Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Adventsreflektioner om ledarskap

Under hösten har jag arbetat med och låtit mig inspireras av en vers i profeten Mikas bok. Den handlar om vad Gud ser som centralt i en människas liv och livshållning. Tre nyckelbegrepp lyfts fram: att göra det rätta, älska barmhärtighet och vandra i ödmjukhet med sin Gud (Mika 6:8). (Jag har skrivit om det här, här, här och här.) Den fråga som jag nu ställer är om detta också är något som har bäring på hur vi ser på ledarskap och att vara ledare både i arbetsliv och i församlingsliv.

jesus_on_donkey_palmsundaycrowd

Vi har just firat den första söndagen i advent och i stort sett varenda kyrka i vårt land har man läst och predikat om hur Jesus rider in i Jerusalem omgiven av folkets jubel och buren av deras förväntningar (Matt 21:1-11). Jag skulle vilja använda mig av den berättelsen för att söka svar på den ovan ställda frågan. Jesu intåg i Jerusalem har självklart väldigt mycket mer att säga än detta, men jag ser några viktiga saker omkring det slags ledarskap jag tror vi behöver se mer av i vår tid och det slags ledare jag strävar efter att vara. Så Jesus får här bli vår modell, vårt föredöme.

I textavsnittet ges Jesus två titlar som båda pekar ut honom som ledare: kung och profet. Vi ska reflektera lite mer ingående om detta, men jag tänker mig att de pekar på mandatet att leda och ledarskapets effekt, dvs vad som sker med omgivningen genom Jesu ledarskap.

Kung – ledarskapets mandat

Se din kung kommer till dig ödmjuk och ridande på en åsna, på en arbetsåsnas föl. (Matt 21:5)

Vad är det som kännetecknar Jesu mandat att leda? Han uppfyller ju inte den tidens (inte heller vår tids) bild av vad det innebär att vara kung. Ändå är det så evangeliet beskriver honom och underförstått ser de människor som finns omkring honom också honom utifrån den rollen. Men Jesus verkar vara lika lite intresserad av att axla den tidens bild av en konungslig ledare som han är att vara ledare för ett värdsligt rike. ”Mitt rike tillhör inte den här världen,” säger Jesus några dagar efter intåget i Jerusalem till Pontius Pilatus. Han företräder ett rike av ett annat slag och han omdefinierar var det innebär att vara kung, att vara ledare.

I många sammanhang i vår tid lever bilden av den store karismatiske ledaren i bästa välmåga. Det är allt från när församlingar kallar pastor till vem som ska leda samfund, partier och länder. Det sk nya ledarskapsparadigmet med det karismatiska tranformativa ledarskapet har dock allt mer börjat att ifrågasättas. Ledarskap handlar allt mindre om att trycka på rätt knappar för att utlösa rätt resultat, snarare om något som sker i sampelet mellan ledare och medarbetare och den kontext i vilken de befinner sig. Också Jesus utmanar hjältemyten för en annan bild av vad det innebär att vara ledare. Berättelsen ger oss några exempel på detta annorlunda tillvägagångssätt.

Först talas det om en ledare som kommer ödmjuk. Ödmjukhet är både något som betecknar en människas karaktär och hennes sätt att möta och bemöta sin omgivning. Givetvis går de hand i hand. Ödmjukheten lyftes fram som motpol till den stolthet, egocentrism, upphöjdhet, pompa och ståt och de stora och märkvärdiga ord som så ofta kännetecknar en viss typ av ledare. I deras bok Church as Movement skriver Woodward och White om behovet av ”ödmjuka ledare, som finner sin primära identitet i Kristus, inte i en specifik titel. De är människor som vill använda hela sin personlighet, sina gåvor, sin passion och sina erfarenheter för att utrusta andra” (sid 53, min översättning. I fortsättningen har jag valt att översätta engelska citat till svenska).

Hos Jesus beskrivs ödmjukheten väldigt vackert i den sk Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel genom ord som utblotta sig själv, en tjänares gestalt, ödmjukade sig. Jesus hade avsagt sig himlens härlighet. Han avsade sig också världens makt och härlighet. Han är människa och rör sig bland människor. Han lever som vi och delar våra liv. Han kommer inte till oss med krav, diktat och på höga hästar. Han kommer precis som så många andra som var på väg mot Jerusalem den där dagen ridande på en åsna, ja en lånad åsna för han ägde ingen egen.

Det ledarskap som Jesus få bli förebild för sker bland människor och i ögonhöjd med andra runt omkring. En kung skulle ju rida en häst, den ultimata bilden på kraft, makt och upphöjdhet. En kung skulle ju se ner på dem han ledde. Men Jesu ledarskapsmodell är inte att se ned på andra utan att komma som medvandrare och möta, vägleda och lyfta dem han har omkring sig. Gary Graden är en av Sveriges främsta körledare. I hans sätt att leda ingår inte bara att fungera som dirigent framför kören. Ofta händer det att han ställer sig mitt i kören för att leda från en plats mitt i körkroppens gemenskap. På det sättet förflyttas ledarskapet från något som kommer utifrån till något som kommer inifrån och händer på ett organiskt sätt.

Woodward och White talar om att leda tillsammans och om ledare som leder utifrån en gemenskap där personliga agendor läggs åt sidan för gemenskapens bästa. Svenungsson och Alvesson beskriver i sin bok Ledarskap hur ett sådant ledarskap kan fungera och talar om att vara ”medskapare i de ledarskapsrelationer som utvecklas.” Vidare att ”ledarskapet utgår med andra ord inte från en a priori-”ledare”, utan en person blir ledare genom att en eller flera personer tillmäter det han eller hon säger stor vikt och låter sig påverkas av det ” (Ledarskap, sid 106). Faktum är att det är just så som Jesu ledarskap just där och då på vägen mot Jerusalem blir tydliggjort.

De olika evangelierna beskriver det mer eller mindre tydligt. Men klart är att både Jesu egna lärjungar och de människor som färdades vägen fram insåg att det var något speciellt på gång här. I Lukasevangeliet står det att människor hyllade Jesus för hans underverk. Men oavsett vad som låg bakom, så igenkände människor Jesus och tog emot honom som ledare och slog följe med honom.

Profet – ledarskapets påverkan på omgivningen

Frälsningsarméns moder Cathrine Booth lär ha sagt att ”om vi ska förbättra framtiden måste vi störa det nuvarande.” Profetens kallelse är att ständigt utmana status quo därför att en annan framtid är möjlig. Till en ledares uppgift hör att se längre, att ha ett vidare perspektiv och vara orienterad mot det som ännu inte blivit till. John C Maxwell skriver om vision att ”du kan bara greppa det du kan se”  The 21 Indispensable Qualities of a Leader , sid 148). På så sätt har ledarskap alltid ett profetiskt drag. Folkskaran frågade sig vem Jesus var och man svarade ”Det är Profeten. Jesus från Nasaret” (Matt 21:11). Och direkt i nästa vers går Jesus in i templet och stör ordningen till den milda grad att vi nog alla skulle gå och gömma oss.

Även om vi har beskrivit ett ledarskap som är ödmjukt, i ögonhöjd, bland människor och igenkänt av och erkänt av människor betyder det inte att det är ett ledarskap utan kraft och tydlighet. I Matteusevangeliet 21:12-17 fortsätter berättelsen om Jesu intåg med att beskriva vad som händer när Jesus kommit fram.

Det finns ett patos i Jesu handlande som hör ihop med den större bild av både det uppdrag och mål som driver honom framåt. Någon har sagt att den som inte står för något faller för allt. Ibland kan det upplevas som om ledare, både inom politik, näringsliv och inom den kyrkliga världen, inte drivs av annat än viljan att ha inflytande och makt. Och så byter de åsikt och ståndpunkt när vinden skiftar riktning runt omkring. Ett kristet ledarskap behöver bygga på djupt liggande övertygelser om vad som är riktigt, rätt och rättfärdigt. Det behöver finnas ett djupt liggande patos. J. Robert Clinton menar att ”en kristen ledare baserar värderingar, arbetssätt, motiv och mål på vad Gud har uppenbarat i Skriften. Bibeln är den standard en kristen ledare ska utvärderas utifrån” (The Making of a Leader, sid 181). Det är så Jesu handlande i templet ska ses och utvärderas. Hans patos för Guds hus och för Guds syften driver honom till extraordinära handlingar och så kastar han ut dem som köper och säljer ut ur templet. Hans hjärta för de sjuka och marginaliserade gör att han ger utrymme för och botar dem som kommer till honom och han ställer sig på barnens sida när andra vill tysta deras lovsång.  Det är en ledares handlingar och inte bara orden som visar vilka underliggande värderingar som styr i den personens ledarskap. Det är tydligt att värderingar som rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet var vägledande för Jesus.

Den profetiska sidan av ledarskapet, den som drivs av stark vision, stark övertygelse och djupt liggande värderingar, och som ser i allt längre och vidare perspektiv, kan ibland upplevas skrämmande, eftersom den inte så lätt låter sig manipuleras. Det hör ihop med en ledares personliga integritet. ”Den Gudagivna förmågan att leda bygger på två ting: gåvor och integritet. Integritet är karaktärens kärna,” säger J. Robert Clinton (sid 58). Hellre än att kompromissa med det som är de grundläggande värderingarna i livet står den som leder utifrån en inre integritet upp för sina ideal och ibland uppstår det konflikter.

Det finns en gammal klyscha som säger att ledare gör rätt saker medan chefer gör saker rätt. Det stämmer nog inte riktigt alltid med verkligheten, även om det ligger en hel del i det uttalandet. Det som är kännetecknande för ett gott ledarskap är dock att det drivs av en inre kompass, en inre övertygelse, medan chefskap ofta har att förhålla sig till yttre givna mallar och regler. Inte sällan kommer dessa två i kläm. Ett exempel från evangeliernas berättelse om Jesus är hans diskussion med fariséerna omkring kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott. Man kan se drivkrafterna hos Jesus och fariséerna utifrån dessa två linjer där (jag har skrivit mer om detta här.) Hur det än är så är det av avgörande betydelse att ha rätt drivkraft och göra rätt saker. I intåget i Jerusalem och de därpå följande händelserna i templet tydliggör Jesus just detta. Han följer inte utifrån kommande förväntningar om vad som är rätt. Han gör det rätta utifrån Guds kallelse och de grundläggande värderingar som hans tjänst byggde på.

Han rider på en åsna inte en häst, han kommer ödmjuk, han igenkänns av människor som kung och profet, han rensar templet, han botar de sjuka och han försvarar barnen. Han leder på ett sätt som kombinerar ödmjukhet med stark inre integritet, som kombinerar barmhärtighet med starkt patos för det som är rätt och som kombinerar stark vision och djupa inre grundläggande värderingar. Rättfärdighet, barmhärtighet och ödmjukhet är i allra högsta grad med och formar det sätt som Jesu ledarskap uttrycks i den första adventssöndagens texter. Hur formar de ditt och mitt sätt att förhålla oss till andra människor och genom vårt ledarskap öva inflytande på deras liv?

 

Annonser


Lämna en kommentar

Saliga de ödmjuka

Församlingen Brofästet

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

I 1 Mosebok berättas det om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå honom väl. Men så en…

View original post 793 fler ord


Lämna en kommentar

Ödmjukhetens väg

Församlingen Brofästet

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så…

View original post 858 fler ord


Lämna en kommentar

Öppna era hjärtan

Den andra artikeln i serien om Rätt, Barmhärtighet och Ödmjukhet utifrån Mika 6:8

Församlingen Brofästet

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet…

View original post 882 fler ord


Lämna en kommentar

Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Församlingen Brofästet

Vad begär Herren av dig annat än att än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act…

View original post 1 027 fler ord


Lämna en kommentar

Others

Församlingen Brofästet

mika 68

I maj firade vi 10 år som församling. Under dessa 10 år har vi levt med en längtan att människor ska komma till tro på Jesus, och bli en del av en gemenskap där alla växer i tro och kärlek. Den längtan driver oss fortfarande vidare mot framtiden.

Vid församlingens höstkickoff samtalade vi om detta och ställde frågan: Hur ser det sammanhanget – den gemenskapen – ut där tron väcks och kärleken växer? Det rör ju vid grunden i det som är församlingens vision, kallelse och uppdrag. Och för varje ny tid måste detta bli levande i våra liv och församlingens liv.

Jag kom via sociala medier att titta på en kort inspirationsvideo med Daniel Alm där han talar om vision. Han lyfte fram tre aspekter: En församlings vision har sin grund i det Gud har gjort, gör och vill göra från skapelsen, frälsningen och till Jesu återkomst. Det andra är…

View original post 667 fler ord


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.