Präglad på Jesus

Ännu en Wordpress.com blogg


Lämna en kommentar

Öppna era hjärtan

Den andra artikeln i serien om Rätt, Barmhärtighet och Ödmjukhet utifrån Mika 6:8

Församlingen Brofästet

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet…

View original post 882 fler ord

Annonser


Lämna en kommentar

Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Församlingen Brofästet

Vad begär Herren av dig annat än att än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act…

View original post 1 027 fler ord


Lämna en kommentar

Others

Församlingen Brofästet

mika 68

I maj firade vi 10 år som församling. Under dessa 10 år har vi levt med en längtan att människor ska komma till tro på Jesus, och bli en del av en gemenskap där alla växer i tro och kärlek. Den längtan driver oss fortfarande vidare mot framtiden.

Vid församlingens höstkickoff samtalade vi om detta och ställde frågan: Hur ser det sammanhanget – den gemenskapen – ut där tron väcks och kärleken växer? Det rör ju vid grunden i det som är församlingens vision, kallelse och uppdrag. Och för varje ny tid måste detta bli levande i våra liv och församlingens liv.

Jag kom via sociala medier att titta på en kort inspirationsvideo med Daniel Alm där han talar om vision. Han lyfte fram tre aspekter: En församlings vision har sin grund i det Gud har gjort, gör och vill göra från skapelsen, frälsningen och till Jesu återkomst. Det andra är…

View original post 667 fler ord


Lämna en kommentar >

 

När tiden för hans upptagande var inne vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit. Han sände budbärare framför sig, och de gick i väg och kom in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men folket tog inte emot honom, eftersom han var på väg mot Jerusalem. När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem ?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by.
Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.”
 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far .” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!”
 En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.”  Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”
(Lukas 9:51-62)

Den här veckan har jag hjälpt vår dotter att flytta. Det var den sjätte gången jag gjorde det under de senaste åtta åren. Som ung student blir det ju ofta att man bor på många ställen under studietiden. Att flytta innebär uppbrott från det invanda, från det man känner till och från de erfarenheter man lever i och med och till en ny bostad, plats, relation eller sammanhang. Ibland är de där uppbrotten smärtsamma. Det är en relation man satt sitt hopp till och investerat tid och känslomässigt i. Så tar det slut. Det är smärta. Det är tårar. Det är sorg och tomhet. Ibland är det där uppbrottet fyllt av förväntan och framtidstro. Det är något nytt och spännande som börjar. En ny plats. En ny relation. En ny framtid.

I dagens evangelietext är uppbrottet ständigt närvarande. Jesus, lärjungarna, de olika personer de berättas om, alla lever de i uppbrott. De är på väg. De är på resa. Det finns ett från och ett till. Att följa Jesus innebär att på ett eller annat sätt göra uppbrottet till en del av livet, ja, att göra det till sin livshållning. Men det är inte ett uppbrott utan sammanhang, mening och mål Jesus kallar oss till utan till pilgrimmens uppbrott, där resan och målet och det som lärs efter vägen står i fokus.

Förra sommaren lyssnade jag till ett föredrag som handlade om att hitta livet här och nu. En av de saker som föredragshållaren talade och som stannat kvar i mina tankar är det han kallade för ”disruption” – en avbrytande störning som utmanar det invanda, de tankebanor, de mönster och de synsätt som kanske oreflekterat är med och formar det sätt som vi ser på saker och ting. Han menade att ”disruption” är en förutsättning för nya insikter och lärande. Texten idag är i första åsynen kärv och krävande. Det är en text som utmanar, stör och ”disrupts”. Det är därför som den är så angelägen.

Det börjar med Jesus. Det finns ett tydligt brott i Lukasevangeliets berättelse. Från den här punkten är Jesu på väg mot Jerusalem. Hans steg är fulla av övertygelse och fokus. Med två uttryck beskriver texten ett gudomligt profetiskt imperativ. Jesus är fast besluten. Detta är Guds kallelse. Detta är vad hans liv handlar om. Det andra beskriver uppbrottet. Jesus vänder sitt ansikte mot Jerusalem och mot korset. Detta blir hans fokuspunkt, det som ger allt det andra mening, innehåll och kraft.

Jesus inbjuder oss att följa honom på den resan. Det andas angelägenhet. Det är viktigt. Det har större värde än allt det andra vi kan nämna. Det är radikalt och utmanande. Samtidigt är det lockande och tilldragande.

De inledande orden i Rick Warrens bästsäljare ”Att leva med mål och mening” lyder: Det handlar inte om dig! I en tid då allt ska handla om mig, mitt liv, och min image, är de orden en stark beskrivning av vad det innebär att följa Jesus. Det handlar inte om dig! Det handlar inte om mig! Det handlar om Jesus. Att bli lik honom i kärlek och sinnelag, i fokus och prioriteringar. Att lära av Jesus och formas av honom. Att leva i ”disruption” och uppbrott.

Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar och en grupp anhängare till en by i Samarien på sin resa mellan Galileen och Jerusalem. Men de är inte välkomna! De möts av fördomar och fientlighet. De avvisas. Jag tror att alla människor kan relatera till den här situationen. De vi trodde skulle ta emot oss, de vi trodde skulle stötta oss, de vi trodde skulle öppna sin gemenskap för oss, gjorde inte det. Vi sviks av familj, vänner, samhället, kyrkan… Och visst kan vi känna igen oss i den vrede som Jakob och Johannes ger uttryck för när de undrar om det inte skulle kunna passa med lite eld och svavel över den där byn och människorna där.

Människors naturliga reaktion på förkastelse och svek är vrede, att vilja ge igen, att bevisa sig stark och att de andra har fel, att få gottgörelse och utse syndabockar. Men det är inte Jesu reaktion! Istället kallar han oss till uppbrott från hämndens och våldets väg. Och han gör det medan han har den yttersta förkastelsen i sikte – korset. Så vänder han sig om. Lämnar hämnden bakom sig och går vidare. Efterföljelsen handlar om att bryta upp för att kunna ha ett sinnelag sådant som Jesus.

Men efterföljelsen kallar oss också att dela samma slags liv som Jesus. Det är lätt att säga som mannen i texten: ”Jag vill följa dig vart det än bär!” Det låter så rätt. Det låter så bra. Men efterföljelsen stavas som bekant uppbrott, att lämna det invanda bakom sig för att lita på och sätta sin trygghet hos Jesus. Även om jag själv inte vet hur allt ska bli. Jesus beskriver ju sig själv som en hemlös, som en pilgrim som tar livet var dag och stund ur Guds hand. Jesus kallar oss att dela hans liv och att göra honom till den trygga basen för vårt liv och vår framtid.

Redan från början av texten märker vi vilket patos som finns hos Jesus. Det han är på väg mot är angeläget. Och det han kallar oss till är angeläget, av yttersta vikt. Det riktigt brinner i honom. Att följa hans väg innebär att omvärdera vilka saker, vilka relationer och vilka prioriteringar som ska styra mitt liv. Denna starka medvetenhet och visshet hos Jesus ställs mot vad vi kan tycka väldigt mänskliga och fullt legitima frågor. De handlar om att fullgöra sina plikter gent mot sin familj. De handlar om att få ta avsked. Men detta ”Ja, men först ska jag… sen kan…” är den ärofulla attityd som garanterar att inget kommer att ske.

Guds rike är så mycket viktigare och så mycket dyrbarare – och så mycket står på spel – för att bara låta det hela rinna ut i sanden. Så Jesus kommer och stör oss och kallar oss till uppbrott från att låta legitima och ärofulla invändningar stå i vägen för att uppleva livet fullt ut tillsammans med Jesus.

På gympan i småskolan fick vi lära oss att gå balansgång på bommen utan att ramla av. Kommer du ihåg hur det var? Man bestämde sig för en punkt borta på ribbstolen att fästa blicken på. Så länge man höll blicken där gick det bra. Men när man började titta ned på fötterna eller åt sidorna föll man snabbt av. Så är det också med att följa Jesus. Han kallar oss och säger FÖLJ MIG – fäst blicken på mig. Men för att kunna göra det behöver vi bryta upp från de ting som vill förmå oss att se på allt annat än på honom.


Lämna en kommentar

Tro, hopp och kärlek

Predikan vid Brofästets böndag 170115

Församlingen Brofästet

Församlingen Brofästets ledord för 2017 är:img_0345-1TRO på Guds ord och löften

En attityd och ett fokus fullt av HOPP

KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

”Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner, för vi tänker ständigt på er gärning i tron, ert arbete i kärleken och er uthållighet i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Far.” (1 Thess 1:2-3)

Orden från inledningen av Paulus brev till församlingen i Thessaloniki uttrycker aktivitet och riktning. Tron, hoppet och kärleken ger både innehåll, kraft och riktning åt det kristna livet. Allt frö ofta har dessa ord istället blivit abstrakta ting som vi betraktar från håll eller distanserat diskuterar innebörden av. Vi behöver hjälpas åt att återta de här tre begreppen så att de får forma våra liv, vår gemenskap och det evangelium – det vittnesbörd – vi förmedlar till våra medmänniskor.

1…

View original post 1 309 fler ord


Lämna en kommentar

Ett nytt år i Jesu namn

På söndag samlas vi på nytt som församling för att som vi gjort så många gånger förut mötas till bön och söka Gud för det nya året och för vår församling. Följande ord är nyckelord för året som ligger framför:

  • TRO på Guds ord och löften
  • En attityd och ett fokus fyllt av HOPP
  • KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

Bär dem med dig i ditt hjärta och din bön inför söndagen!

   

Tiderna för böndagen är:

10.00 Bön

11.00  Bönevandring i Färjestaden

12.00 Lunch

13.00 Bön och delgivning

15.00 Fika och gemenskap 

16.00 Gudstjänst med lovsång och nattvard

Välkommen i Jesu namn!


3 kommentarer

Alla fylldes de av helig Ande!

Alla fylldes de av helig Ande! Detta är pingstdagens viktiga och radikala verklighet!

När pingstdagen kom vad de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem. (Apg 2:1-4)

Händelserna den första pingsten är den stora skiljelinjen mellan det gamla förbundet och det nya. Det är något helt häpnadsväckande som sker. Något som många även idag har svårt att ta in. Den Ande som tidigare under det gamla förbundets tid endast föll över eller förmedlades av speciella personer – kungar, präster och profeter – faller nu över alla. Det är inte längre någon åtskillnad. Alla har direkt tillgång till och direkt gemenskap med den helige Ande.

En viktig både teologisk och exegetisk fråga att klargöra är vilka dessa alla är som det talas om i Apg 2:1. Det finns tre sätt som detta har tolkats på av olika exegeter och teologer under historiens gång.

  1. Alla refererar till apostlarna (nu förstärkta med den nyss invalde Mattias). Detta synsätt skulle kunna vara naturligt eftersom det precis föregående avsnittet handlar om hur man valde en efterträdare till Judas och att den sista versen i kapitel 1 avslutas med att Mattias ”upptogs som den tolfte bland apostlarna” (1:26). Det finns dock några tydliga problem med denna läsning. Först att det föregående avsnittet inleds med att berätta att det var 120 personer närvarande när detta val gjordes. Sedan att det språkligt sett är onaturligt att kalla apostlarna för alla och sedan förstärka detta alla med ytterligare ord som beskriver att de var där tillsammans och i stor enhet (detta blir mycket mer tydligt utifrån den grekiska texten än från Bibel 2000: de var alla helt tillsammans med varandra [min översättning]). Slutligen i vers 4 berättas det att ”alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem.” Sedan beskriver berättelsen att var och en av dem som hörde dem tala hörde just sitt språk tala. Petrus förklaring till detta är att det som nu sker är uppfyllelsen av profeten Joels ord: ”Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min Ande över alla människor (2:17). Och så beskrivs hur unga, gamla, män och kvinnor alla fylls av Anden. Alla i vers 1, vers 4 och vers 17 syftar på samma verklighet och den är större än att begränsas till de 12 apostlarna eller till att bara de är förmedlare av denna verklighet. Väldigt få kommentatorer ger utrymme för att det alla skulle begränsas till bara de 12 apostlarna.
  2. Alla refererar till dem som hörde Jesu löfte om Andens utgjutande (1:4, 8) och som sedan var med vid himmelsfärden och samlades i den övre salen under bön (1:14). Det skulle då ha varit de 11 apostlarna, vilka namnges i v. 13, tillsammans med några kvinnor, Jesu mor och bröder, allt som allt, en grupp om 15-20 personer. Det alla som återfinns i 1:14 och som nog får anses innefatta inte bara de namngivna utan hela denna grupp skulle då vara samma alla som möter oss i 2:1 och som detta senare alla hänvisar till. Mot detta står att denna läsning bortser från att denna grupp i 1:5 beskrivs innefatta 120 personer. Jag har inte heller hittat några kommentatorer som hävdar denna läsning.
  3. Kvar står att alla i 2:1 och 2:4 syftar på dessa 120 personer – apostlarna inkl. Mattias, Jesu mor, ett antal kvinnor, Jesu bröder och en stor grupp av andra av Jesu efterföljare som samlats i Jerusalem för att vara med om pingsthögtiden inräknade. Denna läsning stämmer väl med Lukas betoning av att alla var där tillsammans i enighet. Det stämmer med hans berättelse om hur man höll ut i bön och väntade på Jesu löfte (1:5). Det stämmer med Lukas berättelse om människor från olika delar av den då bebodda världen som var där och som där hörde evangeliet talas på sitt eget språk. Det stämmer med den uppståndelse som detta skapade i staden (om 12 personer går ut på torget och talar i tungor ger det inte samma effekt som om 120 gör det, och då också både kvinnor och män, unga och gamla). Det stämmer med hur Petrus tolkar profetian hos Joel (2:17-21), och det stämmer slutligen med vad Petrus säger som uppmaning till de församlade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla” (2:38-39). Läsningen att alla i 2:1,4 handlar om de 120 är också den sedan urkyrkans dagar dominerande bland kommentatorerna.

Löftet gäller inte bara vissa – det gäller alla! Det är pingstens underbara och revolutionerande evangelium! Löftet om förlåtelse och ett nytt liv, löftet om en ny gemenskap med Fadern och med Jesus direkt genom Anden och utan mellanhänder och löftet om ny kraft för varje ny dag. Det är denna demokratiserade form av Guds närvaro som är grunden för den kristna kyrkans tillblivelse och fortlevnad. Det är detta som är både förutsättningen för och innehållet i den nya tid som bryter in i och med den första kristna pingsten.