är bra för min nästa? Vad gagnar vårt samhälle? Vad främjar blomstrande och välgång på alla områden?

Jag har en vän som var med och planterade en ny församling i ett bostadsområde i utkanten av en medelstor svensk stad för en del år sedan. Det var ett område med en hel del problem. När de skulle definiera vad som var viktigt för församlingen att göra började de att tala om vad det skulle betyda att söka just det områdets bästa. För deras del handlade det om att engagera sig i lokala idrottsföreningar, hjälpa till i fritidsgården, öppna en förskola och inbjuda till en djup och äkta kristen gemenskap oavsett bakgrund och härkomst. Idag 30 år senare är det just dessa saker som församlingen är känd för i sitt samhälle.

Vad vill din församling vara kända för där du bor? På vilket sätt vill ni söka stadens eller platsens bästa? Vad skulle ni vilja att människor skulle säga att de saknade om inte den församlingen fanns kvar en dag?

Paulus skriver i Romarbrevet om att inte vara någon något skyldig, utom i kärlek. På så sätt ger han detta att söka stadens bästa, eller begreppet samhällsansvar, en djupare dimension. Att söka stadens bästa handlar om Guds kärlek i handling till din plats och dess innevånare. Hur vill du att det blir veklighet i ditt och i din församlings liv?

Bära platsen i bön och förbön

Förbön är del av den kallelse som Gud gav sitt folk i Babel. Be för staden. Be för dess välgång och framgång! För när det går den väl, går det er väl. I många sammanhang är förbön något både underskattat och förbisett som medel för samhällsansvar. Paulus skriver till Timotheos och uppmanar honom också till förbön:

”Först av allt uppmanar jag dig till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:1-4).

Förbönen kopplas här samman med två saker: att de kristna ska kunna leva sitt liv utan inskränkningar av myndigheterna och att människor ska komma till tro på Jesus och bli frälsta. Stadens välgång mäts här med Guds rikes mått och inte med människors mått. Gud vill att hans rike ska ha framgång på varje plats, också i Kalmar. Därför uppmanas vi idag till bön och förbön!

I vår församling i Färjestaden samlas vi varannan onsdag till en bönekurs utgiven av Alpha. I onsdags handlade samlingen om förbön. Och frågan ställdes hur vi praktiskt kunde gå till väga. I undervisningsvideon berättades det om en missionär som reste till Korea under Koreakrigets dagar. I sin Bibel skrev han några ord som blivit välkända. En bön. ”Gud krossa mitt hjärta över det som krossar ditt.” Egentligen var det ju en bön om att få se situationen med Guds blick. Bönekursen gav oss fyra praktiska råd när det gäller förbön:

  1. Håll er informerade. Ta reda på vad som sker. Hur saker ser ut. Vilka behov som finns.
  2. Bli inspirerade. Tänk på Guds möjligheter och kraft och bli inspirerade av vad han kan och vill göra.
  3. Bli upprörda. Men bli upprörda på rätt saker. Sök Guds hjärta och be att få se med Guds blick.
  4. Be tillsammans. Möts för bön och förbön för människor och för Kalmar och be konkret och enkelt i gemenskap med varandra och den helige Ande.

devider

Temat idag är samhällsansvar. I dagens evangelietext får Jesus frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Som så många andra gånger när Jesu motståndare ställer frågor till Jesus är deras syfte att hitta sätt att få något att anklaga honom för. Jesus svarade dem genom att be att få se det mynt som användes för skatteinbetalningen och frågar sedan vems bild som är präglad på myntet. Kejsarens bild, blir svaret. Varpå Jesus svarar dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt 22:21)

När vi funderar över samhällsansvar och över att främja människors och samhällets blomstrande och välgång är det lätt att hamna i det som tillhör kejsaren, dvs i de praktiska, ”hårda” frågorna om ekonomi, politik och samhällets utveckling. Jag tror att Jesu svar till sina motståndare angående skattefrågan också innehåller ett bejakande av dessa praktiska frågors betydelse, men att han menar att det finns en sak som är mer betydelsefull än detta och det är vem och vad som får prägla ditt och mitt liv. Det handlar i slutändan om vem vi tillhör och vem som är centrum för våra liv.

Ge Gud det som tillhör Gud. Tydligare och rakare kan det inte sägas. Det är Jesu utmaning till sin samtid och till oss idag. Människors och samhällets blomstrande och välgång är nämligen beroende av människor som gett sitt liv helt till Gud. Ja, kanske är det i vår tid det viktigaste bidrag till samhället en kristen församling kan ge. Att älska Gud och varandra i Gud, i fullkomlig och harmonisk gemenskap.

Samhällsansvar är att människor präglade av livet med Gud och kärleken till Gud och sin nästa, får sätta sin prägel på det som sker i samhället runt omkring dem. Där finns vår möjlighet och vår kallelse.

[1] Miroslav Volf, A Public Faith, s. 71

Annonser


Lämna en kommentar

Korset – centrum i den kristna tron

11611-CrossChristArticle

Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: ”Jag ska göra slut på de visas visdom och förkasta de förståndigas förstånd.” Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är denna världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. (1 Korinthierbrevet 1:18-24)

Sökande människor i vår tid har ofta inte några större problem att tala om Gud. Inte heller att uppleva den helige Ande. Men när man kommer till Jesus och frågan om varför Jesus måste dö får många svårigheter att följa med. Varför är det så? Med Jesus kommer det hela till en helt annan nivå där våra mänskliga erfarenheter och referensramar utmanas och bli oanvändbara. Gud kan vi alltid skapa oss vår egen hemmagjorda bild av. Att vara andlig och tro på en högre makt är det nästan 60 % av svenskarna som bejakar. Men med Jesus är det annorlunda. Han förstör våra hemmabyggen och ställer saker och ting över ända.

Detta är dock inte något som är unikt för vår tid. Den första kristna församlingen levde i ett sammanhang där deras tro på och förkunnelse av en korsfäst Gud mötte hårt motstånd. För det är ju just så som evangeliet beskriver Jesus. Han är den korstfäste. Att tro på och följa någon som avrättats på den tidens mest förfärliga och förnedrande sätt var ju fullständigt absurt. Och ändå är det just detta som är centrum för den kristna tron. Paulus skriver att detta budskap är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.

För en jude var det otänkbart att Gud skulle kunna handla genom en sådan händelse som korset handlar om. Den som hängdes på ett kors var förbannad, utestängd och utesluten ur Guds gemenskap. Inte kunde någon som behandlats så vara deras Messias och kung. De ville se bättre tecken än så som bevis. För en icke-jude var hela berättelsen bara helt absurd. Och att över huvud taget tänka sig en Gud som bär vårt lidande i sin kropp gick långt förbi vad deras gudsuppfattning kunde omfatta. Var fanns visheten i detta, frågade de sig?

Men Gud har gjort korset till den centrala händelsen i evangeliet. Detta trots att vi människor hellre vill ha en hanterbar Gud utan blod och lidande. C K Barrett skriver i sin kommentar till 1 Korintierbrevet att ”i judarnas krav på tecken och hedningarnas sökande efter vishet har vi två olika uttryck, ett religiöst och ett icke-religiöst, för människan i den här världen, skild från Gud och manifesterande sin upproriskhet i en egocentriska tillvaro.” (s. 55) Jesu lidande och död utmanar denna självcentrering som grund för våra liv och byter ut den mot en korscentrering. Det är så som Gud visar sin vishet genom det människor ser som dårskap.

Korset – centrum för den kristna tron. Där förs hela vår historia och vår existens samman i det drama där Gud i Kristus handlar för vår skull.

Johannesevangeliet introducerar Jesus genom att Johannes döparen pekar på Jesus och säger: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” (1:29) Världens synd. Här döljer sig historiens alla illdåd, all ondska och bestialisk grymhet. Här döljer sig alla goda människors tystnad och medlöperi. Här döljer sig vår mänskliga fallenhet för att söka vår egen väg och vända oss bort från Gud. Det är inte bara de ondas handlingar Jesus bär, han bär alla människors bortvändhet från Gud. Där ingår också du och jag. Johannes döparens bild om Guds lamm är hämtad från den stora försoningsdagen där prästen lägger sina händer på ett lamm och bekänner folkets synder över det för att sedan föra det ut i vildmarken. Det lammet bar bort folkets synd. I Jesu död gör Gud detta med vår synd. Han för över den till Jesus. I honom absorberas världens synd och ondska när han dör för vår skull. Passionsberättelsen beskriver hur ett stort mörker kommer över Jerusalem och varar från sjätte till nionde timmen, från 12 till tre på eftermiddagen. Jesus ropar till slut: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så stort är det syndens och ondskans mörker som kommer över Jesus att Gud upplever sig övergiven av Gud.

Korset – centrum för den kristna tron. Där avslöjas verkligheten om vår värld och våra liv i en obarmhärtig tydlighet. 

I händelserna runt Jesu korsfästelse blir syndens och ondskans ansikte avslöjat. Här kolliderar Guds rike med mörkrets rike. Här smider maktens människor sina ränker för hur de ska undanröja allt som hotar deras positioner. Precis som i dagens värld är oskyldiga människors liv väldigt lite värda. Också idag offras den oskyldige på maktens altare. Vi ser det dagligen på nyheterna. Det tragiska i Jesu död är hur spelet runt omkring hans död utmynnar i avrättningen av den enda människa som någonsin levt och som har varit helt och fullt utan synd och utan fel. Denna tragik beskriver Petrus i sitt tal inför stora rådet efter att ha botat den lame mannen vid Sköna porten, då han säger: ”Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri. Livets furste dödade ni…” (Apg 3:13-14)

Korset – centrum för den kristna tron. Där uppenbarar Gud sanningen om vem han är och att essensen i hans väsen är kärlek. 

 

Men Jesus är inget viljelöst offer för människors ondska och maktlystenhet. Bibelns mest kända vers lyder: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” (Joh 3:16) Och i Romarbrevet läser vi: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss med an vi ännu var syndare.” (5:8) Jesu död är ett uttryck för Guds kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes och Gud bevisade sin kärlek, säger oss Paulus. Korset handlar inte om att tillfredsställa en kränkt Guds blodtörst och upprätta hans heder. På korset är det Gud själv som utur sitt blödande kärlekshjärta ger sig själv för och till oss. Han försonar världen med sig själv. Korset förändrar inte Gud. Han är den samme. Och hans kärlek är oföränderlig. Korset förändrar oss. Paulus skriver att vi har blivit korsfästa med Kristus. Vårt gamla liv dör där med honom. Genom hans uppståndelses kraft får vi ett nytt liv tillsammans med honom.

Korset – centrum för den kristna tron. Där besegras ondskan, synden och döden och ställs maktlös genom hans död som är utan skuld och utan synd.

 

I Kolosserbrevet beskriver Paulus detta i starka färger: ”Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur, men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:13-14) Vilka fantastiska ord! Och vet du vad de betyder? Att du och jag kan bli fria från allt som anklagar oss! Vi lever idag allt mer i en skamkultur. Människor känner att de inte duger, att de är fel. Också denna skam tog Jesus på korset. De krav som hela tiden säger att du inte duger spikades fast vid Jesu kors. Hans uppfyllde dessa krav i sin död. Han lyfte av dem så att du och jag inte behöver bära dem längre. Det är evangelium, goda nyheter! Du är fri. Men än mer gjorde Gud Jesu död på korset till ett tillfälle där han triumferar över ondskans alla makter. De trodde att de kunde krossa Gud genom att döda Jesus. Så fel de tog! När Jesus ger upp andan och säger att det är fullbordat, har han vunnit en evig frälsning för hela världen och för varje människa som någonsin levt eller kommer att leva. Ondskans makt är bruten. Ormen från paradiset har fått sitt huvud krossat. Djävulen är besegrad!

Korset – centrum för den kristna tron. Där försonas världen med Gud och grunden läggs för nytt förhållande till honom och till andra och hela skapelsen.

 

Lyssna till orden från 2 Korinthierbrevet kapitel 5: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.” (5:17-19) Nyckelordet här är försoning. Gud har tagit initiativet. Gud har försonat världen med sig själv. Gud har undanröjt allt som hindrar oss människor att leva i gemenskap med honom. Allt det la han på Jesus. När vi tar emot och går in i den verklighet som denna försoningshandling innebär sker två viktiga saker: Vi blir nya skapelser. Vi får ett nytt liv och en ny relation till Gud, till oss själva och allt runt omkring. Vi ser livet i ett nytt ljus. Vi lever trons liv i gemenskap med Gud. Och det andra är att vi får bli Guds efterföljare i att leva i försoning. Precis som Gud tog initiativet till att försona världen med sig själv kallar han oss att ta initiativet att leva i försoning med varandra och med hela skapelsen. Vi kallas till försoningens tjänst och blir förmedlare av försoningens ord, som är evangeliet om den korsfäste Kristus.

Korset – centrum för den kristna tron. Där vinns frälsning, helande och befrielse genom Jesu död.

 

Tron på en Gud som offrar sig själv i en förnedrande död gör den kristna tron unik. Frälsningens evangelium bygger på det som sker på korset. Att Gud handlar för vår skull. Att Gud genom Jesus bär vår bortvändhet från honom i sin egen kropp. Att din och min synd, skuld, våra misslyckanden och nederlag, alla får ett logiskt slut i Jesu död. Han lyfter dem av oss och förintar dem i sin död. Få har beskrivit denna sanning så starkt som profeten Jesaja. Lyssna! Detta är vad Gud i Jesus gjort för oss på korset! ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor han tog på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:4-6)

Korset är centrum för den kristna tron. Budskapet om den korsfäste Guden som lider och dör så att vi människor får ett nytt liv är en dårskap och en stötesten för världen, både den religiösa och humanistiska. Men det är detta budskap som är evangelium, goda nyheter. För var och en som sätter sin tro till vad Gud gjort på korset betyder det frälsning och ett nytt och förvandlat liv. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1 att denna händelse är både Guds vishet och Guds kraft. Det är den vishet genom vilken Gud ändrar världshistoriens utgång. Det är den kraft som vår tro och våra liv bygger på. Det är därför vi får säga som Paulus: ”Jag har bestämt mig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst!” (1 Kor 2:2 parafras)


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 2)

Evangeliets budskap har sitt centrum i Jesus. Det är i och genom Jesus som Gud tar i tur med den här världens problem, ondska och synd. Det glada budskapet om försoning och Guds rike förkroppsligas i Jesus och i den gemenskap av människor som är hans kropp på jorden.

Vi planterar nya församlingar för att människor ska få lära känna Jesus Kristus, komma till tro på honom och bli hans efterföljare. Denna enda anledning skulle i sig själv kunna räcka som grund för allt kyrkan gör. För i slutändan handlar det om bekännelsen av Jesus Kristus som Herre och hur den bekännelsen blir till verklighet i människors liv och på nya områden och i nya kontexter.

De australiensiska missiologerna Alan Hirsch och Michael Frost menar att det vi säger om Jesus formar vår syn på mission och i slutändan också på hur vi ser på kyrkan/församlingen och dess uppdrag. Om de har rätt i sina antaganden är det av avgörande betydelse vad vi säger om Jesus, vem han är, vad hans ärende är, hur han uppenbarar vem Gud är och hur han möter människor i olika situationer och från olika socioekonomiska och etniska bakgrunder. Det är också helt avgörande vad vi säger om innebörden i Jesu människoblivande, hans jordiska tjänst, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse och himmelsfärd och hans återkomst i härlighet.

Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ett bra exempel. Den berättelsen återkommer vid två tillfällen under kyrkoåret. Första söndagen i advent och palmsöndagen. Men även om det är samma berättelse som berättas blir det som sägs om Jesus väldigt olika och får vitt skilda konsekvenser för både synen på kyrkan och dess uppdrag i världen. I det ena fallet är det maktens konung som kommer med pompa och ståt till sin kyrka. Trumpeter och hurrarop och feststämning präglar det hela. Det är kristendomsparadigmet i sin prydno. Det är kyrkan som utövar sin makt över folket som tydliggörs denna söndag. Palmsöndagen är annorlunda. Jesus går mot lidande och död. Fattiga människor hyllar honom och sätter allt sitt hopp till den man som rider där på sin åsna. Han är en av dem. Han är deras befriare. Så är det ett helt annat perspektiv, underifrån, som kommer fram. Hela händelsen andas efterföljelse, kampen mot det onda, befrielse, längtan och hopp.

Det har betydelse om vi säger att Jesus är enda vägen till Fadern, eller bara en av flera vägar. Det har betydelse om vi menar att Jesus egentligen bara var en vanlig människa eller om vi bekänner honom som Guds son. Det har betydelse om Jesus är de rikas eller de fattigas vän. Allt detta och mycket mer är med och styr vårt sätt att göra mission och i slutändan också att leva församling.

Vi behöver i vår fragmentiserade tid återerövra bekännelsen av Jesus som Herre som det centrum omkring vilket allt annat formas. Inte bara församlingens liv och mission måste formas utifrån detta centrum utan också våra liv och vårt lärjungaskap. ”Det är Missionsstrategiskt viktigt att vi återupptäcker vad det betyder att på ett över­låtet sätt följa Jesus. Det går inte att vara en sann lärjunge utan att samtidigt leva i Guds mission. Det är ut i Guds värld som Jesus kall­ar sina lärjungar att följa honom. Ett missi­onellt lärjungaskap går bortom det som har med den enskildes andliga liv och relation till Gud att göra, även om det också innehåller detta, och involverar oss som Jesu efterföljare i Guds eviga syfte med världen, att frälsa och befria den, och sedan ‘sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.[1]‘En lärjunge bär därför en längtan efter att få lära känna Jesus allt mer så att hans sanning, nåd, kärlek, vishet och kraft får påverka vardags­livet när det gäller relationer, värderingar och prioriteringar. Man vill bli mer lik Jesus i ord och handling för att hans goda vilja ska ske. Som lärjunge är man alltså ständigt på väg genom livet för att varje dag lära sig nå­got nytt och tjäna och leva för Gud.[2]

Jesus talar i det vi kallar missionsbefallningen om att gå ut i hela världen och göra lärjungar. I det församlingsgrundande arbetet är detta centralt. Genom att forma lärjungar som i sin tur formar lärjungar skapas en rörelse utifrån vilken också framväxten av nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper blir något helt naturligt.

[1] Ef 1:10

[2] Mission som förvandlar världen, s. 11


Lämna en kommentar

Trons perspektiv – hur Mose hjälper dig att komma ut ur garderoben

I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tron vägrade Mose som vuxen kalla sig Faraos dotterson. Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (Hebreerbrevet 11:23-27)

En av den gångna julhelgens toppnyheter, både i TV, press och i kristen media, var att många kristna väljer att dölja sin tro. Genom den forskning som religionshistoriken David Thurfjell gjort, har han visat på att det finns en stark pinsamhetsfaktor i vårt samhälle omkring kristen tro. Det upplevs helt enkelt både töntigt och pinsamt att vara kristen. Andlighet går bra att tala om. Många människor ser på program som Övernaturligt på TV eller tycker inte det är konstigt att gå till ett medium. Men den kristna tron bär med sig en pinsamhetsfaktor som gör att många kristna har ett inre motstånd mot att vara öppen med sin tro. David Thurfjell liknar detta att vara öppen med sin kristna tro med att komma ut som homosexuell. I varje ny situation eller relation måste du och jag välja om vi vill ”komma ut” som kristen eller inte.

Jag vet inte om du känner igen dej i det här. Jag reser en hel del på tåg och det händer ibland att man kommer i samtal med människor på tåget. När frågan vad man arbetar med kommer upp säger jag sällan att jag är pastor. Det är få saker som dödar samtalet eller punkterar stämningen som att säga att man är pastor och professionell kristen. Och på tåget vill man ju inte gärna hamna i pinsamheter. Så, visst känner jag igen mig.

Att följa Jesus – att ta sin tro på Jesus på allvar – har i alla tider setts på med misstänksamhet och skepsis. Detta oavsett om den dominerande kulturen varit sekulär eller religiös. Lagom mycket religion har aldrig setts som något farligt. Bara en människa håller sin tro för sig själv är det inget problem. Men det har alltid varnats för dem som i världens ögon trott för mycket och där tron på Jesus har fått avgörande inflytande på de värderingar och val som människor har och gör.

Men det är just detta som Hebreerbrevets författare vill lyfta fram genom sitt sätt att berätta om Mose. Tron ger ett perspektiv till livet som utmanar oss att trotsa pinsamhetsfaktorn och hjälper oss att bli allt mer frimodiga i att följa Jesus och låta honom få ha det avgörande inflytandet över våra liv. På onsdag börjar vårens Alphakurs. I det första föredraget finns följande ord av C S Lewis med:

”Den kristna tron är om den är osann, fullständigt oviktig. Men om den är sann är den av allra största betydelse. Det enda den inte kan vara är lagom viktig.”

Det är helt tydligt att för de människor som Hebreerbrevets författare skriver till är den kristna tron av allra största betydelse. Men till skillnad från oss lever de i en tid och i en situation där deras tro, inte bara bär med sig en pinsamhetsfaktor. De har gått igenom hårda prövningar som resultat av att de valt att låta sin tro på Jesus synas och lysa och definiera vilka de är och vad som är betydelsefullt i deras liv. Lyssna till de ord som utgör själva introduktionen till trons kapitel.

”Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående. Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.” (Hebreerbrevet 10:32-36)

Kasta inte bort er frimodighet!

Ni behöver uthållighet!

Där har vi själva anledningen till trons kapitel. Där har vi också den kontext i vilken vi måste sätta in orden och berättelserna i detta kapitel. Och det är där Mose kommer in i bilden.

Berättelsen om Mose är en typisk komma ut ur garderoben – eller i det här fallet Faraos palats – berättelse där frågor om identitet, identifikation, uppgift och livsmål är centrala. Och allt sker mot den bakgrund vi kan läsa om i de första kapitlen i 2 Mosebok. Istället för att vara en fristad, där Israels folk var skyddade och hade privilegier, hade nu Egypten blivit ett fängelse och folket försatt i slaveri. Och för att försvaga deras möjligheter att resa sig mot egyptierna hade farao beslutat att alla pojkar som föddes skulle dödas. Men Mose föräldrar trotsade detta påbud. De höll Mose gömd så länge det bara gick.

En av höstens mest omtalade böcker var nog Timothy Snyders lilla bok Om tyranni – 20 lärdomar från det 20:e århundradet. Den första lärdom han lyfter fram kallar han: Lyd inte i förväg. Det är så som tyranner, oavsett om de finns på en arbetsplats, i en relation eller i det politiska eller religiösa livet skaffar sig makt. De får människor att lyda i förväg, dvs att vara inställda på att inte stå upp mot det som är fel och orättfärdigt. Mose föräldrar – och Israels folk – vägrade att lyda i förväg! Det står att de ”lät sig inte skrämmas av kungens påbud.” Istället satte de tro till Guds beskydd, Guds försyn och att Gud hade en plan för deras nyfödda barn.

I den slags kultur som breder ut sig i samhället idag, där speciellt kristen tro förväntas vara tyst och inte få påverka hur livet både privat och offentligt levs, är det viktigt att vi inte lyder i förväg och blir tysta. Bibelns ord och kristen tro har massor att säga om hur vi bör leva våra liv och om hur samhället bör fungera för att vara gott och rättvist och rättfärdigt. Många gånger går det stick i stäv mot den kultur som i övrigt råder. Men Hebreerbrevets författare vill uppmuntra dig och mig att vara frimodig i att leva ett kristet liv som syns och som är öppet och som gör att människor blir nyfikna på vad det är som ligger till grund för vår tro.

Jag tror att du är ganska bekant med berättelsen om Mose, om hur han hamnade i faraos palats och om hur han egentligen kunnat förbli där – priviligierad, upphöjd, bekymmersfri. Men han valde en annan väg, en väg som det krävs tro och mod för att gå. Hebreerbrevets författare beskriver denna trons väg genom två ganska drastiska motsatspar:

”Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden.” (11:25)

”Han räknade Kristi vanära som större rikedom än Egyptens alla skatter.” (11:26)

Vilket perspektiv! Det är detta som är trons perspektiv! Tron ser annorlunda på vad som är väsentligt och värdefullt. Tron värderar det större och vidare och längre och djupare perspektivet och sträcker sig bortom det som är begränsat av här och nu. Och det är precis det livet som Gud vill inbjuda dig och mig till att leva. Det finns en bekvämlighet i att leva undangömd och ha sin tro lite lagom synlig. Det finns en bekvämlighet i att befinna sig i garderoben, eller i faraos palats, men tids nog blir den bekvämligheten till ett fängelse och hjärtat tar till slut så mycket stryk att relationen till den levande Guden dör. Så blir det som skulle vara själva drivkraften och energikällan i livet reducerad till handlingar och ritualer med endast begränsad betydelse.

Det kom en dag i Mose liv där han insåg att han hade ett val att göra. Det handlade om vem han var – om hans identitet som människa. Det handlade också om den kallelse som Gud lagt över hans liv. Det valet hette Guds förtryckta folk och Kristi vanära. Jag tror att den helige Ande kallar oss idag till en allt större radikalitet i vår tro och i vår förväntan på vad Gud ska göra i vår tid. Men för att kunna bejaka den kallelsen behöver vi fundera över samma slags val som Mose – bekvämlighet, respekt, rikedom eller Guds folk och Kristi vanära.

Pinsamhetsfaktorn i den kristna tron är som vi ser inget nytt fenomen. Varje generation genom historien har på ett eller annat sätt stått precis i samma valsituation. Guds folk och Kristi vanära eller respekt, rikedom och syndens kortvariga njutning. Vad är det då som får vågskålen att tippa över? Vad är det som gör att människor genom Guds folks hela historia valt Kristi vanära istället för att lyda i förväg? Hebreerbrevets författare ger oss svaret.

Mose ”hade blicken riktad på lönen… Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige” (11:26, 27)

Vi har just avslutat två veckor av olympiska spel i Sydkorea. Sverige har gjort sitt kanske bästa OS genom tiderna med 7 guld, 6 silver och ett brons. Bakom dessa framgångar och bakom varje deltagares insats ligger oerhört mycket arbete, träning, smärta och längtan. Och vad är det som driver människor till att gå igenom allt detta? De har – för att använda Hebreerbrevets ord – blicken riktad på lönen. När de står där med sin prestation och ibland med sin medalj runt halsen säger de: det var värt allt ihop. Paulus skriver att allt detta gör människor för en lön som förgår, medan den lön som finns redo för dig och mig är en som aldrig kommer att förstöras, och tillägger: ”Spring för att vinna den!” (1 Kor 9:24)

Det finns dock en komponent som är större och mer kraftfull än alla andra. Tron är ett öga som ser vad andra inte ser. Mose såg den Osynlige. I nästa kapitel i Hebreerbrevet uppmanas läsaren att ha blicken fäst på Jesus. Målet och lönen är inte bara ett pris eller en belöning en gång i framtiden. Målet och lönen är Jesus. Det är relationen och gemenskapen med Jesus som är det avgörande. Det är vad Jesus får vara och betyda i ditt och mitt liv som till slut gör att vågskålen tippar över. Han har valt att identifiera sig med dig och mig. Han blev en människa som vi. Han utblottade sig själv. Han utstod hån, förakt, tortyr och döden på korset. Han förnedrades offentligt inför hånande och skrattande folkskaror. Han gjorde det för att han älskar dig och mig och varje människa och vill ha en personlig relation med oss. Han har redan burit pinsamheten. Och han har gjort det för att kunna ge oss frimodighet och uthållighet.

Men den hånade och korsfäste Jesus är alltid samtidigt den uppståndne och upphöjde Kristus, för att använda Jürgen Moltmanns språk. Det innebär att när du och jag kallas att identifiera oss med Guds folk och Kristi vanära är det också ett deltagande i Kristi seger, både på korset och i uppståndelsens triumf. Jag tror att det var denna seger som Mose såg och som gav honom kraft att lämna sin trygga värld. Han hade den segern framför sig och såg den i tron. Men oss är det annorlunda.  Vi har facit! Vi vet att Jesus har segrat och vi får vandra i hans seger.

När Gud är verksam med sin Andes kraft i ditt liv. När Guds välsignelse möter dig och din familj. När du får uppleva hans ledning och hör hans tilltal på en daglig basis. När du varje dag får vakna upp och veta att denna dag får du gå igenom livet som Guds älskade barn och får se hur Guds vilja och Guds himmelrike blir verklighet i ditt liv. Då är det värt allt! Det är detta som är att leva i trons perspektiv!

 

 

Predikan i Församlingen Brofästet 180225


Lämna en kommentar

En tro som Abrahams

Det krävs tro för att lämna hela sin trygghet, sin familj och sitt hem för en ny framtid på en plats man inget vet om. Det krävs tro att ta steget ut över klippkanten och våga falla tills vinden tar tag och fallskärmen fylls av luft och börjar sväva i uppvindarna. Det krävs tro att mot allt förnuft vänta och förvänta mirakler där allt hopp verkar ute. Det krävs tro för att lita på att det Gud har sagt kommer han också att hålla.

Den danske filosofen Sören Kirkegaard har sagt att tro är att ta klivet ut över 70 000 famnars djup. Rick Warren, pastor i Saddleback Church i Kalifornien menar att tro stavas R I S K = risk. Varje nytt steg som vi tar med Gud handlar om tro. Och trots att vi definierat tro som något fast och som ett säkert och hållbart bevis så innebär det ändå att lämna det kända och röra sig ut mot det okända.

Det är detta jag vill skriva om idag. Och jag tänker att det handlar om en tro som i sig har tre viktiga beståndsdelar: kallelse, löfte och lydnad.

Kallelse

Centralt i det vi kallar för trons kapitel, Hebreerbrevet 11, finner vi Abraham. Ofta kallad för trons fader och sedd som en förebild på trons område. Det är därför som Hebreerbrevets författare skriver så ingående om honom. Berättelsen om Abrahams och hans familjs liv finner vi i 1 Moseboken och upptar nästan 14 kapitel. Den börjar på en plats som heter Harran och som ligger i norra delen av det vi idag känner som Syrien. 1 Mos 12 inleds med orden: ”Herren sade till Abram.” Det börjar alltså med ett tilltal. Himmelens Gud uppenbarar sig och talar till en barnlös nomad på 75 år om en fantastisk framtid och om stora välsignelser och säger:

”Gå ut från ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.” (1 Mos 12:1-2)

Gå ut! Bryt upp! Lämna! Guds tilltal var nog chockerande för Abram. Vi vet inte så mycket om vad han tänkte eller om han var en person som gillade äventyr eller inte. Vi vet bara att Guds kallelse kom till honom. Och att han gensvarade på den kallelsen.

Jag tror det är viktigt att förstå att de människor som Bibeln berättar om i grunden inte var annorlunda än vi. De var inga övermänniskor. De var människor med fel och brister. Men det som gör att de har blivit ihågkomna är att de gensvarade på Guds kallelse och överlämnade sina liv till hans ledarskap. De valde att leva i tro. Om vi skulle träffa Abraham och berätta för honom att i kyrkan talar vi om honom som trons fader tror jag att han skulle slå ifrån sig med båda händerna och säga att han över huvud taget inte alls var en människa med någon stor tro. Det var nog bara så att han var en människa som lyssnade till Guds tilltal, till Guds röst, och trodde på det han fick höra. Enkelt och barnsligt.

Och på så sätt är han ju en fantastisk välsignelse för oss, precis som Gud sa till honom. För också du och jag kan höra Guds röst. Också du och jag får lyssna in hur Gud talar till våra hjärtan genom sin helige Ande, eller genom Bibelns ord, eller genom vänner och andra människor omkring oss, som utan att veta det ibland säger saker som blir till gudomliga tilltal.

Frågan är vad vi gör med det vi hör? Vågar du och vågar jag tro att det är Gud som talar? Vågar vi lita på att när han talar så kommer han att fullfölja det han har lovat? Det är klart att det är lättare att lita på Gud när vi på något sätt kan se och tänka ut själva hur det ska bli. Men när allt går emot. När svårigheterna kommer. När människor vänder sig bort. När allt jag trodde var Guds tilltal och löften brinner upp som torrt fnöske. Hur är det då?

Emil Gustafson, evangelisten och pionjären inom Helgelseförbundet i slutet av 1800-talet fick samtidigt som han hade stora framgångar som evangelist kämpa med många prövningar och svårigheter. Inte minst sjukdom. I en av sina sånger skriver han om Abraham:

Säll är den som hoppas uppå Herran
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt i sin Herres bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.

Abrahams väg var fylld av prövningar. Inte minst att vänta på att det Gud sagt till honom skulle gå i uppfyllese. Han fick löftet om Isak. Men det dröjde. Allt hopp var ute. Han var för gammal. Sara var för gammal. Då kommer Gud än en gång till honom. Abram, du ska inte längre heta Abram utan Abraham – fader för många folk. Så hjälper Gud Abraham att se på de löften som han fått. Varje gång han säger sitt namn eller någon annan tilltalar honom hör han löftet. Du är en fader för många folk!

Löftet

Vår tro bygger på att Gud är den han säger att han är! Den bygger på att han har makt och vilja att följa upp på allt han lovat och sagt. Vi går nu in i ett valår. I september är det val igen. Och fram till valdagen kommer politiker av olika färg och i olika ställning leverera löften, vallöften. Ofta är det tomma ord. Ofta betyder löfte målsättning eller inriktning. Ofta blir verkligheten någon annan. Men Guds löften. Hur är det med dem?

Gud lovade Abraham ett nytt land. Gud lovade Abraham att bli far till ett stort folk. Gud lovade Abraham att i honom skall alla släkten på jorden bi välsignade. Men tiden gick. Och inget hände. I Romarbrevet 4 tar Paulus upp den här frågan. Han skriver:

Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så skall din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)

Det är trons språk! ”Fullt övertygad om att det Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.” Det handlar alltså inte om dej och mej. Det handlar om Gud. Tro är inte att krampaktigt kämpa sig till fördelar i andens värld. Tro handlar om att på ett barnsligt sätt sätta sitt hopp till Gud och, för att använda Emil Gustafsons ord, ”tyst och stilla bida inför” honom.

Löftena kan inte svika. Därför att den som gett löften kan inte svika. Svek finns inte i Guds natur. Om du och jag sätter vårt hopp och vår tro till Gud kommer han på ett eller annat sätt att fullfölja det han lovat. Kanske inte i den tid och på det sätt vi tänkt oss, men på sitt sätt och i sin tid.

När Abraham var 100 år gammal föddes sonen efter löftet – Isak. Vilken glädje och vilken lättnad det måste ha varit. Isak – han som är fokus för allt det Gud lovat Abraham. Genom honom kommer allt att uppfyllas. Ja, det var ju så som Gud hade sagt.

Men tro innebär också prövning. Och så kommer vi till det tredje som beskriver Abrahams tro. Nämligen lydnad.

Lydnad

När Gud talade till Abraham i Harran och gav honom kallelsen och löftena står det att Abrahams reaktion inte var att ifrågasätta Guds ord eller köpslå med honom om tidpunkten. Det står att ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom.” (1 Mos 12:4) Och så ger han sig av tillsammans med Sara och med sin brorson Lot mot Kanaans land. I Hebr 11 läser vi:

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma. (Hebr 11:8)

Tro måste om den är äkta alltid åtföljas av handling. I vår tid är det inte modernt att tala om lydnad. Men det stora i berättelsen om Abraham och det som gör honom till en förebild på trons område är att han inte bara tog emot Guds löften, utan att han lydde när Gud kallade. Abraham gensvarade på det Gud sa genom att verkligen bryta upp och gå. Det var bara så som löftena skulle kunna bli verklighet i hans och hans familjs liv.

Så när allt är frid och fröjd och Abraham fått allt Gud lovat honom kommer det yttersta trosprovet. Gud talar än en gång till Abraham.” Jag vill att du offrar Isak på ett berg jag ska visa dig.” Vilket tilltal. Offra Isak. Offra uppfyllelsen av löftena. Vad är det Gud tänker och kräver egentligen?

Utan att hamna i någon lång och krånglig utläggning om detta så tänker jag att när Guds löften var uppfyllda skedde något i Abraham, som ofta också sker hos oss. Han behövde inte tro längre. Nu hade det blivit verklighet. Nu behövde han inte leva livet ut ur Guds hand och ur Guds försyn. Han hade allt han önskat och hoppats på.

Det är ett förlamande tillstånd för vårt andliga liv när vi inte längre tycker oss behöva lita på Gud. Det är så nära till hands och vår tid kanske mer än någon annan tid är offer för denna förlamning. Vi behöver inte Gud. Vi klarar oss själva. Det är då Gud kommer och ber oss att offra det som är symbolen för hela vår trygghet. Kallelsen kommer på nytt. Lämna, dra ut, offra.

Men vi tvekar inför denna kallelse. Vi vet inte om det bär längre. Då står Jesus där och sträcker handen till dej och mej och säger: Kom! Och vi förväntas ta steget över båtrelingen och börja gå på vattnet och på nytt investera vår tro i att det Gud har sagt också kommer att ske. Petrus vågade, trots att han visste att det inte gick – egentligen.

När Gud talade till Abraham och ber honom offra Isak står det i nästa vers: ”Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak.” (1 Mos 22:3) Tänk dig den vandringen. Abraham hade inte facit, som vi. Han visste inte om någon vädur eller att Gud skulle hejda honom. Eller gjorde han det? Det finns ett intressant ställe i berättelsen där Abraham och Isak lämnar tjänarna bakom sig för at fortsätt själva. Där säger Abraham till dem: Vänta här tills vi kommer tillbaka! Möjligen är det detta som gör att Hebreerbrevet beskriver den händelsen såhär:

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. (Hebr 11:17-19)

På något sätt skulle Gud fixa situationen. Han hade gett löftet. Han prövade Abraham. Resultatet vilade på honom som gett löftet. Han kunde t o m uppväcka Isak från de döda om det behövdes. Tro handlar om att lita på Gud. Det var detta som Abraham gjorde. Och Paulus skriver i Rom 4 att det räknades honom till rättfärdighet.

Tron har alltså en riktning. Den riktar sig mot Gud, den Gud som ger kallelsen och som ger löftena. Tron har också i sig en förvissning om att den Gud som kallat och som gett löftena både kan och vill göra det han har sagt. Gud är trofast! Det är detta som den tro vi finner hos Abraham handlar om.

Den Gud som kallade Abraham och som gav honom löftena är densamme också idag! Han kallar dej och mej att ta steg i tro, att lita på honom och hans Ord, att våga och riskera och att gång på gång överlåta oss till honom i förvissning om att den Gud som gett oss löftena är trofast. Det är mäniskor som är villiga att göra detta som Gud längtar efter att bekänna sig till.

Han bekände sig till Abraham och hans tro. Han vill bekänna sig till dej och mej och vår tro. Det är så vi allra bäst ärar honom. Att tro och lita på och sedan lyda och följa när han kallar.

 

Predikan i Församlingen Brofästet i Färjestaden 180211 över texten i Hebreerbrevet 11:8-19


Lämna en kommentar

Varför ska vi grunda nya församlingar? (Del 1)

I detta och några kommande blogginlägg vill jag reflektera över församlingsgrundande varför det är viktigt.

”Kyrkan finns till genom mission precis som elden genom att brinna.”

Orden, som är Emil Brunners beskriver mission som både syftet och drivkraften i det som är kyrkans innersta väsen. Församlingsgrundande är både en central och en vital del av denna Guds mission (Missio Dei).

På få ställen i Nya Testamentet blir detta så tydligt som i berättelsen om Paulus missionsresor i Apostlagärningarna. Nya församlingar är både anledningen till och resultatet av hans och hans medarbetares arbete, precis som de är det nödvändiga resultatet av att Guds mission når nya människor och nya kontexter. I Apostlagärningarna möter oss berättelserna om hur evangeliet kommer till och slår rot bland människor på en rad olika platser: Antiochia, Filippi, Thessalonike, Korinth, Efesos och slutligen Rom. Men mellan dessa berättelser läser vi ständigt om hur Paulus och hans team förkunnar evangeliet om Jesus. Och överallt där detta sker och människor kommer till tro formas nya församlingar och Gudsrikesgemenskaper. Det är det bibliska mönstret. Lukas beskriver i Apostlagärningarna hur detta sker genom att människor på olika platser kommer till tro på Jesus och läggs till församlingen, eller förenar sig med de troende (Apg 2:47, 5:14, 11:24). Och det är tydligt av sammanhangen att dessa nykristna inlemmades i församlingens gemenskap eller formade nya församlingsgemenskaper i sin närmiljö.

Det är svårt att tänka sig mission och evangelisation utifrån ett nytestamentligt perspektiv utan att nya församlingar grundas.

I brevet till de troende i Rom beskriver Paulus sin missionsstrategi. Hans fokus är hedningarna och hans ärende att göra Jesus Kristus känd och efterföljd bland dem. Detta har skett i ord och handling, genom tecken och under, genom Andens kraft. ”Så har jag, skriver han, överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Jesus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan lagt (15:19-20). Paulus hjärta klappar för dem som ingen annan nått. Det är missionärens hjärta. Det är apostelns hjärta. Det är församlingsplanterarens och pionjärens hjärta vi ser i de här verserna. Att grunda nya församlingar innebär just detta, att gå dit andra inte tidigare gått och söka möta och nå människor som inte annars skulle fått ta del av evangeliet om Guds rike genom Jesus. Och att där synliggöra evangeliets goda nyheter i en gemenskap av människor som fått sina liv förvandlade i mötet med Jesus Kristus.

Men Paulus lever inte bara ett kringflackande liv. Vid några tillfällen berättar Apostlagärningarna att han stannar under en längre tid på en plats. I Korinth stannade han ett och ett halvt år och i Efesos i två år. De är strategiskt viktiga platser. De är centrala platser och kulturella knytpunkter i den antika världen. Han undervisar människor. Han utrustar människor. Han sänder ut sina medarbetare. Han är på detta sätt med och planterar evangeliet runt om i hela regioner. Man skulle kunna tycka att Lukas ord om vad som skedde i Efesos är överdrivna: ”Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herre” (Apg 19:10). Men Paulus strategi verkar ha varit att förkunna evangeliet, plantera församlingar, utrusta människor som i sin tur planterar församlingar för att nå hela regioner och slutligen hela den värld han kände till. Han ville att alla skulle få höra evangeliet om Jesus!

Det är därför vi grundar nya församlingar på nya platser och i nya kontexter, för människor av olika bakgrund och från olika kulturer i vårt land idag.

Alla ska få möjligheten att få höra evangeliet om Jesus!

 


Lämna en kommentar

Tro – relation och förvissning

Församlingen Brofästet

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag…

View original post 1 235 fler ord